Glädjande bakläxa!

Regeringsrätten har kommit fram Försäkringskassan vid beräkningen av de grundläggande behoven ska ta hänsyn till om dubbelbemanning är nödvändig (mål nummer 3143-09) och sällan har en bakläxa känts så välkommen!

Just behovsbedömningen och beräkningen av de grundläggande behoven har efter en tidigare dom från Regeringsrätten stramats åt till den milda grad att nålsögat som man varit tvungen att passera för att få personlig assistans blivit så smalt att förstoringsglas krävts för att hitta det (mål nr. 5321-07).

Knappast någon, och absolut inte brukarna, deras anhöriga eller handläggarna, kan se det vettiga i en sådan uppstramad tolkning av den i grunden fantastiska rättighetslagstiftning som LASS utgör. Därför är det så oerhört glädjande att Regeringsrätten valt en tolkning som förefaller både mer förståelig och human denna gång. Vem som förtjänar dagens ros är alltså givet!

Glad midsommar fylld med möjligheter

Midsommar med grillning och jordgubbar, härliga mysstunder med vänner och übervacker skärgård - det blir knappast bättre än så här. Jobbet nästan lämnat vid skrivbordet med. Det enda jag tänker plocka med mig i helgen är den härliga kvinna som idag ringde för att berätta att hon inte längre tänker vara sjukskriven utan istället tänker söka ett jobb som passar hennes bättre utifrån hennes funktionsnedsättning.

Regeländringarna i socialförsäkringen har definitivt bidragit till hennes väg tillbaka till arbete på ett sätt som aldrig varit möjligt tidigare. Hon insåg nämligen tidigt i sin sjukskrivning att hon inte skulle kunna gå tillbaka till sitt ordinarie arbete och att arbetsgivaren kanske inte skulle kunna erbjuda henne något lämpligt. Hon tackade därför ja till erbjudandet om ett kontaktmöte med Arbetsförmedlingen. Detta är det nya: om det finns risk för att du inte kommer att kunna gå tillbaka till eget arbete pga funktionsnedsättning så kan du nu få stöd av Arbetsförmedlingen i sökandet efter nytt arbete, samtidigt som arbetsgivaren fortsätter att söka lämpliga alternativ. Detta samtidigt som du fram till dag 180 kan behålla din sjukpenning. Ett ruskbra erbjudande som allt för få dessvärre nappar på än så länge...

Lusten och viljan att stötta fanns definitivt hos den arbetsförmedlare som vi träffade och hon fick massor av information om alla möjligheter till stöd som AF har att erbjuda i form av coachning, olika former av ekonominskt stöd till en potentiell arbetsgivare som kompensation för det hon inte klarar pga funktionsnedsättningen, etc. För mig, som aldrig varit på ett sånt här möte tidigare (alla jag frågat har tackat nej) så var det intessant att få höra om alla möjligheter som finns till stöttning och jag saknade egentligen bara en liten pusselbit. Det gjorde uppenbarligen hon med visade sig när hon i slutet av mötet försynt kläckte ur sig: "Men får jag inte söka jobb själv då?"

Oops, ibland kan uppenbarligen viljan att hjälpa gå överstyr...

Glad midsommar på er allihopa! Njut minst lika mycket som jag tänker göra och precis så där mycket som vi alla förtjänar.

Konsten att sabba någons liv

Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar om barn och vuxna som drabbats av mobbning i skolan och på sin arbetsplats. Nu är det dags igen, Yasmine 15 år, berättar i Aftonbladet om hur hon mobbats sedan hon började skolan och hon vill nu ha upprättelse.

Utöver vad som står i tidningen vet jag inget om hennes situation och vad som gjorts av skolan. Det som berör mig i artikeln, förutom det lidande hon måste ha gått igenom, är att det knappast är ovanligt att de som borde ta ansvar för situationen; lärarna, rektorerna, cheferna, väljer att titta åt andra hållet eller än värre, skuldbelägga offret.

I Aftonbladet står det att skolan hävdar att Yasmine har ett socialt sätt som gör att hon lätt och ofta blir indragen i konflikter. Och? Oavsett vilket socialt sätt en person har så legitimerar det inte under några omständigheter mobbning. Och oavsett vilket socialt sätt en person än har så är det fortfarande lärarens, rektorns eller chefens ansvar att agera om mobbning ändå skulle förekomma. Tveklöst!


På Tv4 nyheterna i morse tog man upp att anmälningarna om mobbning i skolan ökat med 70% under första kvartalet i år. I mina ögon är detta positivt eftersom det tvingar fram reaktion. Hot om skadestånd kan nog vara en nog så mäktig spark i rumpan på ansvariga som missat att kravet på civilkurage ligger inbäddat i yrkesbeskrivningen. Tyvärr har det visat sig att hotet om skadestånd inte är tillräckligt.

Lagstiftningen mot mobbning behöver därför skärpas, ett mer aktivt agerande från ansvariga och externa parter behövs i de situationer där mobbningens fula tryne väl visat sig och ett mer proaktivt agerande för att minimera risken mobbing är nödvändigt, både på skolor och arbetsplatser.

Att jobba eller inte jobba, det är frågan?

Jag pratade i dag med en läkare som jag har stor respekt för. Hon är specialist på sitt område, arbetar med svårt sjuka människor och försöker alltid arbeta mot vad som är bäst för patienterna och uppmuntra till återgång i arbete.


Anledningen till att jag ringde henne var att hon nu ökat sjukskrivningsgraden för en patient, samtidigt som hon beskrev ett medicinskt tillstånd som var ungefär det samma som tidigare eller till och med bättre.

På ett ovanligt tydligt sätt beskrev hon en inte alls ovanlig situation - sin förra undersökning av patienten. Hon förklarade: "försäkringsdelen har nu blivit elefanten och det medicinska delen myran".

Patienten hade kommit till henne väl laddad med ett antal argument för varför hon skulle vara sjukskriven över sommaren varför den medicinska undersökningen och också läkarens egen bedömning om att patienten kan arbeta hamnade i bakgrunden och ersättningen i fokus. 

Jag är inte avundsjuk på läkarnas situation. De flesta gör, precis som denna specialist, ett oerhört bra arbete och har också intentionen att bara skriva ut läkarintyg där de sjukskriver i den utsträckning som är medicinskt motiverad. Dessvärre blir ibland rätten till ersättning viktigare än behandlingen och tillfrisknandet för patienten.

En lösning som skulle kunna befria läkarna och också patienterna från en del av frustrationen och göra det lättare för läkarna att fokusera på den medicinska delen skulle kunna vara att befria dem från uppgiften att sjukskriva i tid och omfattning utan att istället bara ange den medicinska statusen och hur patienten påverkas. En annan lösning skulle kunna vara att bara låta vissa läkare sjukskriva. Vad tycker ni? Hur ska vi komma till en lösning där läkarna kan fokusera på de medicinska behoven? 

Att sätta fötterna på rätt plats

Ni vet den där märkliga känslan när man inte ens förstår vad som gick fel? När man i princip förväntar sig stående ovationer och istället möts av höjda ögonbryn och rynkade pannor. Precis den känslan fick jag av de negativa reaktioner som kommer från, surprise!, de rödgröna angående Folkpartiets förslag om lärlingsanställningar.

I miten av april presenterades Dagens Industris senaste vd-enkät. Ur denna framkommer att att 33 procent av företagsledarna, framförallt inom små- och medelstora företag, att de skulle överväga att anställa någon yngre person om lärlingsanställningar var en reell möjlighet.

Anneli Andelén från Företagarnätverket Släpp in framtiden skriver att "En fot på arbetsmarknaden är nämligen alltid bättre än två fötter utanför." Bättre än så kan det nog inte sägas och för mig visar detta på att Folkpartiets förslag om lärlingsanställningar är en bra åtgärd som kommer att bidra till den minskade ungdomsarbetslöshet som vi alla vill se. Trots allt, arbetslösheten bland unga kommer inte att minska innan företagarna anställer dem.

Recept utan andra biverkningar än skavsår

I oräknerliga samtal med läkare, psykologer, kuratorer och andra vårdgivare har jag ställt frågan om inte FYSS (Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling) skulle kunna vara något för sjukskrivna som själva haft svårt att komma igång med aktiviter som skulle kunna bryta deras isolering, få dem att må fysiskt och psykiskt bättre samt bidra till minskade besvär. Precis som du och jag har dessa personer varit väl medvetna om att de skulle må bättre om de kom igång och rörde sig mer - både utifrån  fysisk och psykisk ohälsa - men  trots detta haft svårt att komma igång för dessvärre säljs inte karaktär på burk ännu (vilket jag själv svär över med jämna mellanrum).

För några år sedan var det fortfarande tämligen få som ens hört talas om möjligheten att skriva ut motion på recept men successivt har intresset spridit sig och nu är FaR (Fysisk aktivitet på recept) ett allt vanligare begrepp och utbudet har också successivt utökats.

Birgitta Rydberg skriver idag om den ökade användningen av aktivitet på recept, framförallt inom primärvården men också inom psykiatrin där användningen fortfarande är mycket begränsad.

Jag jublar över utvecklingen efter att ha sett ett flertal kvinnor och män som genom denna typ av recept fått stöd i att ta sina första stapplande steg tillbaka mot ett liv med bättre hälsa. Trots allt, motion på recept kan vara ett rätt så gott incitament för att bryta ohälsosamma mönster till en billig peng.

Ett Sverige för alla!

Nationaldag, strålande sol och Sverige är vackrare än någonsin. Jag älskar den här tiden på året; alla färger och dofter är mer intensiva, människorna vackrare och vänligare än för bara någon vecka sedan och alla möjligheter ligger öppna. Vi bor i ett fantastiskt land, fyllt av fantastiska människor så självklart är nationaldagen något att fira, precis som alla andra dagar.

Men trots allt som vi har att vara stolta över och som är väl värt att fira så finns det fortfarande allt för många människor som av olika anledningar hamnat lite vid sidan av oss andra; som har svårare att föra sin egen talan, att tillgodose sina behov och att skapa sig en bättre framtid.

Vi måste bli bättre på att tillvarata de olika resurser som människor har och använda den erfarenhetsbas som allas våra olikheter bidrar till både utifrån att det skulle ge oss en möjlighet att bli ett ännu bättre land för alla.  Jag vill därför arbeta för att utveckla vår vård och värld på ett sådant sätt att människor i högre utsträckning kan dra fördelar av sina resurser, samtidigt som individuellt anpassat stöd snabbare och i behövlig utsträckning erbjuds dem som behöver det under den tid behoven kvarstår. 

Psykisk ohälsa bland äldre tarvar kompetens, samverkan och goda intentioner -

Många äldre drabbas av psykiska ohälsa vid sidan av de andra sjukdomar som åldrandet medfört. Allt för ofta får de inte tillgång till den vård och det stöd som de behöver. För den drabbade är det svårt att förklara sina besvär för doktorn. Många tycker att det som händer är genant och känner inte riktigt igen sig själva - andra bagatelliserar besvären trots att de medför ett stort lidande både för den äldre själv och för de anhöriga.   
Den psykiska ohälsa som många äldre drabbas av är idag ett eftersatt område och många får idag otillräcklig hjälp och vård. Problemen är flera; kompetensbrister bland vårdpersonalen, bristande samverkan mellan de olika kompetenser som möter de äldre och ett bristande vårdutbud. Följden blir ett onödigt lidande.

Jag blir därför så oerhört glad när jag läser i Birgitta Rydbergs blogg om miljonsatsningar på psykiatrisk vård för äldre och dessutom i sammanhanget nödvändig samverkan melllan psykiatrin, geriatriken och primärvården. 

För att stötta vården och omsorgen, så att läkare och sjuksköterskor ska bli bättre på att uppmärksamma och ta hand om äldre som också drabbats av psykisk ohälsa, startas ett nytt kompetenscentrum. En i mina ögon helt nödvändig satsning eftersom alla goda intentioner i världen inte är tillräckliga om det inte finns tillräcklig kunskap för att hantera de problem som människorna man möter har. 

Samtidigt permanentas och utvidgas det projekt (BPSD) som riktat in sig på de äldre med demens och utåtagerande beteendeförändringar där man tidigare bara tagit emot remisser från läkare vid särskilda boenden. Fortsättningsvid kommer också äldre som får stöd via geriatriken och äldre som fortfarande bor hemma och får sin vård via husläkaren eller hemsjukvården att omfattas. Också det en kalasnyhet eftersom dessa personer allt för ofta far illa på grund av omgivningens okunskap och oförmåga att hantera de situationer som sjukdomen leder till.