Förnuftets gränser...

överensstämmer inte alltid med de territoriella. Det bevisar inte minst nyheten om de israeliska soldater som bordat Ship to Gaza-konvojen på internationellt vatten och där minst tio människor dödats.

Carl Bildt beklagar Israels oacceptabla agerande vid aktionen och Erik Ullenhag påtalar det som egentligen aldrig borde behöva uttryckas: vi kan aldrig acceptera våld mot humanitära insatser. De osedvanligt skarpa reaktionerna står i definitivt i proportion till händelsen som knappast förbättrar Israels rykte som tämligen motsträvig fredivrare.

Fredsivrare eller inte. Det torde stå klart för alla och envar att våld knappast är en framgångrik strategi för att uppnå vare sig fred eller samförstånd. Därmed inte sagt att proprotionerligt våld inte skulle vara befogat vid extraordinära situationer men än så länge har det inte presenterats något som ens antyder att de israeliska soldaterna använt sig av proportionerligt våld.

Det finns så många som har bättre kunskap än vad jag har när det gäller de folkrättsliga aspekterna av händelsen och jag hänvisar därför hellre till dem än att ge mig in i en diskussion som jag inte behärskar. Själv nöjer jag mig med att konstatera att jag tveklöst instämmer i de kritiska röster höjts med anledning av dagens attack.

Alltid lika eminente Mark Klamberg ger i sin blogg en analys av de folkrättsliga aspekterna som väl kompetterar den sammanställning som ges i Dagens juridik.

Hög tid att uppdatera den svenska modellen!

Här om dagen deltog jag i en diskussion på en av vårdcentralerna. Ämnet för dagen var en kvinnlig patient som på grund av sjukdom inte kommer att kunna gå tillbaka till sitt jobb på mer än den halvtid som hon idag arbetar. Hon riskerar också att försämras om hon fortsätter att i samma arbetsuppgifter. Däremot skulle hon både klara och må bättre av andra lättare arbeten på heltid.

Trots att det var läkaren som lyfte ämnet och trots att kvinnan skulle må bättre och minska risken för försämring så gällde diskussionen inte hur vi tillsammans skulle kunna hjälpa kvinnan vidare. Fokus låg istället på hennes försörjning. Så trist men knappast ovanligt.
Anledningen till att ämnet dök upp var att Försäkringskassan hade dragit in kvinnans sjukpenning eftersom hon varit sjukskriven i mer än ett halvår och Försäkringskassan - liksom läkaren - gjorde bedömningen att hon skulle klara heltidsarbete om hon bara hade ett arbete som inte var fullt så ansträngande för kroppen.

Eftersom den här kvinnan har en arbetsgivare så kommer hon inte heller få någon a-kassa trots att hon söker arbeten och trots att hon inte kan klara sitt arbete. Om hon skulle säga upp sig från jobbet för att söka ett arbete som fungerar också på heltid så kan hon få a-kassa men först efter 45 dagars karenstid - straffet för att hon säger upp sig från sitt arbete som hon inte kan klara. I så fall skulle hon naturligtvis inte heller få den halvtidslön som hon får idag.

Arbetsförmedlaren som var med på mötet förklarade att det eventuellt kan finnas viss möjlighet för henne att slippa ifrån karenstiden. Hon förklarade att vissa a-kassor kan göra undantag från karensen när den egna uppsägningen beror på medicinska skäl men att bedömningarna skiljer sig rejält mellan olika a-kassor: vissa medger inte några undantag - andra är mer generösa. 

Socialbidrag var inte heller en lösning eftersom hon är gift med en man som tjänar hyfs och dessutom bor i villa.


För mig är det självklart; vi måste hitta vägar för att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden eftersom alternativet framförallt slår mot de svaga, de som står utanför,de som behöver komma vidare och de som har svårt att komma in. Att låsa fast människor vid arbeten som de inte trivs med, eller som till och med är skadliga för dem, är en inhuman följd av dagens svenska modell.  

Folkpartiets förslag om en mer inkluderande arbetslöshetsförsäkring i statlig regi skulle ge också de som idag mer eller mindre frivilligt valt att ställa sig utanför a-kassan ett grundskydd vid arbetslöshet. För mig är det här en fråga om solidaritet med de som inte kvalificerat sig för a-kassan eller som inte har råd att betala den inte helt nätta avgiften vilket gör personer med små marginaler skulle gynnas av förslaget.

Ett förstatligande av a-kassan skulle också ge möjlighet till starkare styrning över undantagen. I mina ögon är det helt barockt att människor som på grund av sjukdom inte kan arbeta i sitt eget arbete straffas med 45 dagars karens om de väljer att ta ansvar för sin situation och börjar söka efter nya vägar att komma in i arbetslivet igen. Än mer galet är det att regelverket skiljer sig mellan de olika a-kassorna vilket gör det helt omöjligt att förutse vilka konsekvenser olika alternativa handlingsvägar medför.  

Wanja Lundby-Wedin är inte oväntat negativ och ser det som en attack mot den svenska modellen utifrån att förslaget försvagar fackföreningarnas position. Frågan är om detta verkligen är något negativt. I mina ögon är svaret givet; det är hög tid att uppdatera den svenska modellen så att den omfattar alla - även de som inte är med i a-kassor och de som behöver byta arbeten. Till syvende och sist är det en fråga om solidaritet. 

Jag gillar absolut Per Altenbergs och Fogelqvists inlägg på samma ämne.

Vem förtjänar att få leva?

En av mina helt underbara kollegor och väninnor ringde här om dagen och förklarade att jag borde läsa kolumnen om svenskarnas inställning till Stefan Wahlberg hade skrivit i Metro. Ett blogginlägg förtjänar den minst.

Den studie som Stefan hänvisar till i kolumnen väcker förvåning, förskräckelse och stolthet. Förskräckelse över att vi inte kommit längre. Var fjärde svensk visar sig i undersökningen, hundra år efter vår sista statssanktionerade avrättning, positiva till ett återinförande av dödsstraffet för de grövsta brotten. Så märkligt och så oförståligt!

Själv har jag oerhört svårt att förstå hur någon kan ställa sig positiv till dödsstraff. Den enda "fördelen" jag kan se är att det på ett permanent sätt utraderar risken för att den person som avrättas ska begå något nytt brott. Detta känns som en fjuttig fördel eftersom det finns klart mer humana sätt att undvika upprepningar och det alltid finns risk att ta ihjäl fel person, etc. Dessutom känns öga för öga så otroligt ociviliserat och brutalt.

.

Stolthet över att de folkpartistiska väljarna som i den undersökning han hänvisar till, var de som i högst grad var negativa till dödstraffet. Knappast förvånande visserligen eftersom det torde ligga i sakens natur att liberaler försvarar mänskliga rättigheter, dit rätten till liv tveklöst måste räknas. Folkpartiet har ju också rätt schyssta meriter på området då vi kan stoltsera med fantastiske Hadar Cars, som gjorde EU till en vackrare plats på jorden genom att få in frågan om dödsstraffet i anslutningsförhandlingarna för nya medlemmar. Men ändå, stolt blir jag! 

  

Föga förvånande är att anhängarna till Sverigedemokraternas i låååångt högre grad än andra är positiva till dödsstraff (SD 57,6 procent - Fp 9,9 procent). Hur tänkte ni då? känns inte som en relevant fråga just till dessa anhängare eftersom partiet knappast utmärker sig som vurmare för mänskliga rättigheter. 
 
Däremot förvånar det mig att var fjärde socialdemokartisk väljare är positiv till dödsstraff (26,7 procent).
Men hallå här, hur tänker ni? Även om jag starkt ifrågasätter stora delar av den politik som ni för så har jag inte haft anledning till att tvivla på att ni står upp för mänskliga rättigheter och har schyssta grundvärderingar även om de allt för ofta tar sig märkliga former.
 
Jag skulle så gärna vilja förstå... Hur tänker man när man försvarar dödsstraff? För vilka skulle det vara ett befogat straff?

Dumheter eller definitionen av omöjligt

Kalle Olsson skriver i Länstidningens ledare att det är snudd på omöjligt att vara sjuk och att det skulle förklara de minskade ohälsotalen.

Ohälsotalet låg i april på 31,6 dagar för landet i sin helhet. Siffran motsvarar att det antal dagar betalas ut från Försäkringskassan i sjukpenning, rehabiliteringsersättning och aktivitets-/sjukersättning varje år beräknat utifrån alla personer mellan 16-64 år.

Omöjligt att vara sjuk? De flesta av oss kommer sällan ens i närheten av att räknas in i statistiken eftersom de första fjorton dagarna då arbetsgivaren betalar ut sjuklön inte räknas in i statistiken.

Jämtland, där Kalle Olsson sitter, har Sveriges högsta ohälsotal. Ohälsotalet ligger här 38,2 dagar/år medan siffran för Stockholms län ligger på 26,8 dagar/år. Är jämtar så mycket sjukare än Stockholmare? I så fall, vad har hänt sedan jag flyttade därifrån?

 

Om vi istället tittar på skillnader mellan kvinnor och män så uppgår ohälsotalet för kvinnor till 37,5 medan det för männen ligger på 25,8. Här hittar vi också skillnader i sjukskrivningsmönster där kvinnor oftare än män sjukskrivs på deltid och utifrån psykisk ohälsa. Det svagare könet? Nej, skulle inte tro det.

För mig ligger inte problematiken på något sätt i att det skulle vara omöjligt att få sjukpenning efter regeländringarna som genomförts och rent krasst, den debatten börjar att bli gammal. Det vi behöver hitta en lösning till är istället hur vi ska göra för att människor, oavsett om de är kvinnor eller män, bor i Skucku eller i Tensta, får den hjälp och det stöd som de behöver utifrån sina behov.

Vården kan bara ta ansvar för de medicinska behoven och trots de förbättringar som gjorts finns här fortfarande brister som jag tänker göra mitt bästa för att komma till rätta med. Mer om detta senare eftersom det handlar om för viktiga frågor för att blandas in i det här inlägget.

Varken vården eller Försäkringskassan kan däremot lösa problem som beror på andra orsaker än sjukdom. I mina ögon är det därför alldeles förskräckligt inhumant att gömma undan människor som kan arbeta i långa sjukskrivningar.

Inkompetens eller illvilja?

I dagens tidiningar berättar man om fyra killar som skadats av en bilbomb i Afganistan och som sedan nekats sjukpenning för att de inte skrivit in sig på Arbetsförmedlingen som arbetslösa den första dagen efter det att de kom hem. För jäkligt absolut! 

För att ni alla ska hänga med i min frustration tänker jag snabbt försöka förklara regelverket på området. För att man ska ha rätt till sjukpenning i någon form så måste man först ha en sjukpenninggrundande inkomst vilket kort sagt kan sägas motsvara ersättningen för det man skulle ha gjort om man inte varit sjukskriven, t.ex. arbetar du heltid så motsvarar din sjukpenninggrundande inkomst din heltidslön. Om du istället är arbetslös, inskriven på AF och söker arbeten så är din SGI baserad på det du annars skulle ha fått från A-kassan.

Om du däremot inte skulle ha haft någon inkomst den dagen som du är sjukskriven för så har du inte heller någon SGI och därför inte heller möjlighet att få sjukpenning eftersom du då inte förlorat något på att du inte ha kunnat arbeta. Regelverket har sett ut precis likadant i många år och har inte ändrats i samband med sjukförsäkringsreformen. Regelverket skiljer sig också från sjukpenningen eftersom det här inte på något sätt handlar om bedömningar. Här är det ja eller nej som gäller: antingen skulle du haft en inkomst eller inte och därför rätt till SGI eller inte.

Fyrkantigt - absolut! Felaktigt - kanske! Förändrat av Alliansens reformer - inte alls! 

Den rutinerade socialdemokraten Kristian Krassman skriver att han "har förståelse för att myndigheterna håller sig till reglerna, men någon gång måste detta cyniska agerande upphöra." Det förvånar mig att han i egenskap av att vara rutinerad politiker uttalar sig på det här sättet eftersom han borde veta att det inte är myndigheters eller handläggares sak att ändra på lagarna - inte ens i de fall där lagarna medför att människor faller mellan stolarna.

Jag blir än mer förvånad över hur t.ex. Alliansfritt Sverige och Johan Westerholm hänvisar detta till den nya sjukförsäkringen och ställer mig än en gång frågan vad har gått fel? Är de inkompetenta och opålästa eller bara mer intresserade av att svartmåla Alliansen genom att medvetet sprida lögner och felaktigheter? Oavsett anledning så gör det mig ledsen eftersom jag vill tro att alla vi som är politiskt engagerade valt  att engagera oss för att vi vill förbättra samhället - inte för att vi vill ägna oss åt fula kampanjmetoder som solkar ner den egna integriteten, som skrämmer människor som lägger sin viktiga tid på att lyssna på oss och som ökar på politikerföraktet. Eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka mig på ett bra sätt här här så stannar jag vid ett högljutt FY och BLÄ!

En unik man.... eller inte?

Julius (som naturligtvis har ett annat vackert namn som väl matchar hans personlighet) tillhör en av de svårast sjuka människor som jag jobbat med under mina år på Försäkringskassan. Utifrån att han inte bara är svårt sjuk i cancer utan också har en kraftigt nedsatt kondition, trötthet, infektionskänslighet, andningssvårigheter, lätt tröttas ut eftersom hans energidepåer är låga, etc. så skulle han tveklöst kunna beviljas fortsatt sjukpenning på heltid (ni vet den där sjukpenningen på 80% som man kan få hur länge som helst om man har en allvarlig sjukdom som förhindrar arbete). Istället jobbar han i huvudsak 75 procent mellan de gånger han blir inlagd akut på sjukhuset vilket händer lite nu och då.

Själv säger han att det skulle ta död på honom att gå hemma. Han vill jobba eftersom det får honom att känna sig behövd, han behöver det sociala sammanhanget, han älskar kontakten, samtalen och dialogen med de människor han kommer i kontakt med på jobbet. Han är mycket tydlig med att just arbetet och det sociala sammanhang han möter där är hans bästa medicin.

bilden är knyckt från Alliansfritt Sveriges webplats

Det som utmärker Julius är hans jäklar anamma, hans vilja och hans värme ... och att han faktiskt jobbar 75 procent. Min bestämda åsikt är att Julius har helt rätt: arbetet är vid sidan om den medicinska behandlingen den bästa medicinen för de allra flesta av oss även vid svår sjukdom. Såsom Julius visar är inte sjukdomens svårighetsgrad nödvändigvis synonym med avsaknad av arbetsförmåga.

Denne helt fantastiske man ringde mig i veckan och berättade dels att han fått ett återfall, dels att han nu för första gången tappat håret och dels att han siktar på att gå tillbaka till heltidsarbete till hösten och också inom kort återgå till 75 procent. 

Jag erkänner att jag blev något fuktig i ögonen när han berättade att han fått ett återfall och att jag skrattade högt när han berättade hur befriande det varit när någon han mötte påtalade att han såg sexig ut utan hår - en för honom helt oväntad reaktion på hans nya, i de egna ögonen sjukare utseende. 

Jag tror stenhårt på vikten av att också lyfta fram det som inte är sjukt även vid svåra sjukdomar. Flertalet sjuka bemöts i allt för hög utsträckning utifrån sin sjukdom snarare än utifrån de personer som de är och jag är övertygad om att detta påverkar självbilden.   

Att istället se det som fungerar, möjligheterna och det vackra - såsom kvinnan som uppmärksammade att Julius blivit sexigare utan hår - borde vara lätt (?) eftersom det bara handlar om att vi behöver ändra fokus. Tänk bara själv när du kommer till jobbet på morgonen och alla påpekar hur trött du ser ut. Känner du dig piggare och snyggare eller... nä, trodde väl inte det. 

Och ja, jag är säker på att Julius denna gång, precis som tidigare, kommer att klara att gå tillbaka till arbete både på deltid och så småningom på heltid. Han kommer att klara det för om man bara öppnar ögonen lite, lite, lite så är det uppenbart att han är en superhjälte i vardagen.

Vinsten av vinster för mig, för dig och för Ohly?

I Rapports morgonsändning den 18 maj förklarade Lars Ohly att en av de för honom viktigaste frågorna inför valet är "världens bästa välfärd utan vinstintressen" och att Vänsterpartiet är allt för ensamma om att driva frågan.

Det finns en mycket god anledning till att Vänsterpartiet upplever ett dåligt stöd i frågan; de flesta av oss andra inser att ekonomiska incitament har fördelar. Jag är helt övertygad om att Ohly & Co har goda intentioner och menar väl. Däremot häpnar jag gång på gång över den avsaknad av realism som kännetecknar partiets politik. Jag tycker till och med att deras budskap skulle vara lite charmigt om det inte vore så att förslagen som ploppar ut har en så dålig verklighetsförankring att de vid ett praktiskt genomförande skulle leda till att de grupper som partiet säger sig värna om tveklöst skulle få det sämre.
 
Må vara att vinster i vården inte har ett egenvärde. Den primära vinsten av samarbete med en bredd av olika kompetenta vårdgivare (och ja, möjlighet att göra en vinst är en förutsättning för att någon ska driva ett företag oavsett om vi talar om privata vårdgivare, frisörer eller bilmekaniker) är att det medför en billigare och i många fall också bättre vård. En billigare vård ökar förutsättningarna för att tillföra resurser till andra områden där pengarna bättre behövs.

Detta gynnar oss alla och bidrar framförallt till att de i störst behov av stöd får den vård som de behöver och själva önskar snabbare. Birgitta Rydberg ger i sin blogg några konkreta exempel på vad välfärd med just vinstmöjligheter gett vid upphandlingen av beroendevård, psykiatri och operationer mot grå starr.

För mig är en av politikernas viktigaste uppgifter att värna om och använda skattepengarna på ett så ansvarsfullt och effektivt sätt som möjligt. Detta för att vi alla - speciellt de som har störst behov - kan få ut så mycket välfärd som möjligt av det vi betalar in.  Tror ni att Ohly håller med?

Att förgylla tillvaron - att hitta njutningen i det tråkigaste

Hushållsarbete är det absolut tråkigaste jag kan tänka mig och ännu har jag inte börjat nyttja RUT även om tanken flugit igenom huvudet mer än en gång. I avvaktan på att jag tar steget så drömmer jag vidare om Fluffbabes champagneglashållare för strykbrädor. Snacka om att de hittat en genial lösning för att förgylla den tråkigaste av tråkiga stunder - strykningen!

Sjunkande skepp och kuperade stupstockar

Jag har verkligen ogillat den debatt som förts kring sjukförsäkringen eftersom den dels förankrats i nslomässiga argument som ofta haft lite med verkligheten att göra och dels (vilket jag tycker är än mer beklagligt) skrämt människor som redan befinner sig i rent för emlig situation.

Därför var gårdagens ledare i DN så enormt glädjande; mer än hälften av de som inte anmälde sig hos Arbetsförmedlingen när deras dagar inom sjukförsäkringen löpte ut, är tillbaka i självförsörjning genom eget arbete. Andra har börjat studera och ytterligare andra har börjat ta ut föräldrapenning. En majoritet har alltså  kunnat komma tillbaka till självförsörjning när deras dagar inom socialförsäkringen löpt ut och nu pratar vi alltså om en grupp som varit sjuka under mycket lång tid och i många fall bedömts befinna sig långt mycket långt från arbetsmarknaden. Det är, precis som Christian Ottosson, påpekar märkligt att nyheten inte fått större uppmärksamhet för det är en definitiv kalasnyhet som borde glädja de flesta - även de olyckskorpar som kraxat om stupstockar.

Carina Boberg lyfter istället tragedin i att människor gått med ersättning och detta synsätt delar jag fullt ut. Den tidigare förvaringspolitiken har förstört otroligt mycket för otroligt många. Att låta en människa gå med  ersättning i onödan är en tragedi, framförallt för dem själva eftersom långa sjukskrivningar inte bara leder till dålig ekonomi och lägre pension utan också sämre självförtroende och sämre förmåga att knyta an till sociala nätverk. En av mina nära och mycket kloka väninnor, som pga sjukdom gått hemma under lång tid förklarade det så här: går man hemma utsätts man inte för den sociala polering som det innebär att umgås med andra och det gör det svårt att komma tillbaka och anpassa sig till ett fungerande vardagsliv som rymmer arbete och kollegor.

Hur det påverkar individen är naturligtvis individuellt men att det påverkar henne eller honom torde vara självklart. För de allra flesta blir det också svårare att hantera en verklighet som medför tidspress och ställer krav. Utifrån detta perspektiv är det allt utom omänskligt att skapa förutsättningar för att människor ska komma tillbaka i arbete så snart som möjligt. Och ja, eftersom sjukdom inte alltid är synonymt med arbetsförmåga så innebär detta att en del fortfarande kommer att vara sjuka när de återgår i arbete. Det är just av den här anledningen jag är positiv till de regelförändringar som genomförts; det ger möjlighet för människor att snabbare komma tillbaka till arbete och också stöd till de som behöver och vill ha stöd på vägen.

Många av de som istället valde att påbörja arbetslivsintroduktionen via Arbetsförmedlingen är på väg bort från socialförsäkringen och vidare mot antingen arbete, praktik eller stöttning via de olika åtgärder som Arbetsförmedlingen kan erbjuda. 

Det finns också de som kommer tillbaka och min gissning är att det stora flertalet av dessa kommer att beviljas sjukpenning på nytt precis som det ska vara eftersom de inte haft förutsättningar att komma vidare mot arbete där de befinner sig just nu. Förhoppningen är att de ändå haft en viss glädje av de insatser som de deltagit i under tiden på AF och att de inte känt, såsom en av de arbetskonsulenter som jag träffat så försynt påpekade, att tiden i arbetsmarknadsintroduktionen bara hade till syfte att ge nya dagar med sjukpenning.

Vinsten i att ta ut segern i förskott och vad är orättvisa egentligen?

Två opinonsmätningar som fått mungiporna att höjas och hjärtat att jubla har presenterats den sista veckan. Först ut var Demoskops mätning där Alliansen gått förbi de rödgröna, MP tappat rejält och Sd glädjande nog vid andra mätningen i rad med god marginal hamnat under fyraprocentspärren. Därefter följde Novus Opinions mätning som också den pekade på att glappet mellan blocken är ett minne blott eller ja, i alla fall nästan. Skillnaden mellan blocken är nu så liten att den inte är statisktiskt säkerställd i alla fall.

Självklart är det bara mätningar och mycket kan ännu hända fram till valet men jag vill tro att mätningarna ändå visar på att den politik som förs är mer trovärdig än de luftslott som byggs upp av de rödgröna i skuggbudgeten där ett aldrig sinande pengaregn utlovas till stora delar av befolkningen.

Jag tror Tommy Rydfeldt har rätt; avundsjukspolitik fungerar inte. Det stora flertalet är för smarta för att gå på att det skulle vara möjligt att finansiera alla bidrags- och ersättningshöjningar och kostsamma reformer bara genom att höja skatterna bara för de mest välbärgade. Det finns, precis som Seved Monke lyfter, en väsenskild inställning till bidrag mellan de två blocken.

Min uppfattning är att bidrag i många fall snarare cemeneterar än eliminerar orättvisor för de delar av befolkningen som har eller som kan uppnå  förmåga att försörja sig själva genom att göra det ekonomiskt ogynnsamt att försöka arbeta för en bättre tillvaro. För mycket bidrag till för många grupper minskar dessvärre också utrymmet för att ge dem som är i verkligt behov av stöd för sin försörjning en skälig ersättning vilket också är tämligen orättvist i mina ögon.  

Optimisten i mig jublar över sifforna i mätningarna, pessimisten säger till mig att mycket kan hända innan den 19 september och realisten tänker; wow, vad roligt - nu är det dags att jobba! För till syvende och sist så ligger det fortfarande en himla massa jobb framför oss med att få ut varför Alliansen förtjänar fortsatt förtroende inte bara på gamla meriter utan också utifrån vad vi vill göra för att minska orättvisorna och göra Sverige till ett ännu bättre land efter valet.  

Jag har världens finaste jobb?

När jag berättade att jag jobbade på Försäkringskassan deklarerade en av småflickorna jag bodde granne med i Hovsjö mäkta imponerat att hon tyckte att jag hade världens finaste jobb. Huh?, sa jag eftersom jag knappast tänkt på jobbet på det sättet.  Igår fick jag istället frågan: "Hur känns det för mig som professionell yrkeskvinna att följa de fyrkantiga lagarna? Har jag ingen empati?" Jag svarade Huh? då med.

Socialförsäkringen är i mina ögon en av de tveklöst viktigaste delarna av det svenska trygghetssystemet eftersom det ger en ekonomisk grundtrygghet för personer som på grund av sjukdom saknar förmåga att försörja sig själv. Utifrån det perspektivet håller jag med den lilla tjejen fullt ut och jag ifrågasätter aldrig att det arbete jag gör är viktigt och meningsfullt. 

Sverige har en fantastisk socialförsäkring och de förändringar som trätt i kraft har gjort den ännu bättre. Självklart kommer jag också i kontakt med människor som faller emellan stolarna ibland men framförallt ser jag fördelarna som förändringarna medfört i form av snabbare tillgång till vård, en mer aktiv process från arbetsgivarnas sida i att finna vägar för att hjälpa sina anställda tillbaka, i form av ökad rättssäkerhet, en minskad risk för sjukskrivningsskador och havererad ekonomi, etc.

Det som oftast betonats i debatten är att människor - sjuka människor - får indragen sjukpenning. Mer sällan talas det om de positiva effekter som förändringarna medfört och jag hoppas på att här kunna bidra till en mer nyanserad bild. Utifrån mitt perspektiv är inte de indragna ersättningarna huvudpoängen - människor fick indragen sjukpenning också i tidigare system. Då gjordes de när handläggaren hade tid och energi över till att ta itu med den både tids- och energikrävande uppgiften som ett indrag är (både utifrån att ett indrag innebär att man vänder upp och ner på en annan människas liv och att det därför inte är något som man gör lättvindigt och utifrån att det kräver ett tämligen omfattande och långdraget administrativt arbete), snarare än när det blev motiverat utifrån det medicinska tillståndet. 

Huvudpoängen med förändringarna såsom jag ser det är snarare att fokus nu vänts till att se och ta till vara på människors resurser snarare än att bara fokusera på det som inte fungerar. För mig är detta ett stort kliv framåt och ett utslag av en betydligt mer positiv människosyn; människor - alla människor är viktiga - och alla människor har resurser som det både är möjligt och humant att hjälpa dem att tillvarata. Att istället bidra till att människors egna resurser går till spillo är för mig alldeles förskräckligt inhumant och taskigt. Detta innebär naturligtvis inte att jag tror att alla vare sig kan eller bör arbeta. Det är min fasta övertygelse att människor som på grund av sjukdom saknar arbetsförmåga inte borde ens behöva fundera över sin försörjning. 

Eftersom många av de människor som jag möter berör mig djupt så kommer jag ibland att delge er deras historier i anonymt miniformat, både när jag har anledning att glädjas med dem och när jag blir frustrerad över de motgångar de möter.

Förändringar av system tar tid och några kommer alltid oförskyllt att ramla mellan stolarna. Min övertygelse är att allt färre kommer att drabbas av detta. Vi måste därför arbeta vidare för att möjliggöra att de många kuggar som behöver haka i varandra också gör det för att alla ska kunna få den hjälp och det stöd de behöver, när de behöver det. Vi är inte där ännu men vi har kommit en bra bit på väg och vi jobbar vidare! Det här är också en av de starkaste anledningarna till att jag är politiskt aktiv; det finns fortfarande brister i systemen och jag har gett mig attan på att förändra så mycket jag bara kan till det bättre.

Att skapa möjligheter - kan det vara så lätt?

När jag var hemma i Östersund sist så sprang jag på den här för mig nya varianten av kundvagn; byggd för att kunna köras ihop med rullstol. Intressant idé som mycket väl kan underlätta vardagshandlingen även för rullstolsburna som behöver handla något mer än vad som ryms i knät. Jag har däremot aldrig sett den på något annat ställe och undrar om den faktiskt fungerar också i verkligheten? I så fall, varför finns de inte på fler ställen?

Varför ska jag arbeta?

Det primära skälet till att jag arbetar är att det ger mig möjlighet att betala mina räkningar och förhoppningsvis en del konsumtion och nöjen där utöver. Detta trots att jag har ett arbete som jag tycker är meningsfullt och som ger mig möjlighet att komma i kontakt med intressanta människor och också har helt fantastiska kollegor. Om det inte vore för pengarna så skulle jag ha enormt mycket svårare att masa mig ur min helt fantastiskt sköna säng alldeles för tidigt varje morgon för att gå till jobbet.

Än svårare att motivera mig själv till att kliva upp på morgonen skulle det vara om jag vantrivdes med arbetsuppgifterna, inte tyckte om och hade roligt med mina kollegor eller inte upplevde någon meningsfullhet i det jag gjorde. De dagar som jobbet är mest motigt, när arbetsbelastningen känns oöverstiglig, när varje samtal kommer från någon som är missnöjd med beslut eller regelverk och jag sitter igenom utskällning efter utskällning är det i huvudsak karenstiden i a-kassan och den lägre ersättningen som gör att jag inte traskar in till min chef och säger upp mig.

Jag har heller inte några problem att hitta på saker att göra eftersom jag har massor av saker staplade som jag har förbaskat eller rent sagt omöjligt att hinna med idag trots att jag gått ner i arbetstid för att orka med att verka politiskt vid sidan av arbetet. Handen på hjärtat tror jag därför inte att jag skulle sätta sökandet efter ett nytt arbete som första prio om jag ändå hade i det närmaste full ersättning utan att jobba.

Jag tror inte att jag är ett unikum i mitt resonerande även om vi kanske inte dagligdags erkänner det. Därför blir jag i det närmaste bestört över besluten vid Vänsterpartiets kongress idag om att 90 procent ska ha 90 procent i a-kassa utan någon karenstid.

Detta är att gå så långt i från arbetslinjen som det bara är möjligt att komma. Det är också en ren förolämpning mot de personer som faktiskt är i behov av stöd för att klara sitt dagliga liv; pensionärer, människor som på grund av sjukdom inte kan arbeta och är i behov av stöd, barn som är i behov av en god skolgång, etc. Detta eftersom det skattemedel för att finansiera vår allmänna välfärd och dessa kommer från... just det, de som arbetar.

Också Daniel Sturesson, och Gulan Avci har skrivit om Vänsterpartiets kongress idag.

Kan vi inte hjälpas åt - för patienternas skull?

Nästan alla läkare jag känner till är oerhört kompetenta när det gäller att behandla sina patienter. De flesta av dem är också väldigt trevliga och empatiska både mot sina patienter och mot oss som kommer i kontakt med dem å yrkets vägnar. Dessvärre är många av dem ännu rätt dåliga på att fylla i läkarintygen på ett sådant sätt som gör det möjligt att läsa ut om och i vilken utsträckning patientens arbetsförmåga är nedsatt i förhållande till den bedömningsgrund Försäkringskassan använder (rehabkedjan, ni vet) och därmed också om personen har rätt till sjukpenning eller inte. Några få av dem är också rent för jäkla otrevliga när de besvarar den begäran om komplettering som försäkringskassans handläggare måste skicka om underlaget inte rymmer nödvändig information. Kommentarer som "idiot", "är du inte läskunnig", "det är ditt fel om patienten tar livet av sig" eller "jag hoppas att du med blir sjuk" flyger ibland över telefonledningen och min fasta uppfattning är att det inte gynnar någon - allra minst patienten.

För 2010 och 2011 har två miljarder kronor satts av. Pengarna betalas ut till landstingen om de lever upp till olika villkor. Till dessa hör införandet av ledningssystem (sjukskrivningsprocessen ska föras in i ledningssystemet för kvalitet och patientsäkerhet eftersom sjukskrivningen ska ses som en del av vården och behandlingen), att sjukskrivningsprocessen ska bli mer jämställd, att kvalitén i de medicinska underlagen förbättras, att de medicinska underlagen digitaliseras och sänds mellan vården och Försäkringskassan samt att landstingen genomför fördjupade utredningar.

Försäkringskassan bidrar till att landstingen ska få ta del av miljarden genom en överenskommelse om att alla läkarintyg som inte lever upp till de generella (uppgifter som ska framkomma oavsett diagnos) och specifika (rekommendationer som utformats ifråga om behandling och sjukskrivningslängder för en del diagnoser) riktlinjer som fastställts av Socialstyrelsen ska skickas till behandlande läkare.

En granskning från Riksrevisionen av 355 sjukpenningärenden visade att underlagen var otillräckliga i hela 73 procent av de granskade fallen. Detta, mina vänner, gynnar inte patienten och det bidrar inte heller till någon rättssäkerhet att tala om. 

De landsting där läkarna skriver godkända underlag i hälften av intygen kommer att få dela på 75 miljoner. Om de toppar detta bud och skriver godkänt i 70 procent av underlagen får de ytterligare 75 miljoner att dela på. Nu pratar vi om godkända underlag; inte perfekta underlag och definitivt inte om att läkarna ska behöva författa romaner. Deras tid är allt för värdefull för det! Läkarnas främsta uppdrag är trots allt att ta hand om sin patient på bästa möjliga sätt utifrån hans eller hennes behov.

Det som krävs för att ett underlag ska vara godkänt är att diagnos framkommer, att status och objektiva undersökningsfynd framkommer, att det framkommer på vilket sätt patientens förmåga att utföra olika aktiviteter begränsas av sjukdomen utifrån aktuell status samt att det framkommer varför läkaren - om hon gör det - frångår de rekommendationer som Socialstyrelsen ställt upp för den specifika diagnosen. Också i förhållande till vad läkaren gör bedömningen måste framkomma (i förhållande till de uppgifter som patienten utför i sitt eget arbete, i förhållande till vård av barn, i förhållande till att söka jobb, etc.). Anledningen till att dessa uppgifter måste framkomma är att du har rätt till sjukpenning först om du har en sjukdom som medför att du har en nedsatt arbetsförmåga i förhållande till ditt arbete, andra tillgängliga arbeten hos arbetsgivaren eller i förhållande till alla arbeten på arbetsmarknaden beroende på hur länge du varit sjukskriven.

Det finns också andra uppgifter som ska fyllas i på underlaget. Dessa är inte på samma sätt nödvändiga för bedömningen av rätten till sjukpenning. De behövs snarare för att det ska vara möjligt för Försäkringskassans handläggare att ge patienten det stöd som han eller hon behöver för att lättare komma tillbaka till lämpliga uppgifter i de fall där det är möjligt trots sin sjukdom.

Jag lovar, ingen försäkringskassehandläggare tycker att det är speciellt kul att skicka tillbaka underlag till läkare för att uppgifter saknas. Vi gör det eftersom uppgifterna behövs för att vi ska kunna göra ett bra jobb på ett så smidigt sätt som möjligt för patienten och för att vi är ålagda att göra det. Det var bakgrunden det... Är ni kvar?

Därför är det så trist och frustrerande att vi inte kan jobba bättre tillsammans med ömsesidig respekt för varandras kompetenser.

I nästan varje nummer av Läkartidningen och Dagens medicin skriver någon frustrerad läkare om Försäkringskassan och dess krav på kompletteringar. I detta nummer av Läkartidningen skriver Johannes Järhult på Länssjukhuset i Ryhov "Vem kan hejda Försäkringskassan?". Han pekar på sin kompetens, sin långa erfarenhet och skriver "De senaste åren har FK – sannolikt i ett försök att pressa sina kostnader – då och då begärt av mig att komplettera skrivna sjukintyg. Inte i något fall har jag kunnat förstå vad kompletteringen skulle ha för betydelse, men för att inte sätta mina patienter i klistret har jag fyllt i de önskade meningslösheterna och skickat tillbaka intyget med några väl valda ord som speglat min frustration." Han undrar också om inte Socialstyrelsen har några riktlinjer att skicka till Försäkringskassans handläggare.

Och ja, just det. Ur hans debattinlägg framkommer att hans aktuella underlag inte fyller de kriterier som Socialstyrelsen ställt upp.

Jag har inte någon som helst anledning att ifrågasätta att denna läkare eller flertalet av de andra läkare som skriver otillräckliga underlag är kompetenta nog att avgöra att deras patienter behöver vara sjukskrivna. Och just när det gäller kirurgin som Johannes Järhult företräder så är det, precis som han skriver, just så att det postoperativa förloppet är relativt problemfritt och sjukskrivningstiderna korta. Dessvärre ändrar inte det faktum att han, liksom andra läkare oavsett specialitet kommer att få sina underlag tillbakaskickade med en önskan om komplettering om de inte rymmer de uppgifter som måste framgå.

Sedan är det också så att alla läkare inte har samma etiska kompass som Johannes Järhult. Det finns både en och två läkare som sjukskriver för att patienten vill bli sjukskriven (och sedan per telefon förklarar att han/hon inte anser att patienten borde vara sjukskriven), läkare som inte håller med om de rekommendationer som Socialstyrelsen ställt upp och därför sjukskriver under längre perioder, läkare som skriver dåliga underlag för att han/hon anser att det är Försäkringskassans jobb att se igenom att det dåliga underlaget innebär att läkaren inte anser att patienten ska vara sjukskriven, läkare som sjukskriver av rädsla för hot från patienten, etc.

Jag tror inte på något sätt att det är lätt att vara läkare och jag har full förståelse för den frustration det måste innebära att få tillbaka ett underlag för komplettering när man tycker att det borde vara fullt förståeligt för alla och envar att ens patient inte kan jobba. Jag beklagar detta och det enda tips jag kan ge är att höra om det inte kan vara möjligt för någon av de försäkringsmedicinska rådgivare som Försäkringskassan har tillgång till att komma ut och ge en snabb kurs i vilka uppgifter som krävs och inte. Detta för att slippa känna kravet på att man ska behöva författa romaner för så är det inte. Den relevanta informationen kan mycket väl vara kortfattad - speciellt när det handlar om konkreta sjukdomstillstånd med konkreta behandlingar.

Jag har däremot inte större någon förståelse eller respekt för att man tar ut sin frustration på enskilda handläggare som gör vad de är ålagda att göra. 

Snälla, kan vi inte försöka göra varandras jobb lättare istället - för patientens skull?

Vänsterpartiet bygger det nya Sverige?

Beslut efter beslut som fattas vid Vänsterpartiets kongress får mina ögonbryn att flytta sig en bit uppåt i pur förvåning och uttalandena som görs får mig fnysa gång efter annan. Vad håller de på med? Hur tänker de? Tänker de? Fascinationen är total. En inte helt oäven känsla eftersom jag är övertygad om att det stora flertalet människor är rätt smarta och jag därför har svårt att tro att kongressbesluten för Ohly & co närmare finansministerposten som han enligt flera vänsterpartister föreslås till enligt Expressens rundringning idag. Ett i övrigt lika skrämmande scenario som Mona Sahlin som statsminister eller Krösus Sork som biståndsminister. Aj då, den sista fanns bara i fantasin allt medan de båda övriga levde i en fantasivärld.

Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, en kraftig utökning av antalet arbeten inom offentlig sektor, höjda bidrag, kraftigt höjda pensioner, kraftigt höjda nivåer på A-kassa och ersättningar till sjuka, etc. Jag säger inte att jag inte tycker att en del av förslagen skulle vara riktigt trevliga eller ens önskvärda. Det jag säger är att den politik som Ohlyansen vill föra är oansvarig så länge de inte hittar ett sätt att trolla fram pengar ur ingenting eftersom det i den verkliga världen sällan leder till något gott att leva högt över sina tillgångar. Det torde inte minst de senaste dagarnas utveckling visa på.

Ingen främlingsfientlighet, tack!

Inför förra helgens Huddingedagar bestämde vi oss för att trycka upp ett flygblad med några skäl till varför vi i Folkpartiet Huddinge är positiva till invandring. Tillsammans med flygbladet tryckte vi upp en klisterlapp med texten: Ingen främlingsfientlig reklam i min brevlåda, tack! Vårt helt fantastiska kommunalråd, Malin Danielsson, pratade också på temat under debatten under lördagen.

Idén kläcktes för rätt länge sedan efter att en klok kvinna ifrågasatt varför invandrare målas upp som ett kollektiv av problem istället för den resursbas som de, liksom infödda svenskar, utgör. Texten är generell eftersom vårt syfte var att visa var vi står utifrån vår frustration över att nysvenskar och mer tillfälliga boende i landet allt för ofta beskrivs med misstro, förakt och som källa till alla möjliga problem. Vi valde också att göra en generell beskrivning istället för att laborera med siffror som ändå allt för ofta tolkas utifrån de egna syftena och dessutom, för mig, känns tämligen oväsentliga i sammanhanget.

Det vi ville peka på var vårt ställningstagande: att klumpa ihop människor till kollektiv och att utmåla dem som problem är varken liberalt eller genomtänkt. Människor utgör aldrig ett problem vare sig som individer eller kollektiv. Den politik som förts har däremot skapat problem och vårt fokus ligger vid att lösa dem - inte vid att söka syndabockar.

För mig var det viktigt att underlaget skulle vara just generellt också för att så många som möjligt skulle kunna skriva under trots att detta samtidigt innebär att det, som en kär kollega påpekade, lätt blir klyschigt. Det här är för mig en fråga som är långt viktigare än partifärg; den handlar om vår inställning till våra medmänniskor och i grunden om allas lika värde. Just därför förvånade det mig så enormt att reaktionerna blev så starka från från vissa lätt ljusskygga element. Kommentarerna från Frianyheter och Nätverkmotpk gör mig bara än mer övertygad om att kampanjen var både framgångsrik och viktig.