Gå, se, njut (och omvärdera inställningen till mat för en stund)

En gäng gapskratt, mängder av fniss och ett och en och annan igenkännande harkling bjöd Cecilia von Strokirch på under sina bekännelser som jojobantare. Samtidigt var det både ett och annat skratt som fastnade i halsen såsom när hon på ett träffsäkert sätt beskrev omgivningens relation till hennes vikt. För mig blev det därför en smula märkigt att flera av kvinnorna i publiken efteråt visade ett sådant intresse vilken gå ner i viktmetod som till slut fungerat för Cecilia. Möjligen var de snabbare än mig i huvudet för själv var jag mest upptagen med att njuta av trevligt sällskap och processa mitt eget förhållande till mat och vikt. Hmmm. Svaret på frågan är naturligtvis givet; ändrade matvanor och motion - vad annars?! 

Nu när svaret är avslöjat vill jag passa på att rekommendera alla att gå och se föreställningen, att njuta av en mängd goda skratt och möjligen också reflektera kring vikt- och utseendefixering.  

Så nära och ändå så långt bort

Den 12 september var det 90 år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige efter många års intensivt arbete av en mängd fantastiska kvinnor som knappast ens berörs i dagens läroböcker. För att fira in dagen anordnade Liberala Kvinnor en helt fantastisk seminariedag som följdes av en trevlig kväll som bjöd på både 100 år av kvinnomode och utdelning av Kerstin Hesselgren- medaljen, som gick till de oerhört inspirerande hjältinnorna Dr Hoda Badran från Egypten och Nurgul Asylbekova från Kyrgyzstan och till Bengt Westerberg som bland annat genom att driva igenom pappamånaden bidragit till ett mer jämställt Sverige.

Införandet av kvinnlig rösträtt liksom så många andra reformer vi idag tar för givna ligger obegripligt nära i tid. Farmor liksom så många andras farmödrar och mormödrar, föddes till en värld där de på många väsentliga sätt var underlägsna männen, en fullständigt galen tanke idag. Det är svårt att idag försöka sätta sig in i den kamp som kvinnor som Kerstin Hesselgren, Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ann-Margret Holmgren, Ada Nilsson, Signe Bergman, med flera bedrev och också de svårigheter de måste ha upplevt. Barbro Hedman, som nyligen släppt boken: Vår rättmätiga plats, berättade att den största organisationen för kvinnlig rösträtt, LKPR, lyckades samla in mer än 350 000 namnunderskrifter sedan förstakammaren röstat ner förslaget om att ge kvinnor rösträtt. Siffran skulle ha varit imponerande även med tillgång till dagens tekniska hjälpmedel och snudd på ogreppbar utifrån de medel man hade till hands 1913. 

Lika ogreppbart är det att samma kamp för att uppnå ett fullvärdigt och likvärdigt medborgarskap med männen fortfarande pågår i så många länder runt omkring oss. De beskrivningar som Hoda Badran och Nurgul Asylbekova delgav oss under dagen fick mina ögon att tåras vid mer än ett tillfälle och samtidigt, de väckte båda synnerligen varm känsla och ödmjukhet inför det mod som de och så många andra kvinnor uppvisar varje dag.

Vid en jämförelse i tid och rum har vi kommit långt på vägen mot jämställdhet men stora frågor, såsom hur vi uppnår lika lön för lika arbete, hur vi minskar förekomsten av våld mot kvinnor i hemmen och våld mot pojkar/män ute på gatorna, är kvarvarande nötter att knäcka liksom de olika förväntningar vi utan att reflektera över det ställer upp på flickor/kvinnor och pojkar/män. Förhoppningsvis har vi kommit en lång väg ytterligare när det är dags för 100-årsjubileet.

 

Vill man vara fin...

DN skriver idag om att Socialstyrelsen anser att det kan behövas en speciallagstiftning med skärpta regler kring skönhetsingrepp och att det behöver klarläggas vilka som ska få utreda ingrepp såsom implantat och förändringar av kroppsdelars storlek, botoxinjektioner och laserbehandlingar, etc. Jo, det kan man väl tycka. Om någon ska in ska in och skära i min kropp oavsett anledning så förefaller det vara ett minst sagt rimligt krav att de har en lämplig utbildning som gör att de inte bara är kvalificerade att utföra ingreppet utan också kan hantera de komplikationer som alla former av ingrepp kan medföra om oturen är framme.

Enligt en artikel i Svenska Dagbladet tidigare i år uppskattar man att det görs ungefär 25000 plastikkirurgiska operationer per år men det framkommer också att uppskattningen är mycket vag och att det enda som förefaller säkert är att det blir vanligare och vanligare att man (eller framförallt kvinnor) gör en korrigering av sitt utseende. Hur många mindre omfattande estetiska korrigeringar som görs förefaller inte ens vara uppskattningsbart.

För mig är det helt barockt att denna branch som i hög grad lever på människors osäkerhet och bristande självförtroende inte är mer reglerad. Ett minimikrav borde väl ändå vara att den som utför ingreppet har en relevant utbildning så att han eller hon som siktade på att bli fin inte löper en onödigt hög risk att få lida pin under längre tid än vad som kan ses som normal konvalescenstid för det aktuella ingreppet, eller hur?

För egen del skulle jag också gärna se ett register med öppna jämförelser mellan olika kliniker. Detta för att på ett överskådligt sätt få en bild av vilken utförare som håller högst kvalitet i fråga om den typ av ingrepp som just jag är intresserad av när det någon dag blir dags.

Läs mer på DN och i Sydsvenskan. 

Rätt kan vara lätt(tillgängligt)

Ibland, såsom idag, känner jag mig enormt lyckligt lottad som har möjlighet att komma ut till olika verksamheter och få veta mer om hur vården fungerar när den fungerar som den ska. Både presentationen av verksamheten på den geriatriska kliniken och därefter Internetpsykiatrikliniken på Huddingedelen av Karolinska sjukhuset, lämnade en varm känsla efter sig och jag är mäkta imponerad över hur personalen på båda klinikerna lyckades svara på alla våra frågor gällande stort och smått. 

Eftersom jag genom arbetet kommer i kontakt med många människor som mår psykiskt dåligt så fascinerades jag självklart av arbetet med internetpsykiatrin. En stor andel av de jag kommer i kontakt med lider av just de sjukdomstillstånd som verksamheten är inriktad mot (ångest, social fobi och lätt till måttlig depression) och de beskriver inte sällan stora svårigheter att komma till en behandlare som kan erbjuda kognitiv beteendeterapi (KBT). Många väntar långa perioder på att få träffa ett lämpligt samtalsstöd och försämras snarare än förbättras i avvaktan på hjälp. 

Jag misstänker att det stora flertalet av dessa - precis som jag var i morse - är fullständigt omedvetna om att de själva, efter att ha registrerat sig för en säker inloggning hos Mina vårdkontakter, kan gå in på Internetspsykiatri.se och anmäla sig till det 12 veckors program med KBT som erbjuds via Internetpsykiatrikliniken. Vi fick veta att det därefter i snitt tar åtta dagar innan personen kallas till ett besök hos psykiatriker för att gå igenom de tester som görs i samband med anmälan och för att diskutera om programmet är lämpligt för just henne eller honom.  

Det låter smidigt, eller hur? Att 94 procent av deltagarna i programmet vid utskrivningssamtalet inte längre uppfyllde diagnoskriterierna för inskrivningsdiagnosen (82 procent sex månader efter avslutat program) gör knappast någonting sämre. I mina ögon är det här helt häpnadsväckande positiva resultat.

Många av de personer jag pratar med i jobbet har till följd av sina sjukdomar isolerat sig själva till den grad att det är svårt för dem att ens ta sig iväg till en läkare. Jag är övertygad om att det för många av dessa skulle vara klart lättare att ta det första steget mot tillfrisknande genom att anmäla sig till ett internetbaserat behandlingsprogram istället för att uppsöka vården i egen person och där träffa först läkare och sedan komma vidare till en ny person att öppna sig för. Möjlighet till ett välfungerande stöd som snabbt kan inledas också för dessa individer är något jag många gånger drömt om i kontakten med olika försäkrade och det gör mig så oerhört glad att det nu finns på plats.
 

Ett litet glädjeskutt

gjorde jag i samband med att vi i Södra sjukvårdsstyrelsen i går träffade Huddinge kommun för samverkansmöte. Äldreteamets verksamhet här i Huddinge har tidigare varit uppe för diskussion och det har funnits stora frågetecken kring huruvida projekttiden ska förlängas eller inte samt om projektet ska permanentas eller inte. I går fick jag veta att medel inte bara finns avsatta för 2011 utan också för 2012.

För mig är detta oerhört glädjande eftersom det idag inte finns något solklart alternativ som kan medföra att målgruppen får det stöd, den omsorg och den trygghet som Äldreteamet kunnat bidra med. Jag är helt övertygad om att en del ur målgruppen kan få lika bra eller bättre stöd genom andra insatser på sikt men i avvaktan på att dessa insatser kan erbjudas inte bara i teorin utan också i praktiken så behöver teamet finnas kvar för att minska risken för att någon ska bli utan det stöd hon eller han behöver. 

Nu klarar jag mig själv!

Jag är ruskigt stolt över mig själv just nu (trots att jag vet att det inte bara handlat om eget arbete utan en himla stor skopa tur med). Efter närmare ett år med galen ledvärk och en gångstil som fått ankor att framstå som graciösa har jag äntligen uppnått det mål jag satte upp när jag i maj beviljades färdtjänst - att klara förflytta mig själv med hjälp av de transportmedel som ingår i SLs ordinarie utbud. Igår var så den sista dagen jag var beviljad färdtjänst så idag firar jag av ett av mina delmål på vägen tillbaka och tänker försynt för mig själv att alla erfarenheter - även de oönskade - trots allt är lärorika och nyttiga.

Att acceptera att kroppen inte lyder ens med övertalning och hot är knappast något som någon önskar sig och det leder ovillkorligen till att man måste prioritera bort massor av saker som  känns givande. För min del är bloggen en av de saker som fått stryka på foten tillsammans med shopping (som i min värld är att jämställa med själavård under rörelse) samt sociala aktiviteter och träning, vilket är mina främsta källor till energipåfyllnad.  

Tack och lov har jag ändå haft turen att ha ett arbete som fungerat trots omfattande begränsningar och också haft möjlighet att följa med i de politiska uppdrag jag har och under de senaste månaderna färdtjänst vilket gjort att jag ändå kunnat hänga med i rätt så hög utsträckning. Sammantaget är det dessa delar  och hoppet om att bli bättre som gjort att jag inte bara tycker att perioden varit uthärdlig utan också givande. 

Även om jag önskar att kroppen hängt med i svängarna under den otroligt lärorika och spännande period som varit efter valet så har situationen som varit ändå varit intressant på många sätt. Att hitta en läkare som känns bra, att hitta rätt bland olika hjälpmedel och inte minst att få möjlighet att pröva på hur det är att använda färdtjänst har varit både utmanande och otroligt intressant.

För mig som är van att utreda andra människors situation var det en oerhört märklig känsla att själv få sin situation utredd. Detta trots att den färdtjänsthandläggare jag träffade här i Huddinge både var trevlig och kändes kompetent. Det var också en nyttig lärdom att själv få uppleva hur lång väntan på beslut känns när man behöver en insats  och jag hoppas att upplevelsen håller sig fräsch i minnet under lång tid.

Att själv kunna ta mig i väg för att handla, delta i några aktiviteter, kunna arbeta, ta mig till sjukgymnastik, etc. var innan beviljandet projekt som antingen krävde tur i form av tillgängliga vänner, en massa planering eller skapade ännu en grop i plånboken. För mig är därför färdtjänsten lite av skilllnaden mellan att ha ett liv trots begränsningar istället för att bara vara vid liv. Trots allt fungerar det inte för någon att i längden att snylta på vänner med bil eller själv betala taxiresor.  

På det stora hela har det fungerat bra med färdtjänst. Förutom att den tagit mig från punkt A till B s har jag också haft massor av intressanta samtal med medresenärer och taxichaufförer. De utökningar av resetilldelningen införts av Alliansen har också medfört att resorna varit tillräckligt många för att täcka mina behov. Samtidigt skulle jag självklart önska att resetilldelningen skulle vara fri så att alla med behov av färdtjänst fritt kunde planera sitt resande utifrån egna behov och önskemål - precis som alla andra.  

På slutet då jag börjat kunna träna på att gå kortare sträckor har jag också varit kanonglad över att färdtjänstkortet fungerat också inom kollektivtrafiken eftersom det gör det möjligt att välja resesätt efter aktuellt tillstånd utan att behöva fundera över kostnaden för endera variant.

Nyttjandet av färdtjänst kräver tveklöst en helt annan planering än resor med allmänna kommunikationer. Förutom att beställningen behöver göras en stund i förväg så orsakar trafikstockningar, samkörningar (där avstånd eller förseningar hos endera resenär skapar fördröjningar), märkliga gps-system hos chauffören och/eller valet av kortaste istället för snabbaste väg en hel del sura muttranden hos en tidsfascist som mig.  Jag har också svurit eder vid de  tillfällen då bilen aldrig dykt upp av oklar anledning och det sedan, efter 20 minuter och kontakt med resegarantikansliet, dröjt ytterligare en stund innan någon ny bil kunnat beställas fram - trots att flera lediga taxibilar stått rakt framför näsan på mig. Att bilen uteblivit har visserligen bara hänt ett fåtal gånger men det har ändå medfört att jag redan vid någon minuts försening börjat fundera över om någon bil kommer att komma. Ett sms till resenären sedan beställningen gått ut - eller att taxichauffören (som några av dem faktiskt gör) ringer för att berätta att han är på väg - skulle sannolikt kunna öka både förutsägbarheten, tryggheten och kundnöjdheten.     

Det är klart, allt kan förbättras och så också färdtjänsten, men på det stora hela är jag oerhört tacksam över de möjligheter som min period med färdtjänst gett i form av frihet och möjligheter att välja mitt liv. Färdtjänsten är helt klart en fantastisk möjlighet och förmån som vi måste värna och utveckla ytterligare.

Läs gärna en också en mindre personlig skrivelse med tankar kring färdtjänsten från Folkpartiet.