Med blandade känslor

I veckan deltog jag vid min sista äldreomsorgsnämnd. Det är med dubbla känslor; det har varit otroligt intressant och lärorikt att fått förtroende att sitta med som ersättare i äldreomsorgsnämnden så det känns jättetråkigt att lämna nämnden. Samtidigt känns det också en smula skönt att ha fattat beslutet eftersom jag omöjligen kan få mitt eget tidspussel att gå ihop med heltidsarbete, flera uppdrag i landstinget och skötsel av min egen hälsa och fritid. Jag väljer att fokusera på uppdragen i landstinget eftersom jag inte har förutsättningar att göra ett så bra jobb som jag skulle önska – och som våra äldre förtjänar – i både landstinget och i Huddinge.   

Arbetet med att öka möjligheterna för våra äldre att utifrån sina egna förutsättningar fortsätta vara de unika individer de alltid varit är en av de viktigaste uppgifterna som kommunen har att fylla. Även om det inte är ett lättlöst pussel så måste vi se till att värna och utveckla omsorgen så att den bedrivs med den värme och omtanke vi vill se samtidigt som vi får ut så mycket som möjligt för varje skattekrona både ifråga om kvantitet och kvalitet.  Det är inte bara de som idag behöver hjälp som vi har att tänka på utan också de som kommer att behöva hjälp om något eller några år.

Den som alltid måste stå i centrum för verksamheten är individen själv och eftersom människor inte vaknar upp en morgon och slutar upp med att vara unika så måste omsorgen vara lyhörd för och ge förutsättningar till egna val baserade på de egna förutsättningarna, intressena och behoven. Vem som utför omsorgen är fullständigt egalt – det är kvalitén som är det väsentliga och för våra äldres skull ska vi ha ut så mycket som möjligt för våra skattepengar. Därför måste vi ställa lika höga krav på alla utförare, utveckla uppföljningarna vidare och bli ännu bättre på att ta till vara på impulser som kommer in från olika håll om att saker inte fungerar som vi vill så att vi kan styra om till något bättre.  
Att fokusera på individen innebär också att skapa förutsättningar för att han eller hon ska kunna må gott så länge som möjligt och också kunna återhämta sig så snart som möjligt om oturen skulle vara framme. Jag tror att vi kan göra mycket mer på det här området och det är helt klart min ambition att bidra efter bästa förmåga eftersom jag kommer att vara fortsatt aktiv i landstingets beredning för äldre och multisjuka. 

Och även om det mesta fungerar och de flesta är nöjda så finns det fortfarande en stor potential för förbättring. För mig ligger några av nycklarna till en äldreomsorg i toppklass i ett ökat fokus på att i än högre grad sätta individen i fokus, i ökade valmöjligheter och fortsatt kvalitetsarbete samt i uppföljningar, uppföljningar, uppföljningar.  

I nöd och lust

Under kommunfullmäktige i morgon kommer flera bra beslut att fattas. Ett av dem känns speciellt roligt. Äntligen kan beslutet om införande av Parboendegaranti bli formellt. De äldre makar, par och registrerade partners som bor i Huddinge och vill fortsätta leva tillsammans även sedan den ena parten blivit så skröpplig att hon eller han behöver andras vård och omsorg ska naturligtvis ha möjlighet till detta, även efter en flytt till särskilt boende.

För mig faller parboendegarantin in i kategorin av beslut som är så självklara att det känns lite märkligt att ens behöva fatta beslut om dem. Nåväl, det känns i alla fall helbra att efter i morgon kunna säga att i Huddinge har man både rätt och  möjlighet att fortsätta dela varandras liv i stort och smått i samma bostad även när man blir äldre och skör.  

Om äldreombudsmannen och förebilder

 Jag samlar på förebilder; starka och modiga kvinnor och män i blandade åldrar, med blandade erfarenheter och bakgrunder. En av de som haft störst betydelse för mig hette Märta Norman. Märta hade många talanger men framförallt hade hon ett enormt hjärta. Hon hade också mycket bestämda åsikter som ibland förmedlades av en tämligen vass tunga. Märta dök upp i mina tankar efter veckans äldreomsorgsnämnd där vi hade en diskussion kring det här med att anmäla det man är missnöjd med i den vård och omsorg man får.

Märta måste ha varit åtminstone 93 år när hon, efter att ett flertal gånger ha påpekat bristerna i maten på det ålderdomshem där hon bodde de sista åren, vände sig till lokaltidningen. Maten var smaklös, grönsakerna var för få och smakade vatten eftersom de varit frysta och det var för lite "riktig" mat. Hon kunde inte heller se den ekonomiska vinsten i att servera halvfabrikat. Jag vet inte om artikeln fick någon effekt men jag är otroligt stolt över att hon valde att gå vidare med sina synpunkter.  

För de flesta av oss är det inte helt plättlätt att uttrycka sitt missnöje på ett konstruktivt sätt. I förhållande till vård- och omsorgsgivare är det ofta ännu svårare eftersom man inte bara befinner sig i ett underläge i förhållande till den som beslutar över det man är missnöjd med. Ofta finns blandas viljan att uttrycka missnöjet också upp med lojalitet med personalen, en vilja att kunna reda sig själv och ibland viss skam över att inte klara sig själv som man tidigare gjort, rädsla för att vara besvärlig och/eller med rädsla för vad som kommer att hända efteråt.

Just därför är alla synpunkter på hur vården och omsorgen fungerar - eller borde fungera - otroligt värdefulla och de behövs för att verksamheterna ska kunna bli bättre. De rapporter som Patientnämnden och Äldreombudsmannen presenterar är viktiga men de ger bara en begränsad bild av de synpunkter som kommer fram. Just därför var beslutet om att vi i Äldreomsorgsnämnden fortsättningsvis kommer att få information om de synpunkter som presenteras och hanteras ute i de olika verksamheterna så otroligt glädjande. För till syvende och sist är det omöjligt att ändra på missförhållanden som man inte känner till.

Gå, se, njut (och omvärdera inställningen till mat för en stund)

En gäng gapskratt, mängder av fniss och ett och en och annan igenkännande harkling bjöd Cecilia von Strokirch på under sina bekännelser som jojobantare. Samtidigt var det både ett och annat skratt som fastnade i halsen såsom när hon på ett träffsäkert sätt beskrev omgivningens relation till hennes vikt. För mig blev det därför en smula märkigt att flera av kvinnorna i publiken efteråt visade ett sådant intresse vilken gå ner i viktmetod som till slut fungerat för Cecilia. Möjligen var de snabbare än mig i huvudet för själv var jag mest upptagen med att njuta av trevligt sällskap och processa mitt eget förhållande till mat och vikt. Hmmm. Svaret på frågan är naturligtvis givet; ändrade matvanor och motion - vad annars?! 

Nu när svaret är avslöjat vill jag passa på att rekommendera alla att gå och se föreställningen, att njuta av en mängd goda skratt och möjligen också reflektera kring vikt- och utseendefixering.  

Så nära och ändå så långt bort

Den 12 september var det 90 år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige efter många års intensivt arbete av en mängd fantastiska kvinnor som knappast ens berörs i dagens läroböcker. För att fira in dagen anordnade Liberala Kvinnor en helt fantastisk seminariedag som följdes av en trevlig kväll som bjöd på både 100 år av kvinnomode och utdelning av Kerstin Hesselgren- medaljen, som gick till de oerhört inspirerande hjältinnorna Dr Hoda Badran från Egypten och Nurgul Asylbekova från Kyrgyzstan och till Bengt Westerberg som bland annat genom att driva igenom pappamånaden bidragit till ett mer jämställt Sverige.

Införandet av kvinnlig rösträtt liksom så många andra reformer vi idag tar för givna ligger obegripligt nära i tid. Farmor liksom så många andras farmödrar och mormödrar, föddes till en värld där de på många väsentliga sätt var underlägsna männen, en fullständigt galen tanke idag. Det är svårt att idag försöka sätta sig in i den kamp som kvinnor som Kerstin Hesselgren, Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ann-Margret Holmgren, Ada Nilsson, Signe Bergman, med flera bedrev och också de svårigheter de måste ha upplevt. Barbro Hedman, som nyligen släppt boken: Vår rättmätiga plats, berättade att den största organisationen för kvinnlig rösträtt, LKPR, lyckades samla in mer än 350 000 namnunderskrifter sedan förstakammaren röstat ner förslaget om att ge kvinnor rösträtt. Siffran skulle ha varit imponerande även med tillgång till dagens tekniska hjälpmedel och snudd på ogreppbar utifrån de medel man hade till hands 1913. 

Lika ogreppbart är det att samma kamp för att uppnå ett fullvärdigt och likvärdigt medborgarskap med männen fortfarande pågår i så många länder runt omkring oss. De beskrivningar som Hoda Badran och Nurgul Asylbekova delgav oss under dagen fick mina ögon att tåras vid mer än ett tillfälle och samtidigt, de väckte båda synnerligen varm känsla och ödmjukhet inför det mod som de och så många andra kvinnor uppvisar varje dag.

Vid en jämförelse i tid och rum har vi kommit långt på vägen mot jämställdhet men stora frågor, såsom hur vi uppnår lika lön för lika arbete, hur vi minskar förekomsten av våld mot kvinnor i hemmen och våld mot pojkar/män ute på gatorna, är kvarvarande nötter att knäcka liksom de olika förväntningar vi utan att reflektera över det ställer upp på flickor/kvinnor och pojkar/män. Förhoppningsvis har vi kommit en lång väg ytterligare när det är dags för 100-årsjubileet.

 

Vill man vara fin...

DN skriver idag om att Socialstyrelsen anser att det kan behövas en speciallagstiftning med skärpta regler kring skönhetsingrepp och att det behöver klarläggas vilka som ska få utreda ingrepp såsom implantat och förändringar av kroppsdelars storlek, botoxinjektioner och laserbehandlingar, etc. Jo, det kan man väl tycka. Om någon ska in ska in och skära i min kropp oavsett anledning så förefaller det vara ett minst sagt rimligt krav att de har en lämplig utbildning som gör att de inte bara är kvalificerade att utföra ingreppet utan också kan hantera de komplikationer som alla former av ingrepp kan medföra om oturen är framme.

Enligt en artikel i Svenska Dagbladet tidigare i år uppskattar man att det görs ungefär 25000 plastikkirurgiska operationer per år men det framkommer också att uppskattningen är mycket vag och att det enda som förefaller säkert är att det blir vanligare och vanligare att man (eller framförallt kvinnor) gör en korrigering av sitt utseende. Hur många mindre omfattande estetiska korrigeringar som görs förefaller inte ens vara uppskattningsbart.

För mig är det helt barockt att denna branch som i hög grad lever på människors osäkerhet och bristande självförtroende inte är mer reglerad. Ett minimikrav borde väl ändå vara att den som utför ingreppet har en relevant utbildning så att han eller hon som siktade på att bli fin inte löper en onödigt hög risk att få lida pin under längre tid än vad som kan ses som normal konvalescenstid för det aktuella ingreppet, eller hur?

För egen del skulle jag också gärna se ett register med öppna jämförelser mellan olika kliniker. Detta för att på ett överskådligt sätt få en bild av vilken utförare som håller högst kvalitet i fråga om den typ av ingrepp som just jag är intresserad av när det någon dag blir dags.

Läs mer på DN och i Sydsvenskan. 

Rätt kan vara lätt(tillgängligt)

Ibland, såsom idag, känner jag mig enormt lyckligt lottad som har möjlighet att komma ut till olika verksamheter och få veta mer om hur vården fungerar när den fungerar som den ska. Både presentationen av verksamheten på den geriatriska kliniken och därefter Internetpsykiatrikliniken på Huddingedelen av Karolinska sjukhuset, lämnade en varm känsla efter sig och jag är mäkta imponerad över hur personalen på båda klinikerna lyckades svara på alla våra frågor gällande stort och smått. 

Eftersom jag genom arbetet kommer i kontakt med många människor som mår psykiskt dåligt så fascinerades jag självklart av arbetet med internetpsykiatrin. En stor andel av de jag kommer i kontakt med lider av just de sjukdomstillstånd som verksamheten är inriktad mot (ångest, social fobi och lätt till måttlig depression) och de beskriver inte sällan stora svårigheter att komma till en behandlare som kan erbjuda kognitiv beteendeterapi (KBT). Många väntar långa perioder på att få träffa ett lämpligt samtalsstöd och försämras snarare än förbättras i avvaktan på hjälp. 

Jag misstänker att det stora flertalet av dessa - precis som jag var i morse - är fullständigt omedvetna om att de själva, efter att ha registrerat sig för en säker inloggning hos Mina vårdkontakter, kan gå in på Internetspsykiatri.se och anmäla sig till det 12 veckors program med KBT som erbjuds via Internetpsykiatrikliniken. Vi fick veta att det därefter i snitt tar åtta dagar innan personen kallas till ett besök hos psykiatriker för att gå igenom de tester som görs i samband med anmälan och för att diskutera om programmet är lämpligt för just henne eller honom.  

Det låter smidigt, eller hur? Att 94 procent av deltagarna i programmet vid utskrivningssamtalet inte längre uppfyllde diagnoskriterierna för inskrivningsdiagnosen (82 procent sex månader efter avslutat program) gör knappast någonting sämre. I mina ögon är det här helt häpnadsväckande positiva resultat.

Många av de personer jag pratar med i jobbet har till följd av sina sjukdomar isolerat sig själva till den grad att det är svårt för dem att ens ta sig iväg till en läkare. Jag är övertygad om att det för många av dessa skulle vara klart lättare att ta det första steget mot tillfrisknande genom att anmäla sig till ett internetbaserat behandlingsprogram istället för att uppsöka vården i egen person och där träffa först läkare och sedan komma vidare till en ny person att öppna sig för. Möjlighet till ett välfungerande stöd som snabbt kan inledas också för dessa individer är något jag många gånger drömt om i kontakten med olika försäkrade och det gör mig så oerhört glad att det nu finns på plats.
 

Ett litet glädjeskutt

gjorde jag i samband med att vi i Södra sjukvårdsstyrelsen i går träffade Huddinge kommun för samverkansmöte. Äldreteamets verksamhet här i Huddinge har tidigare varit uppe för diskussion och det har funnits stora frågetecken kring huruvida projekttiden ska förlängas eller inte samt om projektet ska permanentas eller inte. I går fick jag veta att medel inte bara finns avsatta för 2011 utan också för 2012.

För mig är detta oerhört glädjande eftersom det idag inte finns något solklart alternativ som kan medföra att målgruppen får det stöd, den omsorg och den trygghet som Äldreteamet kunnat bidra med. Jag är helt övertygad om att en del ur målgruppen kan få lika bra eller bättre stöd genom andra insatser på sikt men i avvaktan på att dessa insatser kan erbjudas inte bara i teorin utan också i praktiken så behöver teamet finnas kvar för att minska risken för att någon ska bli utan det stöd hon eller han behöver. 

Nu klarar jag mig själv!

Jag är ruskigt stolt över mig själv just nu (trots att jag vet att det inte bara handlat om eget arbete utan en himla stor skopa tur med). Efter närmare ett år med galen ledvärk och en gångstil som fått ankor att framstå som graciösa har jag äntligen uppnått det mål jag satte upp när jag i maj beviljades färdtjänst - att klara förflytta mig själv med hjälp av de transportmedel som ingår i SLs ordinarie utbud. Igår var så den sista dagen jag var beviljad färdtjänst så idag firar jag av ett av mina delmål på vägen tillbaka och tänker försynt för mig själv att alla erfarenheter - även de oönskade - trots allt är lärorika och nyttiga.

Att acceptera att kroppen inte lyder ens med övertalning och hot är knappast något som någon önskar sig och det leder ovillkorligen till att man måste prioritera bort massor av saker som  känns givande. För min del är bloggen en av de saker som fått stryka på foten tillsammans med shopping (som i min värld är att jämställa med själavård under rörelse) samt sociala aktiviteter och träning, vilket är mina främsta källor till energipåfyllnad.  

Tack och lov har jag ändå haft turen att ha ett arbete som fungerat trots omfattande begränsningar och också haft möjlighet att följa med i de politiska uppdrag jag har och under de senaste månaderna färdtjänst vilket gjort att jag ändå kunnat hänga med i rätt så hög utsträckning. Sammantaget är det dessa delar  och hoppet om att bli bättre som gjort att jag inte bara tycker att perioden varit uthärdlig utan också givande. 

Även om jag önskar att kroppen hängt med i svängarna under den otroligt lärorika och spännande period som varit efter valet så har situationen som varit ändå varit intressant på många sätt. Att hitta en läkare som känns bra, att hitta rätt bland olika hjälpmedel och inte minst att få möjlighet att pröva på hur det är att använda färdtjänst har varit både utmanande och otroligt intressant.

För mig som är van att utreda andra människors situation var det en oerhört märklig känsla att själv få sin situation utredd. Detta trots att den färdtjänsthandläggare jag träffade här i Huddinge både var trevlig och kändes kompetent. Det var också en nyttig lärdom att själv få uppleva hur lång väntan på beslut känns när man behöver en insats  och jag hoppas att upplevelsen håller sig fräsch i minnet under lång tid.

Att själv kunna ta mig i väg för att handla, delta i några aktiviteter, kunna arbeta, ta mig till sjukgymnastik, etc. var innan beviljandet projekt som antingen krävde tur i form av tillgängliga vänner, en massa planering eller skapade ännu en grop i plånboken. För mig är därför färdtjänsten lite av skilllnaden mellan att ha ett liv trots begränsningar istället för att bara vara vid liv. Trots allt fungerar det inte för någon att i längden att snylta på vänner med bil eller själv betala taxiresor.  

På det stora hela har det fungerat bra med färdtjänst. Förutom att den tagit mig från punkt A till B s har jag också haft massor av intressanta samtal med medresenärer och taxichaufförer. De utökningar av resetilldelningen införts av Alliansen har också medfört att resorna varit tillräckligt många för att täcka mina behov. Samtidigt skulle jag självklart önska att resetilldelningen skulle vara fri så att alla med behov av färdtjänst fritt kunde planera sitt resande utifrån egna behov och önskemål - precis som alla andra.  

På slutet då jag börjat kunna träna på att gå kortare sträckor har jag också varit kanonglad över att färdtjänstkortet fungerat också inom kollektivtrafiken eftersom det gör det möjligt att välja resesätt efter aktuellt tillstånd utan att behöva fundera över kostnaden för endera variant.

Nyttjandet av färdtjänst kräver tveklöst en helt annan planering än resor med allmänna kommunikationer. Förutom att beställningen behöver göras en stund i förväg så orsakar trafikstockningar, samkörningar (där avstånd eller förseningar hos endera resenär skapar fördröjningar), märkliga gps-system hos chauffören och/eller valet av kortaste istället för snabbaste väg en hel del sura muttranden hos en tidsfascist som mig.  Jag har också svurit eder vid de  tillfällen då bilen aldrig dykt upp av oklar anledning och det sedan, efter 20 minuter och kontakt med resegarantikansliet, dröjt ytterligare en stund innan någon ny bil kunnat beställas fram - trots att flera lediga taxibilar stått rakt framför näsan på mig. Att bilen uteblivit har visserligen bara hänt ett fåtal gånger men det har ändå medfört att jag redan vid någon minuts försening börjat fundera över om någon bil kommer att komma. Ett sms till resenären sedan beställningen gått ut - eller att taxichauffören (som några av dem faktiskt gör) ringer för att berätta att han är på väg - skulle sannolikt kunna öka både förutsägbarheten, tryggheten och kundnöjdheten.     

Det är klart, allt kan förbättras och så också färdtjänsten, men på det stora hela är jag oerhört tacksam över de möjligheter som min period med färdtjänst gett i form av frihet och möjligheter att välja mitt liv. Färdtjänsten är helt klart en fantastisk möjlighet och förmån som vi måste värna och utveckla ytterligare.

Läs gärna en också en mindre personlig skrivelse med tankar kring färdtjänsten från Folkpartiet.    

 

Veckans ros går till husläkarmottagningarna!

I tordsdags veckan var det höstpremiär för programberedningen med så nu har det mesta kommit igång igen på riktigt. Superkul! Även där presenterades (så klart) en massa spännande information som jag inte vill hålla inne med och eftersom jag har ambitionen att skriva lite kortare inlägg istället för långa romaner så tänker jag i de goda föresatsernas spår dela upp inlägget på några dagar och blanda upp de olika inläggen med lite annan information med.

Jag vet att det inte riktigt är möjligt att jämföra orter, speciellt inte om man också lägger till en tidsaspekt, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras och glädjas över de valmöjligheter som finns när det gäller vårdgivare i Stockholm om man jämför med lilla Östersund som jag kommer ifrån. Vid årsskiftet 2010/2011 fanns det 196 husläkarmottagningar i länet varav 122 privata. Visst folkmängden skiljer sig också åt men kanske inte i så hög utsträckning att det motiverar skillnaden om fem i förhållande till 196, eller? Det är klart, är man väldigt nöjd med den vårdgivare som man har så kanske det inte spelar så stor roll men möjligheten att välja både utifrån bästa läge just för mig och vårdgivarens  kompetensprofil är i annat fall verkligen guld värd vilket också patientenkäten för husläkarmottagningarna där 90% ansåg sig nöjda med vården som helhet.

Jag hade nog inte förväntat mig en så hög siffra med nöjda besökare utifrån att jag i jobbet inte bara pratar med personer som är nöjda med vården och inte helt sällan pratar med läkare som beskriver en tämligen tuff arbetssituation. Uppenbarligen så gör de flesta av dem ett alldeles fantastiskt jobb i alla fall och jag hoppas att de alla åtminstone emellanåt får känna av den uppskattning de så väl förtjänar för sitt arbete!  

Nu kör vi!

Jag var rätt tacksam över att det var ovanligt lugnt på jobbet under den första tiden efter semestern och att jag därför fick en två veckor lång mjukstart på jobbet innan de politiska uppdragen drog igång. Men nu, när det första mötet hållits och kalendern ligger full igen så känns det otroligt roligt och stimulerande. 

Södra sjukvårdsstyrelsens första möte hölls i onsdags och som vanligt var det många intressanta ämnen på dagordningen vid sidan av beslutsärendena.

Annika Hahlin informerade om Strama Stockholms arbete för en minskad antibiotikaanvändning och mot antibiotikaresistens inom Stockholms läns landsting (stramastockholm.se). Att minska den onödiga förskrivningen av antibiotika och en utbredd resistens är nödvändigt eftersom vi annars riskerar att åter hamna i en situation där vi saknar effektiva läkemedel vid bakteriella infektioner vilket skulle föra oss tillbaka till ett läge där vanliga infektioner medför en allvarlig risk och där många av de behandlingsmetoder som vi idag ser som självklara, såsom cancerbehandlingar, höftledsoperationer och vård av för tidigt födda barn, kraftigt försvåras eller omöjliggörs.  

Inte helt smickrande leder Stockholm Sverigeligan vad gäller förskrivning av antibiotikarecept; helt ofattbara 412 recept per 1000 invånare skrivs ut i länet. Skillnaderna mellan länsdelarna är stora och fullständig oförståeliga, t.ex. skrivs det ut 35 procent fler recept i Upplands Väsby än i Nykvarn. Förskrivningen är generellt högre i de norra delarna av länet men även Nynäshamn utmärker sig.

Målsättningen om att vara nere vid 250 recept per 1000 invånare och år känns rätt långt borta även om det inte borde vara någon omöjlighet utifrån de faktiska behoven. Frågan är vad det som får kompetenta läkare att skriva ut recept i onödan? Är det svårigheter att säga nej till bestämda patienter och i så fall, hur stöttar vi dem så att de blir bättre på att förklara varför antibiotika inte behövs och att säga nej när medicinering är uppenbart obehövligt?  

Vi fick också en sammanställning över de faktiska vårdkostnaderna per kommun i förhållande till de förväntade kostnaderna sett till behovsindex (där bl.a. befolkningens ålderssammansättning och socioekonomiska skillnader vägts in) presenterades också. Bland söderkommunerna utmärkte sig Huddinge med en högre faktisk kostnad än beräknat sett till alla vårdområden.  När siffrorna däremot bröts ner en smula framkom det att det framförallt var kostnaderna för somatisk specialistvård och också geriatrisk vård var högre än förväntat. Kostnaderna för psykiatrisk vård, primärvård och förskrivna läkemedel hamnade istället långt under de förväntade kostnaderna. Jag vill gärna att ämnet tas upp igen och då med en analys kring orsaken till avvikelserna. Vissa områden är sannolikt inte helt svårförklarliga; att Karolinska Huddinge ger tillgång till närhet till somatisk specialistvård avspeglar sig sannolikt i statistiken (inte minst utifrån att samma förhållande gäller Solna) och det skulle kanske inte heller vara helt otippat att de lägre kostnaderna för primärvård har något samband med detta eller? Att tillgången till psykiatrisk vård är något mindre god än vad den skulle kunna vara förefaller också vara en vettig förklaring men att kostnaderna för läkemedel ligger långt under de förväntade värdena i Huddinge, Botkyrka och Södertälje kan jag inte ens spekulera kring vad det skulle kunna bero på. Kan du?   

Vi fattade också beslut om ett förtida upphörande av avtal för en barnavårdscentral i Södertälje under mötet. Bakgrunden till beslutet var att man inte lyckats fylla de krav som ställs upp enligt regelboken när det gäller antalet inskrivna barn. Det kanske låter som en petitess men syftet med kriteriet är att så långt som möjligt säkerställa att alla barn får en så trygg och god vård som möjligt och för få barn medför en risk för utarmad kompetens. Det är självklart ledsamt när en verksamhet inte fungerar som tänkt men samtidigt är jag glad över att kvalitetsaspekter och säkerhet värderas så pass högt att de mottagningar som inte lyckas leva upp till de krav som ställs riskerar sina avtal istället för sina patienters hälsa.  

Kunden i fokus vid val av operatör oavsett slag

Jag tror att jag är en tämligen kinkig kund utifrån mer än ett perspektiv; jag har en ganska klar uppfattning om vilken produkt jag vill ha (ibland utan att kunna tillräckligt för att veta vilken produkt som bäst stämmer överens med mina behov), jag har höga förväntningar på personalens kompetens och pedagogiska förmåga om det handlar om produkter där jag behöver hjälp för att fatta ett beslut och jag räknar kallt med att åtminstone bli bemött på ett trevligt sätt - annars tar jag med mig min plånbok med mig och går vidare till nästa butik.

Fram till nu har jag protesterat mot beskrivningen av patienter inom vården som kunder men dagens shoppingrunda i Skärholmen gjorde att jag började fundera över parallellerna. Dagens målsättning var klar; när jag åker hem ska jag ha med mig en Samsung Galaxy som kan ersätta min gamla trotjänare vars funktioner lägger ner en efter en.

Eftersom jag hade en klar bild av vad jag var ute efter trodde jag självklart att det skulle bli plättlätt att få hjälp att sålla ut det bästa alternativet av de fyra företag jag besökte. Icke! I tre av butikerna kände jag mig mest besvärlig utifrån att jag ställde frågor kring produkt och abonnemangen (en känsla som någon gång emellanåt sköljt över mig i kontakten med vårdgivare). Jag upplevde inte att personalen visste vad de pratade om när jag frågade varför jag skulle välja dem. Visserligen fick jag svar på frågan i alla butiker men flertalet var av typen: "vi har många butiker" och det är inte ett säljargument för mig om inte personalen utstrålar välkomnande och kompetens. 

3butiken utmärkte sig på alla sätt; all personal - inte bara Sebastian som hjälpte mig - ställde upp och svarade på alla frågor jag kunde komma på. Jag fick intrycket av att alla visste vad de pratade om och blev behandlad på ett trevligt och minst sagt tålmodigt sätt trots att en del av de frågor jag ställde vid upprepade tillfällen låg på en synnerligen basal nivå. Sånt får mig att uppskatta bemötandet!  Jag fick också alternativa förslag till lösningar och förslag som var anpassade utifrån mina behov som kund och det gillar jag också.

Bara ett litet minus; telefonen fanns inte i lager så jag kommer att få vänta i en hel vecka innan jag får leka loss med min nya leksak men eftersom min känsla när jag gick ut ur butiken för tredje gången var odelat positiv så känns den detaljen som en parantes.

För att nu till slut komma till poängen. När det gäller valet av vårdgivare agerar jag som kund i samma utsträckning som när jag väljer mobiloperatör. Med det menar jag att totalupplevelsen av läkarbesöket i hög grad kommer att påverka min upplevelse av vårdaktören och dess trovärdighet. Det kommer att påverka i vilken grad jag tar till mig informationen och den/det behandlingsalternativ som är aktuellt och också min inställning till min egen situation.

Sedan finns det självklart också skillnader - inte minst utifrån att jag inte befinner mig i samma mentala underläge i relationen till en försäljare som i förhållandet till min läkare. Och visst, det känns lättare att byta operatör än läkare (även om det sällan är lättare i praktiken) men klart värt det eftersom det i vårdsituationen är ännu viktigare att jag känner förtroende för min läkares kompetens och känner mig bemött på ett bra sätt. Detta inte minst utifrån att de besked som läkaren har att leverera kommer att påverka min situation i så enormt mycket högre grad än vad valet av telefon och operatör kommer att göra. Självklart ska jag som patient ha rätt till samma mottagande när jag träffar min vårdgivare som jag upplevde när jag kom till trebutiken och det också när utfallet av besöket inte blir exakt vad jag hoppats på! 

Vårdval och den möjlighet som vi nu har att byta bort en läkare som vi av någon anledning inte har förtroende för är för mig en av de viktigaste förändringar som genomförts när det gäller att uppvärdera kunden/patientens status och hans/hennes förutsättningar att ta en aktiv del i behandlingen av den egna hälsan. Ibland sägs det att man måste vara frisk för att orka vara sjuk och att vårdval bara gynnar de grupper som har möjlighet att driva sin egen sak och talan på ett aktivt sätt. Jag säger inte att det är plättlätt men det kanske inte behöver vara så svårt heller? Glädjande nog är det de äldre (som traditionellt betraktas som en grupp med svårigheter att föra sin egen talan i förhållande till vårdgivaren) som är mest positiva till vårdval;  86 procent av de över 65 år ställer sig positiva och nöjdheten ökar i alla grupper.

Det är klart, det finns fortfarande korrigeringar som behöver göras - inte minst behöver det bli lättare att jämföra vårdgivare än vad det är i dag för även om det redan finns vissa möjligheter att jämföra mottagningar bland annat på vårdguiden.se och 1177.se så är det fortfarande rätt bökigt att sålla ut vilken vårdgivare som motsvarar just mina behov och önskemål. Min förhoppning är att vi snart är framme vid det läge där det blir lika lätt att jämföra vårdgivare som teleoperatörer och att på ett enkelt sätt ta sin pengapåse och gå vidare till nästa alternativ om jag inte är nöjd med den service och bemötande jag får hos den aktör där jag är skriven. 

Äldrefrågor i fokus

Jag har sett fram emot idag i flera veckor. Anledningen: idag anordnades Äldreforskningens dag med ett stort antal intressanta föreläsningar. Med siktet inställt på att insupa mängder av kunskap kring vilken nytta vård och omsorg har av forskningen, vård och omsorg om de äldre med störst och flest behov, SNAC-K; en studie om åldrande och behov av omsorg, hälsotrender samt vilken äldreomsorg vi vill ha och vad vi få,r så var det självklart att jag med glatt humör begav mig mot Äldreforskningens hus tidigt i morse. Trist nog var det massor av andra som hade precis samma intention att få lära sig massor under dagen vilket gjorde att jag aldrig kom in utan istället fick vända efter vad som kändes som en halv evighet i kön. Surt!

Samtidigt gläder det mig att vi är så många som är intresserade av frågor kring åldrande även om det i sig kanske inte är så märkligt. Vi har alla en mäktig utmaning framför oss här. Stockholms län beräknas växa med flera hundra tusen invånare de närmaste tjugo åren och en stor andel av dessa är äldre med behov av stöd i vardagen och bara i Huddinge bedöms antalet över 80 år växa med 29 procent fram till 2019. Detta samtidigt som våra förväntningar på vad vi har rätt till ökar successivt i alla åldersgrupper.

Det är därför en nödvändig och prekär uppgift att knäcka nöten kring hur vi ska bära oss åt för att alla som fyllt nu-klarar-jag-mig-inte-på-helt-egen-hand-längre inte bara ska få sina behov tillgodosedda utan också ges möjlighet att fortsätta vara den unika individ som hon eller han alltid varit också på äldre dagar med allt vad det innebär av önskemål, drömmar, resurser och egenheter. 

Jag hade verkligen hoppats på att dagen hade kunnat ge mig ökade insikter och idéer kring förbättringar som kan göras både inom landstingets verksamhet och i kommunen men i avvaktan på att en ny föreläsningsdag anordnas så får jag väl precis som ni andra hålla till godo med den information som finns på Äldrecentrums hemsida och där finns det tveklöst en hel del intressant information. 

Självklart skulle jag också vara tacksam över dina tankar och förslag kring vad som behöver göras. 

Vem ska äga sjukförsäkringen?

Jag har idag blivit inbjuden till ett facebook-evenemang till stöd för att "Sveriges läkare och tillika läkarkår ska äga sjukförsäkringen."  Den som startat gruppen skriver att ingen regering kan sätta tid på när eller om, men läkare har i allra HÖGSTA ...grad både kunskap och kompetens att avgöra när det är möjligt. Av den anledningen vill jag att Sveriges läkarkår gemensamt ska äga, och upprätta linjer och villkor för vår gemensamma sjukförsäkring.

Jo, det låter ju bra eller hur? Lite trött blir jag efter att ha tillbringat de senaste dagarna med att just ta ställning till rätten till sjukpenning utifrån medicinska underlag och efter att ha skickat flera önskemål om komplettering till olika läkare däribland några av de 108 läkarna från förra veckans debattartikel i SvD.

Jag ska ge några exempel på vad det är för uppgifter jag begärt komplettering av och exempel på några av de underlag som jag ifrågasätter för att ge en lite annan bild av verkligheten. Jag vill då samtidigt passa på att påpeka att de flesta läkare - även de som skrivit de skruttunderlag jag morrar över- mig veterligen är kompetenta läkare och tveklöst vill sina patienter väl. Men detta innebär inte alltid att läkarens bedömning om rätt till ersättning blir vare sig rätt eller lätt att bedöma.

Ett underlag där jag tidigare skickat en begäran om komplettering inkommer i retur. Komplettering saknas och läkaren har istället skrivit dit: se underlag skrivet i oktober. Ur underlaget i oktober liksom av det senaste som gäller från nu och några månader framåt framkommer diagnos och läkemedelsnamn. 

Det jag begärt en komplettering av var uppgifter om på vilket sätt personens sjukdom begränsar hennes förmåga att klara olika saker då den enda uppgift som framkommit ur tidigare underlag är "behöver vila ibland vissa dagar, har ibland diarré". 

Vad tror ni? Kan en person som vissa dagar behöver vila en stund och vissa dagar har behov av tillgång till toalett en total avsaknad av arbetsförmåga varje dag? Personligen är jag helt övertygad om att just den här kvinnan har rätt till sjukpenning men jag har absolut inget att gå på. 

I ett annat underlag sjukskrivs en man retroaktivt flera månader trots att läkaren inte träffat patienten under perioden och tidigare sjukskrivit i annan omfattning. Patienten har arbetat och haft annat för sig under tiden. Utifrån resonemanget om att läkaren borde äga sjukförsäkringen så borde patienten alltså få hel sjukpenning utöver de andra inkomster som han haft under perioden, eller?

I ett par andra underlag sjukskrivs patienter på heltid samtidigt som läkarna uttryckligen skriver att patienterna kan arbeta i olika omfattning. Ska de ändå få hel sjukpenning eftersom läkaren sjukskriver dem på heltid?

I andra fall har några patienter gått till läkare som inte längre vill sjukskriva dem valt att gå till andra läkare som väljer att sjukskriva utifrån samma begräsningar som de första läkarna ansett att de inte ska vara sjukskrivna för. Vem har rätt? Är det den läkare som gjort bedömningen att personen kan arbeta eller är det den läkare som följt patientens eget önskemål? I så fall, är det verkligen läkaren som skulle äga försäkringen och inte snarare den patient som låter mest och som bäst hävdar sin "rätt".

Läkarens roll är enormt komplex och jag är fylld av respekt för det oerhört svåra uppdrag som de har. Jag är också väldigt väl medveten om att de - precis som handläggarna på Försäkringskassan - gör sitt absolut bästa för att patienterna ska få rätt stöd och att det bland dem (precis som bland handläggarna på Försäkringskassan) finns de som inte har bra dagar varje dag.

Jag är däremot inte övertygad om att lösningen på den problematik som finns när det gäller socialförsäkringen ligger i att låta läkarna ta hand om hela sjukförsäkringen. Detta utifrån att jag tror att det skulle skapa problem för många av läkarna själva, för vårt gemensamma socialförsäkringssystem och för de enskilda patienterna som får eller inte får ersättning.

Blandad kompott från landstingsfullmäktige

Igår var det ett nytt landstingsfullmäktigesammanträde och som vanligt var det ett flertal intressanta ärenden på dagordningen. Inte mindre än tre av dagens ärenden behandlade den mat som serveras på våra sjukhus och vikten av helhetsupplevelsen som måltiden kan och bör ge. Inte helt förvånande har vi alla samma syn på matens betydelse; våra måltider måste tillföra så mycket mer än bara näring och detta beskrev Anna Starbrink väl i några av dagens inlägg. Skillnaden föreföll snarast ligga i det syfte som utredningen ska ha. Oppositionen med MP som främsta företrädare var mycket tydliga med att valmöjligheter är bra så länge man väljer deras alternativ. Möjligen kan jag tycka att syftet med att tillsätta en utredning faller om man redan på förhand bestämt vad den ska mynna ut i.  Detta till trots fattades beslut om att tillsätta en måltidsutredning. Lika glädjande var beslutet om att ge SLSO och SöS möjlighet att själva på lokal nivå avgöra vilken mat de ska servera sina patienter och hur de kan se till att deras patienter får en så gemytlig matupplevelse som möjligt.

Något frustrerad blev jag när diskussionen om Karolinska Huddinges framtida roll dök upp ännu en gång. Det som tröttar mig är att man framställer att den fantastiska verksamhet som bedrivs på den södra delen av vårt universitetssjukhus skulle vara hotad trots att majoriteten gång på gång - och så även igår - bedyrat att Huddingedelen av Karolinska Universitetssjukhuset fyller en viktig funktion och så kommer att göra också sedan nya Karolinska i Solna är invigt. Mycket av det arbete som bedrivs i Huddinge är ovärderligt och det borde väl stå självklart för alla att också södra Stockholm behöver sitt universitetssjukhus.   

En annan intressant fråga som lyftes via en interpellation från Birgitta Sevefjord (V) handlade om missbruket av värktabletter. Diskussionen tog sitt avstamp i de larmrapporter som presenterades i januari angående unga kvinnors ökade riskbruk av paracetamol och också det ökande antal suicidförsök bland unga kvinnor med hjälp av receptfria värktabletter. Birgitta Rydberg, som besvarade interpellationen, presenterade Läkemedelsverkets statistik där det framkom att varken försäljningen av läkemedel innehållandes paracetamol eller antalet suicidförsök ökat efter avregleringen. Klokt nog påtalade hon också att statistik inte visar på hela sanningen och att det kan vara så att unga kvinnor äter fler tabletter med paracetamol samtidigt som någon/några andra grupper minskat sitt intag. Det är omöjligt att veta utifrån den statistik som finns tillgänglig.

Oavsett vilket förbrukningmönster som är det objektivt korrekta så går det inte komma ifrån; allt för många människor - yngre som äldre - tar en tablett för att bota problem som ett piller möjligen på kort sikt kan lösa. Trist nog behövs ofta mer långsiktiga lösningar och krävande lösningar när det gäller besvär som orsakats av vår livsstil oavsett om det handlar om huvudvärk som beror på stress i vardagen, övervikt eller sömnproblem. Frågan måste därför bli; vad kan vi göra för att hitta metoder för att hjälpa människor med att bättre hantera vardagen? Skolhälsovården är naturligvis jätteviktig, liksom de hälsofrämjande insatser som vårdcentralerna kan hjälpa till med.

En annan interpellation som dök upp handlade om expressbussar i avvaktan på Spårväg Syd. Det tänker jag inte protestera en sekund mot. Mer intressant är att vi igår fick lära oss av miljöpartiets företrädare i landstinget att det inte fanns några hinder mot att införa bussfiler på Glömstaleden. Det är inte riktigt det intrycket jag fått efter att ha lyssnat på MPs lokala företrädare under kommunfullmäktige i Huddinge. Jag skulle oerhört gärna se att partiets företrädare enas i frågan så att vi kommer vidare och äntligen får den Södertörnsled vi så väl behöver för att också kollektivtrafiken ska kunna fungera bättre. 

Verksamma behandlingsmetoder eller verkningslöst fluff?

I fredags deltog jag i ett seminarium på temat: Kan integrativmedicinska inslag göra någon nytta i rehabiliteringssjukvården? Något förvånande var detta en fråga som inte fick något egentligt svar under dagen och jag misstänker att de flesta av oss deltagare gick in med samma inställning som vi hade när dagen inleddes efter en mer eller mindre strapatsfylld resa till det så vackert belägna Ersta sjukhus. Det fascinerar mig alltid hur paralyserad trafiken blir av lite oväder men fredagens kaos var nog det värsta jag sett under de år jag bott i Stockholm. Jag tror aldrig att jag känt mig så begränsad av att inte kunna ta mig fram mer än ett fåtal meter på egen hand och när jag väl lyckades få tag på en taxi mer än fyra timmar efter programmets avslutats var jag gråtfärdig. Ok, snöfallet under torsdag och fredag var tämligen ymnigt men jag har svårt att se att det rimligen borde ha medfört ett dygns trafikkaos.

Men tillbaka till seminariet eftersom det ändå var dagens huvudpunkt. Själv är jag övertygad om att ett flertal alternativ behövs inom vården eftersom alla patienter har olika behov inte bara utifrån den sjukdom de lider av utan också utifrån de individer de är. Samtidigt är jag djupt skeptisk till behandlingsmetoder som saknar evidens och har svårt att se att dessa bör finansieras av oss alla via skattsedeln. Å andra sidan, finns det metoder och behandlingar som fungerar inom komplementär- och alternativmedicinen (KAM) så bör vi alla ha tillgång till dem utifrån samma förutsättningar och inte utifrån vår plånboks tjocklek eller den desperation och utsatthet som gör att många svårt sjuka människor lägger fantasibelopp på metoder som i bästa fall inte gör dem sämre.

Just därför kändes seminariet så viktigt att delta vid och jag hoppades dels på att få en definition på begreppen och dels en tydligare bild av vilka metoder som kan antas göra att patienter blir bättre. Dessvärre gav inte dagen så mycket just på dessa punkter men på det stora hela ser jag ändå dagen som givande eftersom den gav ökad kunskap och också en hel del inspiration kring vad som pågår ifråga om forskning på området och vad som kan vara lämpligt att hålla utkik efter.

Om vi börjar med definitionen så kan uppenbarligen precis vad som helst antas falla in under KAM; allt ifrån ett gott bemötande från behandlaren där patienten ses som en helhet och blir bemött med respekt till mer eller mindre allmänt vedertagna behandlingsmetoder såsom akupunktur och massage till antroposofiska läkemedel och trädgårdsterapi. För mig blir detta ett problem eftersom det blir omöjligt att urskilja effekten av något om vi mixar ihop allt i en enda röra och dessutom inkluderar delar, t.ex. ett gott bemötande, som borde vara lika självklart oavsett vårdgivare, med långt mer tveksamma metoder där framgången av behandlingen främst kan antas ligga i förhoppningar på deras effekt och en upplevelse av att bli sedd och berörd. Risken är uppenbar att vi jämför äpplen med päron och höghus.

Anna Kullberg, Hälso- och sjukvårdsstrateg vid Landstinget i Östergötland presenterade sina reflektioner om relationen mellan skolmedicinen och den integrativa medicinen. Hon påtalade bland annat vikten av att man inte ställer högre krav på evidens i fråga om komplementärmedicin än vad man gör ifråga om effekter av skolmedicin samt att de båda områdena kan ha ett gott utbyte av varandra. Det låter självklart, eller hur? Lika självklart borde vara att vi inte ställer lägre krav på evidens vad gäller KAM vilket jag upplever att det ibland insinueras att vi borde göra. 

Det gläder mig att därför att fått veta att det pågår en del spännande forskning på området. Under dagen presenterade Erik Baars från Louis Bolk Insituut ett omfattande holländskt forskningsprojekt som ger stöd för att det kan finnas pengar att spara på att patienter ges möjlighet att välja bland ett flertal alternativ där också komplementär- och alternativmedicin ingår. Vissa luckor behöver fortfarande fyllas eftersom det inte klarlagts hur patienternas hälsa påverkades av deras val och inte heller om valet av en alternativ behandlingsmetod innebar att patienten själv får bekosta en större del av sin betalning ur egen ficka då försäkringssystemet inte täcker alla kostnaderna. Också lite kort information om Vidarstiftelsens forskning presenterades liksom ett axplock från den expertpanel vid tankesmedjan RAND med fokus på hur man kan ta fram hälsopolicies som stöttar framtidens behov av vård och hälsa. Jag kommer definitivt att följa detta arbete och också se till att läsa en del av de rapporter kring olika aspekter på hälsa som finns att läsa på RANDs hemsida: http://www.rand.org/health/research/archive.html.

Eftersom Vidarkliniken stod som arrangör för dagen låg fokus i hög grad på deras verksamhet och resultaten som deras vård- och rehabiliteringsprogram gett. De resultat i fråga om ökat medicinskt välbefinnande kändes inte helt övertygande och framförallt inte ifråga om smärt- och stressrehabilitering där resultaten enligt EQ-5D index var tämligen beige i det första fallet och man i det andra fallet inte kan utesluta att tillståndets naturalförlopp skulle skilt sig från behandlingsresultaten. Däremot visade både deras egna och andras uppföljningar av klinikens patienter att patienterna i huvudsak varit mycket nöjda med bemötandet på kliniken, omhändertagandet och möjligheten att vila ut och komma till ro i fysiska omgivningar som knappast kan beskrivas som något annat än helt underbar. Dessa resultat är förstås också viktiga och självklart är det precis de här delarna en del människor behöver för att kunna landa i sig själva, andas ut och må bättre.

Gamla problem och nya, evidensbaserade lösningar

När jag läste pedagogik i Uppsala berättade en av våra föreläsare om ett minne från sin skolgång. Jag kommer inte ihåg detaljerna men berättelsen gick ut på hur en av hans klasskamrater blivit rejält slagen och fastbunden vid en flaggstång. Det som fick historien att bita sig fast var inte bara föreläsarens dåliga samvete över att inte ha gjort något, att han inte protesterade, utan också hans beskrivning av att inte heller någon annan gjorde något för att stoppa kränkningen - inte ens lärarna.  

Hans minne måste ha utspelat sig i slutet av 40-talet men ämnet är fortfarande lika aktuellt; mobbing förpestar fortfarande våra skolgårdar och våra arbetsplatser. Jag kan tycka att det är lite märkligt att problem som vi alla är rörande överens om att vi vill lösa kvarstår, trots alla goda intentioner, metoder och program som används för att minimera riskerna för att kränkande situationer ska uppstå och som ska hjälpa till att reda ut problem när de ändå uppkommer. Dessvärre finns det sällan lätta lösningar att ta till vid komplexa problem. 

Just därför är den utvärdering som Skolverket presenterade i veckan så viktig trots att den vid en första anblick inte är något annat än nedslående. Det man kommit fram till var att de program som används i skolorna för att komma tillrätta med mobbing på vissa punkter är bristfälliga och på andra punkter till och med kan bidra till förvärrade problem.

Att vi inte har någon färdig problemlösningsmetod gör inte det arbete som bedrivs för att minska problemen mindre viktigt. Däremot så kan vi bör vi alltid sträva efter att bli bättre och här ger oss utvärderingen ett ovärderligt underlag för det fortsatta arbetet genom att belysa vilka åtgärder som kan bidra till mindre mobbing och vilka åtgärder som är ineffektiva.   

Malin Danielsson, Lotta Edholm och Barnombudsmannen skriver läsvärda inlägg på ämnet och mer finns att läsa i DN och SvD.

Äntligen igång!

Mitt arbete som fritidspolitiker både i kommunen och i landstinget har nu kommit igång på allvar och jag är oerhört glad och ödmjuk inför de uppdrag jag fått. Här i Huddinge kommer jag vid sidan om ersättare i landstingsfullmäktige också sitta som ersättare i äldreomsorgsnämnden. I landstinget, där jag sitter som ledamot i fullmäktige, är jag också ersättare i södra sjukvårdsstyrelsen och i programberedningen för äldre och multisjuka.

Jag hoppas på att snabbt kunna komma in i arbetet men inser samtidigt att jag har massor att lära och jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig vilka giganthögar med handlingar som skulle komma neddimpandes i brevlådan inför alla sammanträden och möten. Fritidsproblem finns det inte någon risk att jag kommer att ha under de närmaste åren. Tack och lov så har jag fantastiska och mer rutinerade människor runt omkring mig som kan ge stöd och underlätta min förståelse för de ibland märkliga vändningar som det politiska samspelet innebär. Det behövs helt klart för oss alla som kommer in som nya i politiken - precis som i vilket annat arbete som helst.

Jag har en intensiv vecka i pipen med kommunfullmäktige på måndag, konferens för sjukvårdsstyrelserna på tisdag, första mötet med programberedningen för äldre och multisjuka på onsdag, styrelsemöte på torsdag och slutligen ett seminarium kring den eventuella nyttan av integrativmedicinska inslag i rehabiliteringssjukvården. Vid sidan av detta ligger naturligtvis mitt vanliga jobb på Försäkringskassan där veckan avslutas med övertid på lördag. Senast söndag lovar jag ett nytt inlägg med reflektioner från veckan.