Verksamma behandlingsmetoder eller verkningslöst fluff?

I fredags deltog jag i ett seminarium på temat: Kan integrativmedicinska inslag göra någon nytta i rehabiliteringssjukvården? Något förvånande var detta en fråga som inte fick något egentligt svar under dagen och jag misstänker att de flesta av oss deltagare gick in med samma inställning som vi hade när dagen inleddes efter en mer eller mindre strapatsfylld resa till det så vackert belägna Ersta sjukhus. Det fascinerar mig alltid hur paralyserad trafiken blir av lite oväder men fredagens kaos var nog det värsta jag sett under de år jag bott i Stockholm. Jag tror aldrig att jag känt mig så begränsad av att inte kunna ta mig fram mer än ett fåtal meter på egen hand och när jag väl lyckades få tag på en taxi mer än fyra timmar efter programmets avslutats var jag gråtfärdig. Ok, snöfallet under torsdag och fredag var tämligen ymnigt men jag har svårt att se att det rimligen borde ha medfört ett dygns trafikkaos.

Men tillbaka till seminariet eftersom det ändå var dagens huvudpunkt. Själv är jag övertygad om att ett flertal alternativ behövs inom vården eftersom alla patienter har olika behov inte bara utifrån den sjukdom de lider av utan också utifrån de individer de är. Samtidigt är jag djupt skeptisk till behandlingsmetoder som saknar evidens och har svårt att se att dessa bör finansieras av oss alla via skattsedeln. Å andra sidan, finns det metoder och behandlingar som fungerar inom komplementär- och alternativmedicinen (KAM) så bör vi alla ha tillgång till dem utifrån samma förutsättningar och inte utifrån vår plånboks tjocklek eller den desperation och utsatthet som gör att många svårt sjuka människor lägger fantasibelopp på metoder som i bästa fall inte gör dem sämre.

Just därför kändes seminariet så viktigt att delta vid och jag hoppades dels på att få en definition på begreppen och dels en tydligare bild av vilka metoder som kan antas göra att patienter blir bättre. Dessvärre gav inte dagen så mycket just på dessa punkter men på det stora hela ser jag ändå dagen som givande eftersom den gav ökad kunskap och också en hel del inspiration kring vad som pågår ifråga om forskning på området och vad som kan vara lämpligt att hålla utkik efter.

Om vi börjar med definitionen så kan uppenbarligen precis vad som helst antas falla in under KAM; allt ifrån ett gott bemötande från behandlaren där patienten ses som en helhet och blir bemött med respekt till mer eller mindre allmänt vedertagna behandlingsmetoder såsom akupunktur och massage till antroposofiska läkemedel och trädgårdsterapi. För mig blir detta ett problem eftersom det blir omöjligt att urskilja effekten av något om vi mixar ihop allt i en enda röra och dessutom inkluderar delar, t.ex. ett gott bemötande, som borde vara lika självklart oavsett vårdgivare, med långt mer tveksamma metoder där framgången av behandlingen främst kan antas ligga i förhoppningar på deras effekt och en upplevelse av att bli sedd och berörd. Risken är uppenbar att vi jämför äpplen med päron och höghus.

Anna Kullberg, Hälso- och sjukvårdsstrateg vid Landstinget i Östergötland presenterade sina reflektioner om relationen mellan skolmedicinen och den integrativa medicinen. Hon påtalade bland annat vikten av att man inte ställer högre krav på evidens i fråga om komplementärmedicin än vad man gör ifråga om effekter av skolmedicin samt att de båda områdena kan ha ett gott utbyte av varandra. Det låter självklart, eller hur? Lika självklart borde vara att vi inte ställer lägre krav på evidens vad gäller KAM vilket jag upplever att det ibland insinueras att vi borde göra. 

Det gläder mig att därför att fått veta att det pågår en del spännande forskning på området. Under dagen presenterade Erik Baars från Louis Bolk Insituut ett omfattande holländskt forskningsprojekt som ger stöd för att det kan finnas pengar att spara på att patienter ges möjlighet att välja bland ett flertal alternativ där också komplementär- och alternativmedicin ingår. Vissa luckor behöver fortfarande fyllas eftersom det inte klarlagts hur patienternas hälsa påverkades av deras val och inte heller om valet av en alternativ behandlingsmetod innebar att patienten själv får bekosta en större del av sin betalning ur egen ficka då försäkringssystemet inte täcker alla kostnaderna. Också lite kort information om Vidarstiftelsens forskning presenterades liksom ett axplock från den expertpanel vid tankesmedjan RAND med fokus på hur man kan ta fram hälsopolicies som stöttar framtidens behov av vård och hälsa. Jag kommer definitivt att följa detta arbete och också se till att läsa en del av de rapporter kring olika aspekter på hälsa som finns att läsa på RANDs hemsida: http://www.rand.org/health/research/archive.html.

Eftersom Vidarkliniken stod som arrangör för dagen låg fokus i hög grad på deras verksamhet och resultaten som deras vård- och rehabiliteringsprogram gett. De resultat i fråga om ökat medicinskt välbefinnande kändes inte helt övertygande och framförallt inte ifråga om smärt- och stressrehabilitering där resultaten enligt EQ-5D index var tämligen beige i det första fallet och man i det andra fallet inte kan utesluta att tillståndets naturalförlopp skulle skilt sig från behandlingsresultaten. Däremot visade både deras egna och andras uppföljningar av klinikens patienter att patienterna i huvudsak varit mycket nöjda med bemötandet på kliniken, omhändertagandet och möjligheten att vila ut och komma till ro i fysiska omgivningar som knappast kan beskrivas som något annat än helt underbar. Dessa resultat är förstås också viktiga och självklart är det precis de här delarna en del människor behöver för att kunna landa i sig själva, andas ut och må bättre.

Gamla problem och nya, evidensbaserade lösningar

När jag läste pedagogik i Uppsala berättade en av våra föreläsare om ett minne från sin skolgång. Jag kommer inte ihåg detaljerna men berättelsen gick ut på hur en av hans klasskamrater blivit rejält slagen och fastbunden vid en flaggstång. Det som fick historien att bita sig fast var inte bara föreläsarens dåliga samvete över att inte ha gjort något, att han inte protesterade, utan också hans beskrivning av att inte heller någon annan gjorde något för att stoppa kränkningen - inte ens lärarna.  

Hans minne måste ha utspelat sig i slutet av 40-talet men ämnet är fortfarande lika aktuellt; mobbing förpestar fortfarande våra skolgårdar och våra arbetsplatser. Jag kan tycka att det är lite märkligt att problem som vi alla är rörande överens om att vi vill lösa kvarstår, trots alla goda intentioner, metoder och program som används för att minimera riskerna för att kränkande situationer ska uppstå och som ska hjälpa till att reda ut problem när de ändå uppkommer. Dessvärre finns det sällan lätta lösningar att ta till vid komplexa problem. 

Just därför är den utvärdering som Skolverket presenterade i veckan så viktig trots att den vid en första anblick inte är något annat än nedslående. Det man kommit fram till var att de program som används i skolorna för att komma tillrätta med mobbing på vissa punkter är bristfälliga och på andra punkter till och med kan bidra till förvärrade problem.

Att vi inte har någon färdig problemlösningsmetod gör inte det arbete som bedrivs för att minska problemen mindre viktigt. Däremot så kan vi bör vi alltid sträva efter att bli bättre och här ger oss utvärderingen ett ovärderligt underlag för det fortsatta arbetet genom att belysa vilka åtgärder som kan bidra till mindre mobbing och vilka åtgärder som är ineffektiva.   

Malin Danielsson, Lotta Edholm och Barnombudsmannen skriver läsvärda inlägg på ämnet och mer finns att läsa i DN och SvD.

Äntligen igång!

Mitt arbete som fritidspolitiker både i kommunen och i landstinget har nu kommit igång på allvar och jag är oerhört glad och ödmjuk inför de uppdrag jag fått. Här i Huddinge kommer jag vid sidan om ersättare i landstingsfullmäktige också sitta som ersättare i äldreomsorgsnämnden. I landstinget, där jag sitter som ledamot i fullmäktige, är jag också ersättare i södra sjukvårdsstyrelsen och i programberedningen för äldre och multisjuka.

Jag hoppas på att snabbt kunna komma in i arbetet men inser samtidigt att jag har massor att lära och jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig vilka giganthögar med handlingar som skulle komma neddimpandes i brevlådan inför alla sammanträden och möten. Fritidsproblem finns det inte någon risk att jag kommer att ha under de närmaste åren. Tack och lov så har jag fantastiska och mer rutinerade människor runt omkring mig som kan ge stöd och underlätta min förståelse för de ibland märkliga vändningar som det politiska samspelet innebär. Det behövs helt klart för oss alla som kommer in som nya i politiken - precis som i vilket annat arbete som helst.

Jag har en intensiv vecka i pipen med kommunfullmäktige på måndag, konferens för sjukvårdsstyrelserna på tisdag, första mötet med programberedningen för äldre och multisjuka på onsdag, styrelsemöte på torsdag och slutligen ett seminarium kring den eventuella nyttan av integrativmedicinska inslag i rehabiliteringssjukvården. Vid sidan av detta ligger naturligtvis mitt vanliga jobb på Försäkringskassan där veckan avslutas med övertid på lördag. Senast söndag lovar jag ett nytt inlägg med reflektioner från veckan.