torsdag 29 juli 2010

En bättre psykiatri utifrån patienternas behov

En av de absolut mest utsatta patientgrupperna är de som lider av psykisk ohälsa och deras möjligheter att få den vård de behöver är fortfarande inte tillräckligt bra - i vissa fall inte ens bra - trots att enorma resurser tillförts psykiatrin de senaste åren. Skillnaderna mellan hur stor andel av patienterna vars remisser skickas tillbaka till primärvården skiljer markant mellan mottagningarna liksom möjligheterna att få träffa en psykiater istället för "bara" en behandlare och så vidare. Det är inte heller helt ovanligt att patienten är missnöjd med den psykiater han eller hon fått träffa vilket vid psykisk ohälsa är minst lika viktigt som vid all annan ohälsa. Att själv kunna välja vårdgivare borde därför vara självklart men nej då, inte riktigt ännu. Däremot är det en av de viktigaste punkterna i Folkpartiets förslag för psykiatri och psykisk vård i världsklass i Stockholms län; självklart ska man även vid psykiatrisk vård kunna välja vårdgivare utifrån sina egna önskemål och behov och det också under pågående behandling och vid tvångsvård.  

Många med psykisk ohälsa lider också av andra sjukdomar (självklart - inte heller psykisk ohälsa ger någon immunitet mot andra sjukdomar). Stärkt samverkan mellan olika vårdgivare samt hälsofrämjande insatser både med inriktning på fysisk och psykisk ohälsa är därför andra områden som behöver utvecklas eftersom risken att falla mellan stolarna är allt för stor i de lägen då man inte själv har ork eller förmåga att ta hand om sig själv och söka rätt insatser på olika håll.

En tredje punkt i sammanhanget som är omöjlig att låta bli att ta upp, är behovet av evidens inom vården, uppföljning av den vård som ges och mer forskning. Det är väl klart som fanken att personer som redan befinner sig i en extremt utsatt situation inte ska behöva riskera en sämre vård än vad vi accepterar för andra patientgrupper och dessutom, i vissa fall, icke-vetenskapligt grundad.

Slutligen, en utbyggnad av det psykosociala stödet och den mobila uppsökande vården, är också något som jag är oerhört glad över att det finns med i programmet. En stor andel av de jag kommer i kontakt med berättar oerhört ruskiga historier om sina svårigheter att få vardagen att gå ihop; att komma upp, att komma ut, att komma i kontakt med andra människor, att komma iväg till arbetsgivare eller vårdgivare med för den delen... En utökad mobil verksamhet och bättre psykosocialt stöd torde öka förutsättningarna för att människor ska få det stöd de behöver både i vårdkontakten och i vardagen.

Bloggar om detta gör också Mattias Lönnqvist och Birgitta Rydberg. Jag håller helt och hållet med Mattias; Folkpartiet har ett brett och genomtänkt sjukvårdspolitiskt program som skapar de bästa förutsättningar för en vård som de facto innebär Vård i världsklass för alla.
Anna Gustavsson (v) har också skrivit ett klart läsvärt inlägg om behovet av bättre stöd till psykiskt sjuka. Jag håller inte med om analysen - att pengar och personal är lösningen på problemen - men hon har en hel del andra poänger.

tisdag 27 juli 2010

Våld i nära relationer bränner lika hårt oavsett vem som utdelar slaget

Ni vet den där känslan av overklighet som man får när någon man känner - läs kvinna - berättar att hennes pojkvän, sambo, make har slagit henne. Hur konstigt det känns och hur gärna man vill att man ska ha missuppfattat budskapet i det hon säger för... Någon man känner och litar på kan väl inte bete sig så illa, eller? Jag kan tänka mig att det måste vara än värre för en man att berätta att hans sambo - oavsett kön - slår eller våldtar honom. De kvinnor som utsätts lever ofta med en djup skuldkänsla och omgivningens misstro - för det är trots allt oerhört svårt att ta till sig att något sånt här inträffar i ens omgivning och utförs av vanliga människor - ovanpå de egna känslorna av otillräcklighet hindrar många från att berätta. Denna svårighet lär knappast vara mindre i samkönade relationer eller där kvinnan är den som slår.

En av kommentarerna till Birgitta Rydbergs debattartikel idag är skriven av en polis som anser att detta är en pseudodebatt eftersom han, i egenskap av polis, inte kommit i kontakt med så värst många män som blivit misshandlade i en familjesituation. Det framkommer inte hur han vet det. Kristallkula möjligen eftersom få människor springer runt och berättar för kreti och pleti om sina familjehemligheter utan detta är något som tenderar att komma fram först när förtroendet för motparten är tillräckligt starkt. Skuldkänslorna över att inte sett tecknen i tid, över att inte ha lämnat i tid, är vanligen allt för starka fram tills dess.

Jag gläds därför oerhört över Birgitta Rydbergs förslag om att öppna en mottagning för våldtagna och våldsutsatta män på Södersjukhuset. Alla som far illa i en relation ska naturligtvis ha rätt till en likvärdig vård och ett likvärdigt bemötande oavsett kön och levnadsförhållanden. Det är till syvende och sist en fråga om jämlikhet och respekt för alla människors lika värde. 

Birgitta Rydberg och Rasmus Jonlund har tidigare skrivit intressanta inlägg på samma ämne och mer läsning finns i Folkpartiets rapport: Regnbågsmärk landstinget.

Glad sommar!

Eftersom jag kommer att jobba hela sommaren så har det inte riktigt känts som läge att önska min omgivning en trevlig sommar men härom dagen fick jag sommarens härligaste sommarhälsning från ett par med tillhörande charmtroll som förgyllde min tillvaro enormt under en tämligen trist period av mitt liv. Eftersom det trots jobb är sommar och jag här ligger lite efter min tid så passar jag på att knycka deras sommarhälsning i förhoppning om att kunna glädja någon annan.




Jag passar också på att rekommendera deras hemsida eftersom den oerhörda kompetens de har när det gäller papegojor är outsinlig och deras hemsida får mina mungipor att alltid flytta sig några grader norrut: Ligizternas hemsida.

Lite respekt för andra, tack!

Det fascinerar mig över hur vissa ämnen tenderar att bli näst intill för infekterade för att knappt diskuteras. Rättigheter och skyldigheter hör många gånger dit liksom diskriminering, HBT-frågor och inte minst socialförsäkringen, har det med all oönskvärd tydlighet framkommit under de senaste dagarna. Fruktansvärt tragiskt tycker jag eftersom det handlar om frågor som är oerhört viktiga för många. En viktig konsekvens av detta är att det allt för ofta leder till en nedtonad debatt som minskar möjligheten för att bra idéer och synpunkter ska kunna växa fram. Jag skulle så otroligt gärna vilja se mer av konstruktiva förslag och önskemål istället.


Vad gäller min blogg så kommer jag fortsättningsvis radera kommentarer och inlägg som inte rymmer något konstruktivt, idéer om hur det skulle kunna bli bättre eller diskussioner som inte andas respekt för andra. Min och andras tid är nämligen alldeles för värdefull för att lägga onödig tid på slikt slag. Du som skrev att du jobbar på FK. Jag har tämligen svårt att tro dig eftersom din beskrivning inte förefaller ha mycket bäring i verkligheten. Uppmaningar till lagbrott har jag svårt att tro att skulle förekomma från någon del av organisationen och skulle det förekomma så borde du vara öppen för en kontakt med någon av de högre cheferna vilket du tidigare erbjudits. Ditt inlägg har jag naturligtvis fört vidare i förhoppning om att det kan ge dig något. Jag väljer att inte publicera ditt inlägg därför att jag har svårt att se att det skulle tillföra något annat än skrämselhicka för människor som redan befinner sig i en prekär situation och det är inte något som jag vill bidra till. Om du vill får du däremot gärna skicka mig ett nytt inlägg med dina kontaktuppgifter så försöker jag förmedla en kontakt vidare.

Jag passar samtidigt på att tacka för intressanta länkar och synpunkter och er som tagit er tid att beskriva vad ni gått och går igenom. Som ni säkert noterat pratar vi i mångt och mycket om samma sak och ser samma behov; människor måste i högre grad och snabbare komma till den vård och behandling de behöver så att deras lidande minimeras och att öka förutsättningarna för detta är en viktig uppgift. Mycket har redan blivit bättre men självklart finns det alltid mer att göra. Till Kicki kan jag lägga till att vi är många som har kroniska besvär som jobbar; diagnos och arbetsförmåga är inte med nödvändighet samma sak. Till Kerri, alla stora reformer tenderar att medföra ett behov av förbättringar när man ser hur utfallet blivit. Era förslag till förbättringar ser jag fram emot att se!

söndag 25 juli 2010

Trist läsning - en garanti behövs

I Aftonbladet idag beskrivs på nytt en mardrömshistoria om ett äldre par, gifta sedan 1946 som nu inte längre får bo tillsammans sedan Margit blivit så dement att hon ny behöver stöd dygnet runt. Detta trots att hennes make, Erik, 88 år, beskriver att hon mår dåligt när han lämnar henne. I det här läget blir det lite märkligt när socialnämndens ordförande, Per Jansson (s), förklarar att tillgången till de dubletter som skulle göra det möjligt för Margit och Erik att få fortsätta bo tillsammans, styrs av efterfrågan... Uppenbarligen inte!, skulle jag vilja säga. En parboendegaranti behövs!

 ,
Mer om parboendegarantin har bland andra Niklas Frykman, Markus Grundén, Linnéa Darell  och Andreas Froby, skrivit.

Knappast en ny fråga alltså men alldeles, alldeles, alldeles förskräckligt aktuell och viktig.  

lördag 24 juli 2010

En lång sjukskrivning är ingen högvinst - tvärtom!

Läns-Posten pekade här i veckan på att mediabilden i hög utssträckning speglat den inte helt uttalade åsikten att det bästa som kan hända en människa är att alltid få bli sjukskriven. Jag håller med; fokus har i allt för hög utsträckning kommit att handla om ersättningsformen snarare än vad individen behöver för att komma vidare. Självklart är det viktigt att ha en försörjning om man inte kan arbeta men att, vilket jag upplever att man ofta gör, propagera för att människor ska ha ersättning år efter år efter år, är inhumant i de allra flesta fall eftersom långa ersättningar sällan följs av aktiva behandlingar. Istället blir tiden en transportsträcka där individen tappar kontakten med sin arbetsplats eller arbetsförmedlare, sina rutiner och sitt sociala nätverk. Dessvärre försvinner också ofta kontakten med läkaren fram tills dess att det är läge att begära ett nytt underlag. För mig är det inte på något sätt ok att stimulera en sån här utveckling! Personen som i en sån här spiral blir inte bättre, snarare tvärtom. 

Två och ett halvt år kan du ha sjukpenning i dag om din arbetförmåga är nedsatt på grund av sjukdom (om det inte handlar om allvarliga sjukdomstillstånd eftersom det då saknas tidsgräns). Två och ett halvt år, det är rätt lång tid, eller hur? Inte minst utifrån att flertalet av de som varit sjukskrivna så lång tid har ungefär samma diagnoser och besvär som många av oss som arbetar. Självklart finns det personer som har långdragna besvär som inskränker förmågan också längre än 2.5 år men inte stadigvarande. Dessa kommer efter den här perioden komma vidare till Arbetsförmedlingen för stöd under en period om tre månader vartefter de kan få sjukpenning igen om arbetsförmågan fortfarande är nedsatt. Det finns också de drabbas av olika sjukdomar och olycksfall som gör att två och ett halvt år inte räcker till men de hör till ovanligheterna. Också dessa kommer in till AF en period där deras stöd och krav anpassas efter individens förmåga. Vari ligger problemet? Vad är så kränkande med detta? För mig blir det märkligt när media och enskilda personer beskriver detta som något negativt - inte minst utifrån att det stora flertalet som  uppnår 2.5 års ersättning har ungefär samma diagnoser och besvär som du, jag och många andra som kommer tillbaka långt snabbare. För mig visar detta på att något gått fel.  

Är det därför inte dags att flytta fokus från ersättningsfrågan till hur vi vill skapa förutsättningar för att vård ska bli aktuellt så snabbt som möjligt  syfte att minimera de onödiga långa sjukskrivningarna som snarare gör folk sjukare istället för friskare?


Jag tror stenhårt på rehabgarantin, som omfattar medelsvåra psykiska besvär, ångest, depression och stress samt smärta i rygg och nacke. Dessa diagnosgrupper står tillsammans för mer än hälften av alla sjukskrivningar och många av de som varit sjukskrivna mycket långa perioder har dessvärre inte fått ta del av det stöd som garantin innefattar. Andra har väntat alldeles för länge.  Jag tror också på att vi måste bli mycket snabbare på att identifiera överkonsumtion av alkohol, mediciner och droger eftersom det inte är ovanligt att missbruk finns där vid sidan av den diagnos som läkaren siktar på att behandla. Allt för många läkare undviker frågan trots att den kan ha en stor betydelse för behandlingsresultaten. Vi måste också bli ännu bättre på att komma in tidigt med rätt stöd till rätt person och sluta betrakta patienten som ett nystan av separata problem att reda i ett efter ett. Trots allt utgör vi alla summan av vår livssituation, våra erfarenheter och besvär och när vi stirrar oss blinda på en faktor är risken överhängande att vi missar något annat viktigt.

Inte helt sällan kommer det fram viktiga faktorer vid utredningen hos Försäkringskassan eller hos arbetsgivaren som skulle kunna vara avgörande för vägen tillbaka till arbete. Ett tätare samarbete skulle därför kunna leda till enorma vinster för individen. Jag också helt övertygad om att vi måste fortsätta ändra attityden till arbete och få in i alla berördas medvetanden att det sällan leder till något gott att gå hemma långa perioder utan att det tvärtom kan vara en framgångsfaktor att individen är i arbete även om hon eller han inte kan prestera fullt ut på grund av sina besvär. En större acceptans för att vi alla inte alltid presterar fullt ut behöver implementeras både här och där.

tisdag 20 juli 2010

Hårresande stigmatisering av funktionshindrade

I helgen fanns det en intressant debattartikel i Aftonbladet om hur pressen hänger ut personer med aspergersjuka skriven av Henrik D. Ragnevi, ordförande för Attention Göteborg. Jag är riktigt ruskigt förtjust i den verksamhet som intresseorganisationen bedriver och föreslår inte helt sällan för de försäkrade jag möter i arbete att de kollar upp föreningen för att se om den kan vara något för dem eftersom jag vet att de hjälpt en hel massa människor. 

Temat för artikeln var den attityd och det bemötande som många personer med neuropsykiska diagnoser möts av och också hur dessa attityder och okunskap förstärks i media genom att diagnoser kopplas ihop med brott trots att allmänintresset torde vara begränsat.

För mig är det fullständigt hårresande att media bidrar till att bygga på okunskap och fördomar kring olika funktionsnedsättningar. Visst, människor med olika neuropsykiska diagnoser kan ha ett brett spann av svårigheter som omfattar allt från knappast märkbara för utomstående till så omfattande att samspelet med omvärlden blir mycket svårhanterligt. Och visst är det också så att många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar drabbas av psykisk ohälsa, i högre grad än personer utan motsvarande funktionsnedsättningar riskerar falla in i ett missbruk och att en hög andel i våra fängelser har ADHD (25% lågt räknat enligt Lisa Thorsén).

Detta betyder knappast att personer med NPF förtjänar att hängas ut som potentiella våldsverkare och kriminella eller att de förtjänar ett sämre bemötande eller mindre respekt än någon av oss andra. Däremot kan många av dem behöva rätt stöd och rätt förväntningar för att kunna komma till sin rätt utifrån sina egna förutsättningar. Där skiljer sig personer med NPF inte så mycket från oss som inte har någon neuropsykisk funktionsnedsättning, eller hur?

För att kunna få rätt stöd är det ofta avgörande att få veta vad det är man själv eller ens barn lider av. Tidigare har köerna till de neuropsykiatriska utredningarna varit horribelt långa, inte sällan flera år. Under mandatperioden har antalet neuropsykiatriska utredningar ökat med 450% och det görs numera 2500 utredningar per år vilket medför att köerna minskat. Många av de som råkat i trubbel fick varken diagnos eller tillgång till rätt stöd förrän de redan råkat illa ut. Detta innebär naturligtvis inte att det är för sent för dem, däremot har de drabbats av onödiga svårigheter under en onödigt lång tid och det är tragiskt. Stödet måste naturligtvis in långt tidigare, så snart svårigheterna upptäcks och här är förskolans och skolans ansvar stort.

Jag blir nästan gråtfärdig när jag på jobbet pratar med någon förälder till ett barn med någon neuropsykiatrisk diagnos och de mer eller mindre förutsätter att barnet kommer att falla in i ett missbruk eller hamna i fängelse. Här hjälper media till att späda på den rädsla, frustration och osäkerhet dessa föräldrar känner. Det gör mig så trött eftersom flera av de personer som jag tycker oerhört mycket om och också beundrar för de som de är och det som de gör, har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Att bryta den spiral av misstänksamhet gentemot dem och andra med NPF är något vi alla måste hjälpas åt med, helt enkelt därför att det är förödande för självbilden att utsättas för den stigmatisering som idag är kutym i allt för många sammanhang och för därför att ingen förtjänar att bli sedd som mindre eller sämre än vad hon eller han är.

söndag 18 juli 2010

Garantier ger en ökad patientnytta

Jag brukar tycka att Hanne Kjöller är kanonbra men idag blir jag lite besviken. Skönt det visserligen eftersom det är ganska trist med människor som bara är klockrena hela tiden, men i alla fall. Hur som helst, i sin ledare i DN resonerar hon kring akutgarantin som innebär att ingen ska behöva vänta på läkare i mer än fyra timmar vid akutbesök.

Hon drar exempel från sin tid på en akutmottagning och konstaterar att "En efter en av de som aldrig borde sökt vård på en akutmottagning kom nästan lite skamset och bad att få tillbaka pengar och patientbricka och sa att det nog var bättre att de vände sig till vårdcentralen på måndag."

Jag upplever att hon glömmer att de människor som söker akutvård är sjuka och upplever sig ha behov av att träffa en läkare. Det går inte komma ifrån att fyra timmars väntan på en läkare i detta läge är en horribelt lång tidsrymd. Att avfärda alla de som söker vård akut och som får vänta mer än fyra timmar trots akuta besvär är också ett lite väl lättvindigt avfärdande av den upplevelse som många patienter fortfarande har.

Jag ger henne fullt rätt i att flera av de patienter som uppsöker vård akut egentligen aldrig borde ha kommit utan istället sökt vård via vårdcentralen men på den punkten är jag helt övertygad om att det finns andra bättre metoder än att vänta in att de skamsna ska söka sig därifrån. Utökade öppettider på vårdcentralerna kanske? En möjlighet som några av de privata vårdgivare som etablerat sig infört. Vårdval kanske inte är så dumt här, eller hur? Peter Andersson, som också fastnat för Hanne Kjöllers ledare men som drar något andra slutsatser än vad jag gör, pekar också han på problemet att tillgängligheten på akutmottagningarna är större än på vårdcentralerna. Det kanske är här vi borde lägga krutet i så fall och fortsätta uppmuntra till nya lösningar som kan locka patienter såsom förbättrade öppettider som minskar behovet av akutvård.

Information via Vårdguiden skulle vara en annan lösning att ytterligare uppmuntra till eller kanske någon som kan möta patienterna vid dörren på akuten och lotsa dem rätt. Att ge patienterna det stöd de behöver för att hamna rätt torde vara en klar framgångsfaktor. Däremot tror jag att vi slår oss på bröstet lite för självgott om vi begär att alla patienter som söker vård på egen hand ska ha tillräcklig kunskap och is i magen att avgöra om de är i behov av akut behandling utifrån sina besvär eller kanske kan vänta och istället åka till sin vårdcentral något senare för att få vård.

Perspektiven och insikten om vilka sjukvården finns till för och vad en akutmottagning är, som  Hanne Kjöller skriver, borde således i första hand rikta sig till de som arbetar inom eller i anslutning till vården och naturligtvis också politikerna.

Peter Andersson avfärdar inte bara akutgarantin utan också Vårdgarantin, utifrån att den riskerar att medföra att exempelvis MS-sjuka tvingas vänta på behandling därför att "vårdgarantiärenden" ibland går före. Jag vill absolut inte avfärda att så skulle vara fallet ibland eftersom också vårdgivare tenderar att hålla koll på ekonomin och sträva efter att få in fler slantar. Att däremot dra slutsatsen att MS-sjuka som tvingas vänta för länge riskerar ett liv i rullstol på grund av att några vårdgarantiärenden gått före är däremot att dra lite för långtgående slutsatser. Kvinnan i det inslag som Peter hänvisar till valde att flytta från för övrigt sedan tidernas begynnelse sossestyrda Jämtlands läns landsting till Stockholm och fick här behandling. Landstinget i Jämtland erbjuder patienter med remiss till neurologmottagningen, där de inte själva kan möta vårdgarantins utfästelser, att istället få komma till Umeå Universitetssjukhus. Själv tror jag att flertalet patienter, under förutsättning att de får korrekt information, har förmåga att göra det val som passar dem själva bäst - oavsett om detta val innebär att frivilligt invänta behandling inom det egna eller att snabbt få vård i ett annat landsting. Vad tror ni?
Jag tror på garantier, helt enkelt därför att människor som har tillräcklig information och vet vad de har att förvänta sig i form av rättigheter och skyldigheter har bättre förutsättningar att göra kloka val. De stimulerar också sökande efter förbättring för den som ansvarar för att leva upp till garantins utfästelser.

lördag 17 juli 2010

Ett synnerligen märkligt fiasko

I veckan presenterade Försäkringskassan en uppföljning över hur det gått för de personer som vid årsskiftet haft maximal tid med ersättning via socialförsäkringen. Det handlar alltså om människor som haft sjukpenning eller sjukersättning i minst 2.5 år. Snabbt dök buuu-ropen upp från de rödgröna men också DN satte rubriken: Få utförsäkrade får jobb och fokuserade på det faktum att bara 370 av dessa fått reguljära arbeten fram till maj månad. Jag har svårt att se att siffrorna visar på ett misslyckande, snarare tvärtom. De visar på att många är på väg och nu äntligen kommer vidare och på vägen har det stöd de behöver. Vi pratar också om uppstartsskedet varför det är rimligt att tro att det stöd som Arbetsförmedlingen kan ge kommer att förbättras (trots allt var det flera Arbetsförmedlingar som inte kunde erbjuda stöd förrän slutet på mars).

Av de 12 600 personer som valde att gå in i det program som AF kunde erbjuda och där de istället för sjukpenning/sjukersättning fick aktivitetsstöd, hade merparten problem med rörelseapparaten eller psykisk ohälsa. Av dessa har alltså 370 personer redan kunnat komma igång och arbeta i ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Siffran är visserligen inte hög men vi pratar trots allt om människor som varit borta från arbetslivet under en mycket lång tid och som nu kan arbeta utan någon form av stöd. För mig är siffran en framgång: 370 personer med begränsningar som gjort att de varit borta från arbete under en mycket lång tid är nu tillbaka i arbete trots att de med största säkerhet har samma problematik som de hade för ett halvår sedan. Hade siffran varit högre hade detta snarare varit ett tecken på att Försäkringskassan gör för generösa bedömningar av rätten till ersättning. Tragiken här ligger i mina ögon i att de inte fått det stöd de behövt för att komma ut i arbete tidigare för de har under tiden de varit borta gått miste om så mycket liv och pensionspoäng.

Alliansfritt Sverige, Roger Jönsson, Veronica Palm, med flera beskriver förändringarna som ett cyniskt fiasko och Claes Krantz sammanfattar på ett bra sätt de rödgrönas politik: "om inte ens 100% fullt friska kan få arbete på den svenska arbetsmarknaden vilka förutsättningar finns det då för de som inte är helt arbetsföra?". Bra idé, Claes, vi köper att arbetsmarknaden inte fungerar fullt ut och fortsätter att gömma undan personer som inte kan prestera 100% hela tiden. För mig är detta enormt cyniskt eftersom alldeles för många av de som tidigare gömts undan har resurser att komma åter med rätt stöd - ett stöd som numera kan ges.

Om vi istället tittar på hur många som kommit i arbete ser siffran lite annorlunda ut; 1846 personer är redan i arbete om vi också räknar med de personer som har tillgång till någon form av stöd, t.ex. lönebidrag eller skyddat arbete. Låter lite bättre eller hur? Närmare 15 procent är alltså i arbete igen efter en mellanlandning på AF. Eftersom sannolikheten att de kommit tillbaka om regelförändringarna inte genomförts anser jag att reformen redan här är välmotiverad utifrån att ha pratat med ett flertal som trots kvarvarande besvär beskriver att de nu har ett liv, en mening och en betydelse för andra vilket de saknat under tiden med ersättning. Det sociala sammanhanget är enormt viktigt för oss alla och kontakterna med omvärden - även med läkaren och andra som faktiskt borde finnas där - krymper markant under en längre sjukskrivningsperiod vilket får människor att må sämre och bli sjukare. Att inte göra något åt detta elände skulle vara cyniskt!

Ytterligare 729 söker arbete utan stöd från AF och fler än 5800 deltar i program med aktivitetsstöd som siktar på att de så snart som möjligt (men med stöd på vägen dit) ska komma i arbete. Hur i hela fridens dar kan detta betecknas som ett fiasko? En mängd människor har ju nu äntligen fått det stöd som de behöver för att komma vidare och arbete med fokus att hjälpa människor att tillvarata sina egna resurser kan väl ändå aldrig ses som negativt ur något som helst humant perspektiv? Vad som sällan nämns i debatten är också att många av dessa har samma typ av begränsningar och hinder som många av oss andra som arbetar. Det betyder inte på något sätt att de fuskat eller inte gjort sitt bästa. Det betyder däremot att de inte fått tillräckligt med stöd för att komma vidare och en alldeles för stor majoritet av dessa har under tiden de varit bortglömda och undanskuffade tappat allt vad självförtroende de en gång haft. För mig är det här fiaskot ligger.

Jo visst, 40 procent har kommit åter till socialförsäkringen. Detta visar på att det inte var möjligt för dem just nu att komma vidare men det betyder varken att reformen som sådan varit ett fiasko eller att vi ska ge upp hoppet om dem. Trots allt är människor alldeles för värdefulla för att vi ska sluta att tro på dem.

Politik som berör

I torsdags anordnade Folkpartiet Liberalerna i Haninge en musikgala mot främlingsfientlighet och passade samtidigt på att visa att politiska kampanjer kan vara allt utom tråkiga.

Bakgrunden var de opinionsmätningar som visat att Sverigedemokraterna gång på gång tangerar den magiska fyraprocentspärren vilket riskerar medföra att vi får ett öppet främlingsfientligt parti som vågmästare i Sveriges riksdag. För FP Haninge, för alla kloka människor som deltog och för mig känns detta förskräckligt! Fasen, att SD låg och tafsade på fyraprocentspärren var det som fick mig för ett par år sedan att ta steget och bestämma mig för att engagera mig politiskt. Den intolerans, inskränkthet och okunninghet som partiets värderingar representerar skrämmer mig. Vi får aldrig glömma att människor - oavsett i vilken form de är stöpta - har samma värde. Camilla Lindberg, en av de riksdagsledamöter jag verkligen beundrar utifrån hennes sätt att stå upp för vad hon står för, förklarade på att detta faktiskt är det som gör det så lätt att vara liberal; det handlar helt enkelt bara om att se varje människa för den han eller hon är. SD respekterar inte detta faktum, som i mina ögon borde vara en självklarhet för oss alla, inte minst för oss som är politiskt engagerade eftersom vi har fått det enorma förtroendet att representera vår befolkning.  


En härlig blandning av musik och dans av lokala förmågor, Panetoz och Vägen ut och Dogge Doggelito, knappast lokal men knappast mindre ruskbra för det. Ännu en gång visade han att han är en av Sveriges bästa improvisatörer. Detta kombinerat med en rad inlägg från människor med kloka åsikter på temat alla behövs, nåja, kanske inte Sverigedemokraterna då, men i övrigt. Gustav Nordin från Liberala ungdomsförbundet gick igenom Sverigedemokraternas historia och drog slutsatsen att nej, partiet har inte tvättat bort sin bruna nyans, Maria Halkiewitz berättade om Liberal mångfald och förklarade vikten av en välfungerande integration allt medan Mikael "Prinsen" Trolin ställde frågor som inte alltid var helt lätta att besvara på ett enkelt sätt. Haninges kommunalråd Peter Olevik Dunder följde upp på ett bra sätt genom att förtydliga att vi måste bli bättre på att väva in ett perspektiv som tar hänsyn till alla människors behov inom politikens alla områden istället för att prata om integration som ett separat problemområde. 

Vi behöver flera evenemang som detta; evenemang som är viktiga, roliga och som berör människor. Ju bättre vi lyckas med att engagera, förklara och beröra, ju fler kommer att gå och rösta och desto större blir förutsättningarna för att SD hamnar under spärren också denna gång. Lyckas vi också med att visa hur viktigt och roligt politik kan vara så torde också fler människor engagera sig politiskt i olika former. Till syvende och sist, en större bredd av människor ger en större representativitet och större möjligheter att bygga vidare på ett samhälle som redan är bra men som alltid kan bli bättre.  

måndag 12 juli 2010

Självklara garantier för en vettig ålderdom

Jag befinner mig inte längre kvar i Almedalen inte ens mentalt utan är åter på jobbet. Det betyder inte att jag tänker låta er slippa en sista reflektion (nåja, jag tror det i alla fall) kring veckan som gått och denna gång kring Jan Björklunds tal eller rättare sagt en del av det.


Jan inledde sitt tal med att gå ut med tre garantier riktade till våra äldsta och jag hoppade högt av förtjusning, dels utifrån att jag är ruskigt förtjust i konkreta förslag och dels utifrån att jag tycker att det både är viktigt och på tiden att vi ser till att slå fast att äldre ska ha rätt till ett liv som i så hög utsträckning som möjligt stämmer överens med deras egna preferenser för hur de vill leva. Det borde vara självklart, eller hur?


Parboendegaranti: att om man vill det få fortsätta bo ihop med sin partner även på äldreboendet förtjänar egentligen inga ytterligare kommentarer. Det är fullständigt barockt att detta ens ska behöva vara en fråga att lyfta. Samtidigt är det uppenbarligen - om än märkligt - ett faktum att äldre i många kommuner tvingas separera när ens partner (eller man själv) behöver flytta till ett äldreboende. Garantin är därför väl på sin plats.

Gå-ut-och-gågaranti: att alla äldre som vill det dagligen ska få komma ut, borde även det vara en självklarhet. Allt för många gamla sitter uttråkade och stirrar på sina egna väggar utan möjlighet att komma ut om de inte själva lyckas ordna hjälp från sina anhöriga. För de gamla måste det vara fullständigt själsdödande att inte få tillgång till nya intryck, frisk luft och möjlighet till att styra över sin tillvaro i högre utsträckning än vad som är möjligt innanför de egna väggarna. Att sedan rörelse bidrar till att människor, så även äldre, håller sig friskare torde inte göra behovet av reformen mindre. Jag tror också att det finns självklara vinster för de anhöriga med förslaget eftersom jag utgår från att jag inte varit ensam om att ha dåligt samvete över att inte kunna finnas till hands mer för att göra tillvaron för sina älskade mer dräglig och uthärdlig.

Väljamatgaranti: precis som vi andra som själva köper vår mat ska också äldre ha möjlighet att välja mellan olika maträtter. Vi vet att många gamla har svårt att få i sig tillräckligt med näring och att detta bidrar till en sämre hälsa. Att själv kunna välja vad man vill ha att äta kanske inte tar bort problemet med undernäring men det torde åtminstone kunna bidra till en bättre hälsa och högre livskvalitet och dessa skäl är mer än tillräckliga för att införa en väljamatgaranti.  Själv skulle jag gärna se en tävling liknande de som finns mellan olika skolrestauranger och som Annerstaskolan i Huddinge vunnit vid ett par tillfällen eftersom tävlingar tenderar att skapa kreativitet och en utvecklingslust som i sin tur kan bidra till ökat kvalitetsfokus.

Å andra sidan, garantierna som sådana kopplade till stimulanspengar för de kommuner som lever upp till sina åtaganden torde borga ännu bättre för efterlevnaden av de olika kvalitetsgarantierna (varav bara ett urplock nämndes i talet).

Andra viktiga åtgärder som inte nämndes i talet men som ryms inom den föreslagna äldreomsorgsgarantin handlar om en bättre översyn och samordning av vården för våra äldre eftersom allt för många får fel vård och läkemedel vilket skadar deras hälsa samt bättre samordning mellan kommuner och landsting. Mer om detta finns att läsa här

Själv skulle jag också gärna vilja se en husdjursgaranti och en förgyllavardagengaranti (nej, jag skämtar inte utan tänker på hur glad och nöjd farmor var när hon fått håret permanentat och fick känna sig fin).

Andra som bloggar om ämnet är: Malin Danielsson, Rasmus Jonlund och Tommy Rydfeldt. Tommy har för övrigt helt rätt, det handlar till syvende och sist om respekt.    

söndag 11 juli 2010

Synen på svaghet - att värdesätta olikheter

Kan inte låta bli att tänka att vad skönt att fler reagerade när jag i SvD idag läser om Ylva Johanssons förakt för svaghet. Jag satt nämligen på samma seminarium och blev nästan gråtfärdig över hennes debattinlägg. Jag utvecklar bakgrunden lite mer. Kontexten var att vi behöver en bredare arbetsmarknad där också människor som på grund av funktionsnedsättningar har en begränsad kapacitet kan erbjudas arbetsuppgifter. Exemplet med mannen som fått det mycket anpassade arbetet som ansvarig för guldfiskarna presenterades och vi fick veta att han var stolt över sitt jobb, sig själv och glad över att få jobba.

Precis detta möter också jag i arbetet. Människor som haft få förhoppningar och förväntningar på att komma tillbaka till arbete, både utifrån sina funktionsnedsättningar och utifrån en farhåga om att ingen arbetsgivare skulle vilja ha dem, strålar som solen när de får en anställning eller börjar att jobba igen. Självförtroendet och självkänslan höjs, de får ett socialt sammanhang där de behövs och värdesätts och de får också fler kronor i plånboken. Ingen av dem som går ut i arbete har mindre begränsningar än dagen innan. Tvärtom, för många snarare tilltar besvären under en övergångsperiod. Men det stora flertalet av dem är oehört nöjda och beskriver att livet blivit oerhört mycket bättre och också att de lider mindre av sina begränsningar.

Att därför höra Socialdemokraternas talesperson för välfärdsfrågor Ylva Johansson så starkt avfärda denna typ av arbetsuppgifter som ovärdiga och meningslösa utifrån att det inte är utvecklande gjorde mig så ledsen, så förbannad och så beklämd. För mig visar det att hon inte förstått ett skvatt! Utveckling i all ära men begreppet betyder inte med nödvändighet samma sak för Ylva, för mig och för någon som aldrig kommit in på arbetsmarknaden på grund av kognitiva begränsningar eller någon som efter flera års frånvaro ska återgå i arbete igen. Dessutom finns det en stor mängd andra skäl till att vi arbetar än just möjligheten till utveckling.

Nej, jag vill att vi en gång för alla avskaffar den kollektivistiska och begränsande socialdemokratiska normen om att vi alla måste prestera exakt lika mycket, drömma om och motiveras av samma saker för att duga och passa in allt medan alla andra förpassas till någon stängd skrubb kallad förtidspension eller sjukersättning.

Självklart ska de människor som på grund av sjukdom och funktionsnedsättning saknar förmåga att komma åter till arbete beviljas sjuksersättning men för alla de som har förutsättningar att komma tillbaka till arbete är det just en bredare arbetsmarknad som vi behöver med utrymme för allt ifrån hjärnkirurger till ansvariga för mycket begränsade arbetsområden. Att inte ge människor som har minsta form av potential stöd och verktyg för att kunna ta tillvara på denna är för mig cyniskt och här behövs en stor mängd insatser med allt ifrån lönebidrag, OSA (offentlig skyddad anställning) till utvecklingsanställningar, stöttning via supported employment, hjälp med anpassningar av arbetsplatser och arbetshjälpmedel till förebyggande sjukpenning och särskilt högrisskydd, etc. Och framförallt, en attitydförändring där vi blir bättre på att se och värdesätta olikheter samt blir bättre på att fokusera på det som fungerar istället för att stirra oss blinda på det som inte fungerar.

För mig handlar detta till syvende och sist om människosyn. Min bild är att vi alla har samma värde och om att alla människor behövs samt mår bättre av att känna sig behövda. Vad är din?

Rekommenderad läsning: Maria Lundqvist-Brömster beskriver Folkpartiets syn på funktionshinder.

lördag 10 juli 2010

Att bränna förtroende

Feministiskt initiativ körde en uppmärksammad kampanj där de brände upp 100 000 för att illustrera kvinnors lägre inkomster per minut. Strunt samma att sifferexercisen de ägnat sig åt innan kampanjen må ha varit lite si och så; sakfrågan är viktig och förtjänar uppmärksamhet. Det tråkiga med FIs arrangemang är att fokus hamnat på utspelet istället för problematiken som sådan. Frustrationen och upprördheten över det idiotiska påhittet kan jag väl förstå, inte minst när det kommer från kvinnor som tillhör just de grupper av kvinnor som har stora svårigheter att få ekonomin att gå ihop. Frälsningsarmén uttryckte det bra i sin kampanj och fler ord kring kampanjen än de som redan yttrats av en mängd kloka människor känns onödiga.

Allt för många sjukskrivna kvinnor står för alla uttag av tillfällig föräldrapenning när barnen är sjuka. Inte helt sällan innebär detta i praktiken att de vid sidan av den egna medicinska problematiken måste vara borta från jobbet i så hög utsträckning att det innebär svårigheter för arbetsgivaren att hitta lämpliga och möjliga arbetsuppgifter för dem. Nästan varje gång jag frågar hur det kommer sig att familjen valt att lägga upp det på det här sättet så får jag till svar att: 1) hon är ändå hemma, 2) hennes man tjänar mer pengar eller 3) hennes man har ett riktigt jobb (i något av fallen var jobbade då hon på förskola och maken på bilverkstad...).

Jag förstår det ekonomiska argumentet eftersom många har svårt att få vardagen att gå ihop. Jag är därför helt övertygad om att en jämställdhetsbonus även för vab-dagar skulle kunna bidra både till ett jämnare uttag av vab-dagar och till att stärka kvinnors position på arbetsmarknaden.

För mig är det däremot fullständigt uppåt väggarna att så många är villiga att förringa sin egen arbetsinsats till den så milda grad att de anser att den insats deras partner gör på bilverkstan eller vad sjutton han nu arbetar med är viktigare än det arbete som hon själv utför när hon tar hand om och bidrar till andras barns utveckling, hjälper sjuka att bli bättre, skriver artiklar, förbättrar världen eller vad sjutton hon nu gör. Det är då inte helt märkligt om löneförhandlingarna går lite si så där.... Attitydförändring behövs helt klart, frågan är hur?

Andra med intressanta synpunkter på ämnet: Birgitta Axelsson Edström, Daniel Holm, Ann-Cathrin och Peter Andersson.

fredag 9 juli 2010

Reflektion från Almedalen

En liten dröm slog in och jag kom iväg till Almedalen. Det visade sig vara både lite bättre än jag hoppades och lite dyrare. Jag tillhör den där klicken (precis som en stor andel av de andra besökarna) som tycker att det är väl värt att själv bekosta resan och uppehället i motsats till vad som framförts i media. Varför? Därför att veckan ger en fantastisk möjlighet att få gå på en mängd intressanta seminarier (utbudet var i det närmaste obegränsat), träffa intressanta människor och föra intressanta samtal. Att Visby är häpnadsväckande vackert och att solen varit lika varm som humöret på det fåtal gotlänningar och den mängd besökare jag mött har knappast gjort upplevelsen mindre njutbar.

Mitt visakort kom på att det skulle sluta fungera. Vid fel tillfälle kan tilläggas; seminariet jag skulle på hade precis börjat och där satt jag i taxin och drog kortet gång på gång i pur förtvivlan. Taxichauffören körde mig upp till en uttagsautomat där det var omöjligt att stoppa in kortet, en kort springtur senare konstaterade jag att det inte heller fungerade i nästa automat. Efter att en mängd vänliga människor släppt förbi mig i den vad kändes milslånga kön på närmaste ICA så stod det klart att eländet bestämt sig att avmagnetiseras. Tack och lov så finns ju koden också så pengar kom jag åt och en fortfarnade mycket sympatisk taxichaufför körde åter ner mig till Almedalen för att sedan, många långa minuter senare, ta betalt för körningen... Priset: 99 kronor. Visby taxi har enhetspris inom Visby! Ofattbart vänligt och helt klart, den mannen förgyllde en tämligen skruttdålig inledning på dagen (långa dagar med mycket sittande och en mängd långa promenader, speciellt kombinerat med förseningar och oväntad kassabrist).

Resten av vistelsen var klart bättre och jag imponerades av kvalitén på flertalet föredragshållare. Flertalet säger jag eftersom några sänkte sig till en sådan debattnivå att jag slutade lyssna och istället önska mig någon annanstans. Jag har väldigt svårt med extremkonfrontativa debattörer som ägnar all sin tid åt att förklara hur dåliga den andra parten uppfört sig och och/eller gnölar om hur illa han man känner sig bemött. Jag köper absolut att det fungerar och visst kan det vara effektivt men på en skala, hur kul är det? Hmm, fungerar inte för mig. 

Dessbättre bjöd istället andra på en positiv överraskning. Socialaförsäkringsutskottets ordförande Gunnar Axén (m) var riktigt bra vid de båda seminarier jag såg honom delta i. Det ena av dessa utgjorde ett av veckans absolut mest givande seminarium. Temat var de utmaningar som finns inom vården och rehabiliteringsområdet och vad som kan/bör göras åt dessa. Det som tilltalade mig, förutom sammansättningen av panelen med läkare och forskare inom rehabiliteringsmedicin, deltagare från svenskt näringsliv, Försäkringskassan, etc. var att fokus verkligen var lösningsfokuserat. Att det fortfarande finns brister vet vi så frågan är vad vi gör åt dem. Siwert Gårdestig från Försäkringskassan föreslog att läkarna övertar en del av kostnaderna för sjukskrivningarna vilket torde få effekt på sjukskrivningsmönster. Jag ger honom helt rätt då jag är helt övertygad om att både slentrianmässiga och av andra skäl felaktiga sjukskrivningar torde minska markant om läkarna själva måste ta en del av kostnaden. Detta torde också kunna bidra till att de som faktiskt är i behov av sjukskrivning på grund av sjukdom får det lättare. Snabbare väg in till multimodal rehabilitering och KBT var andra lösningar som nämdes liksom ökad samverkan mellan FK, AF och näringslivet.

En annan som överraskade var Ilija Batljan, en av socialdemokraternas förstanamn till Landstinget, som diskuterade den fortsatta utvecklingen av Vårdval Stockholm med alltid lika kompetenta Birgitta Rydberg. Väldigt underhållande med en härlig utstrålning vände Ilija upp och ner på min bild av socialdemokraternas vision för sjukvården genom att ställa sig positiv till bl.a vårdval. Dessvärre - för jag är klart mer förtjust i hans bild av hur vården bör utformas än den som drivs av mer traditionella socialdemokrater - så sjönk hoppet igen när de rödgröna presenterade sin program för hälso- och sjukvården. Åter till ursprunget alltså där den enda gemensamma nämnaren tycks vara namnet; Vård i världsklass, vilket också vårt program för sjukvården i Stockholm har som namn. Mer om det en annan gång.


måndag 5 juli 2010

Pengar är inte allt

Enligt SvD byter V namn till Välfärdspartiet om än blott för en dag i syfte att markera att de kommer att satsa mer på välfärden än alla andra partier. Högberg skriver att det låter mer trovärdigt än när partier på den blåa kanten gör det samma. Jepp, han har rätt, det låter trovärdigt. Det är inte ett dugg förvånande att V vill satsa hur mycket pengar som helst - oklart var de ska komma ifrån - på välfärden. Lite mer otippat känns det fortfarande att just V ser pengar som lösningen till alla problem.

För mig känns alternativet att ösa in aldrig sinande resurser kontraproduktivt; pengar tenderar att ta slut och när de är väck så finns det inte heller något kvar till de mest skriande behoven - i det här fallet de som har störst behov av stöd och de minsta egna resurserna. Med tanke på att behoven också kan antas öka i och med vår åldrande befolkning så verkar det klart mer vettigt att vi ser till att få ut så mycket valuta som möjligt för våra skattepengar istället så att vi kan värna vår välfärd.

Utifrån mitt perspektiv är det klart smartare att sikta på att förbättra det förebyggande arbetet på bred front, att förbättra det stöd som ges för att förhindra missar som både medför lidande och kostnader samt att, när behoven väl uppstår, snabbt komma in med rätt stöd i rätt omfattning. Förbättringar på dessa områden medför både minskat lidande och minskade kostnader. Vi kan kanske hitta roligare saker att göra för pengarna istället för att kasta dem i sjön, t.ex. förgylla tillvaron en smula för äldre och för sjuka? 

söndag 4 juli 2010

Ett kvarts rätt - alla patienter har rätt till en bra vård

Socialdemokraternas Ylva Johansson förklarade igår i Tv4s morgonnyheter att de rödgröna vill ha en hårdare kontroll av  privatägda vårdföretag. Siktet var inställt på nya regler och ny lagstiftning. Jag ger henne ett kvarts rätt. Hon har så rätt i att vi behöver en bättre kontroll av den vård som erbjuds sjuka människor eftersom för många patienter far illa inom vården istället för att få den vård som gör dem friska eller åtminstone lindrar deras besvär.

Men... målet måste vara att alla patienter - oavsett vem som utför vården - ska få den vård de behöver, i rätt omfattning och i rätt tid. Bättre kontroll och uppföljning behövs därför också inom den landstingsdrivna vården eftersom det begås misstag också där.


Att skapa förutsättningar för en än mer välfungerande vård, där risken för skador är mindre och där både den faktiska och patientupplevda kvalitén är högre, är oerhört väsentliga uppgifter inför nästa mandatperiod. Till syvende och sist handlar det både om att minska patienternas lidande och att frigöra resurser eftersom felbehandlingar medför stora och onödiga kostnader. Resurser som kan användas till att att förbättra vården ytterligare och ge oss mer och ännu bättre vård för pengarna. 

torsdag 1 juli 2010

Så trött, så nöjd!

Dagen har kännetecknats av totalt dagen-innan-semestern-kickar-igång-kaos. Jo, jag vet - det är bara en veckas semester vi pratar om men planering inför semestern både på jobbet och utanför skapar kaos, förvirring och förväntan och just de här dagarna tenderar att fyllas med konstiga samtal som tar mer tid än tänkt men oftast också ger mer än det i förväg varit möjligt att ana. En synnerligen ovanlig komplimang smet sig in vid samtalet med en försäkrad. Hon tackade för att jag gav henne möjligheten att få gråta ut och bli lyssnad på en stund. Den har jag aldrig hört förut och även om det var en fin komplimang så gör det mig oehört ledsen att hon inte har tillgång till det stödet via vänner eller vården.

Jag unnade mig en tämligen lugn morgon vilket innebär åtminstone två koppar kaffe och morgontidningsskumning. Förfärande nyheter en masse, självklart, men också en hel del glädjande nyheter som t.ex. den oberoende  granskning som KIs folkhälsoakademi gjort av Vårdval Stockholm och som visar att reformen både gett en mer effektiv och rättvis vård (väl värt att läsa liksom Birgitta Rydbergs och Olov Lindquists inlägg på ämnet!). Med hänsyn till hur hätska diskussionerna ibland varit så är det enormt roligt att se att Vårdval Stockholm faktiskt gett de positiva effekter som vi övertygade hävdat sedan länge, också vid en oberoende granskning... Ett litet vad var det jag sa urslipper mig trots att jag inte kan ta någon som helst ära för reformen. I tankarna flyger samtidigt bilden av en läkare som jag för något år sedan samarbetade rätt mycket med. Hon är en helt fantastisk läkare och i normala fall väldigt verbal och resonabel.... men inte vid blotta omnämnandet av vårdval. Då förbyttes ansiktsfärgen till en flera nyanser rödare ton, öronen började ryka och orden tröt. Eftersom det var just att systemet skulle bli mer orättvist för de patienter hon värnade så är jag helt säker på att också hon nu gläds över att hennes farhågor inte uppfylldes.

Semesterplanerna har också förändrats gång på gång och plötsligt hände det... jag fick ett boende i Almedalen. Jag är så oerhört glad och ser fram mot den kommande veckan med mängder av förväntningar. Men innan dess väntar en lång härlig helg med vila, vänner och shopping.

VILL HA, BEHÖVER!

Ännu några steg på vägen mot lika vård på lika villkor

I SvDs Brännpunkt presenterades idag Alliansens hälso- och sjukvårdspolitik för en lika vård på lika villkor. Vi är inte där ännu - långt därifrån - men under mandatperioden har sjumilakliv tagits som gjort att vi idag befinner oss klart närmare målet än vad som ens var tänkbart  för bara några år sedan.

Det är idag lättare att få tid hos sin husläkare. Långt fler husläkarbesök än tidigare görs också, just i de förorter där vissa innan införandet befarade att Vårdval Stockholm skulle försämra tillgängligheten. Besöksfrekvensen i dessa områden börjar närma sig den i mer välmående områden. Resultatet kan inte ses som något annat än strålande eftersom tillgången till en läkare trots allt är en förutsättning för rätt vård; oavsett kön, ålder, sjukdomstillstånd eller ursprung. 

Att öka valfriheten ytterligare så att alla patienter upplever en reell möjlighet att välja, alternativt välja bort de vårdgivare som de är missnöjda med eller inte känner förtroende för, bidrar också till en mer jämlik, säkrare och bättre vård. Allt för många av de personer jag träffar genom arbetet beskriver att de inte velat lämna ut pinsamma symptom eller andra viktiga fakta till läkaren, såsom att de självmedicinerar med alkohol, tabletter eller droger när de mår som sämst. Inte helt sällan försvårar detta läkarens möjligheter att sätta in rätt behandling vilket i sin tur ofelbart leder till förlängt lidande för patienten. 

En vårdgaranti med tydliga tidsgränser ökar också incitamenten för att läkaren snabbt ska remittera vidare till en specialist. Allt för många av de jag kommer i kontakt med har väntat åtskilliga månader; först på att remissen ska skickas och sedan på att få komma vidare till någon som kan ställa en korrekt diagnos och därmed både förhindra förvärring av tillståndet och tillgång till en behandling som lindrar. För dessa - oavsett om sjukdomen sitter i kroppen, i själen eller både och - så är en respektive tre månader fortfarande en lång tid att vänta. Men till syvende och sist har de flesta av oss lättare att hantera en väntan som har ett givet slutdatum än en vagare uppskattning av hur lång tid det kommer att ta. 

Som Mattias Lundbäck påpekar så är detta centrala förslag - inte ett åtgärdspaket utformat utifrån de behov som finns hos oss i Stockholmsregionen. Detta betyder inte att det skulle saknas en mängd förslag till ytterligare förbättringar utifrån våra behov även om vi, som Birgitta Rydberg påpekar, redan ligger före andra delar av landet på en del områden. Mer om detta senare...