Kvalitet, kundfokus och S:t Göran.

Hälso- och sjukvårdsnämnden har idag fattat beslut om en vem som vilken vårdgivare som ska få driva S:t Görans sjukhus under de närmaste nio åren med möjlighet till ytterligare fyra års förlängning. Upphandlingen är den största vårdupphandling som gjorts i Sverige och omfattar ett svindlande belopp om 1.3 miljarder per år. Trots det astronomiska beloppet ligger prislappen på 120 miljoner lägre än det nuvarande avtalet och dessa pengar kommer att ligga kvar inom hälso- och sjukvårdnämndens budget om totalt 45 miljarder och användas där de gör bättre nytta. Det är bra.

Ännu bättre är att det som avgjorde beslutet var att kvaliteten fick avgöra. Capio hade bästa möjliga betyg, "utmärkt", på två av tre kvalitetskriterier, och "mycket bra" på det tredje.  

S:t Göran har under de år som Capio drivit verksamheten levererat en vård med hög kvalitet, både utifrån patienternas och utifrån personalens omdömen och också aktivt arbetat för att kunna erbjuda patienterna en ännu bättre vård där patienten själv är huvudperson. Precis det fokus borde naturligtvis alla vårdgivare ha oavsett om de är privata eller offentliga, eller hur?

Jag gläds över beslutet som fattats av Hälso- och sjukvårdnämnden, både utifrån att jag hört så mycket gott om den vård som erbjudits via S:t Göran från personer som varit där som patienter och dels utifrån att jag fick en synnerligen fin bild av hur man tänker kring patienten i samband med de seminarier jag deltog vid i samband med Patientsäkerhetsdagen förra veckan där personal från S:t Göran beskrev sitt arbete.

Det som framförallt imponerade på mig var hur man arbetade med att involvera patienterna inte bara i den löpande vården, vilket borde vara en självklarhet i all vård.  På S:t Göran har man också valt att inkludera patienten och hans eller hennes anhöriga i analysarbetet för att förbättra kvalitets- och patientsäkerhetsarbete (fortfarande under uppstartsfas) och också för att analysera var det gått fel när vårdens utfall inte blev det avsedda.

Vi behöver en mångfald av vårdgivare för att säkra att nya, fräscha vårdidéer kommer fram som leder till en bättre och mer vård för pengarna. Jag är fullt övertygad om att Capio kan bidra till detta arbete.

Kan samtidigt inte låta bli att förundras över att den kritik som oppositionen riktar mot beslutet att välja Capio inte till någon del tar sitt avstamp vad som är bäst för patienterna utan rör teknikaliteter kring upphandlingen och personalen, dvs. inte de faktorer som jag som sjuk i första hand bryr mig om. Märkligt.

Läs mer hos Birgitta Rydberg, i SvD och i Vårdfokus,

Mygel, glädjebesked och vanvård i dagens debatt

Idag har det varit landstingsfullmäktige och som vanligt stod många intressanta ärenden på föredragningslistan. En sak jag brukar gilla med landstingsfullmäktige är att debatten brukar hållas på en bra och saklig nivå. Merparten av dagens sammanträde följde den normen men i samband med diskussionen om t-banans spärrars vara eller icke vara så utbröt en tämligen trist argumentation ut mellan MP/V och M där den ena parten anklagade den andre för att ha en sunkig människosyn och lögner allt medan den andra anklagade den första för att mygla. Stella Fare gick upp och lyfte tillbaka diskussionen till sakfrågan; alla intäkter från kollektivtrafiken behövs för att vi ska kunna rusta och bygga ut kollektivtrafiken på det sätt som befolkningstillväxten i regionen kräver och det är visat att fler väljer att låta bli att betala om det bara är att gå igenom spärren.

Glädjande var också att Dag Larsson (S) enkla fråga om huruvida de 100 utlovade vårdplatserna som Anna Starbrink lovade Stockholmarna förra året nu finns på plats kunde besvaras med ett starkt Ja, och det med råge. Efter april kommer 122 nya vårdplatser inom olika verksamheter att ha öppnats och närmare 90 ytterligare kommer att finnas på plats inom året.  Det är svårt att komma ifrån att det är oerhört roligt när verkligheten övertrumfar löftena, eller hur? Anna skriver själv mer om detta i sin blogg.

Själv gick jag aldrig upp i debatten i dag. Min plan var från början att gå upp om den interpellation som V lagt om landstingets agerande vid vanvård inom kommunens äldreomsorg.  Frågan är både frustrerande och viktig. Frustrerande utifrån att möjligheterna att agera är begränsade och viktiga eftersom det är människor som farit illa helt i onödan och där det förutom lidandet också uppstår ett högre och onödigt behov av vård vilket innebär onödiga kostnader.

Tyvärr är det så att ledningen för de utförare som verkar inom äldreomsorgen inte alltid agerar på ett sådant sätt som gynnar de boendes välbefinnande och hälsa och även om vi alla tycker att det är för jäkligt så är landstingets möjlighet att agera begränsad eftersom ansvaret för äldreomsorgen ligger på kommunerna.  

Det vi kan och ska göra är att uppmuntra till en positiv utveckling mot ett klokare och mer ansvarstagande förhållningssätt genom samarbete, samverkan och information och utbildning.  Sjukvårdsstyrelsernas kontinuerliga samverkan med kommuner och stadsdelar har inte minst enormt viktig roll vad gäller att lyfta upp kvalitetsfrågor och problemområden på bordet i syfte att tillsammans finna bättre lösningar. Landstinget bidrar också med stöd till kompetensutveckling och utbildning av vårdpersonal inom kommunerna, stöd vid medicinska uppföljningar, tillgång till hjälpmedel, rådgivning, etc.  

Förutom det ska vi förståss ta emot de patienter som drabbats av sjukdom till följd av att de fått en undermålig omsorg om det behövs och då se till att de får en riktigt god vård och ett bra bemötande oavsett om de kommer in till någon av våra egna verksamheter eller till någon av våra privata vårdgivare. På dessa både kan och ska vi ställa höga krav och följa upp att de också uppnår målen. Vår befolkning förtjänar en vård med hög kvalitet när helst de behöver det och de vårdgivare som inte kan leva upp till höga våra höga krav ska heller inte kunna fortsätta verka inom vårt landsting. Att säga upp avtal där kvaliteten inte är tillräckligt hög måste vara ett reellt alternativ i de fall där en verksamhet inte visar vilja eller förmåga till förbättring. Till syvende och sist kan vi alla bli sjuka och då måste vi kunna lita på att vi får den vård vi förtjänar.