fredag 31 december 2010

Gott slut och gott nytt år!

Jag tycker om nyårsaftnar; mängder av förhoppningar, drömmar och ambitioner blandat med bubbel som med lite tur intas i gamla och nya vänners sällskap. Helt klart min favoritafton!

Ett på många sätt omtumlande år är till ända och jag kan inte låta bli att hoppas att nästa år fylls av färre känslostormar och mindre dramatik. Samtidigt har året varit givande på många sätt, väldigt lärorikt och fyllt med nya bekantskaper som jag är oerhört glad över. Dessa delar hoppas jag på att de spiller över in på 2011.

Eftersom jag, som så många andra, konstaterat att nyårslöften sällan håller mer än en kortare period (inte ens om man som jag lovar avger förhållandevis lätta löften såsom att köpa fler par skor) så blir det inte några sådana i år. Däremot tänker jag sätta upp några ambitioner för året som kommer. Jag avser definitivt att göra mig av med mitt dåliga samvete över att inte uppdatera bloggen så ofta som jag känner att jag skulle vilja och sätter därför som mål att uppdatera er som är intresserade oftare. Jag tänker också se till att njuta av och göra det mesta jag kan av det förtroende som jag fått i landstinget och i Huddinge kommun. Jag avser också att fortsätta skicka en slant varje månad till någon biståndsorganisation helt enkelt för att jag kan och det är defintivt något att vara tacksam över. Slutligen så ska jag köpa fler par skor än under 2010. 



Gott nytt slut och gott nytt år på er! Måtte det nya året bli precis så gott som vi förtjänar för oss alla.

Kram
Jessica

torsdag 18 november 2010

Snuskigt värre!

Media rapporterar om ett utbrett fusk med assistansersättningen i Halland där så mycket som en tredjedel av den utbetalda ersättningen hamnar i fel händer. Även om jag inte kan föreställa mig att fusket skulle kunna vara så utbrett så är beloppen svindlande. Jag blir så innerligt besviken, ledsen och förbannad eftersom myglet urholkar reformens trovärdighet och leder till krav på kontroller som gör det svårare för de som är i behov av assistans att kunna leva så självständigt som möjligt.

Försäkringskassan jagar fel personer säger säkert någon den här gången också, utan att inse att det aldrig står i ett läkarintyg - vare sig i fråga om assistansersättning eller vid någon annan ersättning - att individen simulerar och vill fuska till sig ersättning. Det händer inte heller att någon individ skriver i sin ansökan att den siktar på att mygla till sig något. Ibland är det till och med tvärtom - de starkaste underlagen kommer från personer som inte skulle ha rätt till ersättning om underlagen speglade de verkliga förutsättningarna.

Jag har inte någon universallösning men ett lämpligt första steg skulle kunna vara att lägga över en större del av ansvaret på läkarna och fortsättningsvis kräva att de skriver under sina underlag på heder och samvete. Den majoritet av läkare som redan idag gör ett bra jobb skulle inte drabbas av detta - däremot borde det kunna leda till att vi minskar problematiken med den kategori av läkare som ägnar sig åt falskt intygande.

Läsvärt: DNs ledare och Wenche Willumsen i Aftonbladet debatt.

tisdag 9 november 2010

Äntligen premiär(er)!

I går hölls det första kommunfullmäktigesammanträdet för den nya mandatperioden och idag var det dags för det första fullmäktigemötet i landstinget. Jag har haft lite av den känsla som brukar infinna sig inför en intervju eller när man ska börja på en ny utbildning; att snart, snart, snart är det dags och åh, vad jag hoppas att kunna leva upp till alla (framförallt mina egna) förväntningar.

En viss ödmjukhet inför uppdraget som ledamot (för min del som ordinarie i landstinget och ersättare i kommunen) känns befogad utifrån att de beslut som kommer att fattas i de båda församlingarna under de närmaste fyra åren kommer att påverka livet i stort och smått för massor av människor.

Också Birgitta Rydberg, som i egenskap av ålderspresident välkomnade ledamöterna i landstingsfullmäktige, reflekterade kring uppdraget som förtroendevald. Betoningen låg på just ödmjukhet inför det förtroende som väljarna gett oss och respekt, både gentemot väljarna och gentemot de andra ledamöterna.

Möjligen kan sägas att jag hoppas på att både en och annan ledamot ur de båda församlingarna reflekterar vidare över detta inför de fortsatta fullmäktigesammanträdena. I så fall kommer vi definitivt att kunna göra livet bättre både i stort och i smått för våra medborgare.

På samma tema skriver också Karl Henriksson i sitt inlägg om gårdagens kommunfullmäktigesammanträde.

lördag 6 november 2010

Muta mig hit eller muta mig dit...

Riksdagspartierna vill inte ha gemensamma mutregler utan tycker att de egna interna riktlinjerna är tillräckliga. Min fråga blir: tillräckliga för vem då? För riksdagsledamöterna eller för väljarna? Jag vill tro att de flesta ledamöter oavsett parti har förmåga att själva avgöra vad som ska ses som en muta och inte men trots det dyker det upp artiklar om eventuella mutor och andra tveksamheter upp med jämna mellanrum. Det får mig att undra om allmänheten anser att de enskilda ledamöternas sunda omdöme är så mycket att hänga i julgranen?


Jag är övertygad om att att varje diskussion kring eventuella mutor och andra tveksamheter urholkar fler människors förtroende för både våra folkvalda och demokratin som sådan. Att priset för ett urholkat förtroende är högt visar inte minst årets valresultat på.

Jag förstår verkligen inte motståndet mot riktlinjer och skulle vilja få det förklarat. Visst, det kan medföra ökat administrativt strul men alternativet att låta det vara som nu och hänvisa till att väljarna kan välja bort en person som misskött sig känns en smula ogenomtänkt i en situation där flertalet partier har haft ledamöter som ifrågasatts av en eller annan anledning. Jag misstänker att de flesta väljare vill rösta på det parti som har den bästa politiken – inte det minsta antalet ifrågasatta kandidater.

Min uppfattning är att gemensamma riktlinjer behövs - inte för att riksdagsledamöterna saknar omdöme utan av respekt för väljarna och att värna vår demokrati.

Bloggar: Adam Cwejman, Thomas BöhlmarkChristian Ottosson och Peter Andersson.
Tidningar: DN och Expressen,

onsdag 3 november 2010

Rulltrappemutter och tack för hjälpen!

Att pröva nya (eller nåja, snarare förträngda) erfarenheter kan vara nyttigt. Har under de senaste veckorna struttat runt på kryckor efter ett ingrepp i foten. Ingen större grej men det har gjort skitont och varit rätt bökigt både ur ett praktiskt och estetiskt perspektiv (jag har verkligen inga kläder som matchar en klumpig hälsko och ja, jag är precis så ytlig att jag tänker på den detaljen med).

För mig som vanligen rör mig utan några större problem har det varit svårt att anpassa mig till hur mycket längre tid alla förflyttningar tar när rörlighten begränsas; hur ofta rulltrappor och hissar står vilket försvårar eller förhindrar möjligheten att ta sig fram den vägen, hur ofta dörrar går åt fel håll och hur små hinder kan skapa stora frustrationsmoment. Samtidigt har det överraskat mig hur otroligt hjälpsamma människor är samtidigt som det känns skönt att inte behöva förlita mig på andra människors hjälpsamhet mer än kanske ett par veckor till.

onsdag 27 oktober 2010

Inspiration på vift - bloggstopp hos var tredje

Nyhetskanalen rapporterar idag om att intresset för att blogga avtagit hos toppolitikerna efter valdagen och hänvisar till att var tredje blogg som angetts i SVT:s valpejl inte uppdaterats sedan valdagen och var annan inte efter september månads utgång. Jag tillhör den senare skaran även om jag inte på något sätt ser mig som någon toppolitiker utan precis som många andra tillhör kategorin fritidspolitiker. 

Jag vet inte om slutsatsen som dras är korrekt och kan definitivt säga att den inte stämmer för mig - det är inte intresset för att blogga som avtagit. Snarare är det så att orken inte varit tillräcklig. Valrörelsen knyckte en hel del krafter och efteråt har jag i huvudsak pendlat mellan att lägga all kraft på att komma i kapp på jobbet och att vara sjuk. Hur trist som helst!

En överraskning för mig som är ny inom politiken är hur otroligt lång tid det tar innan eftervalsarbetet avslutas och alla pusselbitar faller på plats. Än så länge vet jag inte mer än att jag kommer att sitta i landstingsfullmäktige som ordinarie och som ersättare i kommunfullmäktige. I landstinget är inte den politiska plattformen och organisationen färdigförhandlad ännu och innan dessa bitar faller på plats så är det inte klart ens vilka uppdrag som finns att fördela. I kommunen har man kommit något längre så här kommer ett första nomineringsmöte för några av de viktigare uppdragen att hållas i kväll.

Jag hoppas och tror på intressanta uppdrag framöver eftersom jag med er hjälp fick långt fler röster än jag vågat hoppas på och jag hoppas innerligt på att kunna leva upp till förväntningarna och lovar att göra mitt bästa.

måndag 20 september 2010

Glädjen som kom av sig

Valresultatet borde få mig att slå baklängesvolter av glädje eftersom jag så länge hoppats på och jobbat för att det skulle bli fortsatt majoritet för alliansen i Huddinge, i landstinget och i riksdagen men jag befinner mig fortfarande långt ifrån alla former av glädjeyttringar. Att SD skulle komma in i riksdagen var egentligen inte oväntat men trots det känner jag mig tagen på sängen och så förbaskat besviken; hur i helsike kunde så många människor välja att lägga sin röst på ett parti som så tydligt ifrågasätter människors lika värde och ser grupper som människor som problem? Jag förstår det verkligen inte. Självklart finns det problem i samhället men där är det politiken som har fallerat - inte människorna - och det är politikernas uppgift att söka lösningar till problemen - inte att peka ut människor och skapa motsättningar.   

Nåja, det stora flertalet av oss visade i alla fall att vi har förmåga att skilja på sak och person och fatta klyftiga beslut så lite glädje är ändå på sin plats för att fira ett historiskt valresultat. Sedan återstår bara att ta itu med verkligheten och jobba vidare med att förbättra den för oss alla.

lördag 18 september 2010

Inte alltid den nya socialförsäkringens fel

De enskilda ärendena som lyfts fram av de rödgröna som belägg för att den nya socialförsäkringen skulle vara inhuman förskräcker mig. Tveklöst handlar det om människor som farit illa. Det är däremot oklart om det med nödvändighet beror på den nya socialförsäkringen eftersom vi inte har hela bilden. En sak som ofta glöms bort i debatten är att Försäkringskassans bedömningar aldrig kan bli bättre än de underlag som den grundar sig på och dessa håller långt ifrån alltid tillräcklig kvalitet för att det ska vara möjligt att göra en bra bedömning. En stor andel av underlagen fortsätter, trots att Försäkringskassan begär in kompletteringar från behandlande läkare, att vara så otydliga att det är svårt eller omöjligt att ta ställning till om arbetsförmågan är nedsatt eller inte. Och de största oklarheterna finns just ifråga om de uppgifter som behövs för bedömningen av arbetsförmågans nedsättning.

Men, säger du, om läkaren sjukskriver så är ju personen sjuk. Och ja, så är det naturligtvis. Men att en person är sjuk är inte med nödvändighet det samma som att samma person saknar arbetsförmåga. Att samma läkare skriver exakt samma information i olika underlag som ligger till grund för hel, halv och en fjärdedels sjukpenning visar absolut på detta. Att läkarna inte helt sällan väger in andra faktorer än medicinska skäl, t.ex. att personen trivs med ett arbete som inte fungerar eller att personen har svårt att få ett arbete gör inte Försäkringskassans uppdrag lättare. Att läkarna ibland vid muntliga kompletteringar är glasklara med att de anser att personen kan arbeta och i vissa fall också skulle må bra av att arbeta men trots detta fortsätter att sjukskriva av oklar anledning är inte heller helt ovanligt.

Ett inte helt ovanligt skäl till att personer sjukskrivs är att de har koncentrationssvårigheter. I vissa fall är detta ett solklart skäl till att sjukskrivning behövs - i andra fall inte. Detta beroende på att begreppet rymmer en sådan spännvidd och ofta härrör sig till personens egen uppfattning snarare än en medicinsk bedömning. Detta innebär att begreppet kan rymma allt i från att personen inte klarar att sträckläsa en roman till att personen inte klarar att läsa rubrikerna i en tidning eller följa ett kortare inslag på TV. I det första fallet torde knappast sjukskrivning vara behövligt på den här grunden enbart eftersom de flesta av oss klarar att arbeta trots klart mindre förmåga till koncentration än så - i det andra fallerar möjligheten att utföra de flesta arbetsuppgifter.

Jag är helt övertygad om att de flesta läkare - precis som de flesta handläggare på Försäkringskassan gör sitt bästa för att göra ett så bra jobb som möjligt men ibland är inte detta tillräckligt av olika grunden. Till följd av detta kan även de bästa intentioner fallera. Detta är knappast lagstiftningens fel eftersom det i lagstiftningen finns alla möjligheter att bevilja personer med nedsatt arbetsförmåga ersättning. Den förändrade lagstiftningen var inte bara nödvändig - den har också gjort att socialförsäkringen blivit långt bättre. Sedan är varken lagstiftningen eller de aktörer som krävs för att lagstiftningens intentioner ska kunna fullföljas perfekta.

Läs gärna: Hans Åberg och Mark Klamberg

fredag 17 september 2010

Nyanser i en onyanserad debatt

Självklart ska personer som saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom ha ersättning via socialförsäkringen under den tid som det inte är möjligt för dem att arbeta och detta torde politiker i alla partier vara rörande överens om. Vi torde också alla vara överens om att det finns ett fåtal som hamnat i kläm i samband med förändringen av socialförsäkringen och att vart och ett av dessa individers öden är naturligtvis tragiskt. Att det fortfarande kan finnas behov av smärre korrigeringar av försäkringen är det heller ingen som någon motsäger. Men sedan tar det stopp.
Jag hoppar högt av irritation när Ohly & company talar om att 35 000 drabbats fram till nu. Visst, ett stort antal människor kommer att passera gränsen för hur länge man kan ha sjukpenning eller sjukersättning (undantagna är de svårast sjuka som inte har några tidsgränser).  Men är detta verkligen något negativt? Efter det att perioden löpt ut ges dessa personer möjlighet att delta i ett introduktionsprogram via AF där de tillsammans med sin arbetskonsulent upprättar en planering utifrån den egna förmågan och önskemålen i syfte att på nytt närma sig arbetsmarknaden.

Det är alltså inte arbete det handlar om under denna period såsom det ibland framställs utan det kan handla om allt från någon timme sporadiskt till heltidsaktiviteter beroende på individens egen förmåga och önskemål. Många av dessa personer har inte haft kontakt med vare sig läkare eller arbetsgivare på länge och saknar allt form av tilltro till sin egen förmåga. I det läget är det i det närmaste omöjligt att ha en klar bild av vad som är möjligt.

Jag kan verkligen inte se något fel i att människor får möjlighet att pröva sin förmåga om än det sker med en annan ersättningsform. Om det visar sig att inget fungerar så kan man efter perioden på nytt söka ersättning från socialförsäkringen.

Om något visar den nya socialförsäkringen på att alla människor är värda att satsa på, att alla är värda en andra och tredje chans. Ingen av de personer som med rätt stöd kan komma tillbaka förtjänar att glömmas bort i arkivet på Försäkringskassan.

Rekommenderar varmt: Erik Svansbo, Per Altenberg, Stefan Blomberg i SvD, Rasmus Jonlund, Barbro Westerholm och Annika Beijbom.

tisdag 14 september 2010

När förlorarna blir vinnare; rehabilitering är mer humant än passiviserande ersättning

Jag skriver idag tillsammans med Barbro Westerholm och Birgitta Rydberg en replik på Mona Sahlin och Anne Carlssons debattartikel om att socialförsäkringen måste läggas om för att nuvarande lagstiftning medför att personer med sjukdomar i rörelseorganen hamnar i ett utanförskap.

En mycket stor andel av befolkningen har just sjukdomar i rörelseorganen och de allra flesta av dem kan arbeta trots det helsike som sjukdomarna faktiskt medför. Många behöver kortare sjukskrivningar under försämringsperioder men få behöver - eller mår bättre av - längre tiders sjukskrivning under förutsättning att de får rätt behandling och arbetar i arbetsuppgifter som är lämpliga utifrån begränsningarna och där det finns ett visst mått av flexibilitet och anpassning. 

Däremot är det få som behöver så långa sjukskrivningsperioder att de påverkas i någon större utsträckning av omläggningen av socialförsäkringen under förutsättning att de får tillgång till rätt stöd i rätt tid. Så har inte varit fallet tidigare och många med besvär och begränsningar till följd av denna typ av sjukdomar har därför utsått lidande långa perioder som skulle ha kunnat undvikas och vid sidan av detta en försämrad ekonomi. För många av dessa har omläggningen av systemet  med alla de svårigheter som stora systemförändringar medför orsakat en stor oro och utsatthet vilket är tragiskt.

Min förhoppning är allt färre kommer att fara illa med tiden och att fördelarna med den nya socialförsäkringen i kombination med t.ex. kömiljarden och rehabiliteringsgarantin, framförallt för den har gruppen, kommer att bli allt mer uppenbar med tiden. 

Länkar: SvD 1, SvD 2 och Birgitta Rydberg

lördag 11 september 2010

Vari ligger misstolkningen?

Mikael Säbom, ett av Sverigedemokraternas toppnamn, förklarar att han inte anser att det ska vara möjligt att vara praktiserande muslim i Strömsund vilket i mina öron låter som ett solklart avfärdande av religionsfriheten...åtminstone för vissa grupper. SDs pressekreteterar Erik Almqvist står, enligt Aftonbladet bakom hans resonemang men anser att han har blivit lite misstolkad då partiet "värnar religionsfriheten". Själv förstår jag inte hur det kan vara möjligt att misstolka uttalandet då Mikael Säbom uttryckligen säger att han  inte tycker att man ska få vara praktiserande muslim i Strömsund

Den politik SD för representerar för mig en gränslös inskränkthet och egoism; det sämsta av det sämsta i den svenska folksjälen helt enkelt. Däremot skulle jag aldrig drömma om att ifrågasätta deras rätt att existera; deras rätt att på samma villkor som oss andra framföra sin politik utan att bli hotade eller deras rätt att framföra sina åsikter. De demokratiska spelreglerna ska naturligtvis omfatta alla i samma utsträckning och på samma sätt.

Med det sagt hoppas jag innerligt att det svenska folket om några dagar klart och tydligt slår fast att SD inte har något existensberättigande i någon form av beslutande församling.

Länkar: Utdrag ur radiodebatt med Mikael Säbom, Aftonbladet och alltid lika läsvärda Bengtssons frestelser

De goda exemplen är superviktiga

Häromdagen träffade jag en man som påpekade hur trist det är att bara de dåliga exempel som den nya socialförsäkringen medfört förs fram i media. Han ville - precis som jag - att fler av de goda exemplen skulle få utrymme då förändringarna skapat möjligheter som tidigare inte funnits.

Han hade själv gått igenom tre stora hjärtoperationer och efter dessa beviljats sjukersättning. Hans ork är kraftigt begränsad men han har kommit fram till att han fortfarande har förmåga att arbeta i viss utsträckning - på sina villkor, behov av rutiner, behov av att fylla en funktion och av att vara behövd - precis som så många andra som tidigare sållats bort.

Tack vare införandet av steglös avräkning kan han nu fylla dessa behov och också göra ett bra jobb utifrån egen förmåga. Han hade hittat en kreativ lösning där han startat ett företag som han samlokaliserat med ett hunddagis. Han och ägaren för hunddagiset hade kommit överens om att han slipper betala hyra för den yta han behöver för sitt arbete mot att han kommer varje dag och finns på plats när de går ut  med hundarna. Strålande för hunddagiset  - strålande för honom! Han har fasta rutiner, behöver finnas på plats varje dag och kan arbeta utifrån egen kapacitet; de dagar han inte klarar arbeta finns han bara på plats och gör på så sätt livet lättare för ägaren till den andra verksamheten. Lösningen som han hittat skulle inte varit möjligt innan förändringen av socialförsäkringen och införandet av steglös avräkning.

Den steglösa avräkningen innebär att personer som varit beviljade sjukersättning tills vidare kan börja arbeta och pröva sin förmåga utan att riskera sin sjukersättning. Tanken är att den ökade flexibiliteten i socialförsäkringen kan skapa incitament för att människor att våga pröva sina vingar - att våga pröva sin förmåga att arbeta utan att riskera sin sjukersättning genom att skapa ett system där sjukersättningen minskas i förhållande till inkomsten efter ett avräkningssystem. Detta gör att också små arbetsinsatser kan tas till vara i högre utsträckning eftersom den steglösa avräkningen följer arbetsinkomsten - inte de fastlagda gränserna för sjukersättningen. Den steglösa avräkningen gör det möjligt för människor att ta till vara på sin kvarstående förmåga, att prestera efter egen förmåga och att vara så att vara så fantastiska som de har potential att vara också utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv.

torsdag 9 september 2010

Vissa är uppenbarligen mer lika inför lagen än andra

Maria Wetterstrand förklarade just i partiledarutfrågningen på SVT1 att det är bättre att en läkare som bara kan arbeta 75% i sitt eget arbete ges sjukersättning resten av livet än att han ska behöva arbeta heltid i något annat arbete som skulle kunna vara möjligt. Motiveringen var att samhället tjänar mer på att han gör något som han är utbildad för än att arbeta i ett mindre kvalificerat arbete.

Jag blir mörkrädd! Uttalandet innebär att vi skrotar principen om att rätten till ersättning beror av arbetsförmågans nedsättning, att vi börjar sortera in människor i kategorierna: tillräckligt värdefulla eller inte, att vi lägger in ett större mått av rättsosäkerhet i bedömningen av vem som har rätt till sjukpenning/sjukersättning.

Det hennes uttalande i praktiken innebär är att högutbildade ges möjlighet att välja ersättning framför jobb allt medan förskollärare, städerskor, vaktmästare, etc., dvs yrkeskategorier med en förhållandevis kort utbildning bedöms hårdare - kan de något annat arbete så är det tack och hej och tji ersättning.

Vi har redan ett system som indirekt slår hårdare mot lågutbildade än mot högutbildade eftersom möjligheterna för lågutbildade att gå vidare till ett annat arbete är mer begränsade. Skulle en städerska idag trots sin sjukdom kunna klara ett arbete som hon saknar utbildning för så har hon inte rätt till ersättning om det inte är möjligt att hänvisa till  något av de undantag i socialförsäkringen som finns. För en läkare är möjligheterna långt vidare eftersom ett annat arbete för henne eller honom rymmer ett stort antal arbetsuppgifter som ligger i anslutning till läkaryrket, arbeten som kräver ett begränsat mått (om något) av vidareutbildning och också mindre kvalificerade arbetsuppgifter. Många gånger räcker det också för en läkare som inte klarar sitt arbete på heltid att i någon utsträckning utföra kringuppgifter som de facto finns att tillgå på den egna arbetsplatsen.

Att lagstadga om att vi ska vara olika inför lagen känns... låt mig säga... si så där. Min övertygelse är att alla människor är lika mycket värda.Vi bör snarare sikta på att fortsätta öka förutsättningarna för alla människor att komma tillbaka till ett lämpligt arbete om det egna inte är möjligt på grund av sjukdom men där det finns förutsättningar att klara ett annat arbete i högre grad.

ST och (S)anningen om socialförsäkringen?

I gårdagens SvD skriver Anette Carnhede, ordförande för ST, att socialförsäkringen är misslyckad ur flera perspektiv som svar på ett inlägg från Farouk Medina som tidigare försvarat den nya lagstiftningen. Hon hänvisar till att anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen i en undersökning som ST gjort visat sig vara negativa till lagändringen. Hon underlåter att nämna att undersökningen som gjorts knappast kan anses vara representativ för de som arbetar med det aktuella området då svarsfrekvensen var låg och också att svaren som kom in i mycket begränsad utsträckning kom från personer som arbetar inom området då enkäten skickades ut till alla medlemmar i förbundet och enkäten därför besvarades av handläggare av bostadstillägg, föräldrapenning, pensioner, dvs. anställda som inte har mer kunskap om de förändringar som genomförts än personer som är anställda på ICA, inom landstinget eller på Skanska. För mig innebär det att Farouk, som själv arbetar med socialförsäkringen, redan där har en högre trovärdighet än Anette Carnhede.

Hon missleder dessutom läsarna genom att påstå att enbart två procent är ute i arbete. Visserligen har enbart två procent kommit ut i arbeten på reguljära arbetsmarknaden utan insatser men vid den senaste uppföljningen framkommer det att drygt 20 procent av de som omförsäkrades vid årsskiftet och som valde att skriva in sig i arbetslivsintroduktionen är i arbete om vi också räknar med de som får någon form av anställningsstöd såsom lönebidrag eller skyddad anställning. För mig är det en framgång att en av fem av de personer som på grund av sjukdom varit borta från arbetsmarknaden under en mycket lång tid är tillbaka i riktigt arbete för det är riktiga jobb vi talar om oavsett om arbetsgivaren får ekonomiskt stöd för anställningen via lönebidrag eller inte. Att fler än sju tusen av de  12 575 som skrev in sig på AF inte återvänt till socialförsäkringen utan istället är i jobb eller i insatser som ska leda vidare till arbete är för mig en enorm framgång.

Hon anger att de anställda anser att personerna skulle behöva medicinsk rehabilitering i första hand, därefter insatser som sänker trösklarna till arbetslivet och i sista hand egentlig arbetsförmedling. Min stilla undran är om hon helt och hållet missat att arbetslivsintroduktionen just erbjuder insatser som sänker trösklarna till arbetslivet? Tanken är att individen där ska få individuellt anpassat stöd för att komma vidare utifrån de egna förutsättningarna och behoven vilket flertalet ur den här gruppen behöver eftersom de mycket riktigt inte blivit friska över natten. Många av dem har gått hemma under mycket lång tid, tappat sina dagliga rutiner, tappat tron på sig själva och matats med information om att ingen arbetsgivare någonsin kommer att vilja ha dem eftersom de är skröppliga. Sjukdomen som sådan är inte alltid det största hindret för arbete utan rädslan för misslyckande och ett dåligt självförtroende är ofta minst lika omfattande hinder. Här är introduktionen en fantastisk möjlighet när den fungerar som avsett genom att erbjuda en mjukstart och en bro tillbaka till en mer normaliserad tillvaro.

Att personerna i flera fall inte fått medicinsk rehabilitering är förskräckligt men det säger inte någonting om socialförsäkringens brister eller förträfflighet utan pekar snarare på att vården inte fungerat som tänkt. Min uppfattning är att detta problem kommer att minska i och med rehabiliteringskedjan som också lägger press på läkarna att agera snabbare; att gå in med det stöd som patienten behöver när han eller hon behöver det. Under mandatperioden har också möjligheterna till att få rätt vård förbättrats genom stora satsningar på sjukvården, genom Vårdval Stockholm, genom rehabiliteringsgarantin, etc.

Anette Carnhede påtalar också att Farouk inte med ett ord berör arbetssituationen för de anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Själv kan jag inte se att detta är relevant i sammanhanget då reformen införts för att ge ökade möjligheter för människor att komma tillbaka till arbetslivet - inte för att underlätta vardagen för oss som är anställda på de myndigheter som ska tillämpa lagstödet.

Länkar: Farouk Medinas debattartikel, Anette Carnhedes replikFörsäkringskassans utvärdering, den hälsosamme ekonomisten

tisdag 7 september 2010

Ny dag, nya möjligheter, nygammal debatt

Alla de intressanta samtal jag får möjlighet att delta i under valrörelsen får mig att känna mig så otroligt lyckligt lottad; att få ta del av de tankar och frustrationer som snurrar runt i huvudet på de jag möter är en otrolig förmån och jag hoppas innerligt på att kunna bidra till att frustrationsmomenten blir något färre och till att det som fungerar blir ännu bättre.

Hade en lång diskussion med en tjej som arbetar i en klädbutik idag. Hon är 20 år och ska rösta för första gången - efter vårt samtal vill säga för när vi började prata hade hon tänkt att skippa röstandet eftersom hon inte visste vad de olika partierna står för. Efter vårt samtal har hon en bild av Folkpartiets svar på de funderingar hon hade och information om var hon kan vända sig för att lätt få information om de andra partiernas politik med. Naturligtvis hoppas jag att det blir Folkpartiets valsedel hon lämnar in men att hon ändå väljer att gå iväg och lägga en röst är trots allt det viktigaste - inte minst eftersom hon liksom jag hoppas att SD stannar utanför riksdagen.

Mindre positiv är min inställning till många av de debattinlägg som de rödgröna kör med; ett ruskigt sammelsurium av lögner, halvsanningar och dumheter i en salig blandning. Så förbaskat tråkigt och onödigt! Varför inte hålla er till att presentera den egna politiken istället?

Kvällens debatt i Aktuellt mellan Gunnar Axén och Ylva Johansson var inget undantag. Ännu en gång stog Ylva och förklarade att den nya socialförsäkringen är inhuman och att personer som får en knöl i bröstet nu behöver oroa sig för att bli utförsäkrade. Det som skrämmer personer som drabbas av att hitta en knöl i bröstet är den retorik som Ylva & company bedriver - inte socialförsäkringen.

De som hittar en knöl i bröstet har en lång tid av oro framför sig, en behandling som är allt utom behaglig för många av de drabbade och som vid sidan av sjukdomen som sådan också bidrar till psykiskt och fysiskt lidande. Däremot bör inte socialförsäkringen vara något problem då merparten hinner gå igenom de behandlingar som behövs och bli återställda utan att påverkas av regelförändringarna. För de som inte är fullt lika gynnade utan behöver längre tid för att få tillbaka arbetsförmågan finns goda möjligheter godkänna rätten till sjukpenning antingen utifrån att arbetsförmågan är nedsatt oavsett arbetsuppgifter eller att skjuta upp bedömningen mot reguljär arbetsmarknad utifrån särskilda skäl. Vilket alternativ som blir aktuellt beror på den information som kommer fram i läkarintyget som den egne läkaren skrivit.

I den grupp som drabbas finns hela spannet av människor representerade; vissa kan trots sjukdomen arbeta till någon del också under behandlingarna, någon klarar jobba heltid och någon kan inte jobba alls - alla alternativ är lika riktiga och lika möjiga utifrån försäkringen. Det det handlar till syvende och sist om hur den enskilde individen reagerar på sjukdomen och behandlingen och också hennes (eller hans) inställning till arbete. Många berättar att de vill arbeta för att få möjlighet att under en del av dagen få uppleva någon form av normalitet i tillvaron, få känna sig behövda, få glömma det egna eländet en stund. Andra är lamslagna, kan inte uppbåda den kraft som krävs för att fokusera på arbete eller påverkas så starkt av behandlingarna att arbete är uteslutet. Enbart diagnos säger inte ett smack eftersom de individuella skillnaderna är så stora. Läkarna måste därför beskriva hur just den aktuella patienten påverkas av sin sjukdom och sin behandling. Om hon eller han gör det finns alla möjligheter att göra individuella bedömningar utifrån det regelverk som finns och det finns då inte någon anledning för någon som drabbas av en knöl i bröstet att oroa sig för att inte få sjukpenning - så länge Ylva inte debatterar vill säga.

torsdag 2 september 2010

Absolut bättre än sitt rykte

Att veta vad jag pratar om är något som tilltalar mig. Därför har jag fram till nu i huvudsak lyssnat på diskussionerna kring de upphettade diskussionerna kring sjukhusmatens smak, konsistens samt vara eller icke vara. Nu blir det ändring mina vänner!

I går bjöd Folkpartiet på smakprov från Sodexos SoFresh-meny i samband med valupptakten och jag måste säga att jag blev lite förvånad. Under dagen hade jag pratat med en kollega som efter en kortare sjukhusvistelse räknade ut maten totalt och förklarade att den i det närmaste varit oätlig; smaklös, trist, torr och tråkig.  Mina förväntningar var allt utom högt ställda när jag kom fram till landstingshuset och plockade för mig av två av rätterna som det fanns smakprov av.

Hmm, jag tänker inte påstå att det var en smakupplevelse fick mig att lyfta från stolen men det var klart bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig utifrån de beskrivningar jag fått. Klart godkänt är mitt betyg; klart bättre än de färdigrätter man plockar upp ur kyldisken och klart godare än mycket av den mat som ofta serveras på lunchkrogarna i Huddinge (och i ärlighetens namn, bättre än en hel del av den mat jag lagar själv).

Att det sedan alltid finns sju maträtter att välja på, att de kan serveras när patienten är hungrig istället för vid en fast tid och att recepten är framtagna av kokar, dietister och kostekonomer för att passa målgruppen, sänker knappast mitt betyg. Att tillagningen av maten dessutom minskar risken för smitta i jämförelse med tillagning i sjukhuskök höjer betyget ytterligare. Efter att ha legat på sjukhus där maten tillagats i eget kök kan jag säga att den mat som vi serverades smakprov av inte på något sätt kan jämföras smakmässigt. Om jag idag skulle bli inlagd på sjukhus skulle jag inte längre se till att vänner och anhöriga fixade in ätbar mat utan äta något av de olika alternativen med glädje liksom sju av tio andra patienter.

söndag 29 augusti 2010

Allt är inte tipptopp men vi närmar oss

Oppositionen har gjort det igen. Ännu en gång går man ut med budskapet om hur viktigt det är med jämlikhet i vården (vilket de har alldeles rätt i) och att Vårdval Stockholm bidragit till att ha ökat, snarare än ha minskat jämlikheten (vilket de absolut inte har rätt i). När sanningen blir för obekväm så är det alltså ännu en gång dags att dra till med en verklighetsbild som inte stöttas av något annat än snedvriden statistik. Ilija Batljan skrev häromdagen att vårdcentralerna där en de mest välbeställda bor har fått ett resurstillskott med 265 miljoner (vården i sin helhet har fått ett resurstillskott om 8 miljarder under mandatperioden som jämförelse).

Det fascinerar mig att ett så stort fokus läggs på att ett i sammanhanget så litet resurstillskott som fördelats till vårdcentralerna där en fjärdedel av patienterna bor.

I mina ögon borde fokus t.ex. ligga vid att patienterna i dag är mer nöjda än 2006, att det finns långt fler läkare och fler vårdcentraler i de områden där ohälsan är störst samt att den oberoende granskning som gjorts visar på att Vårdval Stockholm just bidragit till att minska den ojämlikhet som finns i vården.

Därmed inte sagt att allt är toppen. Det finns fortfarande stora skillnader i hälsotillstånd vid en jämförelse mellan olika grupper, t.ex. utifrån utbildningsnivå, boendeadress och kön. Dessa måste naturligtvis minimeras.

Det är därför bra att den de psykosociala besöken hos kurator och psykolog ökat och att taket för hur många besök vårdcentralerna får betalt för har tagits bort. Detta torde framförallt gynna personer ur de grupper som redan har en tuff situation.

Det är också bra att det hälsofrämjande arbetet nu ger en bonus så att t.ex. distriktssköterskorna kompetens ifråga om rådgivning och riskidentifiering kring alkohol, rökning, övervikt, etc., bättre tillvaratas. Också detta är något som i hög utsträckning gynnar individer ur de mer utsatta grupperna. Hjärt- och kärlsjukdomar exempelvis tillhör de sjukdomar är klart vanligare inom grupper med lägre inkomster: Eftersom dessa sjukdomar i viss utsträckning hänger samman med livsstilsfaktorer så är den förebyggande vården oerhört viktig. Vården kan naturligtvis aldrig sluta röka för någon eller tvinga någon att äta bättre men finns motivationen så kan den åtminstone underlätta en himla massa och det kan vara hela skillnaden. 

Mycket kan naturligtvis fortfarande bli bättre men det förändrar inte att vården blivit bättre både för de 25 procent som bor i de rikaste delarna av Stockhom och för oss andra.

Mer info: SvD,  Bloggar gör Rasmus, Birgitta Rydberg och Martin Ängeby

lördag 28 augusti 2010

När alla gränser passeras

Det gläder mig att TV4 stoppat Sverigedemokraternas valfilm som presenterades igår. Inte för att det är SD som gjort filmen för trots allt, oavsett vad vi tycker om deras politik och det människoförakt som den representerar, så har de precis som alla andra rätt att manifestera sina åsikter så länge de håller sig till den lagstiftning som gäller. Eftersom partiet så gärna talar om att svenska lagar ska gälla alla så borde det inte heller vara svårt för dem att ta in att lagstiftningen också gäller för dem, men icke. Istället kräver de nu svar på varför det skulle vara olagligt att säga att politik handlar om prioriteringar.

Det är det naturligtvis inte. I någon tidigare tidning som SD gav ut så beskrevs hur en gammal dam blivit förföljd och sedan rånad av unga tjejer och om jag inte minns helt galet så hade de niqab - precis som de kvinnor i reklamfilmen som till synes jagar den skräckslagna gamla kvinnan med rullatorn för att hinna först till en nödbroms som representerar pengarna. Det som grep mig i deras text var hur insinuant den var och det obehagliga sätt som den utmålade en grupp av människor.

Nej, det är inte olagligt att säga att politik handlar om prioriteringar. Det är inte heller olagligt att ställa två offentliga verksamheter mot varandra på ett likvärdigt sätt men det är inte detta som görs i filmen. I filmen framställs muslimer som grupp som hotfulla och det insinueras att kostnaden som invandringen medför inte bara motsvarar kostnaden för våra äldre utan också försämrar tillvaron för äldre. Det är här det brister och går över till hets mot folkgrupp.

Välfärd står inte i ett motsatsförhållande till invandring, snarare tvärtom. Vi behöver invandring för att klara vår välfärd. Vi behöver också bli bättre på att ta till vara på den kompetens och de resurser som invandringen bär med sig så att vägarna in på arbetsmarknaden förkortas, så att människor oberoende av ursprung får möjlighet att leva ett bra liv och så att utrymmet för den inskränkthet som SD profiterar på minskar.

Folkpartet har både kortsiktiga och mer långsiktiga idéer för att minska utanförskapet och till skillnad från SD tar förslagen sitt urspung i att alla människor har samma värde och att alla människor behövs oavsett ålder, kön, etnisk bakgrund osv. Diskriminering är aldrig någonsin ok oavsett grund - att finna lösningar till problem är det däremot. Att stanna vid att säga att vi vill kasta ut dem eller att invandrare är inte välkomna; det är ingen lösning - det är diskriminering och idioti. 

Fler som bloggar: Peter Andersson, Annika Beijbom, Isobel Hadley-Kapmtz

torsdag 26 augusti 2010

Är jag utförsäkrad?

Jag pratade med en riktigt orolig man här om dagen. Anledningen till att han ringde var att han ville ha besked om han hade blivit utförsäkrad och han var orolig över att ha läst så mycket i tidningarna om hur hård socialförsäkringen blivit. När vi pratade hade han näst intill övertygat sig själv om att han blivit utförsäkrad och att han inte skulle kunna betala hyran. Själv förstod jag inte vad han menade under de första minuterna av samtalet - varför skulle han vara det? Den här mannen hade varit sjukskriven under någon månad för något halvår sedan och är nu sjukskiven igen sedan någon dag av sin läkare.

Ibland - som här - blir det så uppenbart hur information eller snarare brist på information kan trigga igång oro och falska förväntningar. Han hade läst och försökt hänga med i debatter för att hålla sig något så när uppdaterad. De budskap som fastnat var orden: utförsäkrad, nekad sjukpenning och stupstock. Det var det han såg framför sig eftersom den uppfattning han fått av debatten var att utförsäkring är något som drabbar mängder av människor som varit sjukskrivna. Att det vid nedsatt arbetsförmåga finns möjlighet att beviljas sjukpenning i 2.5 år och ibland längre hade inte fastnat och inte heller att man omförsäkras eller att rehabiliteringskedjan börjar om från dag ett efter tre månaders arbete.

För mig är det en tragedi hur de rödgröna styrt debatten kring socialförsäkringen eftersom den nattsvarta bild som målats upp skrämt upp så många människor helt i onödan. Detta innebär inte på något sätt att jag förminskar den tragedi som flera av de människor som uppnår dag 914 eller den sista möjliga månaden med tidsbegränsad sjukersättning upplever. De personer som uppnår den sista möjliga dagen med sjukpenning eller sjukersättning innan omförsäkringen utgör emellertid undantagen. Många av dem hade inte heller behövt vara sjukskrivna under så här lång tid om de fått rätt behandling från vården, rätt stöd via sin arbetsgivare eller arbetsförmedlingen, haft mer kontakt med Försäkringskassan och själva tagit ett större ansvar för att tala om vad de skulle ha behövt för att må bättre.

Självklart har många av dem gjort allt vad de kunat och lite till för att komma åter (precis som det finns vårdpersonal, arbetsgivare, arbetsförmedlare och handläggare på Försäkringskassan som gjort allt de kunnat för att ge rätt stöd) men många har det inte. Skälen till varför är många och jag ser inte någon som helst anledning att skvätta med skuld- och skamsprutan eftersom det inte leder framåt. Istället skulle jag vilja att vi höjer blicken och ser att det faktiskt är dessa personer som i första hand hamnat mellan stolarna. Risken för att detta ska hända flera minskar genom den nya socialförsäkringen och det är en enorm medmänsklig framgång.

tisdag 24 augusti 2010

Vem ska välja hur jag tar mig hem - jag själv eller busschauffören?

Möjligen är det fortfarande alldeles för mycket morgon för mig men jag blir så trött när jag läser att en kvinna nekats att åka med nattbussen för att busschauffören inte orkat köra närmare trottoarkanten så att hon kunde komma upp på bussen med sin rullstol. Till råga på allt hade han mage att häva ur sig att såna som hon borde åka färdtjänst. Än mer trött blir jag av inledningen till artikeln i Metro "Busschaufför vägrade hjälpa rullstolsburen kvinna". Det handlar inte om att busschauffören vägrade hjälpa kvinnan - han vägrade göra sitt jobb och valde istället att behandla henne som en icke-fullvärdig person. När jag läser något sånt här så hoppas jag så innerligt på att det ska stå för en missuppfattning.

Samtidigt inser jag att det är mer än sannolikt att det inte är någon missuppfattning det handlar om. En av mina närmaste väninnor sitter i rullstol och jag har vid mer än ett tillfälle häpnat över hur obekanta, t.ex. när hon ska handla, tilltalar mig eller hennes assistent istället för henne. Hur det som är helt självklart för mig kräver planering och motiveringar för hennes del.

Självklart ska kvinnan som Metro skrev om ha möjlighet att åka färdtjänst hem om hon det vill men det är lika självklart att hon istället ska kunna välja att åka nattbussen hem utan att vare sig behöva motivera sig eller vara tacksam för att busschauffören "hjälper" henne.

Delaktighet och möjlighet att själv kunna välja vilket alternativ som passar en bäst ska vara en rättighet - inte något man ska behöva bocka, be och buga om för att få tillgång till. 

Anna Starbrink har också reagerat på artikeln liksom SHT.

måndag 23 augusti 2010

En svartvit/rödgrön världsbild

Precis som man ibland får leta efter det positiva i olika skeenden så kan man alltid - om man väljer det - hitta något negativt. Jag upplever att de rödgröna här är verkliga experter då de oavbrutet lyckas med konststycket att plocka fram vinnare och förlorare - allt är svart och vitt - och om det inte skulle vara på det sättet så fungerar det alltid att förvränga fakta en smula och insinuera att den politik som bedrivit under mandatperioden skapat mängder av problem. Det senaste utspelet i raden kommer från Ilija Batljan som idag lyfter skriver om att medelklassen har förlorat på Vårdval Stockholm. Han anger att det bara är invånarna i de kommuner och stadsdelar där den rikaste fjärdedelen av Stockholms invånare bor som tjänat på Vårdval Stockholm då dessa fått ett oproportionerlig stort resurstillskott genom vårdvalet vilket utifrån samma logik skulle innebära att 75% av stockholmarna förlorat på vårdvalet. Nästan alla stockholmare utom de allra rikaste är enligt honom satta på undantag.

Jag vet inte hur det är med er men själv blir jag tämligen frustrerad över människor som alltid förefaller jobba för att plocka ut det negativa i allt som händer dem och allt de ser – glaset är alltid halvtomt eller till och med nästan tomt – trots att samma händelser lika väl eller i huvudsak kan uppfattas som postiva och ibland rent av fantastiska.

Forskare vid Karolinska Institutets folkhälsoakademi har nyligen gjort en oberoende utvärdering av de två första åren med Vårdval Stockholm. Det de kom fram till var att husläkarbesöken ökat med 28 procent mellan åren 2006 och 2009 allt medan den totala kostnaden för  husläkarverksamheten bara ökade med 2,8 procent. Det låter bra, eller hur, eftersom vi alla torde vilja få ut så mycket som möjligt till så hög kvalitet som möjligt utifrån våra skattepengar.

Det har startats 37 nya vårdcentraler i länet varav flertalet ligger i låg- och medelinkomstområden och det är i de här områden, där invånarna har en låg medelinkomst, som ökningen av besöken på husläkarmottagningarna skett - inte i de rikaste områdena - och det är också dessa invånare som idag står för den största andelen läkarbesök.

Peter Andersson skriver om hur besökstiderna har kortats och att enbart en "krämpa" per gång tas upp så att vårdcentralerna ska kunna boka in ett nytt besök och därmed kräva mer ersättning. Det är inte den här beskrivningen som jag vanligen hör från mina försäkrade och det är inte heller detta som utvärderingen visar på. Istället lyfts det upp att den patientupplevda kvaliteten har ökat parallellt med produktiviteten vilket måste ses som smått fantastiskt.

Visst, genom mitt arbete så vet jag att det finns läkare vid en del vårdcentraler som arbetar på det det sätt som Peter beskriver men det kan väl knappast anses vara Vårdval Stockholms fel om någon enskild arbetar för att tillskansa sig mer ersättning utan detta måste väl ändå snarare ses som ett mänskligt eller organisatoriskt problem om man upplever att Vårdval medför behov av att boka in ett långt högre antal patienter än vad andra vårdgivare ser som behövligt? De patienter upplever sig som ekonomiska brickor i ett spel snarare än som patienter i behov av individuellt anpassad behandling hoppas jag att de nyttjar möjligheten att byta vårdgivare och vårdcentral. Detta är för mig en av de största vinsterna med reformen; som patient har jag nu en större makt över min egen hälsa i och med att jag nu kan ta mina pengar med mig och gå om jag inte är nöjd med den vård och det bemötande jag får.

Jag tycker att det är en smula respektlöst mot väljarna att mörka att vården tillförts enorma resurser under mandatperioden och att vården idag fungerar bättre än vad den tidigare gjort, både sett till produktivitet och upplevd patientnytta. Självklart finns mer att göra men lösningen ligger inte i den bleka kopia av Vårdval Stockholm som de rödgröna presenterat. Ett ökat fokus på vårdtunga patienter behövs absolut och detta är något som redan planeras varför de rödgrönas alternativ fyller noll och ingen nytta. De har också rätt i att förebyggande insatser är oerhört viktiga men missar också här att nämna att detta faktiskt redan idag är något som bedrivs vid vårdcentralerna och som distriktssköterskorna ersätts för. Eftersom allt för många av de som jag kommer i kontakt med har omfattande psykosociala problem vill jag också lägga in samtalen med kurator och psykolog under förebyggande insatser och kan naturligtvis inte undgå att nämna att de psykosociala insatserna ökat med 50% under de senaste två åren.

För mig är glaset åtminstone halvfullt men det finns absolut utrymme för några droppar till i form av ökad patientnytta och en snabbare, säkrare och bättre vård för alla (oavsett bakgrund, sjukdomstillstånd, kön och ekonomi) samt för förebyggande insatser.  

Läs vidare i debattartikeln i SvD och utvärderingen av Vårdval Stockholm. Skriver på samma tema gör Kalle Henriksson, Peter Andersson förståss, Birgitta Rydberg, Olov Lindquist och Lars Björndahl.

söndag 22 augusti 2010

När längtan efter makt blir mer intensiv än förnuftet och känslan

Var tionde anställd i välfärden – 100 000 läkare, lärare, sjuksköterskor och poliser – måste sägas upp om alliansen får förnyat förtroende, enligt en Socialdemokratisk rapport som Aftonbladet hänvisar till och där dog den sista gnuttan av tilltro till den Socialdemokratiska partistyrelsens önskemål om att bli valda av vilja att förbättra samhället. Far man med sådana uttalanden så är det knappast en vilja att förbättra samhället som som ligger till grund för kampanjen utan snarare en insiktslös maktfullkomlighet och arrogans. Så trist eftersom det finns så otroligt många socialdemokrater som engagerat sig i partiet utifrån sin tro på att S kan göra samhället mer jämlikt och bättre, framförallt för utsatta grupper. Dessbättre verkar det gnissla lite bland de småsossarna. Mindre bra är att flera väljare som tidigare röstat på S berättar att de i år inte tänker rösta alls eftersom de inte känner igen sig i partiet och att de blir illa berörda av de utspel som görs. Att färre röstar på S kan jag visserligen sympatisera med men inte om det innebär att människor låter bli att rösta för att de tappat tilltron till politiker.

Jag anser att vi alla har ett ansvar för att försöka låta den här valrörelsen handla om vad vi vill göra istället för att försöka trasha opponenterna. Jag är rädd att det sämre alternativet får till följd att människors förtroende för politiker och de politiska budskap minskar ytterligare och det känns som ett otroligt högt pris att betala för en gnutta makt.

Man skriver att regeringen redan sänkt skatten med närmare 100 miljarder. För en person boende i Huddinge och som tjänar 19 000 kronor/månad innebär detta 1387 kronor extra i plånboken varje månad. Visserligen har en person som tjänar 10 000 kronor mer i månaden en tusenlapp till i plånboken men det innebär väl inte att den förste blivit fattigare, eller hur? Troligen så har också den andre personen också levt tämligen sparsamt under fleråriga studier och har en del studielån att betala. Är det då orättvist att han eller hon får ut en högre skattesänkning? Jag tycker inte det - studier måste löna sig. 

Har då skattesänkningarna som medfört att de båda fått det bättre inneburit att välfärden slaktats? Nä, inte det heller. Om jag håller mig till vården vilket kanske är lämpligt utifrån att S vill putta in en miljard till vården nästa år och det också är ett område som jag vet en del om på regional nivå i alla fall. I Stockholms län är fler nöjda med vården än vad de var vid mandatperiodens början och 8 miljarder ytterligare har skjutits in i vården sedan 2006. Inga nedskärningar alltså utan mer pengar och också mer innehåll för pengarna vilket skapat nöjdare patienter. Det finns fler läkare, fler mottagningar och fler läkarbesök görs i tidigare underförsörjda områden. Väntetiderna har blivit kortare, fler psykosociala besök görs och flera av de nya privata vårdgivarna har tillfört idéer och gett invånarna möjlighet att välja ut de vårdgivare som passar dem bäst, t.ex. utifrån att vissa tar emot patienter långt in på kvällarna eller specialisering. Psykiatrin har tillförts 1/2 miljard och flera mobila team ger möjlighet till stöd där patienten är. De neuropsykiatriska utredingarna har ökat med 450 procent, etc., etc., etc. Detta vid sidan om den nationella kömiljarden och rehabiliteringsmiljarden. Jag har svårt att se var försämringen ligger och och än mindre vad som motiverar spekulerandet om gigantiska nedskärningar framledes.

Självklart finns mer finns att göra och vården fungerar knappast perfekt men resursbrist kanske inte i alla lägen är det primära problemet. Visst, det behövs mer pengar på vissa områden och inte minst måste vården anpassas för att kunna ta emot en åldrande befolkning med ökande vårdbehov, t.ex. genom att utöka antalet vårdplatser som Birgitta Rydberg skriver om idag.

Läs vidare hos Socialdemokraterna, om ditt eget jobbskatteavdrag, i Aftonbladet och i DN. Kent Persson har också skrivit ett läsvärt inlägg om S mindre sympatiska utspel liksom Mary Jensen. Hans Åberg är liksom jag inne på genomförda förbättringar och skriver som alltid klart läsvärt.

lördag 21 augusti 2010

Nollvisioner och civilkurage behövs

Ännu en gång dyker det upp en ny artikel i tidningen där en tjej blivit mobbad av sina... nåja... klasskamrater. Varje gång någon sån här rubrik dyker upp - och det händer utan tvekan alldeles för ofta - växer klumpen av ilska, skamsenhet och vanmakt i magen. I nästan alla fall så har andra barn, ungdomar och värst av allt vuxna funnits i närheten utan att gripa in. Vuxna som har betalt för att finnas där, som har lön för att stötta barnens och ungdomarnas utveckling och som har ett tveklöst ansvar att ingripa när någon far illa....men som istället väljer att vända ryggen till den utsatta/den utsatte.

Enligt Friends mobbas 60 000 barn och ungdomar i sina skolor och mer än dubbelt så många har en klump i magen när det börjar dra ihop sig till en ny skoldag. Problemet är naturligtvis inte bara begränsat till skolorna utan problemet är vanligt också bland vuxna inom alla typer av arbetsplatser och det leder inte helt sällan till sjukskrivningar där det egentliga problemet döljs bakom diffusa diagnoser. För mig, och säkert för dig med, är det än värre när barn drabbas och när vuxenvärlden handfallna står bredvid och tittar på eller för all del, vänder ryggen i någon slags tyst överenskommelse om att det nog ändå måste vara offret som det är fel på. Det är det inte! Måhända lägger skuldbeläggande av offret någon slags mental vaddering över den egna skuldkänslan - över det bristande agerandet och avsaknaden av civilkurage. Vad tror ni? Som vuxen i en skadlig situation har vi i alla fall möjlighet att ta oss därifrån, att göra vad vi kan för att förbättra vår situation genom att välja att stå upp för vår rätt eller välja att ta oss därifrån. Det första alternativet är i det närmaste omöjligt för de flesta barn och det andra fungerar inte bättre det. Barn och ungdomar har rätt till en trygg skolgång och nolltolerans mot mobbning måste implementeras tydligare på skolorna eftersom det fortfarande finns uppenbara brister trots de insatser som gjorts under mandatperioden.

Folkpartiet vill att mobbning ska vara straffbart; det behöver tydligare markeras att det är galet att systematiskt kränka en annan människa också när det sker mellan elever (eller kollegor). Folkpartiet vill också ha en lex Sarah-lag som innebär att all personal i skolan ska vara skyldiga att anmäla all mobbning. Jag tycker visserligen att detta borde vara självklart redan idag men uppenbarligen är det inte det eftersom allt för många lärare, rektorer och andra vuxna i skolan förminskar elevernas upplevelser och bortförklarar det som händer. Kan detta bidra till ökat civilkurage så är jag definitivt för en lex Sarah. Att den eller de som mobbar också ska kunna förflyttas borde vara lika självklart det! Mobbning är inte jämförbart med hyss utan något som absolut måste tas på allvar och hanteras av de vuxna - av de som i första hand är ansvariga.

Läs vidare: Aftonbladet, Friends, Anna MårtenssonFolkpartiet, Seved Monke och Helene Odenljung

torsdag 19 augusti 2010

Bättre sedelpressar eller bättre resursanvändning?

Är mer pengar alltid svaret på hur vi ska kunna få det bättre? Allt för många utspel som gjorts under valrörelsen från de rödgröna antyder att det är så och M har under den senaste veckan sakta men säkert tagit upp racet. Själv är jag övertygad om att det är ett galet antagande - det finns allt för många exempel på verksamheter där vi skulle kunna ösa in precis hur mycket pengar som helst utan att få ut ett smack ytterligare vare sig i fråga om kundnytta eller någon form av mätbar förbättring. Visst, mer pengar behövs på många håll men det handlar i minst lika hög utsträckning om att se till att vi använder pengarna mer effektivt. 

För ett par veckor sedan gav Sanna Rayman i ledaren "Vårdeffektivisera mera" några exempel på effektiviseringar som gjorts inom vården och som som medfört att patienternas lidande och personalens belastning minskat samtidigt som de ekonomiska kostnaderna blivit mindre. Utgångspunkten var att det lönar sig att göra rätt från början och våga tänka nytt.

Själv var jag på ett studiebesök på en privat mottagning i början på sommaren. Eftersom jag från flera andra vårdgivare hört rena mardrömshistorier om hur många patienter varje läkare måste träffa varje dag för att ekonomin ska kunna gå ihop så ställde jag självklart frågan: hur många patienter behöver en läkare träffa per dag för att ni ska gå runt? Svaret förvånade mig oerhört. Där, på den privata mottagningen, uppgav man att deras läkare behöver träffa hälften så många patienter per dag jämfört med vad personalen på för mig mest välbekanta, likvärdiga och offentligt drivna mottagningen, uppger. Patienterna på den privata mottagningen kom trots detta snabbare i kontakt med läkare hos dem och ingen avvisade allt medan väntetiderna på den landstingsdrivna mottagningen fortfarande är långa, en stor andel patienter avvisas och många andra som jag pratar med upplever att de stör personalen när de kommer på besök.

Jag vill inte säga att privat vård med nödvändighet är bättre - för mig är det fullständigt egalt vem som utför vården så länge den fungerar väl utifrån patientens behov. Däremot så visar exemplen på att pengar inte är allt, att effektivisering är möjlig att göra på ett sådant sätt som gagnar patienterna och att mycket handlar om inställningen till arbetet och till patienterna. Vi behöver definitivt privata alternativ som tillför nya, fräscha idéer och minst lika tydligt är det att vi behöver bli bättre på att ifrågasätta hur vi bedriver olika verksamheter, följa upp vad som fungerar eftersom kvalitet alltid lönar sig i längden och skrota inställningen om att mer pengar är lösningen till allt.
Läs gärna Maria Bergströms inlägg om kvalitetsarbete och jämförelser inom vården.

tisdag 17 augusti 2010

Jante och hoppet inför framtiden

I SvD idag beskrivs en ny metod där en nervstimulator opererats in med goda resultat på några personer med kronisk värk och där stimuleringen anpassas efter bärarens aktivitet och kroppsställning. Bravo!, Excelente!, Magnifico!, Espléndido!, tänker jag och hoppet väcks igen om att alla andra med kronisk värk ska slippa ifrån eländet.

Samtidigt presenterar Jan Björklund en reform om att erbjuda elever i årskurs sju til nio, och som är riktigt duktiga på matematik, inom natur- eller samhällsvetenskapliga ämnen, möjligheten att gå i specialklasser där deras behov av utmaningar tillgodoses, där deras möjlighet att utvecklas vidare och bli ännu bättre stimuleras och där viljan och motivationen inför fortsatta studier grundläggs. Ylva Johansson (S) protesterar naturligtvis utifrån att förslaget skapar en urvalsskola ty i den skola hon vill se ska alla vara medelmåttor - ingen ska naturligtvis halka efter men ingen ska heller få det stöd som behövs för att sticka ut på ett positivt sätt; för att utveckla sin fulla potential, för att på sikt kunna bli genial och kanske till och med bidra till forskning som bidrar till en bättre värld.

Alla kan naturligtvis inte bli framgångsrika forskare som förbättrar världen och det är knappast heller önskvärt - alla människor och alla olika kompetenser är viktiga. Men det förändrar inte att vi också måste tillåta elever som har särskilda förmågor att utveckla dessa, att uppmuntra deras framsteg och stimulera deras utveckling så att också deras behov tillgodoses. Den förhoppningsvis snart utrotade Jante får inte fotsätta stå i vägen för studiebegåvade barn och ungdomar med ett avundsjukt grin på läpparna. 

Skriver om spetsutbildningar gör: SvD, ExpressenAftonbladet, Ida Lindh, Malin Danielsson, Helene Odenljung, Mary X Jensen och Rasmus Jonlund

söndag 15 augusti 2010

I de rödgröna fablernas värld

Att människor som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning inte kan arbeta ska ha rätt till ersättning som kompensation för inkomstbortfallet är jag helt övertygad om att är något som alla partier är rörande överens om. Just därför gör det mig så frustrerad när de röd-gröna framställer att de, just de, abonnerar på all mänsklig godhet och demoniserar motparten genom uttalanden som t.ex. "Moderaterna utgår ifrån att människor måste jagas för att vilja arbeta". Just därför tycker jag att det är väl på sin plats att gå igenom den överenskommelse som de rödgröna utarbetat för sjukförsäkringen och slutsatsen blir att... låt oss för att vara diplomatiska en stund... tomma tunnor skramlar mest. Överenskommelsen är ett hopkok av vilseledande påståenden, skärpningar av nuvarande system och trams i en salig blandning. Nåja, ett och annat om än outvecklat bra förslag finns också med.

Med hänsyn till hur högljutt de anklagat alliansen för bristande empatisk förmåga så hade jag förväntat mig tämligen stora skillnader mellan nuvarande system men icke. Det gläder mig eftersom rehabkedjan i mina ögon är bra.

Än mer förvånad blir jag över att sex av de tio förslag som presenteras motsvarar det sätt som Försäkringskassan redan arbetar på. Man vill alltså införa arbetsmetoder som i huvudsak redan ligger på plats. Well, detta kan väl vara en bra metod om man är intresserad av att uppfylla vallöften men det känns knappast renhårigt.

Det första förslaget handlar naturligtvis om att avskaffa "stupstocken" som enligt bland andra Luciano Astudillo gör människor försäkringslösa. Jag har svårt att se att det finns någon annat skäl för de rödgröna att fortsätta att tjata om stupstocken trots att det inte finns någon bäring i verkligheten i begreppet än att skrämma upp människor som redan är sårbara. Faktum är att de som har förutsättningar att komma ett steg närmare arbetslivet har rätt till aktivitetsstöd under de tre månader eller längre som hon eller han deltar i det program som ska utformas inte bara utifrån de egna medicinska behoven utan också de egna önskemålen. För de som på grund av sjukdom inte har möjlighet att delta i programmet, trots de stora möjligheterna till individuell anpassning som ges, finns det möjligheter att behålla ersättning via Försäkringskassan. Jag har svårt att se det galna med att människor som varit borta från arbetslivet i 914 dagar eller längre under en omställningsperiod ges möjlighet att pröva sin förmåga utifrån egna förutsättningar.

De rödgrönas andra förslag är att den sjukskrivne ska få rätt till en individuell bedömning av sin arbetsförmåga inom sex veckor. Guess what? Innan Försäkringskassan beviljar – eller för den delen avslår en begäran om sjukpenning så görs alltid en individuell prövning och detta görs sedan varje gång ett nytt läkarintyg kommer in. I de flesta fall får den sjukskrivne beslut inom 30 dagar från det att han eller hon kommit in med begäran om sjukpenning och läkarintyg. Det kan ta längre tid om det saknas uppgifter, antingen från den sjukskrivne själv eller från läkaren. Detta har periodvis fungerat dåligt men det är till syvende och sist något som Försäkringskassan redan arbetar för.

Det tredje förslaget innebär att den sjukskrivne ska senast efter tre månader ska ha rätt till individuell rehabiliteringsplan. Hmm, också det här känns bekant... Undrar om det kan ha något med att göra att det är så här Försäkringskassan jobbar idag i de fall där det är möjligt.

Det fjärde förslaget handlar om att avskaffa de stelbenta tidsgränserna i sjukförsäkringen. I stället för prövning mot arbetsmarknaden efter 180 dagar ska efter sex månader göras en "fördjupad utredning om möjligheterna till att återgå till arbetet och den som behöver ska kunna få sjukpenning även under längre tid. Med hänsyn till att det inte är speciellt många sjukskrivna som får sin sjukpenning indragen efter dag 180 (eftersom flertalet som har nedsatt arbetsförmåga i förhållande till eget arbete och andra arbeten hos arbetsgivaren också har det i förhållande till arbeten på arbetsmarknaden och därmed rätt till sjukpenning) förefaller det barockt att hävda att prövningen görs mot ”en i det närmaste fiktiv arbetsmarknad”. De som har så omfattande aktivitetsbegränsningar att annat arbete inte heller är rimligt, inom kort kommer att kunna gå tillbaka till den egna arbetsgivaren och/eller är svårt sjuka har rätt till sjukpenning även efter dag 180. För mig låter det här som en helgardering; vi tycker egentligen att rehabkedjan är bra men vi kan inte stå för det eftersom vi gnällt om hur inhuman den är sedan den infördes, eller?

Också förslaget om införande av en rehabiliteringspenning förefaller märklig med hänsyn till att denna ersättning redan finns och används framförallt för personer som får rehabilitering i samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen eller via de projekt inom de lokala samordningsförbundens verksamhet där också kommunen och landstinget deltar. Varför lägger man ett förslag om att införa något som redan är infört sedan länge?

Man lägger också ett förslag om att personer som behöver det ska kunna få sjukpenning under längre tid. Här skulle ett klargörande av vad som är längre tid vara av värde eftersom också denna möjlighet finns. Försäkringskassan gör sin prövning utifrån den sjukskrivningsperiod och den motivering som anges av läkaren redan idag och med en vettig motivering finns det möjlighet att godkänna också långa perioder i stöten.

Det tionde förslaget handlar om att man vill ge de som utförsäkras stöd via Arbetsförmedlingen så att de kan komma tillbaka. Med hänsyn till hur mycket man kritiserat just införandet av arbetslivsintroduktionen som just syftar till att ge människor som inte längre har rätt till ersättning via socialförsäkringen ekonomiskt stöd, aktiv rehabilitering eller andra insatser blir det nästan skrattretande när de själva lägger som förslag att man vill införa ett motsvarande program.

Tre av förslagen har viss bäring i verkligheten. Förslaget om ett höjt tak i försäkringen tackar vi som ändå tjänar rätt ok för men detta kan väl knappast sägas gynna de låginkomsttagare de rödgröna säger sig värna om. Att 80 procent ska gälla under hela sjukskrivningsperioden gynnar också det bara en tämligen begränsad kategori de som är sjukskrivna mer än ett år och som inte har en allvarlig sjukdom eller godkänd arbetsskada.
Rehabiliteringsfonden skulle kunna vara ett intressant förslag men skrivningen är så luddig att det varken går säga bu eller bä förrän efter valet, en väl använd men ack så tråkig strategi även det.

Att däremot göra det möjligt att kombinera studier och sjukskrivning ser jag däremot som mycket positivt eftersom vi vet att studier kan vara en väldigt bra rehabiliteringsmetod. Att det sedan är något som gissningsvis borde komma oavsett regeringsalternativ gör inte idéen sämre.

Det finns en del saker i överenskommelsen som gör mig riktigt konfunderad och som jag skulle vilja ha ett riktigt klargörande av:

1. möjlighet till förtida pension ska bara kunna erbjudas dem som är över 58 år och först när inga åtgärder återstår som kan öka möjligheterna till anställning. Innebär detta att ersättningsformen sjukersättning ska plockas bort? Vad händer med alla de som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning saknar arbetsförmåga oavsett trots att de är yngre (här tänker jag framförallt på de som har omfattande medfödda skador, sjukdomar som successivt bryter ner funktionsförmågan, allvarliga psykiska tillstånd, etc)?

2. flexibiliteten, t.ex. i fråga om sjukskrivningsgraden, ska ökas. Hur tänker man sig att det ska vara möjligt att göra en något så när rättssäker bedömning av en persons arbetsförmåga i än mindre grader än de nu existerande 25, 50 och 75 procent? Detta är i praktiken inte görbart utifrån andra kriterier än personens egna ståndpunkt. Inte ens världens bästa läkare kan utifrån en medicinsk bedömning  komma fram till att en person har 75, 80 eller 85% arbetsförmåga.

3. man skriver att begreppet arbetsförmåga som hittills använts är för statiskt och att man ska se över arbetsförmågebegreppet och hänvisar här till SOU 2009:89 där man istället talar om försörjningsförmåga där faktorer som ålder, utbildning, erfarenhet, förmåga att lära nytt, etc., också vägs in. Innebär detta att man överväger att gå tillbaka till det system som gällde före renodlingen 1995 där också andra faktorer än medicinska vägdes in vid bedömningen? Vad räknar man med att detta kommer att innebära för samhällsekonomin? Spontant förefaller detta helt och totalt vansinnigt för mig utifrån att jag tämligen ofta träffar tämligen unga personer som utbildat sig till något som de inte fixar och som utifrån det hävdar att de borde ha rätt till ersättning ftram tills dess att de mår bättre oavsett om det ens på sikt kan vara realistiskt. Ett sånt system kan inte leda till något annat än hysteriska inlåsningseffekter.  

Jag menar egentligen inte att vara sarkastisk men blir så sabla trött på det meningslösa och substanslösa käbblet. Det jag istället vill se är att de personer som är sjuka får stöd rätt stöd snabbare för min upplevelse är att det snarare är här bristerna ligger än i den nya socialförsäkringen. Dessbättre har rehabiliteringskedjan snarast bidragit till att sätta press på samtliga aktörer att ta ett större ansvar för att underlätta återgång till arbete; den sjukskrivne själv, Försäkringskassan, vårdgivaren, arbetsgivaren, etc. Detta är utifrån mitt perspektiv en av de största vinsterna med rehabkedjan eftersom människor knappast blir friskare av att gå hemma utan stöd.

fredag 13 augusti 2010

Visioner är viktigare än pengar

Hela 70 miljoner kronor och 40-50 000 människor som hjälper till räknar Ibrahim Baylan med att ha tillgång till under valrörelsen enligt gårdagens Aftonbladet. Imponerande summa och ett minst lika imponerande antal aktiva medlemmar. Möjligen, tänker jag en smula sarkastiskt, skulle det vara bättre om de hade haft idéer för vad de ville göra istället för att bara berätta vad de tycker är fel med Alliansens politik. Trots allt är jag övertygad om att människor är smartare än så och väljer utifrån vad de tror är bra för sig själva och Sverige.

Den här och flera andra härliga valaffischer hittar du på valaffisch.se.

Jag köper inte Socialdemokraternas vision för jobbpolitiken (och knappast en att de har någon då det genomgående är gammal skåpmat som presenteras) men möjligen är jag något partisk här. Socialdemokraterna pekar på att arbetslösheten ökat under mandatperioden. I min värld är inte detta så märkligt även om det självklart är tragiskt för de drabbade; trots allt har vi gått igenom en mycket allvarlig ekonomisk kris som Sverige, sett ur ett internationellt perspektiv hanterat tämligen väl enligt ett flertal oberoende parter. 

SCB brukar vara rätt så tillförlitliga och enligt deras Arbetskraftundersökning för juni 2010 var det 50 000 fler som arbetade än motsvarande tid förra året vilket låter rätt bra i mina öron. Att tendensen också är positiv låter ännu bättre.  Däremot har de rödgröna helt rätt i att arbetslösheten fortfarande är för hög och också i att långtidsarbetslösheten, som också ökat under under det senaste året, är riktigt bekymmersamma.

På morgonnyheterna i morse tog man upp att flera nyetablerade företag redan börjat skriva varsellistor för att vara förberedda vid ett eventuellt regeringsbyte. Det handlade om företag som producerar de hushållsnära tjänster som oppositionen vill avskaffa avdragsmöjligheterna för, trots att det enligt Almega riskerar att medföra att ca 5500 arbetstillfällen - framförallt för kvinnor och för många med en begränsad anknytning till arbetsmarknaden - försvinner. Detta klingar illa med en genuin önskan att minska utanförskapet och minska långtidsarbetslösheten - om det inte skulle vara så att det bara är ett problem när män står utanför arbetsmarknaden, vilket inriktningen på de riktade åtgärder som de rödgröna vill göra antyder?

Nåja, istället för att prata om vad de rödgröna vill så kan vi väl prata om något roligare. På nyheterna i morse tog man också upp att från den 1 augusti får asylsökande söka jobb redan från dag ett under förutsättning att de kan stryrka sin identitet. Himla bra eftersom all kontakt med arbetsmarknaden bidrar till minskad risk för utanförskap som inte bara bidrar till en frustrerande och mycket besvärlig situation för individen och hans eller hennes anhöriga utan också bidrar till ökade fördomar och onödiga samhällskostnader. Förhoppningsvis kan detta åtmistone i någon utsträckning bidra till att den idag horribelt långa mediantiden från uppehållstillstånd till arbete förkortas.

Ett utvidgad satsning på lärlingsutbildningar som ger unga kontakter, erfarenhet och kunskap för att underlätta vägen in till arbete, utökade avdrag för hushållsnära tjänster för äldre och barnfamiljer, mikrokreditgivningkontor i utanförskapsområden, låga arbetsgivaravgifter för personer med dålig anknytning till arbetsmarknaden, reformerat lönebidrag och förändringar av LAS, förenklade regler för företagare samt ökad trygghet de som tar steget och öppnar ett eget företag är bara några exempel på vad Folkpartiet kommer att driva för att minska arbetslösheten. Ingen insats torde leda till att problemet försvinner men många bäckar små....

Till syvende och sist lär väljarna välja det parti som har bäst idéer för framtiden - inte det parti som har mest pengar och flest valarbetare.

DNs ledare tar också upp ämnet och mer finns att läsa hos helt underbara Anybody's place, lika underbara Per Altenberg och hos Peter Andersson som har en något annan synvinkel men som brukar skriva klokt.

måndag 9 augusti 2010

Vård utifrån behov - inte utifrån personnummer

I går var jag nere i Nynäshamn för att tillsammans med LUF Nynäshamn kampanja för papperslösas rätt till vård. För LUF, för mig och för alla liberaler är det fullständigt galet att villkoren för papperslösa flyktingar i behov av sjukvård skiljer sig mellan olika landsting; att vissa landsting tar betalt även för akutvård vilket medför att många inte har råd att få den vård de är i behov av. Fullständigt barockt eftersom människovärdet knappast sitter i ett nummer - alla ska naturligtvis få den vård de behöver! 


Glädjande nog ligger Stockholms läns landsting i framkant och utgångspunkten är att ingen ska förnekas vård för att papper saknas – vårdens och vårdpersonalens uppgift är inte att agera polis eller migrationsmyndighet utan att behandla människor som är sjuka. Än mer glädjande är att policyn också nått ut till personalen: en härlig kvinna som arbetade på ett av Stockholms sjukhus ifrågasatte varför vi över huvudtaget kampanjade eftersom det var så självklart för henne att även papperslösa har rätt vård och påpekade att det var självklart för alla var man hittade policyn. Sällan har jag blivit så glad över att någon tyckt att kampanjen var onödig!

Christoffer Fagerberg, Birgitta RydbergRasmus Jonlund, Kristina Palmgren, Andreas Froby, med flera  har tidigare skrivit om ämnet.

Länk till namninsamlingen hittar du här:

lördag 7 augusti 2010

Att se möjligheterna istället för hindren

I Sydsvenskan idag skriver helt fantastiska Nyamko Sabuni, tillsammans med fem kommunalpolitiker från Skåne, att lagen bör ändras så att alla kommuner kräver motprestationer från arbetsföra mottagare av socialbidrag. Syftet: att minska risken för att människor hamnar i ett permanent bidragsberoende som inte bara är kostsamt för samhället utan också, och i än högre grad kostsamt för individen vars ekonomi trasas samman, vars dagliga rutiner faller samman och vars självkänsla och egenvärde urholkas. Flertalet behöver bara stöd en kortare period men allt för många fastnar i ett långvarigt bidragsberoende och utanförskap. För dessa är trösklarna för att komma åter alldeles för höga. Många som blir beroende av ekonomiskt stöd tappar relativt snabbt sitt sociala nätverk och många utvecklar en psykisk ohälsa med ångest, social fobi och depression, som försvårar vägen tillbaka ytterligare.


Spontant låter det för mig helt självklart, eller hur, att krav på motprestation minskar sträckan tillbaka till självförsörjning? Det är också detta olika studier visar på: aktiveringskrav leder till att färre hushåll tar emot socialbidrag, att fler börjar arbeta och att den genomsnittliga löneinkomsten i stadsdelarna ökar. Trots den uppenbara logiken ligger den (o)omtänksamma socialdemokratiska inställningen om att det är fult att ställa krav på människor, oavsett om det är till men för dem eller inte, kvar och enligt lagen måste socialnämnden ha särskilda skäl för att kräva att personer över 25 år skall delta i praktik. För äldre krävs särskilda skäl.

Men passiva insatser leder knappast vidare till en förhöjd aktivitet vad gäller att ordna upp sin situation och sin ekonomi - snarare tvärtom. Aktivering med praktik kombinerat med jobbsökande för alla som kan ökar möjligheterna att komma åter, ger nya kontaktytor och ger också något att peka på att man gjort något aktivt för att förbättra sin situation när man möter sin förhoppningsvis nästa arbetsgivare. Det minskar också risken för att hamna i en nedåtgående spiral som leder till sjukdom vid sidan av den ekonomiska problematiken.

Att jobba för att förbättra sin situation och att börja arbeta måste naturligtvis också löna sig och så är inte alltid fallet idag på grund av marginaleffekter; tjänar du pengar minskar försörjningsstödet i samma takt. Detta är inte rimligt varken utifrån att det kostar en slant att börja jobba igen (samtidigt som marginalerna är obefintliga för gruppen som fått försörjningsstöd en period) eller utifrån synen om att arbete ska löna sig. Folkpartiet vill därför att det ska vara möjligt att tjäna 1 500 kronor under sex månader utan att biståndsbedömningen ändras.

Själv skulle jag gärna också se att stöd till förebyggande hälsovård införs för de personer som behöver försörjningsstöd en längre tid eftersom den ekonomiska förmågan att ta ansvar för sin hälsa snabbt avtar när ekonomin inte räcker till.


Att ställa krav krav utifrån individens förmåga är att bry sig. Om det samtidigt kombineras med att hon eller han också får de verktyg som behövs för att komma vidare så får hon eller han en reell möjlighet att skapa sig ett bättre liv. 

Rasmus har tidigare skrivit om samma ämne liksom FP Norrbotten, Erik Svansbo och Per-Åke Fredriksson.

onsdag 4 augusti 2010

En arbetsmiljö som befrämjar hälsa och utveckling främjar också en god vård

I veckan presenterade Folkpartiet sin personalpolitik för Stockholms läns landsting inför nästa mandatperiod. Frågan om vilken arbetsmiljö vi vill ha inom landstinget är jätteviktig för framtiden, både för de 45 000 anställda och för oss andra som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med någon av de verksamheter som landstinget ansvarar för.

Flertalet av de anställda arbetar inom vården och för att det över huvud taget ska vara möjligt för oss att uppnå målet; en vård i världsklass, krävs en arbetsmiljö som skapar förutsättningar för mänsklig tillväxt. Vi måste bli bättre på att tillvarata de anställdas resurser i högre grad än vad vi gör idag; ge dem möjlighet att utvecklas via breddade karriärvägar, utbildningsmöjligheter och traineeprogram, så att landstinget som arbetsgivare upplevs så tilltalande att ny kompetent personal lockas till vården samtidigt som redan anställda tilltalas av tanken att stanna kvar och bidra både till kontinuitet och fortsatt utveckling.

En grundläggande faktor i sammanhanget är de anställdas upplevelse av trygghet i arbetssituationen och dessvärre finns här fortfarande stora brister. Här i veckan hade jag ett tankeväckande samtal med en psykiater i bekantskapskretsen. Hon var vid tillfället oerhört frustrerad efter att ha varit i kontakt med en av sina kollegor. 

Hennes kollega hade haft två enormt jobbiga incidenter under den senaste månaden. I båda fall hade kollegan utsatts för glåpord, hot om anmälan till HSAN och också påtagliga hot. Den utlösande faktorn var att hon vägrat att skriva ut läkarutlåtanden till dem där hon intygade att de på grund av sjukdom saknade arbetsförmåga. Detta baserat på att hon inte gjorde bedömningen att de var sjuka och de hade inte heller haft någon behandling eller kontakt sedan förra gången de begärde att få ett underlag för att lämna till Försäkringskassan. Hon gjorde alltså precis vad vilken ansvarig läkare som helst borde göra i den situationen - hon vägrade att intyga falskt. 

Det är långt ifrån första gången jag hör berättelser från läkare - ofta anställda inom psykiatrin - som blivit hotade och som hamnat i hotfulla situationer när de vägrat att sjukskriva en patient som de inte anser att det finns någon som helst anledning att sjukskriva. Flera av dem är också helt öppna med att de - för att slippa ta den hotfulla, jobbiga eller otrevliga situationen - skriver dåliga underlag och hoppas på att Försäkringskassan ska se igenom underlaget och ta diskussionen med patienten. Också denna psykiater funderade nu över att ta den enkla utvägen och fortsättningsvis skriva dåliga underlag för att slippa utsätta sig själv för liknande situationer som hon precis gått igenom. Att detta dessutom bara är en aspekt av vårdpersonalens arbete som medför hotfulla situationer vittnar inte minst dagens artiklar i DN om; Kvinnor drabbas mest av våld och Personlarm ska öka tryggheten i Malmö.

Det är naturligtvis inte acceptabelt på något sätt att personal som gör sitt jobb hotas i sitt arbete - eller vilket också inträffar - utanför arbetsplatsen men på grund av sitt arbete. En nolltolerans mot våld och hot mot alla anställda inom landstingets verksamheter behövs därför utan tvekan. Åtgärder för att öka både den fysiska och psykiska tryggheten behöver förstärkas såsom möjlighet till handledning i förebyggande och hanterande syfte liksom andra hälsofrämjande åtgärder är viktiga medel. Utbildning av chefer i hur de ska agera när det som inte får hända ändå händer behövs också för att ingen mer ska behöva drabbas av oförstående och överslätande chefer som hänvisar till patientnöjdhet i samband med incidenter.

Landtingets medarbetare förtjänar bättre och det gör också alla riktiga patienter som drabbas både direkt och indirekt av att vårdpersonalens arbetssituation inte rymmer det mått av trygghet de faktiskt - precis som alla andra - har rätt att kräva både på sin arbetsplats och i sin yrkesutövning.

Skriver om personalpolicyn gör också Birgitta Rydberg och Maria Wallhager.

torsdag 29 juli 2010

En bättre psykiatri utifrån patienternas behov

En av de absolut mest utsatta patientgrupperna är de som lider av psykisk ohälsa och deras möjligheter att få den vård de behöver är fortfarande inte tillräckligt bra - i vissa fall inte ens bra - trots att enorma resurser tillförts psykiatrin de senaste åren. Skillnaderna mellan hur stor andel av patienterna vars remisser skickas tillbaka till primärvården skiljer markant mellan mottagningarna liksom möjligheterna att få träffa en psykiater istället för "bara" en behandlare och så vidare. Det är inte heller helt ovanligt att patienten är missnöjd med den psykiater han eller hon fått träffa vilket vid psykisk ohälsa är minst lika viktigt som vid all annan ohälsa. Att själv kunna välja vårdgivare borde därför vara självklart men nej då, inte riktigt ännu. Däremot är det en av de viktigaste punkterna i Folkpartiets förslag för psykiatri och psykisk vård i världsklass i Stockholms län; självklart ska man även vid psykiatrisk vård kunna välja vårdgivare utifrån sina egna önskemål och behov och det också under pågående behandling och vid tvångsvård.  

Många med psykisk ohälsa lider också av andra sjukdomar (självklart - inte heller psykisk ohälsa ger någon immunitet mot andra sjukdomar). Stärkt samverkan mellan olika vårdgivare samt hälsofrämjande insatser både med inriktning på fysisk och psykisk ohälsa är därför andra områden som behöver utvecklas eftersom risken att falla mellan stolarna är allt för stor i de lägen då man inte själv har ork eller förmåga att ta hand om sig själv och söka rätt insatser på olika håll.

En tredje punkt i sammanhanget som är omöjlig att låta bli att ta upp, är behovet av evidens inom vården, uppföljning av den vård som ges och mer forskning. Det är väl klart som fanken att personer som redan befinner sig i en extremt utsatt situation inte ska behöva riskera en sämre vård än vad vi accepterar för andra patientgrupper och dessutom, i vissa fall, icke-vetenskapligt grundad.

Slutligen, en utbyggnad av det psykosociala stödet och den mobila uppsökande vården, är också något som jag är oerhört glad över att det finns med i programmet. En stor andel av de jag kommer i kontakt med berättar oerhört ruskiga historier om sina svårigheter att få vardagen att gå ihop; att komma upp, att komma ut, att komma i kontakt med andra människor, att komma iväg till arbetsgivare eller vårdgivare med för den delen... En utökad mobil verksamhet och bättre psykosocialt stöd torde öka förutsättningarna för att människor ska få det stöd de behöver både i vårdkontakten och i vardagen.

Bloggar om detta gör också Mattias Lönnqvist och Birgitta Rydberg. Jag håller helt och hållet med Mattias; Folkpartiet har ett brett och genomtänkt sjukvårdspolitiskt program som skapar de bästa förutsättningar för en vård som de facto innebär Vård i världsklass för alla.
Anna Gustavsson (v) har också skrivit ett klart läsvärt inlägg om behovet av bättre stöd till psykiskt sjuka. Jag håller inte med om analysen - att pengar och personal är lösningen på problemen - men hon har en hel del andra poänger.