Glädjen som kom av sig

Valresultatet borde få mig att slå baklängesvolter av glädje eftersom jag så länge hoppats på och jobbat för att det skulle bli fortsatt majoritet för alliansen i Huddinge, i landstinget och i riksdagen men jag befinner mig fortfarande långt ifrån alla former av glädjeyttringar. Att SD skulle komma in i riksdagen var egentligen inte oväntat men trots det känner jag mig tagen på sängen och så förbaskat besviken; hur i helsike kunde så många människor välja att lägga sin röst på ett parti som så tydligt ifrågasätter människors lika värde och ser grupper som människor som problem? Jag förstår det verkligen inte. Självklart finns det problem i samhället men där är det politiken som har fallerat - inte människorna - och det är politikernas uppgift att söka lösningar till problemen - inte att peka ut människor och skapa motsättningar.   

Nåja, det stora flertalet av oss visade i alla fall att vi har förmåga att skilja på sak och person och fatta klyftiga beslut så lite glädje är ändå på sin plats för att fira ett historiskt valresultat. Sedan återstår bara att ta itu med verkligheten och jobba vidare med att förbättra den för oss alla.

Inte alltid den nya socialförsäkringens fel

De enskilda ärendena som lyfts fram av de rödgröna som belägg för att den nya socialförsäkringen skulle vara inhuman förskräcker mig. Tveklöst handlar det om människor som farit illa. Det är däremot oklart om det med nödvändighet beror på den nya socialförsäkringen eftersom vi inte har hela bilden. En sak som ofta glöms bort i debatten är att Försäkringskassans bedömningar aldrig kan bli bättre än de underlag som den grundar sig på och dessa håller långt ifrån alltid tillräcklig kvalitet för att det ska vara möjligt att göra en bra bedömning. En stor andel av underlagen fortsätter, trots att Försäkringskassan begär in kompletteringar från behandlande läkare, att vara så otydliga att det är svårt eller omöjligt att ta ställning till om arbetsförmågan är nedsatt eller inte. Och de största oklarheterna finns just ifråga om de uppgifter som behövs för bedömningen av arbetsförmågans nedsättning.

Men, säger du, om läkaren sjukskriver så är ju personen sjuk. Och ja, så är det naturligtvis. Men att en person är sjuk är inte med nödvändighet det samma som att samma person saknar arbetsförmåga. Att samma läkare skriver exakt samma information i olika underlag som ligger till grund för hel, halv och en fjärdedels sjukpenning visar absolut på detta. Att läkarna inte helt sällan väger in andra faktorer än medicinska skäl, t.ex. att personen trivs med ett arbete som inte fungerar eller att personen har svårt att få ett arbete gör inte Försäkringskassans uppdrag lättare. Att läkarna ibland vid muntliga kompletteringar är glasklara med att de anser att personen kan arbeta och i vissa fall också skulle må bra av att arbeta men trots detta fortsätter att sjukskriva av oklar anledning är inte heller helt ovanligt.

Ett inte helt ovanligt skäl till att personer sjukskrivs är att de har koncentrationssvårigheter. I vissa fall är detta ett solklart skäl till att sjukskrivning behövs - i andra fall inte. Detta beroende på att begreppet rymmer en sådan spännvidd och ofta härrör sig till personens egen uppfattning snarare än en medicinsk bedömning. Detta innebär att begreppet kan rymma allt i från att personen inte klarar att sträckläsa en roman till att personen inte klarar att läsa rubrikerna i en tidning eller följa ett kortare inslag på TV. I det första fallet torde knappast sjukskrivning vara behövligt på den här grunden enbart eftersom de flesta av oss klarar att arbeta trots klart mindre förmåga till koncentration än så - i det andra fallerar möjligheten att utföra de flesta arbetsuppgifter.

Jag är helt övertygad om att de flesta läkare - precis som de flesta handläggare på Försäkringskassan gör sitt bästa för att göra ett så bra jobb som möjligt men ibland är inte detta tillräckligt av olika grunden. Till följd av detta kan även de bästa intentioner fallera. Detta är knappast lagstiftningens fel eftersom det i lagstiftningen finns alla möjligheter att bevilja personer med nedsatt arbetsförmåga ersättning. Den förändrade lagstiftningen var inte bara nödvändig - den har också gjort att socialförsäkringen blivit långt bättre. Sedan är varken lagstiftningen eller de aktörer som krävs för att lagstiftningens intentioner ska kunna fullföljas perfekta.

Läs gärna: Hans Åberg och Mark Klamberg

Nyanser i en onyanserad debatt

Självklart ska personer som saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom ha ersättning via socialförsäkringen under den tid som det inte är möjligt för dem att arbeta och detta torde politiker i alla partier vara rörande överens om. Vi torde också alla vara överens om att det finns ett fåtal som hamnat i kläm i samband med förändringen av socialförsäkringen och att vart och ett av dessa individers öden är naturligtvis tragiskt. Att det fortfarande kan finnas behov av smärre korrigeringar av försäkringen är det heller ingen som någon motsäger. Men sedan tar det stopp.
Jag hoppar högt av irritation när Ohly & company talar om att 35 000 drabbats fram till nu. Visst, ett stort antal människor kommer att passera gränsen för hur länge man kan ha sjukpenning eller sjukersättning (undantagna är de svårast sjuka som inte har några tidsgränser).  Men är detta verkligen något negativt? Efter det att perioden löpt ut ges dessa personer möjlighet att delta i ett introduktionsprogram via AF där de tillsammans med sin arbetskonsulent upprättar en planering utifrån den egna förmågan och önskemålen i syfte att på nytt närma sig arbetsmarknaden.

Det är alltså inte arbete det handlar om under denna period såsom det ibland framställs utan det kan handla om allt från någon timme sporadiskt till heltidsaktiviteter beroende på individens egen förmåga och önskemål. Många av dessa personer har inte haft kontakt med vare sig läkare eller arbetsgivare på länge och saknar allt form av tilltro till sin egen förmåga. I det läget är det i det närmaste omöjligt att ha en klar bild av vad som är möjligt.

Jag kan verkligen inte se något fel i att människor får möjlighet att pröva sin förmåga om än det sker med en annan ersättningsform. Om det visar sig att inget fungerar så kan man efter perioden på nytt söka ersättning från socialförsäkringen.

Om något visar den nya socialförsäkringen på att alla människor är värda att satsa på, att alla är värda en andra och tredje chans. Ingen av de personer som med rätt stöd kan komma tillbaka förtjänar att glömmas bort i arkivet på Försäkringskassan.

Rekommenderar varmt: Erik Svansbo, Per Altenberg, Stefan Blomberg i SvD, Rasmus Jonlund, Barbro Westerholm och Annika Beijbom.

När förlorarna blir vinnare; rehabilitering är mer humant än passiviserande ersättning

Jag skriver idag tillsammans med Barbro Westerholm och Birgitta Rydberg en replik på Mona Sahlin och Anne Carlssons debattartikel om att socialförsäkringen måste läggas om för att nuvarande lagstiftning medför att personer med sjukdomar i rörelseorganen hamnar i ett utanförskap.

En mycket stor andel av befolkningen har just sjukdomar i rörelseorganen och de allra flesta av dem kan arbeta trots det helsike som sjukdomarna faktiskt medför. Många behöver kortare sjukskrivningar under försämringsperioder men få behöver - eller mår bättre av - längre tiders sjukskrivning under förutsättning att de får rätt behandling och arbetar i arbetsuppgifter som är lämpliga utifrån begränsningarna och där det finns ett visst mått av flexibilitet och anpassning. 

Däremot är det få som behöver så långa sjukskrivningsperioder att de påverkas i någon större utsträckning av omläggningen av socialförsäkringen under förutsättning att de får tillgång till rätt stöd i rätt tid. Så har inte varit fallet tidigare och många med besvär och begränsningar till följd av denna typ av sjukdomar har därför utsått lidande långa perioder som skulle ha kunnat undvikas och vid sidan av detta en försämrad ekonomi. För många av dessa har omläggningen av systemet  med alla de svårigheter som stora systemförändringar medför orsakat en stor oro och utsatthet vilket är tragiskt.

Min förhoppning är allt färre kommer att fara illa med tiden och att fördelarna med den nya socialförsäkringen i kombination med t.ex. kömiljarden och rehabiliteringsgarantin, framförallt för den har gruppen, kommer att bli allt mer uppenbar med tiden. 

Länkar: SvD 1, SvD 2 och Birgitta Rydberg

Vari ligger misstolkningen?

Mikael Säbom, ett av Sverigedemokraternas toppnamn, förklarar att han inte anser att det ska vara möjligt att vara praktiserande muslim i Strömsund vilket i mina öron låter som ett solklart avfärdande av religionsfriheten...åtminstone för vissa grupper. SDs pressekreteterar Erik Almqvist står, enligt Aftonbladet bakom hans resonemang men anser att han har blivit lite misstolkad då partiet "värnar religionsfriheten". Själv förstår jag inte hur det kan vara möjligt att misstolka uttalandet då Mikael Säbom uttryckligen säger att han  inte tycker att man ska få vara praktiserande muslim i Strömsund

Den politik SD för representerar för mig en gränslös inskränkthet och egoism; det sämsta av det sämsta i den svenska folksjälen helt enkelt. Däremot skulle jag aldrig drömma om att ifrågasätta deras rätt att existera; deras rätt att på samma villkor som oss andra framföra sin politik utan att bli hotade eller deras rätt att framföra sina åsikter. De demokratiska spelreglerna ska naturligtvis omfatta alla i samma utsträckning och på samma sätt.

Med det sagt hoppas jag innerligt att det svenska folket om några dagar klart och tydligt slår fast att SD inte har något existensberättigande i någon form av beslutande församling.

Länkar: Utdrag ur radiodebatt med Mikael Säbom, Aftonbladet och alltid lika läsvärda Bengtssons frestelser

De goda exemplen är superviktiga

Häromdagen träffade jag en man som påpekade hur trist det är att bara de dåliga exempel som den nya socialförsäkringen medfört förs fram i media. Han ville - precis som jag - att fler av de goda exemplen skulle få utrymme då förändringarna skapat möjligheter som tidigare inte funnits.

Han hade själv gått igenom tre stora hjärtoperationer och efter dessa beviljats sjukersättning. Hans ork är kraftigt begränsad men han har kommit fram till att han fortfarande har förmåga att arbeta i viss utsträckning - på sina villkor, behov av rutiner, behov av att fylla en funktion och av att vara behövd - precis som så många andra som tidigare sållats bort.

Tack vare införandet av steglös avräkning kan han nu fylla dessa behov och också göra ett bra jobb utifrån egen förmåga. Han hade hittat en kreativ lösning där han startat ett företag som han samlokaliserat med ett hunddagis. Han och ägaren för hunddagiset hade kommit överens om att han slipper betala hyra för den yta han behöver för sitt arbete mot att han kommer varje dag och finns på plats när de går ut  med hundarna. Strålande för hunddagiset  - strålande för honom! Han har fasta rutiner, behöver finnas på plats varje dag och kan arbeta utifrån egen kapacitet; de dagar han inte klarar arbeta finns han bara på plats och gör på så sätt livet lättare för ägaren till den andra verksamheten. Lösningen som han hittat skulle inte varit möjligt innan förändringen av socialförsäkringen och införandet av steglös avräkning.

Den steglösa avräkningen innebär att personer som varit beviljade sjukersättning tills vidare kan börja arbeta och pröva sin förmåga utan att riskera sin sjukersättning. Tanken är att den ökade flexibiliteten i socialförsäkringen kan skapa incitament för att människor att våga pröva sina vingar - att våga pröva sin förmåga att arbeta utan att riskera sin sjukersättning genom att skapa ett system där sjukersättningen minskas i förhållande till inkomsten efter ett avräkningssystem. Detta gör att också små arbetsinsatser kan tas till vara i högre utsträckning eftersom den steglösa avräkningen följer arbetsinkomsten - inte de fastlagda gränserna för sjukersättningen. Den steglösa avräkningen gör det möjligt för människor att ta till vara på sin kvarstående förmåga, att prestera efter egen förmåga och att vara så att vara så fantastiska som de har potential att vara också utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv.

Vissa är uppenbarligen mer lika inför lagen än andra

Maria Wetterstrand förklarade just i partiledarutfrågningen på SVT1 att det är bättre att en läkare som bara kan arbeta 75% i sitt eget arbete ges sjukersättning resten av livet än att han ska behöva arbeta heltid i något annat arbete som skulle kunna vara möjligt. Motiveringen var att samhället tjänar mer på att han gör något som han är utbildad för än att arbeta i ett mindre kvalificerat arbete.

Jag blir mörkrädd! Uttalandet innebär att vi skrotar principen om att rätten till ersättning beror av arbetsförmågans nedsättning, att vi börjar sortera in människor i kategorierna: tillräckligt värdefulla eller inte, att vi lägger in ett större mått av rättsosäkerhet i bedömningen av vem som har rätt till sjukpenning/sjukersättning.

Det hennes uttalande i praktiken innebär är att högutbildade ges möjlighet att välja ersättning framför jobb allt medan förskollärare, städerskor, vaktmästare, etc., dvs yrkeskategorier med en förhållandevis kort utbildning bedöms hårdare - kan de något annat arbete så är det tack och hej och tji ersättning.

Vi har redan ett system som indirekt slår hårdare mot lågutbildade än mot högutbildade eftersom möjligheterna för lågutbildade att gå vidare till ett annat arbete är mer begränsade. Skulle en städerska idag trots sin sjukdom kunna klara ett arbete som hon saknar utbildning för så har hon inte rätt till ersättning om det inte är möjligt att hänvisa till  något av de undantag i socialförsäkringen som finns. För en läkare är möjligheterna långt vidare eftersom ett annat arbete för henne eller honom rymmer ett stort antal arbetsuppgifter som ligger i anslutning till läkaryrket, arbeten som kräver ett begränsat mått (om något) av vidareutbildning och också mindre kvalificerade arbetsuppgifter. Många gånger räcker det också för en läkare som inte klarar sitt arbete på heltid att i någon utsträckning utföra kringuppgifter som de facto finns att tillgå på den egna arbetsplatsen.

Att lagstadga om att vi ska vara olika inför lagen känns... låt mig säga... si så där. Min övertygelse är att alla människor är lika mycket värda.Vi bör snarare sikta på att fortsätta öka förutsättningarna för alla människor att komma tillbaka till ett lämpligt arbete om det egna inte är möjligt på grund av sjukdom men där det finns förutsättningar att klara ett annat arbete i högre grad.

ST och (S)anningen om socialförsäkringen?

I gårdagens SvD skriver Anette Carnhede, ordförande för ST, att socialförsäkringen är misslyckad ur flera perspektiv som svar på ett inlägg från Farouk Medina som tidigare försvarat den nya lagstiftningen. Hon hänvisar till att anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen i en undersökning som ST gjort visat sig vara negativa till lagändringen. Hon underlåter att nämna att undersökningen som gjorts knappast kan anses vara representativ för de som arbetar med det aktuella området då svarsfrekvensen var låg och också att svaren som kom in i mycket begränsad utsträckning kom från personer som arbetar inom området då enkäten skickades ut till alla medlemmar i förbundet och enkäten därför besvarades av handläggare av bostadstillägg, föräldrapenning, pensioner, dvs. anställda som inte har mer kunskap om de förändringar som genomförts än personer som är anställda på ICA, inom landstinget eller på Skanska. För mig innebär det att Farouk, som själv arbetar med socialförsäkringen, redan där har en högre trovärdighet än Anette Carnhede.

Hon missleder dessutom läsarna genom att påstå att enbart två procent är ute i arbete. Visserligen har enbart två procent kommit ut i arbeten på reguljära arbetsmarknaden utan insatser men vid den senaste uppföljningen framkommer det att drygt 20 procent av de som omförsäkrades vid årsskiftet och som valde att skriva in sig i arbetslivsintroduktionen är i arbete om vi också räknar med de som får någon form av anställningsstöd såsom lönebidrag eller skyddad anställning. För mig är det en framgång att en av fem av de personer som på grund av sjukdom varit borta från arbetsmarknaden under en mycket lång tid är tillbaka i riktigt arbete för det är riktiga jobb vi talar om oavsett om arbetsgivaren får ekonomiskt stöd för anställningen via lönebidrag eller inte. Att fler än sju tusen av de  12 575 som skrev in sig på AF inte återvänt till socialförsäkringen utan istället är i jobb eller i insatser som ska leda vidare till arbete är för mig en enorm framgång.

Hon anger att de anställda anser att personerna skulle behöva medicinsk rehabilitering i första hand, därefter insatser som sänker trösklarna till arbetslivet och i sista hand egentlig arbetsförmedling. Min stilla undran är om hon helt och hållet missat att arbetslivsintroduktionen just erbjuder insatser som sänker trösklarna till arbetslivet? Tanken är att individen där ska få individuellt anpassat stöd för att komma vidare utifrån de egna förutsättningarna och behoven vilket flertalet ur den här gruppen behöver eftersom de mycket riktigt inte blivit friska över natten. Många av dem har gått hemma under mycket lång tid, tappat sina dagliga rutiner, tappat tron på sig själva och matats med information om att ingen arbetsgivare någonsin kommer att vilja ha dem eftersom de är skröppliga. Sjukdomen som sådan är inte alltid det största hindret för arbete utan rädslan för misslyckande och ett dåligt självförtroende är ofta minst lika omfattande hinder. Här är introduktionen en fantastisk möjlighet när den fungerar som avsett genom att erbjuda en mjukstart och en bro tillbaka till en mer normaliserad tillvaro.

Att personerna i flera fall inte fått medicinsk rehabilitering är förskräckligt men det säger inte någonting om socialförsäkringens brister eller förträfflighet utan pekar snarare på att vården inte fungerat som tänkt. Min uppfattning är att detta problem kommer att minska i och med rehabiliteringskedjan som också lägger press på läkarna att agera snabbare; att gå in med det stöd som patienten behöver när han eller hon behöver det. Under mandatperioden har också möjligheterna till att få rätt vård förbättrats genom stora satsningar på sjukvården, genom Vårdval Stockholm, genom rehabiliteringsgarantin, etc.

Anette Carnhede påtalar också att Farouk inte med ett ord berör arbetssituationen för de anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Själv kan jag inte se att detta är relevant i sammanhanget då reformen införts för att ge ökade möjligheter för människor att komma tillbaka till arbetslivet - inte för att underlätta vardagen för oss som är anställda på de myndigheter som ska tillämpa lagstödet.

Länkar: Farouk Medinas debattartikel, Anette Carnhedes replik,  Försäkringskassans utvärdering, den hälsosamme ekonomisten

Ny dag, nya möjligheter, nygammal debatt

Alla de intressanta samtal jag får möjlighet att delta i under valrörelsen får mig att känna mig så otroligt lyckligt lottad; att få ta del av de tankar och frustrationer som snurrar runt i huvudet på de jag möter är en otrolig förmån och jag hoppas innerligt på att kunna bidra till att frustrationsmomenten blir något färre och till att det som fungerar blir ännu bättre.

Hade en lång diskussion med en tjej som arbetar i en klädbutik idag. Hon är 20 år och ska rösta för första gången - efter vårt samtal vill säga för när vi började prata hade hon tänkt att skippa röstandet eftersom hon inte visste vad de olika partierna står för. Efter vårt samtal har hon en bild av Folkpartiets svar på de funderingar hon hade och information om var hon kan vända sig för att lätt få information om de andra partiernas politik med. Naturligtvis hoppas jag att det blir Folkpartiets valsedel hon lämnar in men att hon ändå väljer att gå iväg och lägga en röst är trots allt det viktigaste - inte minst eftersom hon liksom jag hoppas att SD stannar utanför riksdagen.

Mindre positiv är min inställning till många av de debattinlägg som de rödgröna kör med; ett ruskigt sammelsurium av lögner, halvsanningar och dumheter i en salig blandning. Så förbaskat tråkigt och onödigt! Varför inte hålla er till att presentera den egna politiken istället?

Kvällens debatt i Aktuellt mellan Gunnar Axén och Ylva Johansson var inget undantag. Ännu en gång stog Ylva och förklarade att den nya socialförsäkringen är inhuman och att personer som får en knöl i bröstet nu behöver oroa sig för att bli utförsäkrade. Det som skrämmer personer som drabbas av att hitta en knöl i bröstet är den retorik som Ylva & company bedriver - inte socialförsäkringen.

De som hittar en knöl i bröstet har en lång tid av oro framför sig, en behandling som är allt utom behaglig för många av de drabbade och som vid sidan av sjukdomen som sådan också bidrar till psykiskt och fysiskt lidande. Däremot bör inte socialförsäkringen vara något problem då merparten hinner gå igenom de behandlingar som behövs och bli återställda utan att påverkas av regelförändringarna. För de som inte är fullt lika gynnade utan behöver längre tid för att få tillbaka arbetsförmågan finns goda möjligheter godkänna rätten till sjukpenning antingen utifrån att arbetsförmågan är nedsatt oavsett arbetsuppgifter eller att skjuta upp bedömningen mot reguljär arbetsmarknad utifrån särskilda skäl. Vilket alternativ som blir aktuellt beror på den information som kommer fram i läkarintyget som den egne läkaren skrivit.

I den grupp som drabbas finns hela spannet av människor representerade; vissa kan trots sjukdomen arbeta till någon del också under behandlingarna, någon klarar jobba heltid och någon kan inte jobba alls - alla alternativ är lika riktiga och lika möjiga utifrån försäkringen. Det det handlar till syvende och sist om hur den enskilde individen reagerar på sjukdomen och behandlingen och också hennes (eller hans) inställning till arbete. Många berättar att de vill arbeta för att få möjlighet att under en del av dagen få uppleva någon form av normalitet i tillvaron, få känna sig behövda, få glömma det egna eländet en stund. Andra är lamslagna, kan inte uppbåda den kraft som krävs för att fokusera på arbete eller påverkas så starkt av behandlingarna att arbete är uteslutet. Enbart diagnos säger inte ett smack eftersom de individuella skillnaderna är så stora. Läkarna måste därför beskriva hur just den aktuella patienten påverkas av sin sjukdom och sin behandling. Om hon eller han gör det finns alla möjligheter att göra individuella bedömningar utifrån det regelverk som finns och det finns då inte någon anledning för någon som drabbas av en knöl i bröstet att oroa sig för att inte få sjukpenning - så länge Ylva inte debatterar vill säga.

Absolut bättre än sitt rykte

Att veta vad jag pratar om är något som tilltalar mig. Därför har jag fram till nu i huvudsak lyssnat på diskussionerna kring de upphettade diskussionerna kring sjukhusmatens smak, konsistens samt vara eller icke vara. Nu blir det ändring mina vänner!

I går bjöd Folkpartiet på smakprov från Sodexos SoFresh-meny i samband med valupptakten och jag måste säga att jag blev lite förvånad. Under dagen hade jag pratat med en kollega som efter en kortare sjukhusvistelse räknade ut maten totalt och förklarade att den i det närmaste varit oätlig; smaklös, trist, torr och tråkig.  Mina förväntningar var allt utom högt ställda när jag kom fram till landstingshuset och plockade för mig av två av rätterna som det fanns smakprov av.

Hmm, jag tänker inte påstå att det var en smakupplevelse fick mig att lyfta från stolen men det var klart bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig utifrån de beskrivningar jag fått. Klart godkänt är mitt betyg; klart bättre än de färdigrätter man plockar upp ur kyldisken och klart godare än mycket av den mat som ofta serveras på lunchkrogarna i Huddinge (och i ärlighetens namn, bättre än en hel del av den mat jag lagar själv).

Att det sedan alltid finns sju maträtter att välja på, att de kan serveras när patienten är hungrig istället för vid en fast tid och att recepten är framtagna av kokar, dietister och kostekonomer för att passa målgruppen, sänker knappast mitt betyg. Att tillagningen av maten dessutom minskar risken för smitta i jämförelse med tillagning i sjukhuskök höjer betyget ytterligare. Efter att ha legat på sjukhus där maten tillagats i eget kök kan jag säga att den mat som vi serverades smakprov av inte på något sätt kan jämföras smakmässigt. Om jag idag skulle bli inlagd på sjukhus skulle jag inte längre se till att vänner och anhöriga fixade in ätbar mat utan äta något av de olika alternativen med glädje liksom sju av tio andra patienter.