Jessicas vård och värld

Självklarheter... eller?

2012-02-09T22:02:00.000+01:00

Precis hemkommen från Göteborg efter två dagar sprängfyllda med intryck, människor och kunskapspåfyllnad vid 2012 års nätverkskonferens med Nätverket Hälsa och demokrati och Nätverket Uppdrag Hälsa. Att Jan Eliasson som var en av de inledande talarna, var inspirerande att lyssna på behöver knappast sägas; självklart var han det! Alla som lyckas knyta in underhållande och relevanta anekdoter i ett tal är verbala stjärnor i min värld och att han egentligen bara benade upp självklarheter gjorde absolut ingenting. Ofta är det de enkla sanningarna som behöver sorteras upp och upprepas och han gjorde det med bravur.

Än mer inspirerande om än lika självklar i sitt budskap var Lena Maria Klingvall som avslutade konferensen med många fniss, ett gäng generade leenden, ett stort mått av frustration och ilska och en och annan tår smög sig ut under hennes beskrivning av de möjligheter och utmaningar som hennes liv bjudit på. Om ni inte redan känner till henne så googla henne för sjutton eller gå in på hemsidan: lenamaria.com. Själv tänker jag definitivt inskaffa hennes senaste bok: Våga drömma. Den uppmaningen i kombination med tilltro till att alla är viktiga och att alla har en enorm potential är något som vi måste bli mycket, mycket bättre på att förmedla till våra barn, våra ungdomar och våra kunder/patienter/brukare/försäkrade eller whatever vi kallar dem som behöver stöd under en kortare eller längre tid.

Hade vi alla den inställningen så skulle inte kunden komma först på plats 46 vid frågan om vad som är viktigast på den genomsnittliga svenska arbetsplatsen vilket Martin Sande, managementkonsult från Preera, informerade om på ett synnerligen entusiastiskt och alldeles förskräckligt tankeväckande sätt. Jag har också alldeles förbaskat svårt att tro personal i kommuner där man tror på och tillvaratar äldres egen potential skulle vara benägna att ge 32,3 procent av de äldre biverkningstunga läkemedel mot psykos när så få som 4,9 procent av de äldre i andra kommuner är i behov av motsvarande medicinering, vilket bara var ett av de mer hårdsmälta fakta som Eva Nilsson Bågenholm, nationell äldresamordnare, presenterade.

Visst hade det varit skönt ibland om de enkla sanningarna kunde uppnås via enkla lösningar? I avvaktan på det har jag samlat en massa ny energi och lust att söka lösningar till det som borde vara så självklart men inte är det. Jag skulle också uppskatta dina idéer kring hur vi blir bättre på att fokusera på den viktigaste individen för alla verksamheter; kunden/patienten/brukaren.

Våra äldre är för värdefulla för att bli behandlade som skrutt!

2012-01-26T11:17:00.000+01:00

Nä men fan. Nu var det dags igen, tänker jag när jag öppnar tidningarna idag och ser att ett av Carema Cares äldreboenden än en gång är i fokus. Den här gången har en ur nattpersonalen bundit fast en man i sängen med ett lakan. Jag blir så ledsen, besviken och förundrad! Hur i hela friden tänker man när man behandlar en människa i beroendeställning på ett så kränkande sätt? Inser man inte att det är kränkande och att motsvarande handling i alla andra situationer torde utgöra olaga frihetsberövande och alltså ses som en kriminell handling? För mig handlar det inte om Carema och än mindre om driften av verksamheten drivs i privat eller offentlig regi. Det handlar snarare om personalens inställning till sitt arbete och de boende, om ledningens förmåga att bedriva verksamheten på ett vettigt sätt; med rätt personal på rätt position och med de rätta förutsättningarna att göra ett gott jobb och det handlar också om de krav som ställs och de uppföljningar som görs av verksamheten. Olämplig personal, olämpliga chefer och otillräckliga krav och uppföljningar finns det allt för många exempel på både i kommunalt driven och privat driven verksamhet.

Samtidigt gläder det mig oerhört att biståndskansliet kontaktat alla Huddinges ca 30 äldre som bor på Caremas boenden utanför kommunen för att följa upp hur de upplever sitt boende och än mer att ingen av dem varit missnöjda med sitt boende och den omsorg som de får.

Det gläder mig än mer att Äldreomsorgsnämnden här i Huddinge arbetar aktivt med att ställa höga krav på alla utförare och också följer upp både offentliga och privata verksamheter utifrån olika aspekter och på olika sätt.

Och även om det finns mycket kvar att göra för att våra äldre ska få det tillräckligt bra så utgör våra höga krav och uppföljningar en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna nå målet om att erbjuda en äldreomsorg i världsklass!

Läs mer i Aftonbladet, DN, SvD och på Huddinges hemsida.

Andras erfarenheter berikar och insprirerar

2012-01-22T18:37:00.000+01:00

I veckan pratade jag med en kvinna som hade vissa funderingar kring hur jag kombinerar mitt arbete på Försäkringskassan med mitt politiska engagemang. Jag försökte förklara för henne att på jobbet är jag en handläggare bland alla andra och de ställningstaganden jag gör tar sitt avstamp i de läkarintyg som kommer in och ibland, när det behövs, andra utredningar där individen själv är den absolut viktigaste kunskapskällan. På jobbet varken kan, får eller vill jag påverkas av någon annan ideologi än att jag är där för att göra mitt absolut bästa för att alla ska kunna få dels en korrekt och rättssäker bedömning och dels stöd i samordningen av de insatser som behövs för att individen ska kunna komma vidare och som också ingår i uppdraget. De som på grund av sjukdom inte kan arbeta ska ha ett bra grundskydd via socialförsäkringen och har också rätt till en rättssäker bedömning oberoende av handläggare.

Damen i fråga hade en del funderingar kring huruvida jag berörs av de människor jag möter i arbetet och hur jag använder de problem jag stöter på i jobbet i mitt politiska arbete.

Personligen har jag väldigt svårt att se att det skulle vara möjligt att göra ett bra jobb inom något yrke där man kommer i kontakt med utsatta människor om man inte berörs av deras liv och de svårigheter de möter. För mig är det den största behållningen med jobbet på Försäkringskassan och också det största frustrationsmomentet; jag har förmånen att komma i kontakt med så många otroliga människor som det ibland är snudd på helkört att hjälpa vidare utifrån något som ibland känns som en fånig petitess.
Jag har också oerhört svårt att se varför i hela världen man skulle engagera sig politiskt och lägga merparten av den fritid man har om man inte drevs av en vilja att förbättra samhället, oavsett vilken politisk läggning man än har. Det fina med att arbeta politiskt är att det kan ge möjlighet att lyfta upp frustrationer och problem på dagordningen och påverka situationen till det bättre.

Woodrow Wilson lär ha sagt att han inte bara använde den hjärna han hade utan också alla de som han kunde låna. Jag tycker det var väldigt klokt sagt. Även om jag själv haft mer kontakt med vården än vad jag skulle önska så finns det inte en chans att jag på egen hand skulle kunna bilda mig en nyanserad bild av hur vården fungerar och var det brister. Det gäller också alla andra områden, att tro att enbart mina egna erfarenheter skulle kunna ge mig en god insikt i hur olika verksamheter fungerar skulle kännas en smula förmätet.

Precis därför behöver jag dig och alla andra människor jag kommer i kontakt med; dina tankar, funderingar, idéer och frustrationer är precis den input jag behöver för att kunna utvecklas och för att kunna göra ett bra jobb oavsett på vilken stol jag för tillfället sitter.

Och svaret på frågan om jag gör något av de problem jag stöter på är ja, jag gör mitt bästa. En del av de problem som du och andra tagit upp före dig är saker jag fört vidare och som jag också försöker förändra. Andra tankar och frustrationsmoment sparar jag på hög till dess jag har möjlighet att göra något av dem.

Med blandade känslor

2011-12-21T12:09:00.000+01:00

I veckan deltog jag vid min sista äldreomsorgsnämnd. Det är med dubbla känslor; det har varit otroligt intressant och lärorikt att fått förtroende att sitta med som ersättare i äldreomsorgsnämnden så det känns jättetråkigt att lämna nämnden. Samtidigt känns det också en smula skönt att ha fattat beslutet eftersom jag omöjligen kan få mitt eget tidspussel att gå ihop med heltidsarbete, flera uppdrag i landstinget och skötsel av min egen hälsa och fritid. Jag väljer att fokusera på uppdragen i landstinget eftersom jag inte har förutsättningar att göra ett så bra jobb som jag skulle önska – och som våra äldre förtjänar – i både landstinget och i Huddinge.

Arbetet med att öka möjligheterna för våra äldre att utifrån sina egna förutsättningar fortsätta vara de unika individer de alltid varit är en av de viktigaste uppgifterna som kommunen har att fylla. Även om det inte är ett lättlöst pussel så måste vi se till att värna och utveckla omsorgen så att den bedrivs med den värme och omtanke vi vill se samtidigt som vi får ut så mycket som möjligt för varje skattekrona både ifråga om kvantitet och kvalitet. Det är inte bara de som idag behöver hjälp som vi har att tänka på utan också de som kommer att behöva hjälp om något eller några år.

Den som alltid måste stå i centrum för verksamheten är individen själv och eftersom människor inte vaknar upp en morgon och slutar upp med att vara unika så måste omsorgen vara lyhörd för och ge förutsättningar till egna val baserade på de egna förutsättningarna, intressena och behoven. Vem som utför omsorgen är fullständigt egalt – det är kvalitén som är det väsentliga och för våra äldres skull ska vi ha ut så mycket som möjligt för våra skattepengar. Därför måste vi ställa lika höga krav på alla utförare, utveckla uppföljningarna vidare och bli ännu bättre på att ta till vara på impulser som kommer in från olika håll om att saker inte fungerar som vi vill så att vi kan styra om till något bättre.
Att fokusera på individen innebär också att skapa förutsättningar för att han eller hon ska kunna må gott så länge som möjligt och också kunna återhämta sig så snart som möjligt om oturen skulle vara framme. Jag tror att vi kan göra mycket mer på det här området och det är helt klart min ambition att bidra efter bästa förmåga eftersom jag kommer att vara fortsatt aktiv i landstingets beredning för äldre och multisjuka.

Och även om det mesta fungerar och de flesta är nöjda så finns det fortfarande en stor potential för förbättring. För mig ligger några av nycklarna till en äldreomsorg i toppklass i ett ökat fokus på att i än högre grad sätta individen i fokus, i ökade valmöjligheter och fortsatt kvalitetsarbete samt i uppföljningar, uppföljningar, uppföljningar.

I nöd och lust

2011-10-09T20:29:00.000+02:00

Under kommunfullmäktige i morgon kommer flera bra beslut att fattas. Ett av dem känns speciellt roligt. Äntligen kan beslutet om införande av Parboendegaranti bli formellt. De äldre makar, par och registrerade partners som bor i Huddinge och vill fortsätta leva tillsammans även sedan den ena parten blivit så skröpplig att hon eller han behöver andras vård och omsorg ska naturligtvis ha möjlighet till detta, även efter en flytt till särskilt boende.

För mig faller parboendegarantin in i kategorin av beslut som är så självklara att det känns lite märkligt att ens behöva fatta beslut om dem. Nåväl, det känns i alla fall helbra att efter i morgon kunna säga att i Huddinge har man både rätt och möjlighet att fortsätta dela varandras liv i stort och smått i samma bostad även när man blir äldre och skör.

Om äldreombudsmannen och förebilder

2011-10-02T19:10:00.000+02:00

Jag samlar på förebilder; starka och modiga kvinnor och män i blandade åldrar, med blandade erfarenheter och bakgrunder. En av de som haft störst betydelse för mig hette Märta Norman. Märta hade många talanger men framförallt hade hon ett enormt hjärta. Hon hade också mycket bestämda åsikter som ibland förmedlades av en tämligen vass tunga. Märta dök upp i mina tankar efter veckans äldreomsorgsnämnd där vi hade en diskussion kring det här med att anmäla det man är missnöjd med i den vård och omsorg man får.

Märta måste ha varit åtminstone 93 år när hon, efter att ett flertal gånger ha påpekat bristerna i maten på det ålderdomshem där hon bodde de sista åren, vände sig till lokaltidningen. Maten var smaklös, grönsakerna var för få och smakade vatten eftersom de varit frysta och det var för lite "riktig" mat. Hon kunde inte heller se den ekonomiska vinsten i att servera halvfabrikat. Jag vet inte om artikeln fick någon effekt men jag är otroligt stolt över att hon valde att gå vidare med sina synpunkter.

För de flesta av oss är det inte helt plättlätt att uttrycka sitt missnöje på ett konstruktivt sätt. I förhållande till vård- och omsorgsgivare är det ofta ännu svårare eftersom man inte bara befinner sig i ett underläge i förhållande till den som beslutar över det man är missnöjd med. Ofta finns blandas viljan att uttrycka missnöjet också upp med lojalitet med personalen, en vilja att kunna reda sig själv och ibland viss skam över att inte klara sig själv som man tidigare gjort, rädsla för att vara besvärlig och/eller med rädsla för vad som kommer att hända efteråt.

Just därför är alla synpunkter på hur vården och omsorgen fungerar - eller borde fungera - otroligt värdefulla och de behövs för att verksamheterna ska kunna bli bättre. De rapporter som Patientnämnden och Äldreombudsmannen presenterar är viktiga men de ger bara en begränsad bild av de synpunkter som kommer fram. Just därför var beslutet om att vi i Äldreomsorgsnämnden fortsättningsvis kommer att få information om de synpunkter som presenteras och hanteras ute i de olika verksamheterna så otroligt glädjande. För till syvende och sist är det omöjligt att ändra på missförhållanden som man inte känner till.

Gå, se, njut (och omvärdera inställningen till mat för en stund)

2011-09-29T23:17:00.000+02:00

En gäng gapskratt, mängder av fniss och ett och en och annan igenkännande harkling bjöd Cecilia von Strokirch på under sina bekännelser som jojobantare. Samtidigt var det både ett och annat skratt som fastnade i halsen såsom när hon på ett träffsäkert sätt beskrev omgivningens relation till hennes vikt. För mig blev det därför en smula märkigt att flera av kvinnorna i publiken efteråt visade ett sådant intresse vilken gå ner i viktmetod som till slut fungerat för Cecilia. Möjligen var de snabbare än mig i huvudet för själv var jag mest upptagen med att njuta av trevligt sällskap och processa mitt eget förhållande till mat och vikt. Hmmm. Svaret på frågan är naturligtvis givet; ändrade matvanor och motion - vad annars?!

Nu när svaret är avslöjat vill jag passa på att rekommendera alla att gå och se föreställningen, att njuta av en mängd goda skratt och möjligen också reflektera kring vikt- och utseendefixering.

Så nära och ändå så långt bort

2011-09-18T22:08:00.000+02:00

Den 12 september var det 90 år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige efter många års intensivt arbete av en mängd fantastiska kvinnor som knappast ens berörs i dagens läroböcker. För att fira in dagen anordnade Liberala Kvinnor en helt fantastisk seminariedag som följdes av en trevlig kväll som bjöd på både 100 år av kvinnomode och utdelning av Kerstin Hesselgren- medaljen, som gick till de oerhört inspirerande hjältinnorna Dr Hoda Badran från Egypten och Nurgul Asylbekova från Kyrgyzstan och till Bengt Westerberg som bland annat genom att driva igenom pappamånaden bidragit till ett mer jämställt Sverige.

Införandet av kvinnlig rösträtt liksom så många andra reformer vi idag tar för givna ligger obegripligt nära i tid. Farmor liksom så många andras farmödrar och mormödrar, föddes till en värld där de på många väsentliga sätt var underlägsna männen, en fullständigt galen tanke idag. Det är svårt att idag försöka sätta sig in i den kamp som kvinnor som Kerstin Hesselgren, Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ann-Margret Holmgren, Ada Nilsson, Signe Bergman, med flera bedrev och också de svårigheter de måste ha upplevt. Barbro Hedman, som nyligen släppt boken: Vår rättmätiga plats, berättade att den största organisationen för kvinnlig rösträtt, LKPR, lyckades samla in mer än 350 000 namnunderskrifter sedan förstakammaren röstat ner förslaget om att ge kvinnor rösträtt. Siffran skulle ha varit imponerande även med tillgång till dagens tekniska hjälpmedel och snudd på ogreppbar utifrån de medel man hade till hands 1913.

Lika ogreppbart är det att samma kamp för att uppnå ett fullvärdigt och likvärdigt medborgarskap med männen fortfarande pågår i så många länder runt omkring oss. De beskrivningar som Hoda Badran och Nurgul Asylbekova delgav oss under dagen fick mina ögon att tåras vid mer än ett tillfälle och samtidigt, de väckte båda synnerligen varm känsla och ödmjukhet inför det mod som de och så många andra kvinnor uppvisar varje dag.

Vid en jämförelse i tid och rum har vi kommit långt på vägen mot jämställdhet men stora frågor, såsom hur vi uppnår lika lön för lika arbete, hur vi minskar förekomsten av våld mot kvinnor i hemmen och våld mot pojkar/män ute på gatorna, är kvarvarande nötter att knäcka liksom de olika förväntningar vi utan att reflektera över det ställer upp på flickor/kvinnor och pojkar/män. Förhoppningsvis har vi kommit en lång väg ytterligare när det är dags för 100-årsjubileet.

Vill man vara fin...

2011-09-07T23:02:00.000+02:00

DN skriver idag om att Socialstyrelsen anser att det kan behövas en speciallagstiftning med skärpta regler kring skönhetsingrepp och att det behöver klarläggas vilka som ska få utreda ingrepp såsom implantat och förändringar av kroppsdelars storlek, botoxinjektioner och laserbehandlingar, etc. Jo, det kan man väl tycka. Om någon ska in ska in och skära i min kropp oavsett anledning så förefaller det vara ett minst sagt rimligt krav att de har en lämplig utbildning som gör att de inte bara är kvalificerade att utföra ingreppet utan också kan hantera de komplikationer som alla former av ingrepp kan medföra om oturen är framme.

Enligt en artikel i Svenska Dagbladet tidigare i år uppskattar man att det görs ungefär 25000 plastikkirurgiska operationer per år men det framkommer också att uppskattningen är mycket vag och att det enda som förefaller säkert är att det blir vanligare och vanligare att man (eller framförallt kvinnor) gör en korrigering av sitt utseende. Hur många mindre omfattande estetiska korrigeringar som görs förefaller inte ens vara uppskattningsbart.

För mig är det helt barockt att denna branch som i hög grad lever på människors osäkerhet och bristande självförtroende inte är mer reglerad. Ett minimikrav borde väl ändå vara att den som utför ingreppet har en relevant utbildning så att han eller hon som siktade på att bli fin inte löper en onödigt hög risk att få lida pin under längre tid än vad som kan ses som normal konvalescenstid för det aktuella ingreppet, eller hur?

För egen del skulle jag också gärna se ett register med öppna jämförelser mellan olika kliniker. Detta för att på ett överskådligt sätt få en bild av vilken utförare som håller högst kvalitet i fråga om den typ av ingrepp som just jag är intresserad av när det någon dag blir dags.

Läs mer på DN och i Sydsvenskan.

Rätt kan vara lätt(tillgängligt)

2011-09-05T22:41:00.000+02:00

Ibland, såsom idag, känner jag mig enormt lyckligt lottad som har möjlighet att komma ut till olika verksamheter och få veta mer om hur vården fungerar när den fungerar som den ska. Både presentationen av verksamheten på den geriatriska kliniken och därefter Internetpsykiatrikliniken på Huddingedelen av Karolinska sjukhuset, lämnade en varm känsla efter sig och jag är mäkta imponerad över hur personalen på båda klinikerna lyckades svara på alla våra frågor gällande stort och smått.

Eftersom jag genom arbetet kommer i kontakt med många människor som mår psykiskt dåligt så fascinerades jag självklart av arbetet med internetpsykiatrin. En stor andel av de jag kommer i kontakt med lider av just de sjukdomstillstånd som verksamheten är inriktad mot (ångest, social fobi och lätt till måttlig depression) och de beskriver inte sällan stora svårigheter att komma till en behandlare som kan erbjuda kognitiv beteendeterapi (KBT). Många väntar långa perioder på att få träffa ett lämpligt samtalsstöd och försämras snarare än förbättras i avvaktan på hjälp.

Jag misstänker att det stora flertalet av dessa - precis som jag var i morse - är fullständigt omedvetna om att de själva, efter att ha registrerat sig för en säker inloggning hos Mina vårdkontakter, kan gå in på Internetspsykiatri.se och anmäla sig till det 12 veckors program med KBT som erbjuds via Internetpsykiatrikliniken. Vi fick veta att det därefter i snitt tar åtta dagar innan personen kallas till ett besök hos psykiatriker för att gå igenom de tester som görs i samband med anmälan och för att diskutera om programmet är lämpligt för just henne eller honom.

Det låter smidigt, eller hur? Att 94 procent av deltagarna i programmet vid utskrivningssamtalet inte längre uppfyllde diagnoskriterierna för inskrivningsdiagnosen (82 procent sex månader efter avslutat program) gör knappast någonting sämre. I mina ögon är det här helt häpnadsväckande positiva resultat.

Många av de personer jag pratar med i jobbet har till följd av sina sjukdomar isolerat sig själva till den grad att det är svårt för dem att ens ta sig iväg till en läkare. Jag är övertygad om att det för många av dessa skulle vara klart lättare att ta det första steget mot tillfrisknande genom att anmäla sig till ett internetbaserat behandlingsprogram istället för att uppsöka vården i egen person och där träffa först läkare och sedan komma vidare till en ny person att öppna sig för. Möjlighet till ett välfungerande stöd som snabbt kan inledas också för dessa individer är något jag många gånger drömt om i kontakten med olika försäkrade och det gör mig så oerhört glad att det nu finns på plats.

Ett litet glädjeskutt

2011-09-03T11:03:00.000+02:00

gjorde jag i samband med att vi i Södra sjukvårdsstyrelsen i går träffade Huddinge kommun för samverkansmöte. Äldreteamets verksamhet här i Huddinge har tidigare varit uppe för diskussion och det har funnits stora frågetecken kring huruvida projekttiden ska förlängas eller inte samt om projektet ska permanentas eller inte. I går fick jag veta att medel inte bara finns avsatta för 2011 utan också för 2012.

För mig är detta oerhört glädjande eftersom det idag inte finns något solklart alternativ som kan medföra att målgruppen får det stöd, den omsorg och den trygghet som Äldreteamet kunnat bidra med. Jag är helt övertygad om att en del ur målgruppen kan få lika bra eller bättre stöd genom andra insatser på sikt men i avvaktan på att dessa insatser kan erbjudas inte bara i teorin utan också i praktiken så behöver teamet finnas kvar för att minska risken för att någon ska bli utan det stöd hon eller han behöver.

Nu klarar jag mig själv!

2011-09-01T23:16:00.003+02:00

Jag är ruskigt stolt över mig själv just nu (trots att jag vet att det inte bara handlat om eget arbete utan en himla stor skopa tur med). Efter närmare ett år med galen ledvärk och en gångstil som fått ankor att framstå som graciösa har jag äntligen uppnått det mål jag satte upp när jag i maj beviljades färdtjänst - att klara förflytta mig själv med hjälp av de transportmedel som ingår i SLs ordinarie utbud. Igår var så den sista dagen jag var beviljad färdtjänst så idag firar jag av ett av mina delmål på vägen tillbaka och tänker försynt för mig själv att alla erfarenheter - även de oönskade - trots allt är lärorika och nyttiga.

Att acceptera att kroppen inte lyder ens med övertalning ochhot är knappast något som någon önskar sig och det leder ovillkorligen till att man måste prioritera bort massor av saker som känns givande. För min del är bloggen en av de saker som fått stryka på foten tillsammans med shopping (som i min värld är att jämställa med själavård under rörelse) samt sociala aktiviteter och träning, vilket är mina främsta källor till energipåfyllnad.

Tack och lov har jag ändå haft turen att ha ett arbete som fungerat trots omfattande begränsningar och också haft möjlighet att följa med i de politiska uppdrag jag har och under de senaste månaderna färdtjänst vilket gjort att jag ändå kunnat hänga med i rätt så hög utsträckning. Sammantaget är det dessa delar och hoppet om att bli bättre som gjort att jag inte bara tycker att perioden varit uthärdlig utan också givande.

Även om jag önskar att kroppen hängt med i svängarnaunder den otroligt lärorika och spännande period som varit efter valet så harsituationen som varit ändå varit intressant på många sätt. Att hitta en läkaresom känns bra, att hitta rätt bland olika hjälpmedel och inte minst att få möjlighet attpröva på hur det är att använda färdtjänst har varit både utmanande och otroligtintressant.

Förmig som är van att utreda andra människors situation var det en oerhört märkligkänsla att själv få sin situation utredd. Detta trots att den färdtjänsthandläggare jag träffade här i Huddinge både var trevlig och kändes kompetent. Det var också en nyttig lärdom att själv få uppleva hur långväntan på beslut känns när man behöver en insats och jag hoppas att upplevelsen håller sig fräsch i minnet under lång tid.

Att själv kunna ta mig i väg för att handla, delta i några aktiviteter, kunna arbeta, ta mig till sjukgymnastik, etc. var innan beviljandet projekt som antingen krävde tur i form av tillgängliga vänner, en massa planering eller skapade ännu en grop i plånboken. För mig är därför färdtjänsten lite av skilllnaden mellan att ha ett liv trots begränsningar istället för att bara vara vid liv. Trots allt fungerar det inte för någon att i längden att snylta på vänner med bil eller själv betala taxiresor.

På det stora hela har det fungerat bra med färdtjänst. Förutom att den tagit mig från punkt A till B s har jag också haft massor av intressanta samtal med medresenärer och taxichaufförer. De utökningar av resetilldelningen införts av Alliansen har också medfört att resorna varit tillräckligt många för att täcka mina behov. Samtidigt skulle jag självklart önska att resetilldelningen skulle vara fri så att alla med behov av färdtjänst fritt kunde planera sitt resande utifrån egna behov och önskemål - precis som alla andra.

På slutet då jag börjat kunna träna på att gå kortare sträckor har jag också varit kanonglad över att färdtjänstkortet fungerat också inom kollektivtrafiken eftersom det gör det möjligt att välja resesätt efter aktuellt tillstånd utan att behöva fundera över kostnaden för endera variant.

Nyttjandet av färdtjänst kräver tveklöst en helt annan planering än resor med allmänna kommunikationer. Förutom att beställningen behöver göras en stund i förväg så orsakar trafikstockningar, samkörningar (där avstånd eller förseningar hos endera resenär skapar fördröjningar), märkliga gps-system hos chauffören och/eller valet av kortaste istället för snabbaste väg en hel del sura muttranden hos en tidsfascist som mig. Jag har också svurit eder vid de tillfällen då bilen aldrig dykt upp av oklar anledning och det sedan, efter 20 minuter och kontakt med resegarantikansliet, dröjt ytterligare en stund innan någon ny bil kunnat beställas fram - trots att flera lediga taxibilar stått rakt framför näsan på mig. Att bilen uteblivit har visserligen bara hänt ett fåtal gånger men det har ändå medfört att jag redan vid någon minuts försening börjat fundera över om någon bil kommer att komma. Ett sms till resenären sedan beställningen gått ut - eller att taxichauffören (som några av dem faktiskt gör) ringer för att berätta att han är på väg - skulle sannolikt kunna öka både förutsägbarheten, tryggheten och kundnöjdheten.

Det är klart, allt kan förbättras och så också färdtjänsten, men på det stora hela är jag oerhört tacksam över de möjligheter som min period med färdtjänst gett i form av frihet och möjligheter att välja mitt liv. Färdtjänsten är helt klart en fantastisk möjlighet och förmån som vi måste värna och utveckla ytterligare.

Läs gärna en också en mindre personlig skrivelse med tankar kring färdtjänsten från Folkpartiet.

Veckans ros går till husläkarmottagningarna!

2011-08-29T21:55:00.000+02:00

I tordsdags veckan var det höstpremiär för programberedningen med så nu har det mesta kommit igång igen på riktigt. Superkul! Även där presenterades (så klart) en massa spännande information som jag inte vill hålla inne med och eftersom jag har ambitionen att skriva lite kortare inlägg istället för långa romaner så tänker jag i de goda föresatsernas spår dela upp inlägget på några dagar och blanda upp de olika inläggen med lite annan information med.

Jag vet att det inte riktigt är möjligt att jämföra orter, speciellt inte om man också lägger till en tidsaspekt, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras och glädjas över de valmöjligheter som finns när det gäller vårdgivare i Stockholm om man jämför med lilla Östersund som jag kommer ifrån. Vid årsskiftet 2010/2011 fanns det 196 husläkarmottagningar i länet varav 122 privata. Visst folkmängden skiljer sig också åt men kanske inte i så hög utsträckning att det motiverar skillnaden om fem i förhållande till 196, eller? Det är klart, är man väldigt nöjd med den vårdgivare som man har så kanske det inte spelar så stor roll men möjligheten att välja både utifrån bästa läge just för mig och vårdgivarens kompetensprofil är i annat fall verkligen guld värd vilket också patientenkäten för husläkarmottagningarna där 90% ansåg sig nöjda med vården som helhet.

Jag hade nog inte förväntat mig en så hög siffra med nöjda besökare utifrån att jag i jobbet inte bara pratar med personer som är nöjda med vården och inte helt sällan pratar med läkare som beskriver en tämligen tuff arbetssituation. Uppenbarligen så gör de flesta av dem ett alldeles fantastiskt jobb i alla fall och jag hoppas att de alla åtminstone emellanåt får känna av den uppskattning de så väl förtjänar för sitt arbete!

Nu kör vi!

2011-08-21T17:30:00.000+02:00

Jag var rätt tacksam över att det var ovanligt lugnt på jobbet under den första tiden efter semestern och att jag därför fick en två veckor lång mjukstart på jobbet innan de politiska uppdragen drog igång. Men nu, när det första mötet hållits och kalendern ligger full igen så känns det otroligt roligt och stimulerande.

Södra sjukvårdsstyrelsens första möte hölls i onsdags och som vanligt var det många intressanta ämnen på dagordningen vid sidan av beslutsärendena.

Annika Hahlin informerade om Strama Stockholms arbete för en minskad antibiotikaanvändning och mot antibiotikaresistens inom Stockholms läns landsting (stramastockholm.se). Att minska den onödiga förskrivningen av antibiotika och en utbredd resistens är nödvändigt eftersom vi annars riskerar att åter hamna i en situation där vi saknar effektiva läkemedel vid bakteriella infektioner vilket skulle föra oss tillbaka till ett läge där vanliga infektioner medför en allvarlig risk och där många av de behandlingsmetoder som vi idag ser som självklara, såsom cancerbehandlingar, höftledsoperationer och vård av för tidigt födda barn, kraftigt försvåras eller omöjliggörs.

Inte helt smickrande leder Stockholm Sverigeligan vad gäller förskrivning av antibiotikarecept; helt ofattbara 412 recept per 1000 invånare skrivs ut i länet. Skillnaderna mellan länsdelarna är stora och fullständig oförståeliga, t.ex. skrivs det ut 35 procent fler recept i Upplands Väsby än i Nykvarn. Förskrivningen är generellt högre i de norra delarna av länet men även Nynäshamn utmärker sig.

Målsättningen om att vara nere vid 250 recept per 1000 invånare och år känns rätt långt borta även om det inte borde vara någon omöjlighet utifrån de faktiska behoven. Frågan är vad det som får kompetenta läkare att skriva ut recept i onödan? Är det svårigheter att säga nej till bestämda patienter och i så fall, hur stöttar vi dem så att de blir bättre på att förklara varför antibiotika inte behövs och att säga nej när medicinering är uppenbart obehövligt?

Vi fick också en sammanställning över de faktiska vårdkostnaderna per kommun i förhållande till de förväntade kostnaderna sett till behovsindex (där bl.a. befolkningens ålderssammansättning och socioekonomiska skillnader vägts in) presenterades också. Bland söderkommunerna utmärkte sig Huddinge med en högre faktisk kostnad än beräknat sett till alla vårdområden. När siffrorna däremot bröts ner en smula framkom det att det framförallt var kostnaderna för somatisk specialistvård och också geriatrisk vård var högre än förväntat. Kostnaderna för psykiatrisk vård, primärvård och förskrivna läkemedel hamnade istället långt under de förväntade kostnaderna. Jag vill gärna att ämnet tas upp igen och då med en analys kring orsaken till avvikelserna. Vissa områden är sannolikt inte helt svårförklarliga; att Karolinska Huddinge ger tillgång till närhet till somatisk specialistvård avspeglar sig sannolikt i statistiken (inte minst utifrån att samma förhållande gäller Solna) och det skulle kanske inte heller vara helt otippat att de lägre kostnaderna för primärvård har något samband med detta eller? Att tillgången till psykiatrisk vård är något mindre god än vad den skulle kunna vara förefaller också vara en vettig förklaring men att kostnaderna för läkemedel ligger långt under de förväntade värdena i Huddinge, Botkyrka och Södertälje kan jag inte ens spekulera kring vad det skulle kunna bero på. Kan du?

Vi fattade också beslut om ett förtida upphörande av avtal för en barnavårdscentral i Södertälje under mötet. Bakgrunden till beslutet var att man inte lyckats fylla de krav som ställs upp enligt regelboken när det gäller antalet inskrivna barn. Det kanske låter som en petitess men syftet med kriteriet är att så långt som möjligt säkerställa att alla barn får en så trygg och god vård som möjligt och för få barn medför en risk för utarmad kompetens. Det är självklart ledsamt när en verksamhet inte fungerar som tänkt men samtidigt är jag glad över att kvalitetsaspekter och säkerhet värderas så pass högt att de mottagningar som inte lyckas leva upp till de krav som ställs riskerar sina avtal istället för sina patienters hälsa.

Kunden i fokus vid val av operatör oavsett slag

2011-05-21T21:04:00.000+02:00

Jag tror att jag är en tämligen kinkig kund utifrån mer än ett perspektiv; jag har en ganska klar uppfattning om vilken produkt jag vill ha (ibland utan att kunna tillräckligt för att veta vilken produkt som bäst stämmer överens med mina behov), jag har höga förväntningar på personalens kompetens och pedagogiska förmåga om det handlar om produkter där jag behöver hjälp för att fatta ett beslut och jag räknar kallt med att åtminstone bli bemött på ett trevligt sätt - annars tar jag med mig min plånbok med mig och går vidare till nästa butik.

Fram till nu har jag protesterat mot beskrivningen av patienter inom vården som kunder men dagens shoppingrunda i Skärholmen gjorde att jag började fundera över parallellerna. Dagens målsättning var klar; när jag åker hem ska jag ha med mig en Samsung Galaxy som kan ersätta min gamla trotjänare vars funktioner lägger ner en efter en.

Eftersom jag hade en klar bild av vad jag var ute efter trodde jag självklart att det skulle bli plättlätt att få hjälp att sålla ut det bästa alternativet av de fyra företag jag besökte. Icke! I tre av butikerna kände jag mig mest besvärlig utifrån att jag ställde frågor kring produkt och abonnemangen (en känsla som någon gång emellanåt sköljt över mig i kontakten med vårdgivare). Jag upplevde inte att personalen visste vad de pratade om när jag frågade varför jag skulle välja dem. Visserligen fick jag svar på frågan i alla butiker men flertalet var av typen: "vi har många butiker" och det är inte ett säljargument för mig om inte personalen utstrålar välkomnande och kompetens.

3butiken utmärkte sig på alla sätt; all personal - inte bara Sebastian som hjälpte mig - ställde upp och svarade på alla frågor jag kunde komma på. Jag fick intrycket av att alla visste vad de pratade om och blev behandlad på ett trevligt och minst sagt tålmodigt sätt trots att en del av de frågor jag ställde vid upprepade tillfällen låg på en synnerligen basal nivå. Sånt får mig att uppskatta bemötandet! Jag fick också alternativa förslag till lösningar och förslag som var anpassade utifrån mina behov som kund och det gillar jag också.

Bara ett litet minus; telefonen fanns inte i lager så jag kommer att få vänta i en hel vecka innan jag får leka loss med min nya leksak men eftersom min känsla när jag gick ut ur butiken för tredje gången var odelat positiv så känns den detaljen som en parantes.

För att nu till slut komma till poängen. När det gäller valet av vårdgivare agerar jag som kund i samma utsträckning som när jag väljer mobiloperatör. Med det menar jag att totalupplevelsen av läkarbesöket i hög grad kommer att påverka min upplevelse av vårdaktören och dess trovärdighet. Det kommer att påverka i vilken grad jag tar till mig informationen och den/det behandlingsalternativ som är aktuellt och också min inställning till min egen situation.

Sedan finns det självklart också skillnader - inte minst utifrån att jag inte befinner mig i samma mentala underläge i relationen till en försäljare som i förhållandet till min läkare. Och visst, det känns lättare att byta operatör än läkare (även om det sällan är lättare i praktiken) men klart värt det eftersom det i vårdsituationen är ännu viktigare att jag känner förtroende för min läkares kompetens och känner mig bemött på ett bra sätt. Detta inte minst utifrån att de besked som läkaren har att leverera kommer att påverka min situation i så enormt mycket högre grad än vad valet av telefon och operatör kommer att göra. Självklart ska jag som patient ha rätt till samma mottagande när jag träffar min vårdgivare som jag upplevde när jag kom till trebutiken och det också när utfallet av besöket inte blir exakt vad jag hoppats på!

Vårdval och den möjlighet som vi nu har att byta bort en läkare som vi av någon anledning inte har förtroende för är för mig en av de viktigaste förändringar som genomförts när det gäller att uppvärdera kunden/patientens status och hans/hennes förutsättningar att ta en aktiv del i behandlingen av den egna hälsan. Ibland sägs det att man måste vara frisk för att orka vara sjuk och att vårdval bara gynnar de grupper som har möjlighet att driva sin egen sak och talan på ett aktivt sätt. Jag säger inte att det är plättlätt men det kanske inte behöver vara så svårt heller? Glädjande nog är det de äldre (som traditionellt betraktas som en grupp med svårigheter att föra sin egen talan i förhållande till vårdgivaren) som är mest positiva till vårdval; 86 procent av de över 65 år ställer sig positiva och nöjdheten ökar i alla grupper.

Det är klart, det finns fortfarande korrigeringar som behöver göras - inte minst behöver det bli lättare att jämföra vårdgivare än vad det är i dag för även om det redan finns vissa möjligheter att jämföra mottagningar bland annat på vårdguiden.se och 1177.se så är det fortfarande rätt bökigt att sålla ut vilken vårdgivare som motsvarar just mina behov och önskemål. Min förhoppning är att vi snart är framme vid det läge där det blir lika lätt att jämföra vårdgivare som teleoperatörer och att på ett enkelt sätt ta sin pengapåse och gå vidare till nästa alternativ om jag inte är nöjd med den service och bemötande jag får hos den aktör där jag är skriven.

Äldrefrågor i fokus

2011-04-06T18:34:00.000+02:00

Jag har sett fram emot idag i flera veckor. Anledningen: idag anordnades Äldreforskningens dag med ett stort antal intressanta föreläsningar. Med siktet inställt på att insupa mängder av kunskap kring vilken nytta vård och omsorg har av forskningen, vård och omsorg om de äldre med störst och flest behov, SNAC-K; en studie om åldrande och behov av omsorg, hälsotrender samt vilken äldreomsorg vi vill ha och vad vi få,r så var det självklart att jag med glatt humör begav mig mot Äldreforskningens hus tidigt i morse. Trist nog var det massor av andra som hade precis samma intention att få lära sig massor under dagen vilket gjorde att jag aldrig kom in utan istället fick vända efter vad som kändes som en halv evighet i kön. Surt!

Samtidigt gläder det mig att vi är så många som är intresserade av frågor kring åldrande även om det i sig kanske inte är så märkligt. Vi har alla en mäktig utmaning framför oss här. Stockholms län beräknas växa med flera hundra tusen invånare de närmaste tjugo åren och en stor andel av dessa är äldre med behov av stöd i vardagen och bara i Huddinge bedöms antalet över 80 år växa med 29 procent fram till 2019. Detta samtidigt som våra förväntningar på vad vi har rätt till ökar successivt i alla åldersgrupper.

Det är därför en nödvändig och prekär uppgift att knäcka nöten kring hur vi ska bära oss åt för att alla som fyllt nu-klarar-jag-mig-inte-på-helt-egen-hand-längre inte bara ska få sina behov tillgodosedda utan också ges möjlighet att fortsätta vara den unika individ som hon eller han alltid varit också på äldre dagar med allt vad det innebär av önskemål, drömmar, resurser och egenheter.

Jag hade verkligen hoppats på att dagen hade kunnat ge mig ökade insikter och idéer kring förbättringar som kan göras både inom landstingets verksamhet och i kommunen men i avvaktan på att en ny föreläsningsdag anordnas så får jag väl precis som ni andra hålla till godo med den information som finns på Äldrecentrums hemsida och där finns det tveklöst en hel del intressant information.

Självklart skulle jag också vara tacksam över dina tankar och förslag kring vad som behöver göras.

Vem ska äga sjukförsäkringen?

2011-04-05T20:37:00.000+02:00

Jag har idag blivit inbjuden till ett facebook-evenemang till stöd för att "Sveriges läkare och tillika läkarkår ska äga sjukförsäkringen." Den som startat gruppen skriver att ingen regering kan sätta tid på när eller om, men läkare har i allra HÖGSTA ...grad både kunskap och kompetens att avgöra när det är möjligt. Av den anledningen vill jag att Sveriges läkarkår gemensamt ska äga, och upprätta linjer och villkor för vår gemensamma sjukförsäkring.

Jo, det låter ju bra eller hur? Lite trött blir jag efter att ha tillbringat de senaste dagarna med att just ta ställning till rätten till sjukpenning utifrån medicinska underlag och efter att ha skickat flera önskemål om komplettering till olika läkare däribland några av de 108 läkarna från förra veckans debattartikel i SvD.

Jag ska ge några exempel på vad det är för uppgifter jag begärt komplettering av och exempel på några av de underlag som jag ifrågasätter för att ge en lite annan bild av verkligheten. Jag vill då samtidigt passa på att påpeka att de flesta läkare - även de som skrivit de skruttunderlag jag morrar över- mig veterligen är kompetenta läkare och tveklöst vill sina patienter väl. Men detta innebär inte alltid att läkarens bedömning om rätt till ersättning blir vare sig rätt eller lätt att bedöma.

Ett underlag där jag tidigare skickat en begäran om komplettering inkommer i retur. Komplettering saknas och läkaren har istället skrivit dit: se underlag skrivet i oktober. Ur underlaget i oktober liksom av det senaste som gäller från nu och några månader framåt framkommer diagnos och läkemedelsnamn.

Det jag begärt en komplettering av var uppgifter om på vilket sätt personens sjukdom begränsar hennes förmåga att klara olika saker då den enda uppgift som framkommit ur tidigare underlag är "behöver vila ibland vissa dagar, har ibland diarré".

Vad tror ni? Kan en person som vissa dagar behöver vila en stund och vissa dagar har behov av tillgång till toalett en total avsaknad av arbetsförmåga varje dag? Personligen är jag helt övertygad om att just den här kvinnan har rätt till sjukpenning men jag har absolut inget att gå på.

I ett annat underlag sjukskrivs en man retroaktivt flera månader trots att läkaren inte träffat patienten under perioden och tidigare sjukskrivit i annan omfattning. Patienten har arbetat och haft annat för sig under tiden. Utifrån resonemanget om att läkaren borde äga sjukförsäkringen så borde patienten alltså få hel sjukpenning utöver de andra inkomster som han haft under perioden, eller?

I ett par andra underlag sjukskrivs patienter på heltid samtidigt som läkarna uttryckligen skriver att patienterna kan arbeta i olika omfattning. Ska de ändå få hel sjukpenning eftersom läkaren sjukskriver dem på heltid?

I andra fall har några patienter gått till läkare som inte längre vill sjukskriva dem valt att gå till andra läkare som väljer att sjukskriva utifrån samma begräsningar som de första läkarna ansett att de inte ska vara sjukskrivna för. Vem har rätt? Är det den läkare som gjort bedömningen att personen kan arbeta eller är det den läkare som följt patientens eget önskemål? I så fall, är det verkligen läkaren som skulle äga försäkringen och inte snarare den patient som låter mest och som bäst hävdar sin "rätt".

Läkarens roll är enormt komplex och jag är fylld av respekt för det oerhört svåra uppdrag som de har. Jag är också väldigt väl medveten om att de - precis som handläggarna på Försäkringskassan - gör sitt absolut bästa för att patienterna ska få rätt stöd och att det bland dem (precis som bland handläggarna på Försäkringskassan) finns de som inte har bra dagar varje dag.

Jag är däremot inte övertygad om att lösningen på den problematik som finns när det gäller socialförsäkringen ligger i att låta läkarna ta hand om hela sjukförsäkringen. Detta utifrån att jag tror att det skulle skapa problem för många av läkarna själva, för vårt gemensamma socialförsäkringssystem och för de enskilda patienterna som får eller inte får ersättning.

Blandad kompott från landstingsfullmäktige

2011-03-23T08:38:00.000+01:00

Igår var det ett nytt landstingsfullmäktigesammanträde och som vanligt var det ett flertal intressanta ärenden på dagordningen. Inte mindre än tre av dagens ärenden behandlade den mat som serveras på våra sjukhus och vikten av helhetsupplevelsen som måltiden kan och bör ge. Inte helt förvånande har vi alla samma syn på matens betydelse; våra måltider måste tillföra så mycket mer än bara näring och detta beskrev Anna Starbrink väl i några av dagens inlägg. Skillnaden föreföll snarast ligga i det syfte som utredningen ska ha. Oppositionen med MP som främsta företrädare var mycket tydliga med att valmöjligheter är bra så länge man väljer deras alternativ. Möjligen kan jag tycka att syftet med att tillsätta en utredning faller om man redan på förhand bestämt vad den ska mynna ut i. Detta till trots fattades beslut om att tillsätta en måltidsutredning. Lika glädjande var beslutet om att ge SLSO och SöS möjlighet att själva på lokal nivå avgöra vilken mat de ska servera sina patienter och hur de kan se till att deras patienter får en så gemytlig matupplevelse som möjligt.

Något frustrerad blev jag när diskussionen om Karolinska Huddinges framtida roll dök upp ännu en gång. Det som tröttar mig är att man framställer att den fantastiska verksamhet som bedrivs på den södra delen av vårt universitetssjukhus skulle vara hotad trots att majoriteten gång på gång - och så även igår - bedyrat att Huddingedelen av Karolinska Universitetssjukhuset fyller en viktig funktion och så kommer att göra också sedan nya Karolinska i Solna är invigt. Mycket av det arbete som bedrivs i Huddinge är ovärderligt och det borde väl stå självklart för alla att också södra Stockholm behöver sitt universitetssjukhus.

En annan intressant fråga som lyftes via en interpellation från Birgitta Sevefjord (V) handlade om missbruket av värktabletter. Diskussionen tog sitt avstamp i de larmrapporter som presenterades i januari angående unga kvinnors ökade riskbruk av paracetamol och också det ökande antal suicidförsök bland unga kvinnor med hjälp av receptfria värktabletter. Birgitta Rydberg, som besvarade interpellationen, presenterade Läkemedelsverkets statistik där det framkom att varken försäljningen av läkemedel innehållandes paracetamol eller antalet suicidförsök ökat efter avregleringen. Klokt nog påtalade hon också att statistik inte visar på hela sanningen och att det kan vara så att unga kvinnor äter fler tabletter med paracetamol samtidigt som någon/några andra grupper minskat sitt intag. Det är omöjligt att veta utifrån den statistik som finns tillgänglig.

Oavsett vilket förbrukningmönster som är det objektivt korrekta så går det inte komma ifrån; allt för många människor - yngre som äldre - tar en tablett för att bota problem som ett piller möjligen på kort sikt kan lösa. Trist nog behövs ofta mer långsiktiga lösningar och krävande lösningar när det gäller besvär som orsakats av vår livsstil oavsett om det handlar om huvudvärk som beror på stress i vardagen, övervikt eller sömnproblem. Frågan måste därför bli; vad kan vi göra för att hitta metoder för att hjälpa människor med att bättre hantera vardagen? Skolhälsovården är naturligvis jätteviktig, liksom de hälsofrämjande insatser som vårdcentralerna kan hjälpa till med.

En annan interpellation som dök upp handlade om expressbussar i avvaktan på Spårväg Syd. Det tänker jag inte protestera en sekund mot. Mer intressant är att vi igår fick lära oss av miljöpartiets företrädare i landstinget att det inte fanns några hinder mot att införa bussfiler på Glömstaleden. Det är inte riktigt det intrycket jag fått efter att ha lyssnat på MPs lokala företrädare under kommunfullmäktige i Huddinge. Jag skulle oerhört gärna se att partiets företrädare enas i frågan så att vi kommer vidare och äntligen får den Södertörnsled vi så väl behöver för att också kollektivtrafiken ska kunna fungera bättre.

Verksamma behandlingsmetoder eller verkningslöst fluff?

2011-02-13T21:31:00.001+01:00

I fredags deltog jag i ett seminarium på temat: Kan integrativmedicinska inslag göra någon nytta i rehabiliteringssjukvården? Något förvånande var detta en fråga som inte fick något egentligt svar under dagen och jag misstänker att de flesta av oss deltagare gick in med samma inställning som vi hade när dagen inleddes efter en mer eller mindre strapatsfylld resa till det så vackert belägna Ersta sjukhus. Det fascinerar mig alltid hur paralyserad trafiken blir av lite oväder men fredagens kaos var nog det värsta jag sett under de år jag bott i Stockholm. Jag tror aldrig att jag känt mig så begränsad av att inte kunna ta mig fram mer än ett fåtal meter på egen hand och när jag väl lyckades få tag på en taxi mer än fyra timmar efter programmets avslutats var jag gråtfärdig. Ok, snöfallet under torsdag och fredag var tämligen ymnigt men jag har svårt att se att det rimligen borde ha medfört ett dygns trafikkaos.

Men tillbaka till seminariet eftersom det ändå var dagens huvudpunkt. Själv är jag övertygad om att ett flertal alternativ behövs inom vården eftersom alla patienter har olika behov inte bara utifrån den sjukdom de lider av utan också utifrån de individer de är. Samtidigt är jag djupt skeptisk till behandlingsmetoder som saknar evidens och har svårt att se att dessa bör finansieras av oss alla via skattsedeln. Å andra sidan, finns det metoder och behandlingar som fungerar inom komplementär- och alternativmedicinen (KAM) så bör vi alla ha tillgång till dem utifrån samma förutsättningar och inte utifrån vår plånboks tjocklek eller den desperation och utsatthet som gör att många svårt sjuka människor lägger fantasibelopp på metoder som i bästa fall inte gör dem sämre.

Just därför kändes seminariet så viktigt att delta vid och jag hoppades dels på att få en definition på begreppen och dels en tydligare bild av vilka metoder som kan antas göra att patienter blir bättre. Dessvärre gav inte dagen så mycket just på dessa punkter men på det stora hela ser jag ändå dagen som givande eftersom den gav ökad kunskap och också en hel del inspiration kring vad som pågår ifråga om forskning på området och vad som kan vara lämpligt att hålla utkik efter.

Om vi börjar med definitionen så kan uppenbarligen precis vad som helst antas falla in under KAM; allt ifrån ett gott bemötande från behandlaren där patienten ses som en helhet och blir bemött med respekt till mer eller mindre allmänt vedertagna behandlingsmetoder såsom akupunktur och massage till antroposofiska läkemedel och trädgårdsterapi. För mig blir detta ett problem eftersom det blir omöjligt att urskilja effekten av något om vi mixar ihop allt i en enda röra och dessutom inkluderar delar, t.ex. ett gott bemötande, som borde vara lika självklart oavsett vårdgivare, med långt mer tveksamma metoder där framgången av behandlingen främst kan antas ligga i förhoppningar på deras effekt och en upplevelse av att bli sedd och berörd. Risken är uppenbar att vi jämför äpplen med päron och höghus.

Anna Kullberg, Hälso- och sjukvårdsstrateg vid Landstinget i Östergötland presenterade sina reflektioner om relationen mellan skolmedicinen och den integrativa medicinen. Hon påtalade bland annat vikten av att man inte ställer högre krav på evidens i fråga om komplementärmedicin än vad man gör ifråga om effekter av skolmedicin samt att de båda områdena kan ha ett gott utbyte av varandra. Det låter självklart, eller hur? Lika självklart borde vara att vi inte ställer lägre krav på evidens vad gäller KAM vilket jag upplever att det ibland insinueras att vi borde göra.

Det gläder mig att därför att fått veta att det pågår en del spännande forskning på området. Under dagen presenterade Erik Baars från Louis Bolk Insituut ett omfattande holländskt forskningsprojekt som ger stöd för att det kan finnas pengar att spara på att patienter ges möjlighet att välja bland ett flertal alternativ där också komplementär- och alternativmedicin ingår. Vissa luckor behöver fortfarande fyllas eftersom det inte klarlagts hur patienternas hälsa påverkades av deras val och inte heller om valet av en alternativ behandlingsmetod innebar att patienten själv får bekosta en större del av sin betalning ur egen ficka då försäkringssystemet inte täcker alla kostnaderna. Också lite kort information om Vidarstiftelsens forskning presenterades liksom ett axplock från den expertpanel vid tankesmedjan RAND med fokus på hur man kan ta fram hälsopolicies som stöttar framtidens behov av vård och hälsa. Jag kommer definitivt att följa detta arbete och också se till att läsa en del av de rapporter kring olika aspekter på hälsa som finns att läsa på RANDs hemsida: http://www.rand.org/health/research/archive.html.

Eftersom Vidarkliniken stod som arrangör för dagen låg fokus i hög grad på deras verksamhet och resultaten som deras vård- och rehabiliteringsprogram gett. De resultat i fråga om ökat medicinskt välbefinnande kändes inte helt övertygande och framförallt inte ifråga om smärt- och stressrehabilitering där resultaten enligt EQ-5D index var tämligen beige i det första fallet och man i det andra fallet inte kan utesluta att tillståndets naturalförlopp skulle skilt sig från behandlingsresultaten. Däremot visade både deras egna och andras uppföljningar av klinikens patienter att patienterna i huvudsak varit mycket nöjda med bemötandet på kliniken, omhändertagandet och möjligheten att vila ut och komma till ro i fysiska omgivningar som knappast kan beskrivas som något annat än helt underbar. Dessa resultat är förstås också viktiga och självklart är det precis de här delarna en del människor behöver för att kunna landa i sig själva, andas ut och må bättre.

Gamla problem och nya, evidensbaserade lösningar

2011-02-06T21:38:00.000+01:00

När jag läste pedagogik i Uppsala berättade en av våra föreläsare om ett minne från sin skolgång. Jag kommer inte ihåg detaljerna men berättelsen gick ut på hur en av hans klasskamrater blivit rejält slagen och fastbunden vid en flaggstång. Det som fick historien att bita sig fast var inte bara föreläsarens dåliga samvete över att inte ha gjort något, att han inte protesterade, utan också hans beskrivning av att inte heller någon annan gjorde något för att stoppa kränkningen - inte ens lärarna.

Hans minne måste ha utspelat sig i slutet av 40-talet men ämnet är fortfarande lika aktuellt; mobbing förpestar fortfarande våra skolgårdar och våra arbetsplatser. Jag kan tycka att det är lite märkligt att problem som vi alla är rörande överens om att vi vill lösa kvarstår, trots alla goda intentioner, metoder och program som används för att minimera riskerna för att kränkande situationer ska uppstå och som ska hjälpa till att reda ut problem när de ändå uppkommer. Dessvärre finns det sällan lätta lösningar att ta till vid komplexa problem.

Just därför är den utvärdering som Skolverket presenterade i veckan så viktig trots att den vid en första anblick inte är något annat än nedslående. Det man kommit fram till var att de program som används i skolorna för att komma tillrätta med mobbing på vissa punkter är bristfälliga och på andra punkter till och med kan bidra till förvärrade problem.

Att vi inte har någon färdig problemlösningsmetod gör inte det arbete som bedrivs för att minska problemen mindre viktigt. Däremot så kan vi bör vi alltid sträva efter att bli bättre och här ger oss utvärderingen ett ovärderligt underlag för det fortsatta arbetet genom att belysa vilka åtgärder som kan bidra till mindre mobbing och vilka åtgärder som är ineffektiva.

Malin Danielsson, Lotta Edholm och Barnombudsmannen skriver läsvärda inlägg på ämnet och mer finns att läsa i DN och SvD.

Äntligen igång!

2011-02-05T10:35:00.001+01:00

Mitt arbete som fritidspolitiker både i kommunen och i landstinget har nu kommit igång på allvar och jag är oerhört glad och ödmjuk inför de uppdrag jag fått. Här i Huddinge kommer jag vid sidan om ersättare i landstingsfullmäktige också sitta som ersättare i äldreomsorgsnämnden. I landstinget, där jag sitter som ledamot i fullmäktige, är jag också ersättare i södra sjukvårdsstyrelsen och i programberedningen för äldre och multisjuka.

Jag hoppas på att snabbt kunna komma in i arbetet men inser samtidigt att jag har massor att lära och jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig vilka giganthögar med handlingar som skulle komma neddimpandes i brevlådan inför alla sammanträden och möten. Fritidsproblem finns det inte någon risk att jag kommer att ha under de närmaste åren. Tack och lov så har jag fantastiska och mer rutinerade människor runt omkring mig som kan ge stöd och underlätta min förståelse för de ibland märkliga vändningar som det politiska samspelet innebär. Det behövs helt klart för oss alla som kommer in som nya i politiken - precis som i vilket annat arbete som helst.

Jag har en intensiv vecka i pipen med kommunfullmäktige på måndag, konferens för sjukvårdsstyrelserna på tisdag, första mötet med programberedningen för äldre och multisjuka på onsdag, styrelsemöte på torsdag och slutligen ett seminarium kring den eventuella nyttan av integrativmedicinska inslag i rehabiliteringssjukvården. Vid sidan av detta ligger naturligtvis mitt vanliga jobb på Försäkringskassan där veckan avslutas med övertid på lördag. Senast söndag lovar jag ett nytt inlägg med reflektioner från veckan.

Gott slut och gott nytt år!

2010-12-31T17:32:00.001+01:00

Jag tycker om nyårsaftnar; mängder av förhoppningar, drömmar och ambitioner blandat med bubbel som med lite tur intas i gamla och nya vänners sällskap. Helt klart min favoritafton!

Ett på många sätt omtumlande år är till ända och jag kan inte låta bli att hoppas att nästa år fylls av färre känslostormar och mindre dramatik. Samtidigt har året varit givande på många sätt, väldigt lärorikt och fyllt med nya bekantskaper som jag är oerhört glad över. Dessa delar hoppas jag på att de spiller över in på 2011.

Eftersom jag, som så många andra, konstaterat att nyårslöften sällan håller mer än en kortare period (inte ens om man som jag lovar avger förhållandevis lätta löften såsom att köpa fler par skor) så blir det inte några sådana i år. Däremot tänker jag sätta upp några ambitioner för året som kommer. Jag avser definitivt att göra mig av med mitt dåliga samvete över att inte uppdatera bloggen så ofta som jag känner att jag skulle vilja och sätter därför som mål att uppdatera er som är intresserade oftare. Jag tänker också se till att njuta av och göra det mesta jag kan av det förtroende som jag fått i landstinget och i Huddinge kommun. Jag avser också att fortsätta skicka en slant varje månad till någon biståndsorganisation helt enkelt för att jag kan och det är defintivt något att vara tacksam över. Slutligen så ska jag köpa fler par skor än under 2010.

Gott nytt slut och gott nytt år på er! Måtte det nya året bli precis så gott som vi förtjänar för oss alla.

Kram
Jessica

Snuskigt värre!

2010-11-18T07:14:00.001+01:00

Media rapporterar om ett utbrett fusk med assistansersättningen i Halland där så mycket som en tredjedel av den utbetalda ersättningen hamnar i fel händer. Även om jag inte kan föreställa mig att fusket skulle kunna vara så utbrett så är beloppen svindlande. Jag blir så innerligt besviken, ledsen och förbannad eftersom myglet urholkar reformens trovärdighet och leder till krav på kontroller som gör det svårare för de som är i behov av assistans att kunna leva så självständigt som möjligt.

Försäkringskassan jagar fel personer säger säkert någon den här gången också, utan att inse att det aldrig står i ett läkarintyg - vare sig i fråga om assistansersättning eller vid någon annan ersättning - att individen simulerar och vill fuska till sig ersättning. Det händer inte heller att någon individ skriver i sin ansökan att den siktar på att mygla till sig något. Ibland är det till och med tvärtom - de starkaste underlagen kommer från personer som inte skulle ha rätt till ersättning om underlagen speglade de verkliga förutsättningarna.

Jag har inte någon universallösning men ett lämpligt första steg skulle kunna vara att lägga över en större del av ansvaret på läkarna och fortsättningsvis kräva att de skriver under sina underlag på heder och samvete. Den majoritet av läkare som redan idag gör ett bra jobb skulle inte drabbas av detta - däremot borde det kunna leda till att vi minskar problematiken med den kategori av läkare som ägnar sig åt falskt intygande.

Läsvärt: DNs ledare och Wenche Willumsen i Aftonbladet debatt.

Äntligen premiär(er)!

2010-11-09T23:06:00.000+01:00

I går hölls det första kommunfullmäktigesammanträdet för den nya mandatperioden och idag var det dags för det första fullmäktigemötet i landstinget. Jag har haft lite av den känsla som brukar infinna sig inför en intervju eller när man ska börja på en ny utbildning; att snart, snart, snart är det dags och åh, vad jag hoppas att kunna leva upp till alla (framförallt mina egna) förväntningar.

En viss ödmjukhet inför uppdraget som ledamot (för min del som ordinarie i landstinget och ersättare i kommunen) känns befogad utifrån att de beslut som kommer att fattas i de båda församlingarna under de närmaste fyra åren kommer att påverka livet i stort och smått för massor av människor.

Också Birgitta Rydberg, som i egenskap av ålderspresident välkomnade ledamöterna i landstingsfullmäktige, reflekterade kring uppdraget som förtroendevald. Betoningen låg på just ödmjukhet inför det förtroende som väljarna gett oss och respekt, både gentemot väljarna och gentemot de andra ledamöterna.

Möjligen kan sägas att jag hoppas på att både en och annan ledamot ur de båda församlingarna reflekterar vidare över detta inför de fortsatta fullmäktigesammanträdena. I så fall kommer vi definitivt att kunna göra livet bättre både i stort och i smått för våra medborgare.

På samma tema skriver också Karl Henriksson i sitt inlägg om gårdagens kommunfullmäktigesammanträde.

Muta mig hit eller muta mig dit...

2010-11-06T11:03:00.000+01:00

Riksdagspartierna vill inte ha gemensamma mutregler utan tycker att de egna interna riktlinjerna är tillräckliga. Min fråga blir: tillräckliga för vem då? För riksdagsledamöterna eller för väljarna? Jag vill tro att de flesta ledamöter oavsett parti har förmåga att själva avgöra vad som ska ses som en muta och inte men trots det dyker det upp artiklar om eventuella mutor och andra tveksamheter upp med jämna mellanrum. Det får mig att undra om allmänheten anser att de enskilda ledamöternas sunda omdöme är så mycket att hänga i julgranen?

Jag är övertygad om att att varje diskussion kring eventuella mutor och andra tveksamheter urholkar fler människors förtroende för både våra folkvalda och demokratin som sådan. Att priset för ett urholkat förtroende är högt visar inte minst årets valresultat på.

Jag förstår verkligen inte motståndet mot riktlinjer och skulle vilja få det förklarat. Visst, det kan medföra ökat administrativt strul men alternativet att låta det vara som nu och hänvisa till att väljarna kan välja bort en person som misskött sig känns en smula ogenomtänkt i en situation där flertalet partier har haft ledamöter som ifrågasatts av en eller annan anledning. Jag misstänker att de flesta väljare vill rösta på det parti som har den bästa politiken – inte det minsta antalet ifrågasatta kandidater.

Min uppfattning är att gemensamma riktlinjer behövs - inte för att riksdagsledamöterna saknar omdöme utan av respekt för väljarna och att värna vår demokrati.

Bloggar: Adam Cwejman, Thomas Böhlmark, Christian Ottosson och Peter Andersson.
Tidningar: DN och Expressen,

Rulltrappemutter och tack för hjälpen!

2010-11-03T11:10:00.000+01:00

Att pröva nya (eller nåja, snarare förträngda) erfarenheter kan vara nyttigt. Har under de senaste veckorna struttat runt på kryckor efter ett ingrepp i foten. Ingen större grej men det har gjort skitont och varit rätt bökigt både ur ett praktiskt och estetiskt perspektiv (jag har verkligen inga kläder som matchar en klumpig hälsko och ja, jag är precis så ytlig att jag tänker på den detaljen med).

För mig som vanligen rör mig utan några större problem har det varit svårt att anpassa mig till hur mycket längre tid alla förflyttningar tar när rörlighten begränsas; hur ofta rulltrappor och hissar står vilket försvårar eller förhindrar möjligheten att ta sig fram den vägen, hur ofta dörrar går åt fel håll och hur små hinder kan skapa stora frustrationsmoment. Samtidigt har det överraskat mig hur otroligt hjälpsamma människor är samtidigt som det känns skönt att inte behöva förlita mig på andra människors hjälpsamhet mer än kanske ett par veckor till.

Inspiration på vift - bloggstopp hos var tredje

2010-10-27T11:51:00.000+02:00

Nyhetskanalen rapporterar idag om att intresset för att blogga avtagit hos toppolitikerna efter valdagen och hänvisar till att var tredje blogg som angetts i SVT:s valpejl inte uppdaterats sedan valdagen och var annan inte efter september månads utgång. Jag tillhör den senare skaran även om jag inte på något sätt ser mig som någon toppolitiker utan precis som många andra tillhör kategorin fritidspolitiker.

Jag vet inte om slutsatsen som dras är korrekt och kan definitivt säga att den inte stämmer för mig - det är inte intresset för att blogga som avtagit. Snarare är det så att orken inte varit tillräcklig. Valrörelsen knyckte en hel del krafter och efteråt har jag i huvudsak pendlat mellan att lägga all kraft på att komma i kapp på jobbet och att vara sjuk. Hur trist som helst!

En överraskning för mig som är ny inom politiken är hur otroligt lång tid det tar innan eftervalsarbetet avslutas och alla pusselbitar faller på plats. Än så länge vet jag inte mer än att jag kommer att sitta i landstingsfullmäktige som ordinarie och som ersättare i kommunfullmäktige. I landstinget är inte den politiska plattformen och organisationen färdigförhandlad ännu och innan dessa bitar faller på plats så är det inte klart ens vilka uppdrag som finns att fördela. I kommunen har man kommit något längre så här kommer ett första nomineringsmöte för några av de viktigare uppdragen att hållas i kväll.

Jag hoppas och tror på intressanta uppdrag framöver eftersom jag med er hjälp fick långt fler röster än jag vågat hoppas på och jag hoppas innerligt på att kunna leva upp till förväntningarna och lovar att göra mitt bästa.

Glädjen som kom av sig

2010-09-20T20:26:00.000+02:00

Valresultatet borde få mig att slå baklängesvolter av glädje eftersom jag så länge hoppats på och jobbat för att det skulle bli fortsatt majoritet för alliansen i Huddinge, i landstinget och i riksdagen men jag befinner mig fortfarande långt ifrån alla former av glädjeyttringar. Att SD skulle komma in i riksdagen var egentligen inte oväntat men trots det känner jag mig tagen på sängen och så förbaskat besviken; hur i helsike kunde så många människor välja att lägga sin röst på ett parti som så tydligt ifrågasätter människors lika värde och ser grupper som människor som problem? Jag förstår det verkligen inte. Självklart finns det problem i samhället men där är det politiken som har fallerat - inte människorna - och det är politikernas uppgift att söka lösningar till problemen - inte att peka ut människor och skapa motsättningar.

Nåja, det stora flertalet av oss visade i alla fall att vi har förmåga att skilja på sak och person och fatta klyftiga beslut så lite glädje är ändå på sin plats för att fira ett historiskt valresultat. Sedan återstår bara att ta itu med verkligheten och jobba vidare med att förbättra den för oss alla.

Inte alltid den nya socialförsäkringens fel

2010-09-18T11:25:00.000+02:00

De enskilda ärendena som lyfts fram av de rödgröna som belägg för att den nya socialförsäkringen skulle vara inhuman förskräcker mig. Tveklöst handlar det om människor som farit illa. Det är däremot oklart om det med nödvändighet beror på den nya socialförsäkringen eftersom vi inte har hela bilden. En sak som ofta glöms bort i debatten är att Försäkringskassans bedömningar aldrig kan bli bättre än de underlag som den grundar sig på och dessa håller långt ifrån alltid tillräcklig kvalitet för att det ska vara möjligt att göra en bra bedömning. En stor andel av underlagen fortsätter, trots att Försäkringskassan begär in kompletteringar från behandlande läkare, att vara så otydliga att det är svårt eller omöjligt att ta ställning till om arbetsförmågan är nedsatt eller inte. Och de största oklarheterna finns just ifråga om de uppgifter som behövs för bedömningen av arbetsförmågans nedsättning.

Men, säger du, om läkaren sjukskriver så är ju personen sjuk. Och ja, så är det naturligtvis. Men att en person är sjuk är inte med nödvändighet det samma som att samma person saknar arbetsförmåga. Att samma läkare skriver exakt samma information i olika underlag som ligger till grund för hel, halv och en fjärdedels sjukpenning visar absolut på detta. Att läkarna inte helt sällan väger in andra faktorer än medicinska skäl, t.ex. att personen trivs med ett arbete som inte fungerar eller att personen har svårt att få ett arbete gör inte Försäkringskassans uppdrag lättare. Att läkarna ibland vid muntliga kompletteringar är glasklara med att de anser att personen kan arbeta och i vissa fall också skulle må bra av att arbeta men trots detta fortsätter att sjukskriva av oklar anledning är inte heller helt ovanligt.

Ett inte helt ovanligt skäl till att personer sjukskrivs är att de har koncentrationssvårigheter. I vissa fall är detta ett solklart skäl till att sjukskrivning behövs - i andra fall inte. Detta beroende på att begreppet rymmer en sådan spännvidd och ofta härrör sig till personens egen uppfattning snarare än en medicinsk bedömning. Detta innebär att begreppet kan rymma allt i från att personen inte klarar att sträckläsa en roman till att personen inte klarar att läsa rubrikerna i en tidning eller följa ett kortare inslag på TV. I det första fallet torde knappast sjukskrivning vara behövligt på den här grunden enbart eftersom de flesta av oss klarar att arbeta trots klart mindre förmåga till koncentration än så - i det andra fallerar möjligheten att utföra de flesta arbetsuppgifter.

Jag är helt övertygad om att de flesta läkare - precis som de flesta handläggare på Försäkringskassan gör sitt bästa för att göra ett så bra jobb som möjligt men ibland är inte detta tillräckligt av olika grunden. Till följd av detta kan även de bästa intentioner fallera. Detta är knappast lagstiftningens fel eftersom det i lagstiftningen finns alla möjligheter att bevilja personer med nedsatt arbetsförmåga ersättning. Den förändrade lagstiftningen var inte bara nödvändig - den har också gjort att socialförsäkringen blivit långt bättre. Sedan är varken lagstiftningen eller de aktörer som krävs för att lagstiftningens intentioner ska kunna fullföljas perfekta.

Läs gärna: Hans Åberg och Mark Klamberg

Nyanser i en onyanserad debatt

2010-09-17T22:10:00.000+02:00

Självklart ska personer som saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom ha ersättning via socialförsäkringen under den tid som det inte är möjligt för dem att arbeta och detta torde politiker i alla partier vara rörande överens om. Vi torde också alla vara överens om att det finns ett fåtal som hamnat i kläm i samband med förändringen av socialförsäkringen och att vart och ett av dessa individers öden är naturligtvis tragiskt. Att det fortfarande kan finnas behov av smärre korrigeringar av försäkringen är det heller ingen som någon motsäger. Men sedan tar det stopp.
Jag hoppar högt av irritation när Ohly & company talar om att 35 000 drabbats fram till nu. Visst, ett stort antal människor kommer att passera gränsen för hur länge man kan ha sjukpenning eller sjukersättning (undantagna är de svårast sjuka som inte har några tidsgränser). Men är detta verkligen något negativt? Efter det att perioden löpt ut ges dessa personer möjlighet att delta i ett introduktionsprogram via AF där de tillsammans med sin arbetskonsulent upprättar en planering utifrån den egna förmågan och önskemålen i syfte att på nytt närma sig arbetsmarknaden.

Det är alltså inte arbete det handlar om under denna period såsom det ibland framställs utan det kan handla om allt från någon timme sporadiskt till heltidsaktiviteter beroende på individens egen förmåga och önskemål. Många av dessa personer har inte haft kontakt med vare sig läkare eller arbetsgivare på länge och saknar allt form av tilltro till sin egen förmåga. I det läget är det i det närmaste omöjligt att ha en klar bild av vad som är möjligt.

Jag kan verkligen inte se något fel i att människor får möjlighet att pröva sin förmåga om än det sker med en annan ersättningsform. Om det visar sig att inget fungerar så kan man efter perioden på nytt söka ersättning från socialförsäkringen.

Om något visar den nya socialförsäkringen på att alla människor är värda att satsa på, att alla är värda en andra och tredje chans. Ingen av de personer som med rätt stöd kan komma tillbaka förtjänar att glömmas bort i arkivet på Försäkringskassan.

Rekommenderar varmt: Erik Svansbo, Per Altenberg, Stefan Blomberg i SvD, Rasmus Jonlund, Barbro Westerholm och Annika Beijbom.

När förlorarna blir vinnare; rehabilitering är mer humant än passiviserande ersättning

2010-09-14T21:37:00.001+02:00

Jag skriver idag tillsammans med Barbro Westerholm och Birgitta Rydberg en replik på Mona Sahlin och Anne Carlssons debattartikel om att socialförsäkringen måste läggas om för att nuvarande lagstiftning medför att personer med sjukdomar i rörelseorganen hamnar i ett utanförskap.

En mycket stor andel av befolkningen har just sjukdomar i rörelseorganen och de allra flesta av dem kan arbeta trots det helsike som sjukdomarna faktiskt medför. Många behöver kortare sjukskrivningar under försämringsperioder men få behöver - eller mår bättre av - längre tiders sjukskrivning under förutsättning att de får rätt behandling och arbetar i arbetsuppgifter som är lämpliga utifrån begränsningarna och där det finns ett visst mått av flexibilitet och anpassning.

Däremot är det få som behöver så långa sjukskrivningsperioder att de påverkas i någon större utsträckning av omläggningen av socialförsäkringen under förutsättning att de får tillgång till rätt stöd i rätt tid. Så har inte varit fallet tidigare och många med besvär och begränsningar till följd av denna typ av sjukdomar har därför utsått lidande långa perioder som skulle ha kunnat undvikas och vid sidan av detta en försämrad ekonomi. För många av dessa har omläggningen av systemet med alla de svårigheter som stora systemförändringar medför orsakat en stor oro och utsatthet vilket är tragiskt.

Min förhoppning är allt färre kommer att fara illa med tiden och att fördelarna med den nya socialförsäkringen i kombination med t.ex. kömiljarden och rehabiliteringsgarantin, framförallt för den har gruppen, kommer att bli allt mer uppenbar med tiden.

Länkar: SvD 1, SvD 2 och Birgitta Rydberg

Vari ligger misstolkningen?

2010-09-11T09:58:00.000+02:00

Mikael Säbom, ett av Sverigedemokraternas toppnamn, förklarar att han inte anser att det ska vara möjligt att vara praktiserande muslim i Strömsund vilket i mina öron låter som ett solklart avfärdande av religionsfriheten...åtminstone för vissa grupper. SDs pressekreteterar Erik Almqvist står, enligt Aftonbladet bakom hans resonemang men anser att han har blivit lite misstolkad då partiet "värnar religionsfriheten". Själv förstår jag inte hur det kan vara möjligt att misstolka uttalandet då Mikael Säbom uttryckligen säger att han inte tycker att man ska få vara praktiserande muslim i Strömsund

Den politik SD för representerar för mig en gränslös inskränkthet och egoism; det sämsta av det sämsta i den svenska folksjälen helt enkelt. Däremot skulle jag aldrig drömma om att ifrågasätta deras rätt att existera; deras rätt att på samma villkor som oss andra framföra sin politik utan att bli hotade eller deras rätt att framföra sina åsikter. De demokratiska spelreglerna ska naturligtvis omfatta alla i samma utsträckning och på samma sätt.

Med det sagt hoppas jag innerligt att det svenska folket om några dagar klart och tydligt slår fast att SD inte har något existensberättigande i någon form av beslutande församling.

Länkar: Utdrag ur radiodebatt med Mikael Säbom, Aftonbladet och alltid lika läsvärda Bengtssons frestelser

De goda exemplen är superviktiga

2010-09-11T09:06:00.000+02:00

Häromdagen träffade jag en man som påpekade hur trist det är att bara de dåliga exempel som den nya socialförsäkringen medfört förs fram i media. Han ville - precis som jag - att fler av de goda exemplen skulle få utrymme då förändringarna skapat möjligheter som tidigare inte funnits.

Han hade själv gått igenom tre stora hjärtoperationer och efter dessa beviljats sjukersättning. Hans ork är kraftigt begränsad men han har kommit fram till att han fortfarande har förmåga att arbeta i viss utsträckning - på sina villkor, behov av rutiner, behov av att fylla en funktion och av att vara behövd - precis som så många andra som tidigare sållats bort.

Tack vare införandet av steglös avräkning kan han nu fylla dessa behov och också göra ett bra jobb utifrån egen förmåga. Han hade hittat en kreativ lösning där han startat ett företag som han samlokaliserat med ett hunddagis. Han och ägaren för hunddagiset hade kommit överens om att han slipper betala hyra för den yta han behöver för sitt arbete mot att han kommer varje dag och finns på plats när de går ut med hundarna. Strålande för hunddagiset - strålande för honom! Han har fasta rutiner, behöver finnas på plats varje dag och kan arbeta utifrån egen kapacitet; de dagar han inte klarar arbeta finns han bara på plats och gör på så sätt livet lättare för ägaren till den andra verksamheten. Lösningen som han hittat skulle inte varit möjligt innan förändringen av socialförsäkringen och införandet av steglös avräkning.

Den steglösa avräkningen innebär att personer som varit beviljade sjukersättning tills vidare kan börja arbeta och pröva sin förmåga utan att riskera sin sjukersättning. Tanken är att den ökade flexibiliteten i socialförsäkringen kan skapa incitament för att människor att våga pröva sina vingar - att våga pröva sin förmåga att arbeta utan att riskera sin sjukersättning genom att skapa ett system där sjukersättningen minskas i förhållande till inkomsten efter ett avräkningssystem. Detta gör att också små arbetsinsatser kan tas till vara i högre utsträckning eftersom den steglösa avräkningen följer arbetsinkomsten - inte de fastlagda gränserna för sjukersättningen. Den steglösa avräkningen gör det möjligt för människor att ta till vara på sin kvarstående förmåga, att prestera efter egen förmåga och att vara så att vara så fantastiska som de har potential att vara också utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv.

Vissa är uppenbarligen mer lika inför lagen än andra

2010-09-09T20:58:00.000+02:00

Maria Wetterstrand förklarade just i partiledarutfrågningen på SVT1 att det är bättre att en läkare som bara kan arbeta 75% i sitt eget arbete ges sjukersättning resten av livet än att han ska behöva arbeta heltid i något annat arbete som skulle kunna vara möjligt. Motiveringen var att samhället tjänar mer på att han gör något som han är utbildad för än att arbeta i ett mindre kvalificerat arbete.

Jag blir mörkrädd! Uttalandet innebär att vi skrotar principen om att rätten till ersättning beror av arbetsförmågans nedsättning, att vi börjar sortera in människor i kategorierna: tillräckligt värdefulla eller inte, att vi lägger in ett större mått av rättsosäkerhet i bedömningen av vem som har rätt till sjukpenning/sjukersättning.

Det hennes uttalande i praktiken innebär är att högutbildade ges möjlighet att välja ersättning framför jobb allt medan förskollärare, städerskor, vaktmästare, etc., dvs yrkeskategorier med en förhållandevis kort utbildning bedöms hårdare - kan de något annat arbete så är det tack och hej och tji ersättning.

Vi har redan ett system som indirekt slår hårdare mot lågutbildade än mot högutbildade eftersom möjligheterna för lågutbildade att gå vidare till ett annat arbete är mer begränsade. Skulle en städerska idag trots sin sjukdom kunna klara ett arbete som hon saknar utbildning för så har hon inte rätt till ersättning om det inte är möjligt att hänvisa till något av de undantag i socialförsäkringen som finns. För en läkare är möjligheterna långt vidare eftersom ett annat arbete för henne eller honom rymmer ett stort antal arbetsuppgifter som ligger i anslutning till läkaryrket, arbeten som kräver ett begränsat mått (om något) av vidareutbildning och också mindre kvalificerade arbetsuppgifter. Många gånger räcker det också för en läkare som inte klarar sitt arbete på heltid att i någon utsträckning utföra kringuppgifter som de facto finns att tillgå på den egna arbetsplatsen.

Att lagstadga om att vi ska vara olika inför lagen känns... låt mig säga... si så där. Min övertygelse är att alla människor är lika mycket värda.Vi bör snarare sikta på att fortsätta öka förutsättningarna för alla människor att komma tillbaka till ett lämpligt arbete om det egna inte är möjligt på grund av sjukdom men där det finns förutsättningar att klara ett annat arbete i högre grad.

ST och (S)anningen om socialförsäkringen?

2010-09-09T09:48:00.000+02:00

I gårdagens SvD skriver Anette Carnhede, ordförande för ST, att socialförsäkringen är misslyckad ur flera perspektiv som svar på ett inlägg från Farouk Medina som tidigare försvarat den nya lagstiftningen. Hon hänvisar till att anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen i en undersökning som ST gjort visat sig vara negativa till lagändringen. Hon underlåter att nämna att undersökningen som gjorts knappast kan anses vara representativ för de som arbetar med det aktuella området då svarsfrekvensen var låg och också att svaren som kom in i mycket begränsad utsträckning kom från personer som arbetar inom området då enkäten skickades ut till alla medlemmar i förbundet och enkäten därför besvarades av handläggare av bostadstillägg, föräldrapenning, pensioner, dvs. anställda som inte har mer kunskap om de förändringar som genomförts än personer som är anställda på ICA, inom landstinget eller på Skanska. För mig innebär det att Farouk, som själv arbetar med socialförsäkringen, redan där har en högre trovärdighet än Anette Carnhede.

Hon missleder dessutom läsarna genom att påstå att enbart två procent är ute i arbete. Visserligen har enbart två procent kommit ut i arbeten på reguljära arbetsmarknaden utan insatser men vid den senaste uppföljningen framkommer det att drygt 20 procent av de som omförsäkrades vid årsskiftet och som valde att skriva in sig i arbetslivsintroduktionen är i arbete om vi också räknar med de som får någon form av anställningsstöd såsom lönebidrag eller skyddad anställning. För mig är det en framgång att en av fem av de personer som på grund av sjukdom varit borta från arbetsmarknaden under en mycket lång tid är tillbaka i riktigt arbete för det är riktiga jobb vi talar om oavsett om arbetsgivaren får ekonomiskt stöd för anställningen via lönebidrag eller inte. Att fler än sju tusen av de 12 575 som skrev in sig på AF inte återvänt till socialförsäkringen utan istället är i jobb eller i insatser som ska leda vidare till arbete är för mig en enorm framgång.

Hon anger att de anställda anser att personerna skulle behöva medicinsk rehabilitering i första hand, därefter insatser som sänker trösklarna till arbetslivet och i sista hand egentlig arbetsförmedling. Min stilla undran är om hon helt och hållet missat att arbetslivsintroduktionen just erbjuder insatser som sänker trösklarna till arbetslivet? Tanken är att individen där ska få individuellt anpassat stöd för att komma vidare utifrån de egna förutsättningarna och behoven vilket flertalet ur den här gruppen behöver eftersom de mycket riktigt inte blivit friska över natten. Många av dem har gått hemma under mycket lång tid, tappat sina dagliga rutiner, tappat tron på sig själva och matats med information om att ingen arbetsgivare någonsin kommer att vilja ha dem eftersom de är skröppliga. Sjukdomen som sådan är inte alltid det största hindret för arbete utan rädslan för misslyckande och ett dåligt självförtroende är ofta minst lika omfattande hinder. Här är introduktionen en fantastisk möjlighet när den fungerar som avsett genom att erbjuda en mjukstart och en bro tillbaka till en mer normaliserad tillvaro.

Att personerna i flera fall inte fått medicinsk rehabilitering är förskräckligt men det säger inte någonting om socialförsäkringens brister eller förträfflighet utan pekar snarare på att vården inte fungerat som tänkt. Min uppfattning är att detta problem kommer att minska i och med rehabiliteringskedjan som också lägger press på läkarna att agera snabbare; att gå in med det stöd som patienten behöver när han eller hon behöver det. Under mandatperioden har också möjligheterna till att få rätt vård förbättrats genom stora satsningar på sjukvården, genom Vårdval Stockholm, genom rehabiliteringsgarantin, etc.

Anette Carnhede påtalar också att Farouk inte med ett ord berör arbetssituationen för de anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Själv kan jag inte se att detta är relevant i sammanhanget då reformen införts för att ge ökade möjligheter för människor att komma tillbaka till arbetslivet - inte för att underlätta vardagen för oss som är anställda på de myndigheter som ska tillämpa lagstödet.

Länkar: Farouk Medinas debattartikel, Anette Carnhedes replik, Försäkringskassans utvärdering, den hälsosamme ekonomisten

Ny dag, nya möjligheter, nygammal debatt

2010-09-07T22:48:00.000+02:00

Alla de intressanta samtal jag får möjlighet att delta i under valrörelsen får mig att känna mig så otroligt lyckligt lottad; att få ta del av de tankar och frustrationer som snurrar runt i huvudet på de jag möter är en otrolig förmån och jag hoppas innerligt på att kunna bidra till att frustrationsmomenten blir något färre och till att det som fungerar blir ännu bättre.

Hade en lång diskussion med en tjej som arbetar i en klädbutik idag. Hon är 20 år och ska rösta för första gången - efter vårt samtal vill säga för när vi började prata hade hon tänkt att skippa röstandet eftersom hon inte visste vad de olika partierna står för. Efter vårt samtal har hon en bild av Folkpartiets svar på de funderingar hon hade och information om var hon kan vända sig för att lätt få information om de andra partiernas politik med. Naturligtvis hoppas jag att det blir Folkpartiets valsedel hon lämnar in men att hon ändå väljer att gå iväg och lägga en röst är trots allt det viktigaste - inte minst eftersom hon liksom jag hoppas att SD stannar utanför riksdagen.

Mindre positiv är min inställning till många av de debattinlägg som de rödgröna kör med; ett ruskigt sammelsurium av lögner, halvsanningar och dumheter i en salig blandning. Så förbaskat tråkigt och onödigt! Varför inte hålla er till att presentera den egna politiken istället?

Kvällens debatt i Aktuellt mellan Gunnar Axén och Ylva Johansson var inget undantag. Ännu en gång stog Ylva och förklarade att den nya socialförsäkringen är inhuman och att personer som får en knöl i bröstet nu behöver oroa sig för att bli utförsäkrade. Det som skrämmer personer som drabbas av att hitta en knöl i bröstet är den retorik som Ylva & company bedriver - inte socialförsäkringen.

De som hittar en knöl i bröstet har en lång tid av oro framför sig, en behandling som är allt utom behaglig för många av de drabbade och som vid sidan av sjukdomen som sådan också bidrar till psykiskt och fysiskt lidande. Däremot bör inte socialförsäkringen vara något problem då merparten hinner gå igenom de behandlingar som behövs och bli återställda utan att påverkas av regelförändringarna. För de som inte är fullt lika gynnade utan behöver längre tid för att få tillbaka arbetsförmågan finns goda möjligheter godkänna rätten till sjukpenning antingen utifrån att arbetsförmågan är nedsatt oavsett arbetsuppgifter eller att skjuta upp bedömningen mot reguljär arbetsmarknad utifrån särskilda skäl. Vilket alternativ som blir aktuellt beror på den information som kommer fram i läkarintyget som den egne läkaren skrivit.

I den grupp som drabbas finns hela spannet av människor representerade; vissa kan trots sjukdomen arbeta till någon del också under behandlingarna, någon klarar jobba heltid och någon kan inte jobba alls - alla alternativ är lika riktiga och lika möjiga utifrån försäkringen. Det det handlar till syvende och sist om hur den enskilde individen reagerar på sjukdomen och behandlingen och också hennes (eller hans) inställning till arbete. Många berättar att de vill arbeta för att få möjlighet att under en del av dagen få uppleva någon form av normalitet i tillvaron, få känna sig behövda, få glömma det egna eländet en stund. Andra är lamslagna, kan inte uppbåda den kraft som krävs för att fokusera på arbete eller påverkas så starkt av behandlingarna att arbete är uteslutet. Enbart diagnos säger inte ett smack eftersom de individuella skillnaderna är så stora. Läkarna måste därför beskriva hur just den aktuella patienten påverkas av sin sjukdom och sin behandling. Om hon eller han gör det finns alla möjligheter att göra individuella bedömningar utifrån det regelverk som finns och det finns då inte någon anledning för någon som drabbas av en knöl i bröstet att oroa sig för att inte få sjukpenning - så länge Ylva inte debatterar vill säga.

Absolut bättre än sitt rykte

2010-09-02T00:04:00.001+02:00

Att veta vad jag pratar om är något som tilltalar mig. Därför har jag fram till nu i huvudsak lyssnat på diskussionerna kring de upphettade diskussionerna kring sjukhusmatens smak, konsistens samt vara eller icke vara. Nu blir det ändring mina vänner!

I går bjöd Folkpartiet på smakprov från Sodexos SoFresh-meny i samband med valupptakten och jag måste säga att jag blev lite förvånad. Under dagen hade jag pratat med en kollega som efter en kortare sjukhusvistelse räknade ut maten totalt och förklarade att den i det närmaste varit oätlig; smaklös, trist, torr och tråkig. Mina förväntningar var allt utom högt ställda när jag kom fram till landstingshuset och plockade för mig av två av rätterna som det fanns smakprov av.

Hmm, jag tänker inte påstå att det var en smakupplevelse fick mig att lyfta från stolen men det var klart bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig utifrån de beskrivningar jag fått. Klart godkänt är mitt betyg; klart bättre än de färdigrätter man plockar upp ur kyldisken och klart godare än mycket av den mat som ofta serveras på lunchkrogarna i Huddinge (och i ärlighetens namn, bättre än en hel del av den mat jag lagar själv).

Att det sedan alltid finns sju maträtter att välja på, att de kan serveras när patienten är hungrig istället för vid en fast tid och att recepten är framtagna av kokar, dietister och kostekonomer för att passa målgruppen, sänker knappast mitt betyg. Att tillagningen av maten dessutom minskar risken för smitta i jämförelse med tillagning i sjukhuskök höjer betyget ytterligare. Efter att ha legat på sjukhus där maten tillagats i eget kök kan jag säga att den mat som vi serverades smakprov av inte på något sätt kan jämföras smakmässigt. Om jag idag skulle bli inlagd på sjukhus skulle jag inte längre se till att vänner och anhöriga fixade in ätbar mat utan äta något av de olika alternativen med glädje liksom sju av tio andra patienter.

Allt är inte tipptopp men vi närmar oss

2010-08-29T09:17:00.000+02:00

Oppositionen har gjort det igen. Ännu en gång går man ut med budskapet om hur viktigt det är med jämlikhet i vården (vilket de har alldeles rätt i) och att Vårdval Stockholm bidragit till att ha ökat, snarare än ha minskat jämlikheten (vilket de absolut inte har rätt i). När sanningen blir för obekväm så är det alltså ännu en gång dags att dra till med en verklighetsbild som inte stöttas av något annat än snedvriden statistik. Ilija Batljan skrev häromdagen att vårdcentralerna där en de mest välbeställda bor har fått ett resurstillskott med 265 miljoner (vården i sin helhet har fått ett resurstillskott om 8 miljarder under mandatperioden som jämförelse).

Det fascinerar mig att ett så stort fokus läggs på att ett i sammanhanget så litet resurstillskott som fördelats till vårdcentralerna där en fjärdedel av patienterna bor.

I mina ögon borde fokus t.ex. ligga vid att patienterna i dag är mer nöjda än 2006, att det finns långt fler läkare och fler vårdcentraler i de områden där ohälsan är störst samt att den oberoende granskning som gjorts visar på att Vårdval Stockholm just bidragit till att minska den ojämlikhet som finns i vården.

Därmed inte sagt att allt är toppen. Det finns fortfarande stora skillnader i hälsotillstånd vid en jämförelse mellan olika grupper, t.ex. utifrån utbildningsnivå, boendeadress och kön. Dessa måste naturligtvis minimeras.

Det är därför bra att den de psykosociala besöken hos kurator och psykolog ökat och att taket för hur många besök vårdcentralerna får betalt för har tagits bort. Detta torde framförallt gynna personer ur de grupper som redan har en tuff situation.

Det är också bra att det hälsofrämjande arbetet nu ger en bonus så att t.ex. distriktssköterskorna kompetens ifråga om rådgivning och riskidentifiering kring alkohol, rökning, övervikt, etc., bättre tillvaratas. Också detta är något som i hög utsträckning gynnar individer ur de mer utsatta grupperna. Hjärt- och kärlsjukdomar exempelvis tillhör de sjukdomar är klart vanligare inom grupper med lägre inkomster: Eftersom dessa sjukdomar i viss utsträckning hänger samman med livsstilsfaktorer så är den förebyggande vården oerhört viktig. Vården kan naturligtvis aldrig sluta röka för någon eller tvinga någon att äta bättre men finns motivationen så kan den åtminstone underlätta en himla massa och det kan vara hela skillnaden.

Mycket kan naturligtvis fortfarande bli bättre men det förändrar inte att vården blivit bättre både för de 25 procent som bor i de rikaste delarna av Stockhom och för oss andra.

Mer info: SvD, Bloggar gör Rasmus, Birgitta Rydberg och Martin Ängeby

När alla gränser passeras

2010-08-28T10:09:00.000+02:00

Det gläder mig att TV4 stoppat Sverigedemokraternas valfilm som presenterades igår. Inte för att det är SD som gjort filmen för trots allt, oavsett vad vi tycker om deras politik och det människoförakt som den representerar, så har de precis som alla andra rätt att manifestera sina åsikter så länge de håller sig till den lagstiftning som gäller. Eftersom partiet så gärna talar om att svenska lagar ska gälla alla så borde det inte heller vara svårt för dem att ta in att lagstiftningen också gäller för dem, men icke. Istället kräver de nu svar på varför det skulle vara olagligt att säga att politik handlar om prioriteringar.

Det är det naturligtvis inte. I någon tidigare tidning som SD gav ut så beskrevs hur en gammal dam blivit förföljd och sedan rånad av unga tjejer och om jag inte minns helt galet så hade de niqab - precis som de kvinnor i reklamfilmen som till synes jagar den skräckslagna gamla kvinnan med rullatorn för att hinna först till en nödbroms som representerar pengarna. Det som grep mig i deras text var hur insinuant den var och det obehagliga sätt som den utmålade en grupp av människor.

Nej, det är inte olagligt att säga att politik handlar om prioriteringar. Det är inte heller olagligt att ställa två offentliga verksamheter mot varandra på ett likvärdigt sätt men det är inte detta som görs i filmen. I filmen framställs muslimer som grupp som hotfulla och det insinueras att kostnaden som invandringen medför inte bara motsvarar kostnaden för våra äldre utan också försämrar tillvaron för äldre. Det är här det brister och går över till hets mot folkgrupp.

Välfärd står inte i ett motsatsförhållande till invandring, snarare tvärtom. Vi behöver invandring för att klara vår välfärd. Vi behöver också bli bättre på att ta till vara på den kompetens och de resurser som invandringen bär med sig så att vägarna in på arbetsmarknaden förkortas, så att människor oberoende av ursprung får möjlighet att leva ett bra liv och så att utrymmet för den inskränkthet som SD profiterar på minskar.

Folkpartet har både kortsiktiga och mer långsiktiga idéer för att minska utanförskapet och till skillnad från SD tar förslagen sitt urspung i att alla människor har samma värde och att alla människor behövs oavsett ålder, kön, etnisk bakgrund osv. Diskriminering är aldrig någonsin ok oavsett grund - att finna lösningar till problem är det däremot. Att stanna vid att säga att vi vill kasta ut dem eller att invandrare är inte välkomna; det är ingen lösning - det är diskriminering och idioti.

Fler som bloggar: Peter Andersson, Annika Beijbom, Isobel Hadley-Kapmtz

Är jag utförsäkrad?

2010-08-26T08:17:00.000+02:00

Jag pratade med en riktigt orolig man här om dagen. Anledningen till att han ringde var att han ville ha besked om han hade blivit utförsäkrad och han var orolig över att ha läst så mycket i tidningarna om hur hård socialförsäkringen blivit. När vi pratade hade han näst intill övertygat sig själv om att han blivit utförsäkrad och att han inte skulle kunna betala hyran. Själv förstod jag inte vad han menade under de första minuterna av samtalet - varför skulle han vara det? Den här mannen hade varit sjukskriven under någon månad för något halvår sedan och är nu sjukskiven igen sedan någon dag av sin läkare.

Ibland - som här - blir det så uppenbart hur information eller snarare brist på information kan trigga igång oro och falska förväntningar. Han hade läst och försökt hänga med i debatter för att hålla sig något så när uppdaterad. De budskap som fastnat var orden: utförsäkrad, nekad sjukpenning och stupstock. Det var det han såg framför sig eftersom den uppfattning han fått av debatten var att utförsäkring är något som drabbar mängder av människor som varit sjukskrivna. Att det vid nedsatt arbetsförmåga finns möjlighet att beviljas sjukpenning i 2.5 år och ibland längre hade inte fastnat och inte heller att man omförsäkras eller att rehabiliteringskedjan börjar om från dag ett efter tre månaders arbete.

För mig är det en tragedi hur de rödgröna styrt debatten kring socialförsäkringen eftersom den nattsvarta bild som målats upp skrämt upp så många människor helt i onödan. Detta innebär inte på något sätt att jag förminskar den tragedi som flera av de människor som uppnår dag 914 eller den sista möjliga månaden med tidsbegränsad sjukersättning upplever. De personer som uppnår den sista möjliga dagen med sjukpenning eller sjukersättning innan omförsäkringen utgör emellertid undantagen. Många av dem hade inte heller behövt vara sjukskrivna under så här lång tid om de fått rätt behandling från vården, rätt stöd via sin arbetsgivare eller arbetsförmedlingen, haft mer kontakt med Försäkringskassan och själva tagit ett större ansvar för att tala om vad de skulle ha behövt för att må bättre.

Självklart har många av dem gjort allt vad de kunat och lite till för att komma åter (precis som det finns vårdpersonal, arbetsgivare, arbetsförmedlare och handläggare på Försäkringskassan som gjort allt de kunnat för att ge rätt stöd) men många har det inte. Skälen till varför är många och jag ser inte någon som helst anledning att skvätta med skuld- och skamsprutan eftersom det inte leder framåt. Istället skulle jag vilja att vi höjer blicken och ser att det faktiskt är dessa personer som i första hand hamnat mellan stolarna. Risken för att detta ska hända flera minskar genom den nya socialförsäkringen och det är en enorm medmänsklig framgång.

Vem ska välja hur jag tar mig hem - jag själv eller busschauffören?

2010-08-24T10:24:00.000+02:00

Möjligen är det fortfarande alldeles för mycket morgon för mig men jag blir så trött när jag läser att en kvinna nekats att åka med nattbussen för att busschauffören inte orkat köra närmare trottoarkanten så att hon kunde komma upp på bussen med sin rullstol. Till råga på allt hade han mage att häva ur sig att såna som hon borde åka färdtjänst. Än mer trött blir jag av inledningen till artikeln i Metro "Busschaufför vägrade hjälpa rullstolsburen kvinna". Det handlar inte om att busschauffören vägrade hjälpa kvinnan - han vägrade göra sitt jobb och valde istället att behandla henne som en icke-fullvärdig person. När jag läser något sånt här så hoppas jag så innerligt på att det ska stå för en missuppfattning.

Samtidigt inser jag att det är mer än sannolikt att det inte är någon missuppfattning det handlar om. En av mina närmaste väninnor sitter i rullstol och jag har vid mer än ett tillfälle häpnat över hur obekanta, t.ex. när hon ska handla, tilltalar mig eller hennes assistent istället för henne. Hur det som är helt självklart för mig kräver planering och motiveringar för hennes del.

Självklart ska kvinnan som Metro skrev om ha möjlighet att åka färdtjänst hem om hon det vill men det är lika självklart att hon istället ska kunna välja att åka nattbussen hem utan att vare sig behöva motivera sig eller vara tacksam för att busschauffören "hjälper" henne.

Delaktighet och möjlighet att själv kunna välja vilket alternativ som passar en bäst ska vara en rättighet - inte något man ska behöva bocka, be och buga om för att få tillgång till.

Anna Starbrink har också reagerat på artikeln liksom SHT.

En svartvit/rödgrön världsbild

2010-08-23T23:13:00.000+02:00

Precis som man ibland får leta efter det positiva i olika skeenden så kan man alltid - om man väljer det - hitta något negativt. Jag upplever att de rödgröna här är verkliga experter då de oavbrutet lyckas med konststycket att plocka fram vinnare och förlorare - allt är svart och vitt - och om det inte skulle vara på det sättet så fungerar det alltid att förvränga fakta en smula och insinuera att den politik som bedrivit under mandatperioden skapat mängder av problem. Det senaste utspelet i raden kommer från Ilija Batljan som idag lyfter skriver om att medelklassen har förlorat på Vårdval Stockholm. Han anger att det bara är invånarna i de kommuner och stadsdelar där den rikaste fjärdedelen av Stockholms invånare bor som tjänat på Vårdval Stockholm då dessa fått ett oproportionerlig stort resurstillskott genom vårdvalet vilket utifrån samma logik skulle innebära att 75% av stockholmarna förlorat på vårdvalet. Nästan alla stockholmare utom de allra rikaste är enligt honom satta på undantag.

Jag vet inte hur det är med er men själv blir jag tämligen frustrerad över människor som alltid förefaller jobba för att plocka ut det negativa i allt som händer dem och allt de ser – glaset är alltid halvtomt eller till och med nästan tomt – trots att samma händelser lika väl eller i huvudsak kan uppfattas som postiva och ibland rent av fantastiska.

Forskare vid Karolinska Institutets folkhälsoakademi har nyligen gjort en oberoende utvärdering av de två första åren med Vårdval Stockholm. Det de kom fram till var att husläkarbesöken ökat med 28 procent mellan åren 2006 och 2009 allt medan den totala kostnaden för husläkarverksamheten bara ökade med 2,8 procent. Det låter bra, eller hur, eftersom vi alla torde vilja få ut så mycket som möjligt till så hög kvalitet som möjligt utifrån våra skattepengar.

Det har startats 37 nya vårdcentraler i länet varav flertalet ligger i låg- och medelinkomstområden och det är i de här områden, där invånarna har en låg medelinkomst, som ökningen av besöken på husläkarmottagningarna skett - inte i de rikaste områdena - och det är också dessa invånare som idag står för den största andelen läkarbesök.

Peter Andersson skriver om hur besökstiderna har kortats och att enbart en "krämpa" per gång tas upp så att vårdcentralerna ska kunna boka in ett nytt besök och därmed kräva mer ersättning. Det är inte den här beskrivningen som jag vanligen hör från mina försäkrade och det är inte heller detta som utvärderingen visar på. Istället lyfts det upp att den patientupplevda kvaliteten har ökat parallellt med produktiviteten vilket måste ses som smått fantastiskt.

Visst, genom mitt arbete så vet jag att det finns läkare vid en del vårdcentraler som arbetar på det det sätt som Peter beskriver men det kan väl knappast anses vara Vårdval Stockholms fel om någon enskild arbetar för att tillskansa sig mer ersättning utan detta måste väl ändå snarare ses som ett mänskligt eller organisatoriskt problem om man upplever att Vårdval medför behov av att boka in ett långt högre antal patienter än vad andra vårdgivare ser som behövligt? De patienter upplever sig som ekonomiska brickor i ett spel snarare än som patienter i behov av individuellt anpassad behandling hoppas jag att de nyttjar möjligheten att byta vårdgivare och vårdcentral. Detta är för mig en av de största vinsterna med reformen; som patient har jag nu en större makt över min egen hälsa i och med att jag nu kan ta mina pengar med mig och gå om jag inte är nöjd med den vård och det bemötande jag får.

Jag tycker att det är en smula respektlöst mot väljarna att mörka att vården tillförts enorma resurser under mandatperioden och att vården idag fungerar bättre än vad den tidigare gjort, både sett till produktivitet och upplevd patientnytta. Självklart finns mer att göra men lösningen ligger inte i den bleka kopia av Vårdval Stockholm som de rödgröna presenterat. Ett ökat fokus på vårdtunga patienter behövs absolut och detta är något som redan planeras varför de rödgrönas alternativ fyller noll och ingen nytta. De har också rätt i att förebyggande insatser är oerhört viktiga men missar också här att nämna att detta faktiskt redan idag är något som bedrivs vid vårdcentralerna och som distriktssköterskorna ersätts för. Eftersom allt för många av de som jag kommer i kontakt med har omfattande psykosociala problem vill jag också lägga in samtalen med kurator och psykolog under förebyggande insatser och kan naturligtvis inte undgå att nämna att de psykosociala insatserna ökat med 50% under de senaste två åren.

För mig är glaset åtminstone halvfullt men det finns absolut utrymme för några droppar till i form av ökad patientnytta och en snabbare, säkrare och bättre vård för alla (oavsett bakgrund, sjukdomstillstånd, kön och ekonomi) samt för förebyggande insatser.

Läs vidare i debattartikeln i SvD och utvärderingen av Vårdval Stockholm. Skriver på samma tema gör Kalle Henriksson, Peter Andersson förståss, Birgitta Rydberg, Olov Lindquist och Lars Björndahl.

När längtan efter makt blir mer intensiv än förnuftet och känslan

2010-08-22T07:40:00.001+02:00

Var tionde anställd i välfärden – 100 000 läkare, lärare, sjuksköterskor och poliser – måste sägas upp om alliansen får förnyat förtroende, enligt en Socialdemokratisk rapport som Aftonbladet hänvisar till och där dog den sista gnuttan av tilltro till den Socialdemokratiska partistyrelsens önskemål om att bli valda av vilja att förbättra samhället. Far man med sådana uttalanden så är det knappast en vilja att förbättra samhället som som ligger till grund för kampanjen utan snarare en insiktslös maktfullkomlighet och arrogans. Så trist eftersom det finns så otroligt många socialdemokrater som engagerat sig i partiet utifrån sin tro på att S kan göra samhället mer jämlikt och bättre, framförallt för utsatta grupper. Dessbättre verkar det gnissla lite bland de småsossarna. Mindre bra är att flera väljare som tidigare röstat på S berättar att de i år inte tänker rösta alls eftersom de inte känner igen sig i partiet och att de blir illa berörda av de utspel som görs. Att färre röstar på S kan jag visserligen sympatisera med men inte om det innebär att människor låter bli att rösta för att de tappat tilltron till politiker.

Jag anser att vi alla har ett ansvar för att försöka låta den här valrörelsen handla om vad vi vill göra istället för att försöka trasha opponenterna. Jag är rädd att det sämre alternativet får till följd att människors förtroende för politiker och de politiska budskap minskar ytterligare och det känns som ett otroligt högt pris att betala för en gnutta makt.

Man skriver att regeringen redan sänkt skatten med närmare 100 miljarder. För en person boende i Huddinge och som tjänar 19 000 kronor/månad innebär detta 1387 kronor extra i plånboken varje månad. Visserligen har en person som tjänar 10 000 kronor mer i månaden en tusenlapp till i plånboken men det innebär väl inte att den förste blivit fattigare, eller hur? Troligen så har också den andre personen också levt tämligen sparsamt under fleråriga studier och har en del studielån att betala. Är det då orättvist att han eller hon får ut en högre skattesänkning? Jag tycker inte det - studier måste löna sig.

Har då skattesänkningarna som medfört att de båda fått det bättre inneburit att välfärden slaktats? Nä, inte det heller. Om jag håller mig till vården vilket kanske är lämpligt utifrån att S vill putta in en miljard till vården nästa år och det också är ett område som jag vet en del om på regional nivå i alla fall. I Stockholms län är fler nöjda med vården än vad de var vid mandatperiodens början och 8 miljarder ytterligare har skjutits in i vården sedan 2006. Inga nedskärningar alltså utan mer pengar och också mer innehåll för pengarna vilket skapat nöjdare patienter. Det finns fler läkare, fler mottagningar och fler läkarbesök görs i tidigare underförsörjda områden. Väntetiderna har blivit kortare, fler psykosociala besök görs och flera av de nya privata vårdgivarna har tillfört idéer och gett invånarna möjlighet att välja ut de vårdgivare som passar dem bäst, t.ex. utifrån att vissa tar emot patienter långt in på kvällarna eller specialisering. Psykiatrin har tillförts 1/2 miljard och flera mobila team ger möjlighet till stöd där patienten är. De neuropsykiatriska utredingarna har ökat med 450 procent, etc., etc., etc. Detta vid sidan om den nationella kömiljarden och rehabiliteringsmiljarden. Jag har svårt att se var försämringen ligger och och än mindre vad som motiverar spekulerandet om gigantiska nedskärningar framledes.

Självklart finns mer finns att göra och vården fungerar knappast perfekt men resursbrist kanske inte i alla lägen är det primära problemet. Visst, det behövs mer pengar på vissa områden och inte minst måste vården anpassas för att kunna ta emot en åldrande befolkning med ökande vårdbehov, t.ex. genom att utöka antalet vårdplatser som Birgitta Rydberg skriver om idag.

Läs vidare hos Socialdemokraterna, om ditt eget jobbskatteavdrag, i Aftonbladet och i DN. Kent Persson har också skrivit ett läsvärt inlägg om S mindre sympatiska utspel liksom Mary Jensen. Hans Åberg är liksom jag inne på genomförda förbättringar och skriver som alltid klart läsvärt.

Nollvisioner och civilkurage behövs

2010-08-21T11:24:00.000+02:00

Ännu en gång dyker det upp en ny artikel i tidningen där en tjej blivit mobbad av sina... nåja... klasskamrater. Varje gång någon sån här rubrik dyker upp - och det händer utan tvekan alldeles för ofta - växer klumpen av ilska, skamsenhet och vanmakt i magen. I nästan alla fall så har andra barn, ungdomar och värst av allt vuxna funnits i närheten utan att gripa in. Vuxna som har betalt för att finnas där, som har lön för att stötta barnens och ungdomarnas utveckling och som har ett tveklöst ansvar att ingripa när någon far illa....men som istället väljer att vända ryggen till den utsatta/den utsatte.

Enligt Friends mobbas 60 000 barn och ungdomar i sina skolor och mer än dubbelt så många har en klump i magen när det börjar dra ihop sig till en ny skoldag. Problemet är naturligtvis inte bara begränsat till skolorna utan problemet är vanligt också bland vuxna inom alla typer av arbetsplatser och det leder inte helt sällan till sjukskrivningar där det egentliga problemet döljs bakom diffusa diagnoser. För mig, och säkert för dig med, är det än värre när barn drabbas och när vuxenvärlden handfallna står bredvid och tittar på eller för all del, vänder ryggen i någon slags tyst överenskommelse om att det nog ändå måste vara offret som det är fel på. Det är det inte! Måhända lägger skuldbeläggande av offret någon slags mental vaddering över den egna skuldkänslan - över det bristande agerandet och avsaknaden av civilkurage. Vad tror ni? Som vuxen i en skadlig situation har vi i alla fall möjlighet att ta oss därifrån, att göra vad vi kan för att förbättra vår situation genom att välja att stå upp för vår rätt eller välja att ta oss därifrån. Det första alternativet är i det närmaste omöjligt för de flesta barn och det andra fungerar inte bättre det. Barn och ungdomar har rätt till en trygg skolgång och nolltolerans mot mobbning måste implementeras tydligare på skolorna eftersom det fortfarande finns uppenbara brister trots de insatser som gjorts under mandatperioden.

Folkpartiet vill att mobbning ska vara straffbart; det behöver tydligare markeras att det är galet att systematiskt kränka en annan människa också när det sker mellan elever (eller kollegor). Folkpartiet vill också ha en lex Sarah-lag som innebär att all personal i skolan ska vara skyldiga att anmäla all mobbning. Jag tycker visserligen att detta borde vara självklart redan idag men uppenbarligen är det inte det eftersom allt för många lärare, rektorer och andra vuxna i skolan förminskar elevernas upplevelser och bortförklarar det som händer. Kan detta bidra till ökat civilkurage så är jag definitivt för en lex Sarah. Att den eller de som mobbar också ska kunna förflyttas borde vara lika självklart det! Mobbning är inte jämförbart med hyss utan något som absolut måste tas på allvar och hanteras av de vuxna - av de som i första hand är ansvariga.

Läs vidare: Aftonbladet, Friends, Anna Mårtensson, Folkpartiet, Seved Monke och Helene Odenljung

Bättre sedelpressar eller bättre resursanvändning?

2010-08-19T11:14:00.000+02:00

Är mer pengar alltid svaret på hur vi ska kunna få det bättre? Allt för många utspel som gjorts under valrörelsen från de rödgröna antyder att det är så och M har under den senaste veckan sakta men säkert tagit upp racet. Själv är jag övertygad om att det är ett galet antagande - det finns allt för många exempel på verksamheter där vi skulle kunna ösa in precis hur mycket pengar som helst utan att få ut ett smack ytterligare vare sig i fråga om kundnytta eller någon form av mätbar förbättring. Visst, mer pengar behövs på många håll men det handlar i minst lika hög utsträckning om att se till att vi använder pengarna mer effektivt.

För ett par veckor sedan gav Sanna Rayman i ledaren "Vårdeffektivisera mera" några exempel på effektiviseringar som gjorts inom vården och som som medfört att patienternas lidande och personalens belastning minskat samtidigt som de ekonomiska kostnaderna blivit mindre. Utgångspunkten var att det lönar sig att göra rätt från början och våga tänka nytt.

Själv var jag på ett studiebesök på en privat mottagning i början på sommaren. Eftersom jag från flera andra vårdgivare hört rena mardrömshistorier om hur många patienter varje läkare måste träffa varje dag för att ekonomin ska kunna gå ihop så ställde jag självklart frågan: hur många patienter behöver en läkare träffa per dag för att ni ska gå runt? Svaret förvånade mig oerhört. Där, på den privata mottagningen, uppgav man att deras läkare behöver träffa hälften så många patienter per dag jämfört med vad personalen på för mig mest välbekanta, likvärdiga och offentligt drivna mottagningen, uppger. Patienterna på den privata mottagningen kom trots detta snabbare i kontakt med läkare hos dem och ingen avvisade allt medan väntetiderna på den landstingsdrivna mottagningen fortfarande är långa, en stor andel patienter avvisas och många andra som jag pratar med upplever att de stör personalen när de kommer på besök.

Jag vill inte säga att privat vård med nödvändighet är bättre - för mig är det fullständigt egalt vem som utför vården så länge den fungerar väl utifrån patientens behov. Däremot så visar exemplen på att pengar inte är allt, att effektivisering är möjlig att göra på ett sådant sätt som gagnar patienterna och att mycket handlar om inställningen till arbetet och till patienterna. Vi behöver definitivt privata alternativ som tillför nya, fräscha idéer och minst lika tydligt är det att vi behöver bli bättre på att ifrågasätta hur vi bedriver olika verksamheter, följa upp vad som fungerar eftersom kvalitet alltid lönar sig i längden och skrota inställningen om att mer pengar är lösningen till allt.
Läs gärna Maria Bergströms inlägg om kvalitetsarbete och jämförelser inom vården.

Jante och hoppet inför framtiden

2010-08-17T21:51:00.001+02:00

I SvD idag beskrivs en ny metod där en nervstimulator opererats in med goda resultat på några personer med kronisk värk och där stimuleringen anpassas efter bärarens aktivitet och kroppsställning. Bravo!, Excelente!, Magnifico!, Espléndido!, tänker jag och hoppet väcks igen om att alla andra med kronisk värk ska slippa ifrån eländet.

Samtidigt presenterar Jan Björklund en reform om att erbjuda elever i årskurs sju til nio, och som är riktigt duktiga på matematik, inom natur- eller samhällsvetenskapliga ämnen, möjligheten att gå i specialklasser där deras behov av utmaningar tillgodoses, där deras möjlighet att utvecklas vidare och bli ännu bättre stimuleras och där viljan och motivationen inför fortsatta studier grundläggs. Ylva Johansson (S) protesterar naturligtvis utifrån att förslaget skapar en urvalsskola ty i den skola hon vill se ska alla vara medelmåttor - ingen ska naturligtvis halka efter men ingen ska heller få det stöd som behövs för att sticka ut på ett positivt sätt; för att utveckla sin fulla potential, för att på sikt kunna bli genial och kanske till och med bidra till forskning som bidrar till en bättre värld.

Alla kan naturligtvis inte bli framgångsrika forskare som förbättrar världen och det är knappast heller önskvärt - alla människor och alla olika kompetenser är viktiga. Men det förändrar inte att vi också måste tillåta elever som har särskilda förmågor att utveckla dessa, att uppmuntra deras framsteg och stimulera deras utveckling så att också deras behov tillgodoses. Den förhoppningsvis snart utrotade Jante får inte fotsätta stå i vägen för studiebegåvade barn och ungdomar med ett avundsjukt grin på läpparna.

Skriver om spetsutbildningar gör: SvD, Expressen, Aftonbladet, Ida Lindh, Malin Danielsson, Helene Odenljung, Mary X Jensen och Rasmus Jonlund.

I de rödgröna fablernas värld

2010-08-15T16:24:00.001+02:00

Att människor som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning inte kan arbeta ska ha rätt till ersättning som kompensation för inkomstbortfallet är jag helt övertygad om att är något som alla partier är rörande överens om. Just därför gör det mig så frustrerad när de röd-gröna framställer att de, just de, abonnerar på all mänsklig godhet och demoniserar motparten genom uttalanden som t.ex. "Moderaterna utgår ifrån att människor måste jagas för att vilja arbeta". Just därför tycker jag att det är väl på sin plats att gå igenom den överenskommelse som de rödgröna utarbetat för sjukförsäkringen och slutsatsen blir att... låt oss för att vara diplomatiska en stund... tomma tunnor skramlar mest. Överenskommelsen är ett hopkok av vilseledande påståenden, skärpningar av nuvarande system och trams i en salig blandning. Nåja, ett och annat om än outvecklat bra förslag finns också med.

Med hänsyn till hur högljutt de anklagat alliansen för bristande empatisk förmåga så hade jag förväntat mig tämligen stora skillnader mellan nuvarande system men icke. Det gläder mig eftersom rehabkedjan i mina ögon är bra.

Än mer förvånad blir jag över att sex av de tio förslag som presenteras motsvarar det sätt som Försäkringskassan redan arbetar på. Man vill alltså införa arbetsmetoder som i huvudsak redan ligger på plats. Well, detta kan väl vara en bra metod om man är intresserad av att uppfylla vallöften men det känns knappast renhårigt.

Det första förslaget handlar naturligtvis om att avskaffa "stupstocken" som enligt bland andra Luciano Astudillo gör människor försäkringslösa. Jag har svårt att se att det finns någon annat skäl för de rödgröna att fortsätta att tjata om stupstocken trots att det inte finns någon bäring i verkligheten i begreppet än att skrämma upp människor som redan är sårbara. Faktum är att de som har förutsättningar att komma ett steg närmare arbetslivet har rätt till aktivitetsstöd under de tre månader eller längre som hon eller han deltar i det program som ska utformas inte bara utifrån de egna medicinska behoven utan också de egna önskemålen. För de som på grund av sjukdom inte har möjlighet att delta i programmet, trots de stora möjligheterna till individuell anpassning som ges, finns det möjligheter att behålla ersättning via Försäkringskassan. Jag har svårt att se det galna med att människor som varit borta från arbetslivet i 914 dagar eller längre under en omställningsperiod ges möjlighet att pröva sin förmåga utifrån egna förutsättningar.

De rödgrönas andra förslag är att den sjukskrivne ska få rätt till en individuell bedömning av sin arbetsförmåga inom sex veckor. Guess what? Innan Försäkringskassan beviljar – eller för den delen avslår en begäran om sjukpenning så görs alltid en individuell prövning och detta görs sedan varje gång ett nytt läkarintyg kommer in. I de flesta fall får den sjukskrivne beslut inom 30 dagar från det att han eller hon kommit in med begäran om sjukpenning och läkarintyg. Det kan ta längre tid om det saknas uppgifter, antingen från den sjukskrivne själv eller från läkaren. Detta har periodvis fungerat dåligt men det är till syvende och sist något som Försäkringskassan redan arbetar för.

Det tredje förslaget innebär att den sjukskrivne ska senast efter tre månader ska ha rätt till individuell rehabiliteringsplan. Hmm, också det här känns bekant... Undrar om det kan ha något med att göra att det är så här Försäkringskassan jobbar idag i de fall där det är möjligt.

Det fjärde förslaget handlar om att avskaffa de stelbenta tidsgränserna i sjukförsäkringen. I stället för prövning mot arbetsmarknaden efter 180 dagar ska efter sex månader göras en "fördjupad utredning om möjligheterna till att återgå till arbetet och den som behöver ska kunna få sjukpenning även under längre tid. Med hänsyn till att det inte är speciellt många sjukskrivna som får sin sjukpenning indragen efter dag 180 (eftersom flertalet som har nedsatt arbetsförmåga i förhållande till eget arbete och andra arbeten hos arbetsgivaren också har det i förhållande till arbeten på arbetsmarknaden och därmed rätt till sjukpenning) förefaller det barockt att hävda att prövningen görs mot ”en i det närmaste fiktiv arbetsmarknad”. De som har så omfattande aktivitetsbegränsningar att annat arbete inte heller är rimligt, inom kort kommer att kunna gå tillbaka till den egna arbetsgivaren och/eller är svårt sjuka har rätt till sjukpenning även efter dag 180. För mig låter det här som en helgardering; vi tycker egentligen att rehabkedjan är bra men vi kan inte stå för det eftersom vi gnällt om hur inhuman den är sedan den infördes, eller?

Också förslaget om införande av en rehabiliteringspenning förefaller märklig med hänsyn till att denna ersättning redan finns och används framförallt för personer som får rehabilitering i samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen eller via de projekt inom de lokala samordningsförbundens verksamhet där också kommunen och landstinget deltar. Varför lägger man ett förslag om att införa något som redan är infört sedan länge?

Man lägger också ett förslag om att personer som behöver det ska kunna få sjukpenning under längre tid. Här skulle ett klargörande av vad som är längre tid vara av värde eftersom också denna möjlighet finns. Försäkringskassan gör sin prövning utifrån den sjukskrivningsperiod och den motivering som anges av läkaren redan idag och med en vettig motivering finns det möjlighet att godkänna också långa perioder i stöten.

Det tionde förslaget handlar om att man vill ge de som utförsäkras stöd via Arbetsförmedlingen så att de kan komma tillbaka. Med hänsyn till hur mycket man kritiserat just införandet av arbetslivsintroduktionen som just syftar till att ge människor som inte längre har rätt till ersättning via socialförsäkringen ekonomiskt stöd, aktiv rehabilitering eller andra insatser blir det nästan skrattretande när de själva lägger som förslag att man vill införa ett motsvarande program.

Tre av förslagen har viss bäring i verkligheten. Förslaget om ett höjt tak i försäkringen tackar vi som ändå tjänar rätt ok för men detta kan väl knappast sägas gynna de låginkomsttagare de rödgröna säger sig värna om. Att 80 procent ska gälla under hela sjukskrivningsperioden gynnar också det bara en tämligen begränsad kategori de som är sjukskrivna mer än ett år och som inte har en allvarlig sjukdom eller godkänd arbetsskada.
Rehabiliteringsfonden skulle kunna vara ett intressant förslag men skrivningen är så luddig att det varken går säga bu eller bä förrän efter valet, en väl använd men ack så tråkig strategi även det.

Att däremot göra det möjligt att kombinera studier och sjukskrivning ser jag däremot som mycket positivt eftersom vi vet att studier kan vara en väldigt bra rehabiliteringsmetod. Att det sedan är något som gissningsvis borde komma oavsett regeringsalternativ gör inte idéen sämre.

Det finns en del saker i överenskommelsen som gör mig riktigt konfunderad och som jag skulle vilja ha ett riktigt klargörande av:

1. möjlighet till förtida pension ska bara kunna erbjudas dem som är över 58 år och först när inga åtgärder återstår som kan öka möjligheterna till anställning. Innebär detta att ersättningsformen sjukersättning ska plockas bort? Vad händer med alla de som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning saknar arbetsförmåga oavsett trots att de är yngre (här tänker jag framförallt på de som har omfattande medfödda skador, sjukdomar som successivt bryter ner funktionsförmågan, allvarliga psykiska tillstånd, etc)?

2. flexibiliteten, t.ex. i fråga om sjukskrivningsgraden, ska ökas. Hur tänker man sig att det ska vara möjligt att göra en något så när rättssäker bedömning av en persons arbetsförmåga i än mindre grader än de nu existerande 25, 50 och 75 procent? Detta är i praktiken inte görbart utifrån andra kriterier än personens egna ståndpunkt. Inte ens världens bästa läkare kan utifrån en medicinsk bedömning komma fram till att en person har 75, 80 eller 85% arbetsförmåga.

3. man skriver att begreppet arbetsförmåga som hittills använts är för statiskt och att man ska se över arbetsförmågebegreppet och hänvisar här till SOU 2009:89 där man istället talar om försörjningsförmåga där faktorer som ålder, utbildning, erfarenhet, förmåga att lära nytt, etc., också vägs in. Innebär detta att man överväger att gå tillbaka till det system som gällde före renodlingen 1995 där också andra faktorer än medicinska vägdes in vid bedömningen? Vad räknar man med att detta kommer att innebära för samhällsekonomin? Spontant förefaller detta helt och totalt vansinnigt för mig utifrån att jag tämligen ofta träffar tämligen unga personer som utbildat sig till något som de inte fixar och som utifrån det hävdar att de borde ha rätt till ersättning ftram tills dess att de mår bättre oavsett om det ens på sikt kan vara realistiskt. Ett sånt system kan inte leda till något annat än hysteriska inlåsningseffekter.

Jag menar egentligen inte att vara sarkastisk men blir så sabla trött på det meningslösa och substanslösa käbblet. Det jag istället vill se är att de personer som är sjuka får stöd rätt stöd snabbare för min upplevelse är att det snarare är här bristerna ligger än i den nya socialförsäkringen. Dessbättre har rehabiliteringskedjan snarast bidragit till att sätta press på samtliga aktörer att ta ett större ansvar för att underlätta återgång till arbete; den sjukskrivne själv, Försäkringskassan, vårdgivaren, arbetsgivaren, etc. Detta är utifrån mitt perspektiv en av de största vinsterna med rehabkedjan eftersom människor knappast blir friskare av att gå hemma utan stöd.

Visioner är viktigare än pengar

2010-08-13T10:29:00.001+02:00

Hela 70 miljoner kronor och 40-50 000 människor som hjälper till räknar Ibrahim Baylan med att ha tillgång till under valrörelsen enligt gårdagens Aftonbladet. Imponerande summa och ett minst lika imponerande antal aktiva medlemmar. Möjligen, tänker jag en smula sarkastiskt, skulle det vara bättre om de hade haft idéer för vad de ville göra istället för att bara berätta vad de tycker är fel med Alliansens politik. Trots allt är jag övertygad om att människor är smartare än så och väljer utifrån vad de tror är bra för sig själva och Sverige.

Den här och flera andra härliga valaffischer hittar du på valaffisch.se.

Jag köper inte Socialdemokraternas vision för jobbpolitiken (och knappast en att de har någon då det genomgående är gammal skåpmat som presenteras) men möjligen är jag något partisk här. Socialdemokraterna pekar på att arbetslösheten ökat under mandatperioden. I min värld är inte detta så märkligt även om det självklart är tragiskt för de drabbade; trots allt har vi gått igenom en mycket allvarlig ekonomisk kris som Sverige, sett ur ett internationellt perspektiv hanterat tämligen väl enligt ett flertal oberoende parter.

SCB brukar vara rätt så tillförlitliga och enligt deras Arbetskraftundersökning för juni 2010 var det 50 000 fler som arbetade än motsvarande tid förra året vilket låter rätt bra i mina öron. Att tendensen också är positiv låter ännu bättre. Däremot har de rödgröna helt rätt i att arbetslösheten fortfarande är för hög och också i att långtidsarbetslösheten, som också ökat under under det senaste året, är riktigt bekymmersamma.

På morgonnyheterna i morse tog man upp att flera nyetablerade företag redan börjat skriva varsellistor för att vara förberedda vid ett eventuellt regeringsbyte. Det handlade om företag som producerar de hushållsnära tjänster som oppositionen vill avskaffa avdragsmöjligheterna för, trots att det enligt Almega riskerar att medföra att ca 5500 arbetstillfällen - framförallt för kvinnor och för många med en begränsad anknytning till arbetsmarknaden - försvinner. Detta klingar illa med en genuin önskan att minska utanförskapet och minska långtidsarbetslösheten - om det inte skulle vara så att det bara är ett problem när män står utanför arbetsmarknaden, vilket inriktningen på de riktade åtgärder som de rödgröna vill göra antyder?

Nåja, istället för att prata om vad de rödgröna vill så kan vi väl prata om något roligare. På nyheterna i morse tog man också upp att från den 1 augusti får asylsökande söka jobb redan från dag ett under förutsättning att de kan stryrka sin identitet. Himla bra eftersom all kontakt med arbetsmarknaden bidrar till minskad risk för utanförskap som inte bara bidrar till en frustrerande och mycket besvärlig situation för individen och hans eller hennes anhöriga utan också bidrar till ökade fördomar och onödiga samhällskostnader. Förhoppningsvis kan detta åtmistone i någon utsträckning bidra till att den idag horribelt långa mediantiden från uppehållstillstånd till arbete förkortas.

Ett utvidgad satsning på lärlingsutbildningar som ger unga kontakter, erfarenhet och kunskap för att underlätta vägen in till arbete, utökade avdrag för hushållsnära tjänster för äldre och barnfamiljer, mikrokreditgivningkontor i utanförskapsområden, låga arbetsgivaravgifter för personer med dålig anknytning till arbetsmarknaden, reformerat lönebidrag och förändringar av LAS, förenklade regler för företagare samt ökad trygghet de som tar steget och öppnar ett eget företag är bara några exempel på vad Folkpartiet kommer att driva för att minska arbetslösheten. Ingen insats torde leda till att problemet försvinner men många bäckar små....

Till syvende och sist lär väljarna välja det parti som har bäst idéer för framtiden - inte det parti som har mest pengar och flest valarbetare.

DNs ledare tar också upp ämnet och mer finns att läsa hos helt underbara Anybody's place, lika underbara Per Altenberg och hos Peter Andersson som har en något annan synvinkel men som brukar skriva klokt.

Vård utifrån behov - inte utifrån personnummer

2010-08-09T18:56:00.000+02:00

I går var jag nere i Nynäshamn för att tillsammans med LUF Nynäshamn kampanja för papperslösas rätt till vård. För LUF, för mig och för alla liberaler är det fullständigt galet att villkoren för papperslösa flyktingar i behov av sjukvård skiljer sig mellan olika landsting; att vissa landsting tar betalt även för akutvård vilket medför att många inte har råd att få den vård de är i behov av. Fullständigt barockt eftersom människovärdet knappast sitter i ett nummer - alla ska naturligtvis få den vård de behöver!

Glädjande nog ligger Stockholms läns landsting i framkant och utgångspunkten är att ingen ska förnekas vård för att papper saknas – vårdens och vårdpersonalens uppgift är inte att agera polis eller migrationsmyndighet utan att behandla människor som är sjuka. Än mer glädjande är att policyn också nått ut till personalen: en härlig kvinna som arbetade på ett av Stockholms sjukhus ifrågasatte varför vi över huvudtaget kampanjade eftersom det var så självklart för henne att även papperslösa har rätt vård och påpekade att det var självklart för alla var man hittade policyn. Sällan har jag blivit så glad över att någon tyckt att kampanjen var onödig!

Christoffer Fagerberg, Birgitta Rydberg, Rasmus Jonlund, Kristina Palmgren, Andreas Froby, med flera har tidigare skrivit om ämnet.

Länk till namninsamlingen hittar du här:

Att se möjligheterna istället för hindren

2010-08-07T19:56:00.000+02:00

I Sydsvenskan idag skriver helt fantastiska Nyamko Sabuni, tillsammans med fem kommunalpolitiker från Skåne, att lagen bör ändras så att alla kommuner kräver motprestationer från arbetsföra mottagare av socialbidrag. Syftet: att minska risken för att människor hamnar i ett permanent bidragsberoende som inte bara är kostsamt för samhället utan också, och i än högre grad kostsamt för individen vars ekonomi trasas samman, vars dagliga rutiner faller samman och vars självkänsla och egenvärde urholkas. Flertalet behöver bara stöd en kortare period men allt för många fastnar i ett långvarigt bidragsberoende och utanförskap. För dessa är trösklarna för att komma åter alldeles för höga. Många som blir beroende av ekonomiskt stöd tappar relativt snabbt sitt sociala nätverk och många utvecklar en psykisk ohälsa med ångest, social fobi och depression, som försvårar vägen tillbaka ytterligare.

Spontant låter det för mig helt självklart, eller hur, att krav på motprestation minskar sträckan tillbaka till självförsörjning? Det är också detta olika studier visar på: aktiveringskrav leder till att färre hushåll tar emot socialbidrag, att fler börjar arbeta och att den genomsnittliga löneinkomsten i stadsdelarna ökar. Trots den uppenbara logiken ligger den (o)omtänksamma socialdemokratiska inställningen om att det är fult att ställa krav på människor, oavsett om det är till men för dem eller inte, kvar och enligt lagen måste socialnämnden ha särskilda skäl för att kräva att personer över 25 år skall delta i praktik. För äldre krävs särskilda skäl.

Men passiva insatser leder knappast vidare till en förhöjd aktivitet vad gäller att ordna upp sin situation och sin ekonomi - snarare tvärtom. Aktivering med praktik kombinerat med jobbsökande för alla som kan ökar möjligheterna att komma åter, ger nya kontaktytor och ger också något att peka på att man gjort något aktivt för att förbättra sin situation när man möter sin förhoppningsvis nästa arbetsgivare. Det minskar också risken för att hamna i en nedåtgående spiral som leder till sjukdom vid sidan av den ekonomiska problematiken.

Att jobba för att förbättra sin situation och att börja arbeta måste naturligtvis också löna sig och så är inte alltid fallet idag på grund av marginaleffekter; tjänar du pengar minskar försörjningsstödet i samma takt. Detta är inte rimligt varken utifrån att det kostar en slant att börja jobba igen (samtidigt som marginalerna är obefintliga för gruppen som fått försörjningsstöd en period) eller utifrån synen om att arbete ska löna sig. Folkpartiet vill därför att det ska vara möjligt att tjäna 1 500 kronor under sex månader utan att biståndsbedömningen ändras.

Själv skulle jag gärna också se att stöd till förebyggande hälsovård införs för de personer som behöver försörjningsstöd en längre tid eftersom den ekonomiska förmågan att ta ansvar för sin hälsa snabbt avtar när ekonomin inte räcker till.

Att ställa krav krav utifrån individens förmåga är att bry sig. Om det samtidigt kombineras med att hon eller han också får de verktyg som behövs för att komma vidare så får hon eller han en reell möjlighet att skapa sig ett bättre liv.

Rasmus har tidigare skrivit om samma ämne liksom FP Norrbotten, Erik Svansbo och Per-Åke Fredriksson.

En arbetsmiljö som befrämjar hälsa och utveckling främjar också en god vård

2010-08-04T19:27:00.003+02:00

I veckan presenterade Folkpartiet sin personalpolitik för Stockholms läns landsting inför nästa mandatperiod. Frågan om vilken arbetsmiljö vi vill ha inom landstinget är jätteviktig för framtiden, både för de 45 000 anställda och för oss andra som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med någon av de verksamheter som landstinget ansvarar för.

Flertalet av de anställda arbetar inom vården och för att det över huvud taget ska vara möjligt för oss att uppnå målet; en vård i världsklass, krävs en arbetsmiljö som skapar förutsättningar för mänsklig tillväxt. Vi måste bli bättre på att tillvarata de anställdas resurser i högre grad än vad vi gör idag; ge dem möjlighet att utvecklas via breddade karriärvägar, utbildningsmöjligheter och traineeprogram, så att landstinget som arbetsgivare upplevs så tilltalande att ny kompetent personal lockas till vården samtidigt som redan anställda tilltalas av tanken att stanna kvar och bidra både till kontinuitet och fortsatt utveckling.

En grundläggande faktor i sammanhanget är de anställdas upplevelse av trygghet i arbetssituationen och dessvärre finns här fortfarande stora brister. Här i veckan hade jag ett tankeväckande samtal med en psykiater i bekantskapskretsen. Hon var vid tillfället oerhört frustrerad efter att ha varit i kontakt med en av sina kollegor.

Hennes kollega hade haft två enormt jobbiga incidenter under den senaste månaden. I båda fall hade kollegan utsatts för glåpord, hot om anmälan till HSAN och också påtagliga hot. Den utlösande faktorn var att hon vägrat att skriva ut läkarutlåtanden till dem där hon intygade att de på grund av sjukdom saknade arbetsförmåga. Detta baserat på att hon inte gjorde bedömningen att de var sjuka och de hade inte heller haft någon behandling eller kontakt sedan förra gången de begärde att få ett underlag för att lämna till Försäkringskassan. Hon gjorde alltså precis vad vilken ansvarig läkare som helst borde göra i den situationen - hon vägrade att intyga falskt.

Det är långt ifrån första gången jag hör berättelser från läkare - ofta anställda inom psykiatrin - som blivit hotade och som hamnat i hotfulla situationer när de vägrat att sjukskriva en patient som de inte anser att det finns någon som helst anledning att sjukskriva. Flera av dem är också helt öppna med att de - för att slippa ta den hotfulla, jobbiga eller otrevliga situationen - skriver dåliga underlag och hoppas på att Försäkringskassan ska se igenom underlaget och ta diskussionen med patienten. Också denna psykiater funderade nu över att ta den enkla utvägen och fortsättningsvis skriva dåliga underlag för att slippa utsätta sig själv för liknande situationer som hon precis gått igenom. Att detta dessutom bara är en aspekt av vårdpersonalens arbete som medför hotfulla situationer vittnar inte minst dagens artiklar i DN om; Kvinnor drabbas mest av våld och Personlarm ska öka tryggheten i Malmö.

Det är naturligtvis inte acceptabelt på något sätt att personal som gör sitt jobb hotas i sitt arbete - eller vilket också inträffar - utanför arbetsplatsen men på grund av sitt arbete. En nolltolerans mot våld och hot mot alla anställda inom landstingets verksamheter behövs därför utan tvekan. Åtgärder för att öka både den fysiska och psykiska tryggheten behöver förstärkas såsom möjlighet till handledning i förebyggande och hanterande syfte liksom andra hälsofrämjande åtgärder är viktiga medel. Utbildning av chefer i hur de ska agera när det som inte får hända ändå händer behövs också för att ingen mer ska behöva drabbas av oförstående och överslätande chefer som hänvisar till patientnöjdhet i samband med incidenter.

Landtingets medarbetare förtjänar bättre och det gör också alla riktiga patienter som drabbas både direkt och indirekt av att vårdpersonalens arbetssituation inte rymmer det mått av trygghet de faktiskt - precis som alla andra - har rätt att kräva både på sin arbetsplats och i sin yrkesutövning.

Skriver om personalpolicyn gör också Birgitta Rydberg och Maria Wallhager.

En bättre psykiatri utifrån patienternas behov

2010-07-29T19:51:00.000+02:00

En av de absolut mest utsatta patientgrupperna är de som lider av psykisk ohälsa och deras möjligheter att få den vård de behöver är fortfarande inte tillräckligt bra - i vissa fall inte ens bra - trots att enorma resurser tillförts psykiatrin de senaste åren. Skillnaderna mellan hur stor andel av patienterna vars remisser skickas tillbaka till primärvården skiljer markant mellan mottagningarna liksom möjligheterna att få träffa en psykiater istället för "bara" en behandlare och så vidare. Det är inte heller helt ovanligt att patienten är missnöjd med den psykiater han eller hon fått träffa vilket vid psykisk ohälsa är minst lika viktigt som vid all annan ohälsa. Att själv kunna välja vårdgivare borde därför vara självklart men nej då, inte riktigt ännu. Däremot är det en av de viktigaste punkterna i Folkpartiets förslag för psykiatri och psykisk vård i världsklass i Stockholms län; självklart ska man även vid psykiatrisk vård kunna välja vårdgivare utifrån sina egna önskemål och behov och det också under pågående behandling och vid tvångsvård.

Många med psykisk ohälsa lider också av andra sjukdomar (självklart - inte heller psykisk ohälsa ger någon immunitet mot andra sjukdomar). Stärkt samverkan mellan olika vårdgivare samt hälsofrämjande insatser både med inriktning på fysisk och psykisk ohälsa är därför andra områden som behöver utvecklas eftersom risken att falla mellan stolarna är allt för stor i de lägen då man inte själv har ork eller förmåga att ta hand om sig själv och söka rätt insatser på olika håll.

En tredje punkt i sammanhanget som är omöjlig att låta bli att ta upp, är behovet av evidens inom vården, uppföljning av den vård som ges och mer forskning. Det är väl klart som fanken att personer som redan befinner sig i en extremt utsatt situation inte ska behöva riskera en sämre vård än vad vi accepterar för andra patientgrupper och dessutom, i vissa fall, icke-vetenskapligt grundad.

Slutligen, en utbyggnad av det psykosociala stödet och den mobila uppsökande vården, är också något som jag är oerhört glad över att det finns med i programmet. En stor andel av de jag kommer i kontakt med berättar oerhört ruskiga historier om sina svårigheter att få vardagen att gå ihop; att komma upp, att komma ut, att komma i kontakt med andra människor, att komma iväg till arbetsgivare eller vårdgivare med för den delen... En utökad mobil verksamhet och bättre psykosocialt stöd torde öka förutsättningarna för att människor ska få det stöd de behöver både i vårdkontakten och i vardagen.

Bloggar om detta gör också Mattias Lönnqvist och Birgitta Rydberg. Jag håller helt och hållet med Mattias; Folkpartiet har ett brett och genomtänkt sjukvårdspolitiskt program som skapar de bästa förutsättningar för en vård som de facto innebär Vård i världsklass för alla.
Anna Gustavsson (v) har också skrivit ett klart läsvärt inlägg om behovet av bättre stöd till psykiskt sjuka. Jag håller inte med om analysen - att pengar och personal är lösningen på problemen - men hon har en hel del andra poänger.

Våld i nära relationer bränner lika hårt oavsett vem som utdelar slaget

2010-07-27T19:54:00.000+02:00

Ni vet den där känslan av overklighet som man får när någon man känner - läs kvinna - berättar att hennes pojkvän, sambo, make har slagit henne. Hur konstigt det känns och hur gärna man vill att man ska ha missuppfattat budskapet i det hon säger för... Någon man känner och litar på kan väl inte bete sig så illa, eller? Jag kan tänka mig att det måste vara än värre för en man att berätta att hans sambo - oavsett kön - slår eller våldtar honom. De kvinnor som utsätts lever ofta med en djup skuldkänsla och omgivningens misstro - för det är trots allt oerhört svårt att ta till sig att något sånt här inträffar i ens omgivning och utförs av vanliga människor - ovanpå de egna känslorna av otillräcklighet hindrar många från att berätta. Denna svårighet lär knappast vara mindre i samkönade relationer eller där kvinnan är den som slår.

En av kommentarerna till Birgitta Rydbergs debattartikel idag är skriven av en polis som anser att detta är en pseudodebatt eftersom han, i egenskap av polis, inte kommit i kontakt med så värst många män som blivit misshandlade i en familjesituation. Det framkommer inte hur han vet det. Kristallkula möjligen eftersom få människor springer runt och berättar för kreti och pleti om sina familjehemligheter utan detta är något som tenderar att komma fram först när förtroendet för motparten är tillräckligt starkt. Skuldkänslorna över att inte sett tecknen i tid, över att inte ha lämnat i tid, är vanligen allt för starka fram tills dess.

Jag gläds därför oerhört över Birgitta Rydbergs förslag om att öppna en mottagning för våldtagna och våldsutsatta män på Södersjukhuset. Alla som far illa i en relation ska naturligtvis ha rätt till en likvärdig vård och ett likvärdigt bemötande oavsett kön och levnadsförhållanden. Det är till syvende och sist en fråga om jämlikhet och respekt för alla människors lika värde.

Birgitta Rydberg och Rasmus Jonlund har tidigare skrivit intressanta inlägg på samma ämne och mer läsning finns i Folkpartiets rapport: Regnbågsmärk landstinget.

Glad sommar!

2010-07-27T18:09:00.000+02:00

Eftersom jag kommer att jobba hela sommaren så har det inte riktigt känts som läge att önska min omgivning en trevlig sommar men härom dagen fick jag sommarens härligaste sommarhälsning från ett par med tillhörande charmtroll som förgyllde min tillvaro enormt under en tämligen trist period av mitt liv. Eftersom det trots jobb är sommar och jag här ligger lite efter min tid så passar jag på att knycka deras sommarhälsning i förhoppning om att kunna glädja någon annan.

Jag passar också på att rekommendera deras hemsida eftersom den oerhörda kompetens de har när det gäller papegojor är outsinlig och deras hemsida får mina mungipor att alltid flytta sig några grader norrut: Ligizternas hemsida.

Lite respekt för andra, tack!

2010-07-27T16:57:00.000+02:00

Det fascinerar mig över hur vissa ämnen tenderar att bli näst intill för infekterade för att knappt diskuteras. Rättigheter och skyldigheter hör många gånger dit liksom diskriminering, HBT-frågor och inte minst socialförsäkringen, har det med all oönskvärd tydlighet framkommit under de senaste dagarna. Fruktansvärt tragiskt tycker jag eftersom det handlar om frågor som är oerhört viktiga för många. En viktig konsekvens av detta är att det allt för ofta leder till en nedtonad debatt som minskar möjligheten för att bra idéer och synpunkter ska kunna växa fram. Jag skulle så otroligt gärna vilja se mer av konstruktiva förslag och önskemål istället.

Vad gäller min blogg så kommer jag fortsättningsvis radera kommentarer och inlägg som inte rymmer något konstruktivt, idéer om hur det skulle kunna bli bättre eller diskussioner som inte andas respekt för andra. Min och andras tid är nämligen alldeles för värdefull för att lägga onödig tid på slikt slag. Du som skrev att du jobbar på FK. Jag har tämligen svårt att tro dig eftersom din beskrivning inte förefaller ha mycket bäring i verkligheten. Uppmaningar till lagbrott har jag svårt att tro att skulle förekomma från någon del av organisationen och skulle det förekomma så borde du vara öppen för en kontakt med någon av de högre cheferna vilket du tidigare erbjudits. Ditt inlägg har jag naturligtvis fört vidare i förhoppning om att det kan ge dig något. Jag väljer att inte publicera ditt inlägg därför att jag har svårt att se att det skulle tillföra något annat än skrämselhicka för människor som redan befinner sig i en prekär situation och det är inte något som jag vill bidra till. Om du vill får du däremot gärna skicka mig ett nytt inlägg med dina kontaktuppgifter så försöker jag förmedla en kontakt vidare.

Jag passar samtidigt på att tacka för intressanta länkar och synpunkter och er som tagit er tid att beskriva vad ni gått och går igenom. Som ni säkert noterat pratar vi i mångt och mycket om samma sak och ser samma behov; människor måste i högre grad och snabbare komma till den vård och behandling de behöver så att deras lidande minimeras och att öka förutsättningarna för detta är en viktig uppgift. Mycket har redan blivit bättre men självklart finns det alltid mer att göra. Till Kicki kan jag lägga till att vi är många som har kroniska besvär som jobbar; diagnos och arbetsförmåga är inte med nödvändighet samma sak. Till Kerri, alla stora reformer tenderar att medföra ett behov av förbättringar när man ser hur utfallet blivit. Era förslag till förbättringar ser jag fram emot att se!

Trist läsning - en garanti behövs

2010-07-25T09:53:00.000+02:00

I Aftonbladet idag beskrivs på nytt en mardrömshistoria om ett äldre par, gifta sedan 1946 som nu inte längre får bo tillsammans sedan Margit blivit så dement att hon ny behöver stöd dygnet runt. Detta trots att hennes make, Erik, 88 år, beskriver att hon mår dåligt när han lämnar henne. I det här läget blir det lite märkligt när socialnämndens ordförande, Per Jansson (s), förklarar att tillgången till de dubletter som skulle göra det möjligt för Margit och Erik att få fortsätta bo tillsammans, styrs av efterfrågan... Uppenbarligen inte!, skulle jag vilja säga. En parboendegaranti behövs!

,
Mer om parboendegarantin har bland andra Niklas Frykman, Markus Grundén, Linnéa Darell och Andreas Froby, skrivit.

Knappast en ny fråga alltså men alldeles, alldeles, alldeles förskräckligt aktuell och viktig.

En lång sjukskrivning är ingen högvinst - tvärtom!

2010-07-24T17:51:00.002+02:00

Läns-Posten pekade här i veckan på att mediabilden i hög utssträckning speglat den inte helt uttalade åsikten att det bästa som kan hända en människa är att alltid få bli sjukskriven. Jag håller med; fokus har i allt för hög utsträckning kommit att handla om ersättningsformen snarare än vad individen behöver för att komma vidare. Självklart är det viktigt att ha en försörjning om man inte kan arbeta men att, vilket jag upplever att man ofta gör, propagera för att människor ska ha ersättning år efter år efter år, är inhumant i de allra flesta fall eftersom långa ersättningar sällan följs av aktiva behandlingar. Istället blir tiden en transportsträcka där individen tappar kontakten med sin arbetsplats eller arbetsförmedlare, sina rutiner och sitt sociala nätverk. Dessvärre försvinner också ofta kontakten med läkaren fram tills dess att det är läge att begära ett nytt underlag. För mig är det inte på något sätt ok att stimulera en sån här utveckling! Personen som i en sån här spiral blir inte bättre, snarare tvärtom.

Två och ett halvt år kan du ha sjukpenning i dag om din arbetförmåga är nedsatt på grund av sjukdom (om det inte handlar om allvarliga sjukdomstillstånd eftersom det då saknas tidsgräns). Två och ett halvt år, det är rätt lång tid, eller hur? Inte minst utifrån att flertalet av de som varit sjukskrivna så lång tid har ungefär samma diagnoser och besvär som många av oss som arbetar. Självklart finns det personer som har långdragna besvär som inskränker förmågan också längre än 2.5 år men inte stadigvarande. Dessa kommer efter den här perioden komma vidare till Arbetsförmedlingen för stöd under en period om tre månader vartefter de kan få sjukpenning igen om arbetsförmågan fortfarande är nedsatt. Det finns också de drabbas av olika sjukdomar och olycksfall som gör att två och ett halvt år inte räcker till men de hör till ovanligheterna. Också dessa kommer in till AF en period där deras stöd och krav anpassas efter individens förmåga. Vari ligger problemet? Vad är så kränkande med detta? För mig blir det märkligt när media och enskilda personer beskriver detta som något negativt - inte minst utifrån att det stora flertalet som uppnår 2.5 års ersättning har ungefär samma diagnoser och besvär som du, jag och många andra som kommer tillbaka långt snabbare. För mig visar detta på att något gått fel.

Är det därför inte dags att flytta fokus från ersättningsfrågan till hur vi vill skapa förutsättningar för att vård ska bli aktuellt så snabbt som möjligt syfte att minimera de onödiga långa sjukskrivningarna som snarare gör folk sjukare istället för friskare?

Jag tror stenhårt på rehabgarantin, som omfattar medelsvåra psykiska besvär, ångest, depression och stress samt smärta i rygg och nacke. Dessa diagnosgrupper står tillsammans för mer än hälften av alla sjukskrivningar och många av de som varit sjukskrivna mycket långa perioder har dessvärre inte fått ta del av det stöd som garantin innefattar. Andra har väntat alldeles för länge. Jag tror också på att vi måste bli mycket snabbare på att identifiera överkonsumtion av alkohol, mediciner och droger eftersom det inte är ovanligt att missbruk finns där vid sidan av den diagnos som läkaren siktar på att behandla. Allt för många läkare undviker frågan trots att den kan ha en stor betydelse för behandlingsresultaten. Vi måste också bli ännu bättre på att komma in tidigt med rätt stöd till rätt person och sluta betrakta patienten som ett nystan av separata problem att reda i ett efter ett. Trots allt utgör vi alla summan av vår livssituation, våra erfarenheter och besvär och när vi stirrar oss blinda på en faktor är risken överhängande att vi missar något annat viktigt.

Inte helt sällan kommer det fram viktiga faktorer vid utredningen hos Försäkringskassan eller hos arbetsgivaren som skulle kunna vara avgörande för vägen tillbaka till arbete. Ett tätare samarbete skulle därför kunna leda till enorma vinster för individen. Jag också helt övertygad om att vi måste fortsätta ändra attityden till arbete och få in i alla berördas medvetanden att det sällan leder till något gott att gå hemma långa perioder utan att det tvärtom kan vara en framgångsfaktor att individen är i arbete även om hon eller han inte kan prestera fullt ut på grund av sina besvär. En större acceptans för att vi alla inte alltid presterar fullt ut behöver implementeras både här och där.

Hårresande stigmatisering av funktionshindrade

2010-07-20T19:30:00.000+02:00

I helgen fanns det en intressant debattartikel i Aftonbladet om hur pressen hänger ut personer med aspergersjuka skriven av Henrik D. Ragnevi, ordförande för Attention Göteborg. Jag är riktigt ruskigt förtjust i den verksamhet som intresseorganisationen bedriver och föreslår inte helt sällan för de försäkrade jag möter i arbete att de kollar upp föreningen för att se om den kan vara något för dem eftersom jag vet att de hjälpt en hel massa människor.

Temat för artikeln var den attityd och det bemötande som många personer med neuropsykiska diagnoser möts av och också hur dessa attityder och okunskap förstärks i media genom att diagnoser kopplas ihop med brott trots att allmänintresset torde vara begränsat.

För mig är det fullständigt hårresande att media bidrar till att bygga på okunskap och fördomar kring olika funktionsnedsättningar. Visst, människor med olika neuropsykiska diagnoser kan ha ett brett spann av svårigheter som omfattar allt från knappast märkbara för utomstående till så omfattande att samspelet med omvärlden blir mycket svårhanterligt. Och visst är det också så att många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar drabbas av psykisk ohälsa, i högre grad än personer utan motsvarande funktionsnedsättningar riskerar falla in i ett missbruk och att en hög andel i våra fängelser har ADHD (25% lågt räknat enligt Lisa Thorsén).

Detta betyder knappast att personer med NPF förtjänar att hängas ut som potentiella våldsverkare och kriminella eller att de förtjänar ett sämre bemötande eller mindre respekt än någon av oss andra. Däremot kan många av dem behöva rätt stöd och rätt förväntningar för att kunna komma till sin rätt utifrån sina egna förutsättningar. Där skiljer sig personer med NPF inte så mycket från oss som inte har någon neuropsykisk funktionsnedsättning, eller hur?

För att kunna få rätt stöd är det ofta avgörande att få veta vad det är man själv eller ens barn lider av. Tidigare har köerna till de neuropsykiatriska utredningarna varit horribelt långa, inte sällan flera år. Under mandatperioden har antalet neuropsykiatriska utredningar ökat med 450% och det görs numera 2500 utredningar per år vilket medför att köerna minskat. Många av de som råkat i trubbel fick varken diagnos eller tillgång till rätt stöd förrän de redan råkat illa ut. Detta innebär naturligtvis inte att det är för sent för dem, däremot har de drabbats av onödiga svårigheter under en onödigt lång tid och det är tragiskt. Stödet måste naturligtvis in långt tidigare, så snart svårigheterna upptäcks och här är förskolans och skolans ansvar stort.

Jag blir nästan gråtfärdig när jag på jobbet pratar med någon förälder till ett barn med någon neuropsykiatrisk diagnos och de mer eller mindre förutsätter att barnet kommer att falla in i ett missbruk eller hamna i fängelse. Här hjälper media till att späda på den rädsla, frustration och osäkerhet dessa föräldrar känner. Det gör mig så trött eftersom flera av de personer som jag tycker oerhört mycket om och också beundrar för de som de är och det som de gör, har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Att bryta den spiral av misstänksamhet gentemot dem och andra med NPF är något vi alla måste hjälpas åt med, helt enkelt därför att det är förödande för självbilden att utsättas för den stigmatisering som idag är kutym i allt för många sammanhang och för därför att ingen förtjänar att bli sedd som mindre eller sämre än vad hon eller han är.

Garantier ger en ökad patientnytta

2010-07-18T20:34:00.000+02:00

Jag brukar tycka att Hanne Kjöller är kanonbra men idag blir jag lite besviken. Skönt det visserligen eftersom det är ganska trist med människor som bara är klockrena hela tiden, men i alla fall. Hur som helst, i sin ledare i DN resonerar hon kring akutgarantin som innebär att ingen ska behöva vänta på läkare i mer än fyra timmar vid akutbesök.

Hon drar exempel från sin tid på en akutmottagning och konstaterar att "En efter en av de som aldrig borde sökt vård på en akutmottagning kom nästan lite skamset och bad att få tillbaka pengar och patientbricka och sa att det nog var bättre att de vände sig till vårdcentralen på måndag."

Jag upplever att hon glömmer att de människor som söker akutvård är sjuka och upplever sig ha behov av att träffa en läkare. Det går inte komma ifrån att fyra timmars väntan på en läkare i detta läge är en horribelt lång tidsrymd. Att avfärda alla de som söker vård akut och som får vänta mer än fyra timmar trots akuta besvär är också ett lite väl lättvindigt avfärdande av den upplevelse som många patienter fortfarande har.

Jag ger henne fullt rätt i att flera av de patienter som uppsöker vård akut egentligen aldrig borde ha kommit utan istället sökt vård via vårdcentralen men på den punkten är jag helt övertygad om att det finns andra bättre metoder än att vänta in att de skamsna ska söka sig därifrån. Utökade öppettider på vårdcentralerna kanske? En möjlighet som några av de privata vårdgivare som etablerat sig infört. Vårdval kanske inte är så dumt här, eller hur? Peter Andersson, som också fastnat för Hanne Kjöllers ledare men som drar något andra slutsatser än vad jag gör, pekar också han på problemet att tillgängligheten på akutmottagningarna är större än på vårdcentralerna. Det kanske är här vi borde lägga krutet i så fall och fortsätta uppmuntra till nya lösningar som kan locka patienter såsom förbättrade öppettider som minskar behovet av akutvård.

Information via Vårdguiden skulle vara en annan lösning att ytterligare uppmuntra till eller kanske någon som kan möta patienterna vid dörren på akuten och lotsa dem rätt. Att ge patienterna det stöd de behöver för att hamna rätt torde vara en klar framgångsfaktor. Däremot tror jag att vi slår oss på bröstet lite för självgott om vi begär att alla patienter som söker vård på egen hand ska ha tillräcklig kunskap och is i magen att avgöra om de är i behov av akut behandling utifrån sina besvär eller kanske kan vänta och istället åka till sin vårdcentral något senare för att få vård.

Perspektiven och insikten om vilka sjukvården finns till för och vad en akutmottagning är, som Hanne Kjöller skriver, borde således i första hand rikta sig till de som arbetar inom eller i anslutning till vården och naturligtvis också politikerna.

Peter Andersson avfärdar inte bara akutgarantin utan också Vårdgarantin, utifrån att den riskerar att medföra att exempelvis MS-sjuka tvingas vänta på behandling därför att "vårdgarantiärenden" ibland går före. Jag vill absolut inte avfärda att så skulle vara fallet ibland eftersom också vårdgivare tenderar att hålla koll på ekonomin och sträva efter att få in fler slantar. Att däremot dra slutsatsen att MS-sjuka som tvingas vänta för länge riskerar ett liv i rullstol på grund av att några vårdgarantiärenden gått före är däremot att dra lite för långtgående slutsatser. Kvinnan i det inslag som Peter hänvisar till valde att flytta från för övrigt sedan tidernas begynnelse sossestyrda Jämtlands läns landsting till Stockholm och fick här behandling. Landstinget i Jämtland erbjuder patienter med remiss till neurologmottagningen, där de inte själva kan möta vårdgarantins utfästelser, att istället få komma till Umeå Universitetssjukhus. Själv tror jag att flertalet patienter, under förutsättning att de får korrekt information, har förmåga att göra det val som passar dem själva bäst - oavsett om detta val innebär att frivilligt invänta behandling inom det egna eller att snabbt få vård i ett annat landsting. Vad tror ni?
Jag tror på garantier, helt enkelt därför att människor som har tillräcklig information och vet vad de har att förvänta sig i form av rättigheter och skyldigheter har bättre förutsättningar att göra kloka val. De stimulerar också sökande efter förbättring för den som ansvarar för att leva upp till garantins utfästelser.

Ett synnerligen märkligt fiasko

2010-07-17T17:35:00.000+02:00

I veckan presenterade Försäkringskassan en uppföljning över hur det gått för de personer som vid årsskiftet haft maximal tid med ersättning via socialförsäkringen. Det handlar alltså om människor som haft sjukpenning eller sjukersättning i minst 2.5 år. Snabbt dök buuu-ropen upp från de rödgröna men också DN satte rubriken: Få utförsäkrade får jobb och fokuserade på det faktum att bara 370 av dessa fått reguljära arbeten fram till maj månad. Jag har svårt att se att siffrorna visar på ett misslyckande, snarare tvärtom. De visar på att många är på väg och nu äntligen kommer vidare och på vägen har det stöd de behöver. Vi pratar också om uppstartsskedet varför det är rimligt att tro att det stöd som Arbetsförmedlingen kan ge kommer att förbättras (trots allt var det flera Arbetsförmedlingar som inte kunde erbjuda stöd förrän slutet på mars).

Av de 12 600 personer som valde att gå in i det program som AF kunde erbjuda och där de istället för sjukpenning/sjukersättning fick aktivitetsstöd, hade merparten problem med rörelseapparaten eller psykisk ohälsa. Av dessa har alltså 370 personer redan kunnat komma igång och arbeta i ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Siffran är visserligen inte hög men vi pratar trots allt om människor som varit borta från arbetslivet under en mycket lång tid och som nu kan arbeta utan någon form av stöd. För mig är siffran en framgång: 370 personer med begränsningar som gjort att de varit borta från arbete under en mycket lång tid är nu tillbaka i arbete trots att de med största säkerhet har samma problematik som de hade för ett halvår sedan. Hade siffran varit högre hade detta snarare varit ett tecken på att Försäkringskassan gör för generösa bedömningar av rätten till ersättning. Tragiken här ligger i mina ögon i att de inte fått det stöd de behövt för att komma ut i arbete tidigare för de har under tiden de varit borta gått miste om så mycket liv och pensionspoäng.

Alliansfritt Sverige, Roger Jönsson, Veronica Palm, med flera beskriver förändringarna som ett cyniskt fiasko och Claes Krantz sammanfattar på ett bra sätt de rödgrönas politik: "om inte ens 100% fullt friska kan få arbete på den svenska arbetsmarknaden vilka förutsättningar finns det då för de som inte är helt arbetsföra?". Bra idé, Claes, vi köper att arbetsmarknaden inte fungerar fullt ut och fortsätter att gömma undan personer som inte kan prestera 100% hela tiden. För mig är detta enormt cyniskt eftersom alldeles för många av de som tidigare gömts undan har resurser att komma åter med rätt stöd - ett stöd som numera kan ges.

Om vi istället tittar på hur många som kommit i arbete ser siffran lite annorlunda ut; 1846 personer är redan i arbete om vi också räknar med de personer som har tillgång till någon form av stöd, t.ex. lönebidrag eller skyddat arbete. Låter lite bättre eller hur? Närmare 15 procent är alltså i arbete igen efter en mellanlandning på AF. Eftersom sannolikheten att de kommit tillbaka om regelförändringarna inte genomförts anser jag att reformen redan här är välmotiverad utifrån att ha pratat med ett flertal som trots kvarvarande besvär beskriver att de nu har ett liv, en mening och en betydelse för andra vilket de saknat under tiden med ersättning. Det sociala sammanhanget är enormt viktigt för oss alla och kontakterna med omvärden - även med läkaren och andra som faktiskt borde finnas där - krymper markant under en längre sjukskrivningsperiod vilket får människor att må sämre och bli sjukare. Att inte göra något åt detta elände skulle vara cyniskt!

Ytterligare 729 söker arbete utan stöd från AF och fler än 5800 deltar i program med aktivitetsstöd som siktar på att de så snart som möjligt (men med stöd på vägen dit) ska komma i arbete. Hur i hela fridens dar kan detta betecknas som ett fiasko? En mängd människor har ju nu äntligen fått det stöd som de behöver för att komma vidare och arbete med fokus att hjälpa människor att tillvarata sina egna resurser kan väl ändå aldrig ses som negativt ur något som helst humant perspektiv? Vad som sällan nämns i debatten är också att många av dessa har samma typ av begränsningar och hinder som många av oss andra som arbetar. Det betyder inte på något sätt att de fuskat eller inte gjort sitt bästa. Det betyder däremot att de inte fått tillräckligt med stöd för att komma vidare och en alldeles för stor majoritet av dessa har under tiden de varit bortglömda och undanskuffade tappat allt vad självförtroende de en gång haft. För mig är det här fiaskot ligger.

Jo visst, 40 procent har kommit åter till socialförsäkringen. Detta visar på att det inte var möjligt för dem just nu att komma vidare men det betyder varken att reformen som sådan varit ett fiasko eller att vi ska ge upp hoppet om dem. Trots allt är människor alldeles för värdefulla för att vi ska sluta att tro på dem.

Politik som berör

2010-07-17T15:58:00.000+02:00

I torsdags anordnade Folkpartiet Liberalerna i Haninge en musikgala mot främlingsfientlighet och passade samtidigt på att visa att politiska kampanjer kan vara allt utom tråkiga.

Bakgrunden var de opinionsmätningar som visat att Sverigedemokraterna gång på gång tangerar den magiska fyraprocentspärren vilket riskerar medföra att vi får ett öppet främlingsfientligt parti som vågmästare i Sveriges riksdag. För FP Haninge, för alla kloka människor som deltog och för mig känns detta förskräckligt! Fasen, att SD låg och tafsade på fyraprocentspärren var det som fick mig för ett par år sedan att ta steget och bestämma mig för att engagera mig politiskt. Den intolerans, inskränkthet och okunninghet som partiets värderingar representerar skrämmer mig. Vi får aldrig glömma att människor - oavsett i vilken form de är stöpta - har samma värde. Camilla Lindberg, en av de riksdagsledamöter jag verkligen beundrar utifrån hennes sätt att stå upp för vad hon står för, förklarade på att detta faktiskt är det som gör det så lätt att vara liberal; det handlar helt enkelt bara om att se varje människa för den han eller hon är. SD respekterar inte detta faktum, som i mina ögon borde vara en självklarhet för oss alla, inte minst för oss som är politiskt engagerade eftersom vi har fått det enorma förtroendet att representera vår befolkning.

En härlig blandning av musik och dans av lokala förmågor, Panetoz och Vägen ut och Dogge Doggelito, knappast lokal men knappast mindre ruskbra för det. Ännu en gång visade han att han är en av Sveriges bästa improvisatörer. Detta kombinerat med en rad inlägg från människor med kloka åsikter på temat alla behövs, nåja, kanske inte Sverigedemokraterna då, men i övrigt. Gustav Nordin från Liberala ungdomsförbundet gick igenom Sverigedemokraternas historia och drog slutsatsen att nej, partiet har inte tvättat bort sin bruna nyans, Maria Halkiewitz berättade om Liberal mångfald och förklarade vikten av en välfungerande integration allt medan Mikael "Prinsen" Trolin ställde frågor som inte alltid var helt lätta att besvara på ett enkelt sätt. Haninges kommunalråd Peter Olevik Dunder följde upp på ett bra sätt genom att förtydliga att vi måste bli bättre på att väva in ett perspektiv som tar hänsyn till alla människors behov inom politikens alla områden istället för att prata om integration som ett separat problemområde.

Vi behöver flera evenemang som detta; evenemang som är viktiga, roliga och som berör människor. Ju bättre vi lyckas med att engagera, förklara och beröra, ju fler kommer att gå och rösta och desto större blir förutsättningarna för att SD hamnar under spärren också denna gång. Lyckas vi också med att visa hur viktigt och roligt politik kan vara så torde också fler människor engagera sig politiskt i olika former. Till syvende och sist, en större bredd av människor ger en större representativitet och större möjligheter att bygga vidare på ett samhälle som redan är bra men som alltid kan bli bättre.

Självklara garantier för en vettig ålderdom

2010-07-12T21:44:00.000+02:00

Jag befinner mig inte längre kvar i Almedalen inte ens mentalt utan är åter på jobbet. Det betyder inte att jag tänker låta er slippa en sista reflektion (nåja, jag tror det i alla fall) kring veckan som gått och denna gång kring Jan Björklunds tal eller rättare sagt en del av det.

Jan inledde sitt tal med att gå ut med tre garantier riktade till våra äldsta och jag hoppade högt av förtjusning, dels utifrån att jag är ruskigt förtjust i konkreta förslag och dels utifrån att jag tycker att det både är viktigt och på tiden att vi ser till att slå fast att äldre ska ha rätt till ett liv som i så hög utsträckning som möjligt stämmer överens med deras egna preferenser för hur de vill leva. Det borde vara självklart, eller hur?

Parboendegaranti: att om man vill det få fortsätta bo ihop med sin partner även på äldreboendet förtjänar egentligen inga ytterligare kommentarer. Det är fullständigt barockt att detta ens ska behöva vara en fråga att lyfta. Samtidigt är det uppenbarligen - om än märkligt - ett faktum att äldre i många kommuner tvingas separera när ens partner (eller man själv) behöver flytta till ett äldreboende. Garantin är därför väl på sin plats.

Gå-ut-och-gågaranti: att alla äldre som vill det dagligen ska få komma ut, borde även det vara en självklarhet. Allt för många gamla sitter uttråkade och stirrar på sina egna väggar utan möjlighet att komma ut om de inte själva lyckas ordna hjälp från sina anhöriga. För de gamla måste det vara fullständigt själsdödande att inte få tillgång till nya intryck, frisk luft och möjlighet till att styra över sin tillvaro i högre utsträckning än vad som är möjligt innanför de egna väggarna. Att sedan rörelse bidrar till att människor, så även äldre, håller sig friskare torde inte göra behovet av reformen mindre. Jag tror också att det finns självklara vinster för de anhöriga med förslaget eftersom jag utgår från att jag inte varit ensam om att ha dåligt samvete över att inte kunna finnas till hands mer för att göra tillvaron för sina älskade mer dräglig och uthärdlig.

Väljamatgaranti: precis som vi andra som själva köper vår mat ska också äldre ha möjlighet att välja mellan olika maträtter. Vi vet att många gamla har svårt att få i sig tillräckligt med näring och att detta bidrar till en sämre hälsa. Att själv kunna välja vad man vill ha att äta kanske inte tar bort problemet med undernäring men det torde åtminstone kunna bidra till en bättre hälsa och högre livskvalitet och dessa skäl är mer än tillräckliga för att införa en väljamatgaranti. Själv skulle jag gärna se en tävling liknande de som finns mellan olika skolrestauranger och som Annerstaskolan i Huddinge vunnit vid ett par tillfällen eftersom tävlingar tenderar att skapa kreativitet och en utvecklingslust som i sin tur kan bidra till ökat kvalitetsfokus.

Å andra sidan, garantierna som sådana kopplade till stimulanspengar för de kommuner som lever upp till sina åtaganden torde borga ännu bättre för efterlevnaden av de olika kvalitetsgarantierna (varav bara ett urplock nämndes i talet).

Andra viktiga åtgärder som inte nämndes i talet men som ryms inom den föreslagna äldreomsorgsgarantin handlar om en bättre översyn och samordning av vården för våra äldre eftersom allt för många får fel vård och läkemedel vilket skadar deras hälsa samt bättre samordning mellan kommuner och landsting. Mer om detta finns att läsa här.

Själv skulle jag också gärna vilja se en husdjursgaranti och en förgyllavardagengaranti (nej, jag skämtar inte utan tänker på hur glad och nöjd farmor var när hon fått håret permanentat och fick känna sig fin).

Andra som bloggar om ämnet är: Malin Danielsson, Rasmus Jonlund och Tommy Rydfeldt. Tommy har för övrigt helt rätt, det handlar till syvende och sist om respekt.

Synen på svaghet - att värdesätta olikheter

2010-07-11T10:20:00.001+02:00

Kan inte låta bli att tänka att vad skönt att fler reagerade när jag i SvD idag läser om Ylva Johanssons förakt för svaghet. Jag satt nämligen på samma seminarium och blev nästan gråtfärdig över hennes debattinlägg. Jag utvecklar bakgrunden lite mer. Kontexten var att vi behöver en bredare arbetsmarknad där också människor som på grund av funktionsnedsättningar har en begränsad kapacitet kan erbjudas arbetsuppgifter. Exemplet med mannen som fått det mycket anpassade arbetet som ansvarig för guldfiskarna presenterades och vi fick veta att han var stolt över sitt jobb, sig själv och glad över att få jobba.

Precis detta möter också jag i arbetet. Människor som haft få förhoppningar och förväntningar på att komma tillbaka till arbete, både utifrån sina funktionsnedsättningar och utifrån en farhåga om att ingen arbetsgivare skulle vilja ha dem, strålar som solen när de får en anställning eller börjar att jobba igen. Självförtroendet och självkänslan höjs, de får ett socialt sammanhang där de behövs och värdesätts och de får också fler kronor i plånboken. Ingen av dem som går ut i arbete har mindre begränsningar än dagen innan. Tvärtom, för många snarare tilltar besvären under en övergångsperiod. Men det stora flertalet av dem är oehört nöjda och beskriver att livet blivit oerhört mycket bättre och också att de lider mindre av sina begränsningar.

Att därför höra Socialdemokraternas talesperson för välfärdsfrågor Ylva Johansson så starkt avfärda denna typ av arbetsuppgifter som ovärdiga och meningslösa utifrån att det inte är utvecklande gjorde mig så ledsen, så förbannad och så beklämd. För mig visar det att hon inte förstått ett skvatt! Utveckling i all ära men begreppet betyder inte med nödvändighet samma sak för Ylva, för mig och för någon som aldrig kommit in på arbetsmarknaden på grund av kognitiva begränsningar eller någon som efter flera års frånvaro ska återgå i arbete igen. Dessutom finns det en stor mängd andra skäl till att vi arbetar än just möjligheten till utveckling.

Nej, jag vill att vi en gång för alla avskaffar den kollektivistiska och begränsande socialdemokratiska normen om att vi alla måste prestera exakt lika mycket, drömma om och motiveras av samma saker för att duga och passa in allt medan alla andra förpassas till någon stängd skrubb kallad förtidspension eller sjukersättning.

Självklart ska de människor som på grund av sjukdom och funktionsnedsättning saknar förmåga att komma åter till arbete beviljas sjuksersättning men för alla de som har förutsättningar att komma tillbaka till arbete är det just en bredare arbetsmarknad som vi behöver med utrymme för allt ifrån hjärnkirurger till ansvariga för mycket begränsade arbetsområden. Att inte ge människor som har minsta form av potential stöd och verktyg för att kunna ta tillvara på denna är för mig cyniskt och här behövs en stor mängd insatser med allt ifrån lönebidrag, OSA (offentlig skyddad anställning) till utvecklingsanställningar, stöttning via supported employment, hjälp med anpassningar av arbetsplatser och arbetshjälpmedel till förebyggande sjukpenning och särskilt högrisskydd, etc. Och framförallt, en attitydförändring där vi blir bättre på att se och värdesätta olikheter samt blir bättre på att fokusera på det som fungerar istället för att stirra oss blinda på det som inte fungerar.

För mig handlar detta till syvende och sist om människosyn. Min bild är att vi alla har samma värde och om att alla människor behövs samt mår bättre av att känna sig behövda. Vad är din?

Rekommenderad läsning: Maria Lundqvist-Brömster beskriver Folkpartiets syn på funktionshinder.

Att bränna förtroende

2010-07-10T12:38:00.000+02:00

Feministiskt initiativ körde en uppmärksammad kampanj där de brände upp 100 000 för att illustrera kvinnors lägre inkomster per minut. Strunt samma att sifferexercisen de ägnat sig åt innan kampanjen må ha varit lite si och så; sakfrågan är viktig och förtjänar uppmärksamhet. Det tråkiga med FIs arrangemang är att fokus hamnat på utspelet istället för problematiken som sådan. Frustrationen och upprördheten över det idiotiska påhittet kan jag väl förstå, inte minst när det kommer från kvinnor som tillhör just de grupper av kvinnor som har stora svårigheter att få ekonomin att gå ihop. Frälsningsarmén uttryckte det bra i sin kampanj och fler ord kring kampanjen än de som redan yttrats av en mängd kloka människor känns onödiga.

Allt för många sjukskrivna kvinnor står för alla uttag av tillfällig föräldrapenning när barnen är sjuka. Inte helt sällan innebär detta i praktiken att de vid sidan av den egna medicinska problematiken måste vara borta från jobbet i så hög utsträckning att det innebär svårigheter för arbetsgivaren att hitta lämpliga och möjliga arbetsuppgifter för dem. Nästan varje gång jag frågar hur det kommer sig att familjen valt att lägga upp det på det här sättet så får jag till svar att: 1) hon är ändå hemma, 2) hennes man tjänar mer pengar eller 3) hennes man har ett riktigt jobb (i något av fallen var jobbade då hon på förskola och maken på bilverkstad...).

Jag förstår det ekonomiska argumentet eftersom många har svårt att få vardagen att gå ihop. Jag är därför helt övertygad om att en jämställdhetsbonus även för vab-dagar skulle kunna bidra både till ett jämnare uttag av vab-dagar och till att stärka kvinnors position på arbetsmarknaden.

För mig är det däremot fullständigt uppåt väggarna att så många är villiga att förringa sin egen arbetsinsats till den så milda grad att de anser att den insats deras partner gör på bilverkstan eller vad sjutton han nu arbetar med är viktigare än det arbete som hon själv utför när hon tar hand om och bidrar till andras barns utveckling, hjälper sjuka att bli bättre, skriver artiklar, förbättrar världen eller vad sjutton hon nu gör. Det är då inte helt märkligt om löneförhandlingarna går lite si så där.... Attitydförändring behövs helt klart, frågan är hur?

Andra med intressanta synpunkter på ämnet: Birgitta Axelsson Edström, Daniel Holm, Ann-Cathrin och Peter Andersson.

Reflektion från Almedalen

2010-07-09T22:54:00.000+02:00

En liten dröm slog in och jag kom iväg till Almedalen. Det visade sig vara både lite bättre än jag hoppades och lite dyrare. Jag tillhör den där klicken (precis som en stor andel av de andra besökarna) som tycker att det är väl värt att själv bekosta resan och uppehället i motsats till vad som framförts i media. Varför? Därför att veckan ger en fantastisk möjlighet att få gå på en mängd intressanta seminarier (utbudet var i det närmaste obegränsat), träffa intressanta människor och föra intressanta samtal. Att Visby är häpnadsväckande vackert och att solen varit lika varm som humöret på det fåtal gotlänningar och den mängd besökare jag mött har knappast gjort upplevelsen mindre njutbar.

Mitt visakort kom på att det skulle sluta fungera. Vid fel tillfälle kan tilläggas; seminariet jag skulle på hade precis börjat och där satt jag i taxin och drog kortet gång på gång i pur förtvivlan. Taxichauffören körde mig upp till en uttagsautomat där det var omöjligt att stoppa in kortet, en kort springtur senare konstaterade jag att det inte heller fungerade i nästa automat. Efter att en mängd vänliga människor släppt förbi mig i den vad kändes milslånga kön på närmaste ICA så stod det klart att eländet bestämt sig att avmagnetiseras. Tack och lov så finns ju koden också så pengar kom jag åt och en fortfarnade mycket sympatisk taxichaufför körde åter ner mig till Almedalen för att sedan, många långa minuter senare, ta betalt för körningen... Priset: 99 kronor. Visby taxi har enhetspris inom Visby! Ofattbart vänligt och helt klart, den mannen förgyllde en tämligen skruttdålig inledning på dagen (långa dagar med mycket sittande och en mängd långa promenader, speciellt kombinerat med förseningar och oväntad kassabrist).

Resten av vistelsen var klart bättre och jag imponerades av kvalitén på flertalet föredragshållare. Flertalet säger jag eftersom några sänkte sig till en sådan debattnivå att jag slutade lyssna och istället önska mig någon annanstans. Jag har väldigt svårt med extremkonfrontativa debattörer som ägnar all sin tid åt att förklara hur dåliga den andra parten uppfört sig och och/eller gnölar om hur illa han man känner sig bemött. Jag köper absolut att det fungerar och visst kan det vara effektivt men på en skala, hur kul är det? Hmm, fungerar inte för mig.

Dessbättre bjöd istället andra på en positiv överraskning. Socialaförsäkringsutskottets ordförande Gunnar Axén (m) var riktigt bra vid de båda seminarier jag såg honom delta i. Det ena av dessa utgjorde ett av veckans absolut mest givande seminarium. Temat var de utmaningar som finns inom vården och rehabiliteringsområdet och vad som kan/bör göras åt dessa. Det som tilltalade mig, förutom sammansättningen av panelen med läkare och forskare inom rehabiliteringsmedicin, deltagare från svenskt näringsliv, Försäkringskassan, etc. var att fokus verkligen var lösningsfokuserat. Att det fortfarande finns brister vet vi så frågan är vad vi gör åt dem. Siwert Gårdestig från Försäkringskassan föreslog att läkarna övertar en del av kostnaderna för sjukskrivningarna vilket torde få effekt på sjukskrivningsmönster. Jag ger honom helt rätt då jag är helt övertygad om att både slentrianmässiga och av andra skäl felaktiga sjukskrivningar torde minska markant om läkarna själva måste ta en del av kostnaden. Detta torde också kunna bidra till att de som faktiskt är i behov av sjukskrivning på grund av sjukdom får det lättare. Snabbare väg in till multimodal rehabilitering och KBT var andra lösningar som nämdes liksom ökad samverkan mellan FK, AF och näringslivet.

En annan som överraskade var Ilija Batljan, en av socialdemokraternas förstanamn till Landstinget, som diskuterade den fortsatta utvecklingen av Vårdval Stockholm med alltid lika kompetenta Birgitta Rydberg. Väldigt underhållande med en härlig utstrålning vände Ilija upp och ner på min bild av socialdemokraternas vision för sjukvården genom att ställa sig positiv till bl.a vårdval. Dessvärre - för jag är klart mer förtjust i hans bild av hur vården bör utformas än den som drivs av mer traditionella socialdemokrater - så sjönk hoppet igen när de rödgröna presenterade sin program för hälso- och sjukvården. Åter till ursprunget alltså där den enda gemensamma nämnaren tycks vara namnet; Vård i världsklass, vilket också vårt program för sjukvården i Stockholm har som namn. Mer om det en annan gång.

Pengar är inte allt

2010-07-05T11:53:00.000+02:00

Enligt SvD byter V namn till Välfärdspartiet om än blott för en dag i syfte att markera att de kommer att satsa mer på välfärden än alla andra partier. Högberg skriver att det låter mer trovärdigt än när partier på den blåa kanten gör det samma. Jepp, han har rätt, det låter trovärdigt. Det är inte ett dugg förvånande att V vill satsa hur mycket pengar som helst - oklart var de ska komma ifrån - på välfärden. Lite mer otippat känns det fortfarande att just V ser pengar som lösningen till alla problem.

För mig känns alternativet att ösa in aldrig sinande resurser kontraproduktivt; pengar tenderar att ta slut och när de är väck så finns det inte heller något kvar till de mest skriande behoven - i det här fallet de som har störst behov av stöd och de minsta egna resurserna. Med tanke på att behoven också kan antas öka i och med vår åldrande befolkning så verkar det klart mer vettigt att vi ser till att få ut så mycket valuta som möjligt för våra skattepengar istället så att vi kan värna vår välfärd.

Utifrån mitt perspektiv är det klart smartare att sikta på att förbättra det förebyggande arbetet på bred front, att förbättra det stöd som ges för att förhindra missar som både medför lidande och kostnader samt att, när behoven väl uppstår, snabbt komma in med rätt stöd i rätt omfattning. Förbättringar på dessa områden medför både minskat lidande och minskade kostnader. Vi kan kanske hitta roligare saker att göra för pengarna istället för att kasta dem i sjön, t.ex. förgylla tillvaron en smula för äldre och för sjuka?

Ett kvarts rätt - alla patienter har rätt till en bra vård

2010-07-04T09:31:00.000+02:00

Socialdemokraternas Ylva Johansson förklarade igår i Tv4s morgonnyheter att de rödgröna vill ha en hårdare kontroll av privatägda vårdföretag. Siktet var inställt på nya regler och ny lagstiftning. Jag ger henne ett kvarts rätt. Hon har så rätt i att vi behöver en bättre kontroll av den vård som erbjuds sjuka människor eftersom för många patienter far illa inom vården istället för att få den vård som gör dem friska eller åtminstone lindrar deras besvär.

Men... målet måste vara att alla patienter - oavsett vem som utför vården - ska få den vård de behöver, i rätt omfattning och i rätt tid. Bättre kontroll och uppföljning behövs därför också inom den landstingsdrivna vården eftersom det begås misstag också där.

Att skapa förutsättningar för en än mer välfungerande vård, där risken för skador är mindre och där både den faktiska och patientupplevda kvalitén är högre, är oerhört väsentliga uppgifter inför nästa mandatperiod. Till syvende och sist handlar det både om att minska patienternas lidande och att frigöra resurser eftersom felbehandlingar medför stora och onödiga kostnader. Resurser som kan användas till att att förbättra vården ytterligare och ge oss mer och ännu bättre vård för pengarna.

Så trött, så nöjd!

2010-07-01T22:09:00.000+02:00

Dagen har kännetecknats av totalt dagen-innan-semestern-kickar-igång-kaos. Jo, jag vet - det är bara en veckas semester vi pratar om men planering inför semestern både på jobbet och utanför skapar kaos, förvirring och förväntan och just de här dagarna tenderar att fyllas med konstiga samtal som tar mer tid än tänkt men oftast också ger mer än det i förväg varit möjligt att ana. En synnerligen ovanlig komplimang smet sig in vid samtalet med en försäkrad. Hon tackade för att jag gav henne möjligheten att få gråta ut och bli lyssnad på en stund. Den har jag aldrig hört förut och även om det var en fin komplimang så gör det mig oehört ledsen att hon inte har tillgång till det stödet via vänner eller vården.

Jag unnade mig en tämligen lugn morgon vilket innebär åtminstone två koppar kaffe och morgontidningsskumning. Förfärande nyheter en masse, självklart, men också en hel del glädjande nyheter som t.ex. den oberoende granskning som KIs folkhälsoakademi gjort av Vårdval Stockholm och som visar att reformen både gett en mer effektiv och rättvis vård (väl värt att läsa liksom Birgitta Rydbergs och Olov Lindquists inlägg på ämnet!). Med hänsyn till hur hätska diskussionerna ibland varit så är det enormt roligt att se att Vårdval Stockholm faktiskt gett de positiva effekter som vi övertygade hävdat sedan länge, också vid en oberoende granskning... Ett litet vad var det jag sa urslipper mig trots att jag inte kan ta någon som helst ära för reformen. I tankarna flyger samtidigt bilden av en läkare som jag för något år sedan samarbetade rätt mycket med. Hon är en helt fantastisk läkare och i normala fall väldigt verbal och resonabel.... men inte vid blotta omnämnandet av vårdval. Då förbyttes ansiktsfärgen till en flera nyanser rödare ton, öronen började ryka och orden tröt. Eftersom det var just att systemet skulle bli mer orättvist för de patienter hon värnade så är jag helt säker på att också hon nu gläds över att hennes farhågor inte uppfylldes.

Semesterplanerna har också förändrats gång på gång och plötsligt hände det... jag fick ett boende i Almedalen. Jag är så oerhört glad och ser fram mot den kommande veckan med mängder av förväntningar. Men innan dess väntar en lång härlig helg med vila, vänner och shopping.

VILL HA, BEHÖVER!

Ännu några steg på vägen mot lika vård på lika villkor

2010-07-01T00:15:00.000+02:00

I SvDs Brännpunkt presenterades idag Alliansens hälso- och sjukvårdspolitik för en lika vård på lika villkor. Vi är inte där ännu - långt därifrån - men under mandatperioden har sjumilakliv tagits som gjort att vi idag befinner oss klart närmare målet än vad som ens var tänkbart för bara några år sedan.

Det är idag lättare att få tid hos sin husläkare. Långt fler husläkarbesök än tidigare görs också, just i de förorter där vissa innan införandet befarade att Vårdval Stockholm skulle försämra tillgängligheten. Besöksfrekvensen i dessa områden börjar närma sig den i mer välmående områden. Resultatet kan inte ses som något annat än strålande eftersom tillgången till en läkare trots allt är en förutsättning för rätt vård; oavsett kön, ålder, sjukdomstillstånd eller ursprung.

Att öka valfriheten ytterligare så att alla patienter upplever en reell möjlighet att välja, alternativt välja bort de vårdgivare som de är missnöjda med eller inte känner förtroende för, bidrar också till en mer jämlik, säkrare och bättre vård. Allt för många av de personer jag träffar genom arbetet beskriver att de inte velat lämna ut pinsamma symptom eller andra viktiga fakta till läkaren, såsom att de självmedicinerar med alkohol, tabletter eller droger när de mår som sämst. Inte helt sällan försvårar detta läkarens möjligheter att sätta in rätt behandling vilket i sin tur ofelbart leder till förlängt lidande för patienten.

En vårdgaranti med tydliga tidsgränser ökar också incitamenten för att läkaren snabbt ska remittera vidare till en specialist. Allt för många av de jag kommer i kontakt med har väntat åtskilliga månader; först på att remissen ska skickas och sedan på att få komma vidare till någon som kan ställa en korrekt diagnos och därmed både förhindra förvärring av tillståndet och tillgång till en behandling som lindrar. För dessa - oavsett om sjukdomen sitter i kroppen, i själen eller både och - så är en respektive tre månader fortfarande en lång tid att vänta. Men till syvende och sist har de flesta av oss lättare att hantera en väntan som har ett givet slutdatum än en vagare uppskattning av hur lång tid det kommer att ta.

Som Mattias Lundbäck påpekar så är detta centrala förslag - inte ett åtgärdspaket utformat utifrån de behov som finns hos oss i Stockholmsregionen. Detta betyder inte att det skulle saknas en mängd förslag till ytterligare förbättringar utifrån våra behov även om vi, som Birgitta Rydberg påpekar, redan ligger före andra delar av landet på en del områden. Mer om detta senare...

Glädjande bakläxa!

2010-06-28T21:08:00.000+02:00

Regeringsrätten har kommit fram Försäkringskassan vid beräkningen av de grundläggande behoven ska ta hänsyn till om dubbelbemanning är nödvändig (mål nummer 3143-09) och sällan har en bakläxa känts så välkommen!

Just behovsbedömningen och beräkningen av de grundläggande behoven har efter en tidigare dom från Regeringsrätten stramats åt till den milda grad att nålsögat som man varit tvungen att passera för att få personlig assistans blivit så smalt att förstoringsglas krävts för att hitta det (mål nr. 5321-07).

Knappast någon, och absolut inte brukarna, deras anhöriga eller handläggarna, kan se det vettiga i en sådan uppstramad tolkning av den i grunden fantastiska rättighetslagstiftning som LASS utgör. Därför är det så oerhört glädjande att Regeringsrätten valt en tolkning som förefaller både mer förståelig och human denna gång. Vem som förtjänar dagens ros är alltså givet!

Glad midsommar fylld med möjligheter

2010-06-24T17:32:00.000+02:00

Midsommar med grillning och jordgubbar, härliga mysstunder med vänner och übervacker skärgård - det blir knappast bättre än så här. Jobbet nästan lämnat vid skrivbordet med. Det enda jag tänker plocka med mig i helgen är den härliga kvinna som idag ringde för att berätta att hon inte längre tänker vara sjukskriven utan istället tänker söka ett jobb som passar hennes bättre utifrån hennes funktionsnedsättning.

Regeländringarna i socialförsäkringen har definitivt bidragit till hennes väg tillbaka till arbete på ett sätt som aldrig varit möjligt tidigare. Hon insåg nämligen tidigt i sin sjukskrivning att hon inte skulle kunna gå tillbaka till sitt ordinarie arbete och att arbetsgivaren kanske inte skulle kunna erbjuda henne något lämpligt. Hon tackade därför ja till erbjudandet om ett kontaktmöte med Arbetsförmedlingen. Detta är det nya: om det finns risk för att du inte kommer att kunna gå tillbaka till eget arbete pga funktionsnedsättning så kan du nu få stöd av Arbetsförmedlingen i sökandet efter nytt arbete, samtidigt som arbetsgivaren fortsätter att söka lämpliga alternativ. Detta samtidigt som du fram till dag 180 kan behålla din sjukpenning. Ett ruskbra erbjudande som allt för få dessvärre nappar på än så länge...

Lusten och viljan att stötta fanns definitivt hos den arbetsförmedlare som vi träffade och hon fick massor av information om alla möjligheter till stöd som AF har att erbjuda i form av coachning, olika former av ekonominskt stöd till en potentiell arbetsgivare som kompensation för det hon inte klarar pga funktionsnedsättningen, etc. För mig, som aldrig varit på ett sånt här möte tidigare (alla jag frågat har tackat nej) så var det intessant att få höra om alla möjligheter som finns till stöttning och jag saknade egentligen bara en liten pusselbit. Det gjorde uppenbarligen hon med visade sig när hon i slutet av mötet försynt kläckte ur sig: "Men får jag inte söka jobb själv då?"

Oops, ibland kan uppenbarligen viljan att hjälpa gå överstyr...

Glad midsommar på er allihopa! Njut minst lika mycket som jag tänker göra och precis så där mycket som vi alla förtjänar.

Konsten att sabba någons liv

2010-06-14T07:37:00.000+02:00

Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar om barn och vuxna som drabbats av mobbning i skolan och på sin arbetsplats. Nu är det dags igen, Yasmine 15 år, berättar i Aftonbladet om hur hon mobbats sedan hon började skolan och hon vill nu ha upprättelse.

Utöver vad som står i tidningen vet jag inget om hennes situation och vad som gjorts av skolan. Det som berör mig i artikeln, förutom det lidande hon måste ha gått igenom, är att det knappast är ovanligt att de som borde ta ansvar för situationen; lärarna, rektorerna, cheferna, väljer att titta åt andra hållet eller än värre, skuldbelägga offret.

I Aftonbladet står det att skolan hävdar att Yasmine har ett socialt sätt som gör att hon lätt och ofta blir indragen i konflikter. Och? Oavsett vilket socialt sätt en person har så legitimerar det inte under några omständigheter mobbning. Och oavsett vilket socialt sätt en person än har så är det fortfarande lärarens, rektorns eller chefens ansvar att agera om mobbning ändå skulle förekomma. Tveklöst!

På Tv4 nyheterna i morse tog man upp att anmälningarna om mobbning i skolan ökat med 70% under första kvartalet i år. I mina ögon är detta positivt eftersom det tvingar fram reaktion. Hot om skadestånd kan nog vara en nog så mäktig spark i rumpan på ansvariga som missat att kravet på civilkurage ligger inbäddat i yrkesbeskrivningen. Tyvärr har det visat sig att hotet om skadestånd inte är tillräckligt.

Lagstiftningen mot mobbning behöver därför skärpas, ett mer aktivt agerande från ansvariga och externa parter behövs i de situationer där mobbningens fula tryne väl visat sig och ett mer proaktivt agerande för att minimera risken mobbing är nödvändigt, både på skolor och arbetsplatser.

Att jobba eller inte jobba, det är frågan?

2010-06-09T23:02:00.000+02:00

Jag pratade i dag med en läkare som jag har stor respekt för. Hon är specialist på sitt område, arbetar med svårt sjuka människor och försöker alltid arbeta mot vad som är bäst för patienterna och uppmuntra till återgång i arbete.

Anledningen till att jag ringde henne var att hon nu ökat sjukskrivningsgraden för en patient, samtidigt som hon beskrev ett medicinskt tillstånd som var ungefär det samma som tidigare eller till och med bättre.

På ett ovanligt tydligt sätt beskrev hon en inte alls ovanlig situation - sin förra undersökning av patienten. Hon förklarade: "försäkringsdelen har nu blivit elefanten och det medicinska delen myran".

Patienten hade kommit till henne väl laddad med ett antal argument för varför hon skulle vara sjukskriven över sommaren varför den medicinska undersökningen och också läkarens egen bedömning om att patienten kan arbeta hamnade i bakgrunden och ersättningen i fokus.

Jag är inte avundsjuk på läkarnas situation. De flesta gör, precis som denna specialist, ett oerhört bra arbete och har också intentionen att bara skriva ut läkarintyg där de sjukskriver i den utsträckning som är medicinskt motiverad. Dessvärre blir ibland rätten till ersättning viktigare än behandlingen och tillfrisknandet för patienten.

En lösning som skulle kunna befria läkarna och också patienterna från en del av frustrationen och göra det lättare för läkarna att fokusera på den medicinska delen skulle kunna vara att befria dem från uppgiften att sjukskriva i tid och omfattning utan att istället bara ange den medicinska statusen och hur patienten påverkas. En annan lösning skulle kunna vara att bara låta vissa läkare sjukskriva. Vad tycker ni? Hur ska vi komma till en lösning där läkarna kan fokusera på de medicinska behoven?

Att sätta fötterna på rätt plats

2010-06-09T22:05:00.000+02:00

Ni vet den där märkliga känslan när man inte ens förstår vad som gick fel? När man i princip förväntar sig stående ovationer och istället möts av höjda ögonbryn och rynkade pannor. Precis den känslan fick jag av de negativa reaktioner som kommer från, surprise!, de rödgröna angående Folkpartiets förslag om lärlingsanställningar.

I miten av april presenterades Dagens Industris senaste vd-enkät. Ur denna framkommer att att 33 procent av företagsledarna, framförallt inom små- och medelstora företag, att de skulle överväga att anställa någon yngre person om lärlingsanställningar var en reell möjlighet.

Anneli Andelén från Företagarnätverket Släpp in framtiden skriver att "En fot på arbetsmarknaden är nämligen alltid bättre än två fötter utanför." Bättre än så kan det nog inte sägas och för mig visar detta på att Folkpartiets förslag om lärlingsanställningar är en bra åtgärd som kommer att bidra till den minskade ungdomsarbetslöshet som vi alla vill se. Trots allt, arbetslösheten bland unga kommer inte att minska innan företagarna anställer dem.

Recept utan andra biverkningar än skavsår

2010-06-07T21:16:00.000+02:00

I oräknerliga samtal med läkare, psykologer, kuratorer och andra vårdgivare har jag ställt frågan om inte FYSS (Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling) skulle kunna vara något för sjukskrivna som själva haft svårt att komma igång med aktiviter som skulle kunna bryta deras isolering, få dem att må fysiskt och psykiskt bättre samt bidra till minskade besvär. Precis som du och jag har dessa personer varit väl medvetna om att de skulle må bättre om de kom igång och rörde sig mer - både utifrån fysisk och psykisk ohälsa - men trots detta haft svårt att komma igång för dessvärre säljs inte karaktär på burk ännu (vilket jag själv svär över med jämna mellanrum).

För några år sedan var det fortfarande tämligen få som ens hört talas om möjligheten att skriva ut motion på recept men successivt har intresset spridit sig och nu är FaR (Fysisk aktivitet på recept) ett allt vanligare begrepp och utbudet har också successivt utökats.

Birgitta Rydberg skriver idag om den ökade användningen av aktivitet på recept, framförallt inom primärvården men också inom psykiatrin där användningen fortfarande är mycket begränsad.

Jag jublar över utvecklingen efter att ha sett ett flertal kvinnor och män som genom denna typ av recept fått stöd i att ta sina första stapplande steg tillbaka mot ett liv med bättre hälsa. Trots allt, motion på recept kan vara ett rätt så gott incitament för att bryta ohälsosamma mönster till en billig peng.

Ett Sverige för alla!

2010-06-06T22:32:00.000+02:00

Nationaldag, strålande sol och Sverige är vackrare än någonsin. Jag älskar den här tiden på året; alla färger och dofter är mer intensiva, människorna vackrare och vänligare än för bara någon vecka sedan och alla möjligheter ligger öppna. Vi bor i ett fantastiskt land, fyllt av fantastiska människor så självklart är nationaldagen något att fira, precis som alla andra dagar.

Men trots allt som vi har att vara stolta över och som är väl värt att fira så finns det fortfarande allt för många människor som av olika anledningar hamnat lite vid sidan av oss andra; som har svårare att föra sin egen talan, att tillgodose sina behov och att skapa sig en bättre framtid.

Vi måste bli bättre på att tillvarata de olika resurser som människor har och använda den erfarenhetsbas som allas våra olikheter bidrar till både utifrån att det skulle ge oss en möjlighet att bli ett ännu bättre land för alla. Jag vill därför arbeta för att utveckla vår vård och värld på ett sådant sätt att människor i högre utsträckning kan dra fördelar av sina resurser, samtidigt som individuellt anpassat stöd snabbare och i behövlig utsträckning erbjuds dem som behöver det under den tid behoven kvarstår.

Psykisk ohälsa bland äldre tarvar kompetens, samverkan och goda intentioner -

2010-06-04T19:09:00.000+02:00

Många äldre drabbas av psykiska ohälsa vid sidan av de andra sjukdomar som åldrandet medfört. Allt för ofta får de inte tillgång till den vård och det stöd som de behöver. För den drabbade är det svårt att förklara sina besvär för doktorn. Många tycker att det som händer är genant och känner inte riktigt igen sig själva - andra bagatelliserar besvären trots att de medför ett stort lidande både för den äldre själv och för de anhöriga.
Den psykiska ohälsa som många äldre drabbas av är idag ett eftersatt område och många får idag otillräcklig hjälp och vård. Problemen är flera; kompetensbrister bland vårdpersonalen, bristande samverkan mellan de olika kompetenser som möter de äldre och ett bristande vårdutbud. Följden blir ett onödigt lidande.

Jag blir därför så oerhört glad när jag läser i Birgitta Rydbergs blogg om miljonsatsningar på psykiatrisk vård för äldre och dessutom i sammanhanget nödvändig samverkan melllan psykiatrin, geriatriken och primärvården.

För att stötta vården och omsorgen, så att läkare och sjuksköterskor ska bli bättre på att uppmärksamma och ta hand om äldre som också drabbats av psykisk ohälsa, startas ett nytt kompetenscentrum. En i mina ögon helt nödvändig satsning eftersom alla goda intentioner i världen inte är tillräckliga om det inte finns tillräcklig kunskap för att hantera de problem som människorna man möter har.

Samtidigt permanentas och utvidgas det projekt (BPSD) som riktat in sig på de äldre med demens och utåtagerande beteendeförändringar där man tidigare bara tagit emot remisser från läkare vid särskilda boenden. Fortsättningsvid kommer också äldre som får stöd via geriatriken och äldre som fortfarande bor hemma och får sin vård via husläkaren eller hemsjukvården att omfattas. Också det en kalasnyhet eftersom dessa personer allt för ofta far illa på grund av omgivningens okunskap och oförmåga att hantera de situationer som sjukdomen leder till.

Förnuftets gränser...

2010-05-31T20:28:00.000+02:00

överensstämmer inte alltid med de territoriella. Det bevisar inte minst nyheten om de israeliska soldater som bordat Ship to Gaza-konvojen på internationellt vatten och där minst tio människor dödats.

Carl Bildt beklagar Israels oacceptabla agerande vid aktionen och Erik Ullenhag påtalar det som egentligen aldrig borde behöva uttryckas: vi kan aldrig acceptera våld mot humanitära insatser. De osedvanligt skarpa reaktionerna står i definitivt i proportion till händelsen som knappast förbättrar Israels rykte som tämligen motsträvig fredivrare.

Fredsivrare eller inte. Det torde stå klart för alla och envar att våld knappast är en framgångrik strategi för att uppnå vare sig fred eller samförstånd. Därmed inte sagt att proprotionerligt våld inte skulle vara befogat vid extraordinära situationer men än så länge har det inte presenterats något som ens antyder att de israeliska soldaterna använt sig av proportionerligt våld.

Det finns så många som har bättre kunskap än vad jag har när det gäller de folkrättsliga aspekterna av händelsen och jag hänvisar därför hellre till dem än att ge mig in i en diskussion som jag inte behärskar. Själv nöjer jag mig med att konstatera att jag tveklöst instämmer i de kritiska röster höjts med anledning av dagens attack.

Alltid lika eminente Mark Klamberg ger i sin blogg en analys av de folkrättsliga aspekterna som väl kompetterar den sammanställning som ges i Dagens juridik.

Hög tid att uppdatera den svenska modellen!

2010-05-28T10:01:00.000+02:00

Här om dagen deltog jag i en diskussion på en av vårdcentralerna. Ämnet för dagen var en kvinnlig patient som på grund av sjukdom inte kommer att kunna gå tillbaka till sitt jobb på mer än den halvtid som hon idag arbetar. Hon riskerar också att försämras om hon fortsätter att i samma arbetsuppgifter. Däremot skulle hon både klara och må bättre av andra lättare arbeten på heltid.

Trots att det var läkaren som lyfte ämnet och trots att kvinnan skulle må bättre och minska risken för försämring så gällde diskussionen inte hur vi tillsammans skulle kunna hjälpa kvinnan vidare. Fokus låg istället på hennes försörjning. Så trist men knappast ovanligt.
Anledningen till att ämnet dök upp var att Försäkringskassan hade dragit in kvinnans sjukpenning eftersom hon varit sjukskriven i mer än ett halvår och Försäkringskassan - liksom läkaren - gjorde bedömningen att hon skulle klara heltidsarbete om hon bara hade ett arbete som inte var fullt så ansträngande för kroppen.

Eftersom den här kvinnan har en arbetsgivare så kommer hon inte heller få någon a-kassa trots att hon söker arbeten och trots att hon inte kan klara sitt arbete. Om hon skulle säga upp sig från jobbet för att söka ett arbete som fungerar också på heltid så kan hon få a-kassa men först efter 45 dagars karenstid - straffet för att hon säger upp sig från sitt arbete som hon inte kan klara. I så fall skulle hon naturligtvis inte heller få den halvtidslön som hon får idag.

Arbetsförmedlaren som var med på mötet förklarade att det eventuellt kan finnas viss möjlighet för henne att slippa ifrån karenstiden. Hon förklarade att vissa a-kassor kan göra undantag från karensen när den egna uppsägningen beror på medicinska skäl men att bedömningarna skiljer sig rejält mellan olika a-kassor: vissa medger inte några undantag - andra är mer generösa.

Socialbidrag var inte heller en lösning eftersom hon är gift med en man som tjänar hyfs och dessutom bor i villa.

För mig är det självklart; vi måste hitta vägar för att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden eftersom alternativet framförallt slår mot de svaga, de som står utanför,de som behöver komma vidare och de som har svårt att komma in. Att låsa fast människor vid arbeten som de inte trivs med, eller som till och med är skadliga för dem, är en inhuman följd av dagens svenska modell.

Folkpartiets förslag om en mer inkluderande arbetslöshetsförsäkring i statlig regi skulle ge också de som idag mer eller mindre frivilligt valt att ställa sig utanför a-kassan ett grundskydd vid arbetslöshet. För mig är det här en fråga om solidaritet med de som inte kvalificerat sig för a-kassan eller som inte har råd att betala den inte helt nätta avgiften vilket gör personer med små marginaler skulle gynnas av förslaget.

Ett förstatligande av a-kassan skulle också ge möjlighet till starkare styrning över undantagen. I mina ögon är det helt barockt att människor som på grund av sjukdom inte kan arbeta i sitt eget arbete straffas med 45 dagars karens om de väljer att ta ansvar för sin situation och börjar söka efter nya vägar att komma in i arbetslivet igen. Än mer galet är det att regelverket skiljer sig mellan de olika a-kassorna vilket gör det helt omöjligt att förutse vilka konsekvenser olika alternativa handlingsvägar medför.

Wanja Lundby-Wedin är inte oväntat negativ och ser det som en attack mot den svenska modellen utifrån att förslaget försvagar fackföreningarnas position. Frågan är om detta verkligen är något negativt. I mina ögon är svaret givet; det är hög tid att uppdatera den svenska modellen så att den omfattar alla - även de som inte är med i a-kassor och de som behöver byta arbeten. Till syvende och sist är det en fråga om solidaritet.

Jag gillar absolut Per Altenbergs och Fogelqvists inlägg på samma ämne.

Vem förtjänar att få leva?

2010-05-26T07:33:00.002+02:00

En av mina helt underbara kollegor och väninnor ringde här om dagen och förklarade att jag borde läsa kolumnen om svenskarnas inställning till Stefan Wahlberg hade skrivit i Metro. Ett blogginlägg förtjänar den minst.

Den studie som Stefan hänvisar till i kolumnen väcker förvåning, förskräckelse och stolthet. Förskräckelse över att vi inte kommit längre. Var fjärde svensk visar sig i undersökningen, hundra år efter vår sista statssanktionerade avrättning, positiva till ett återinförande av dödsstraffet för de grövsta brotten. Så märkligt och så oförståligt!

Själv har jag oerhört svårt att förstå hur någon kan ställa sig positiv till dödsstraff. Den enda "fördelen" jag kan se är att det på ett permanent sätt utraderar risken för att den person som avrättas ska begå något nytt brott. Detta känns som en fjuttig fördel eftersom det finns klart mer humana sätt att undvika upprepningar och det alltid finns risk att ta ihjäl fel person, etc. Dessutom känns öga för öga så otroligt ociviliserat och brutalt.

.

Stolthet över att de folkpartistiska väljarna som i den undersökning han hänvisar till, var de som i högst grad var negativa till dödstraffet. Knappast förvånande visserligen eftersom det torde ligga i sakens natur att liberaler försvarar mänskliga rättigheter, dit rätten till liv tveklöst måste räknas. Folkpartiet har ju också rätt schyssta meriter på området då vi kan stoltsera med fantastiske Hadar Cars, som gjorde EU till en vackrare plats på jorden genom att få in frågan om dödsstraffet i anslutningsförhandlingarna för nya medlemmar. Men ändå, stolt blir jag!

Föga förvånande är att anhängarna till Sverigedemokraternas i låååångt högre grad än andra är positiva till dödsstraff (SD 57,6 procent - Fp 9,9 procent). Hur tänkte ni då? känns inte som en relevant fråga just till dessa anhängare eftersom partiet knappast utmärker sig som vurmare för mänskliga rättigheter.

Däremot förvånar det mig att var fjärde socialdemokartisk väljare är positiv till dödsstraff (26,7 procent).
Men hallå här, hur tänker ni? Även om jag starkt ifrågasätter stora delar av den politik som ni för så har jag inte haft anledning till att tvivla på att ni står upp för mänskliga rättigheter och har schyssta grundvärderingar även om de allt för ofta tar sig märkliga former.

Jag skulle så gärna vilja förstå... Hur tänker man när man försvarar dödsstraff? För vilka skulle det vara ett befogat straff?

Dumheter eller definitionen av omöjligt

2010-05-23T22:50:00.000+02:00

Kalle Olsson skriver i Länstidningens ledare att det är snudd på omöjligt att vara sjuk och att det skulle förklara de minskade ohälsotalen.

Ohälsotalet låg i april på 31,6 dagar för landet i sin helhet. Siffran motsvarar att det antal dagar betalas ut från Försäkringskassan i sjukpenning, rehabiliteringsersättning och aktivitets-/sjukersättning varje år beräknat utifrån alla personer mellan 16-64 år.

Omöjligt att vara sjuk? De flesta av oss kommer sällan ens i närheten av att räknas in i statistiken eftersom de första fjorton dagarna då arbetsgivaren betalar ut sjuklön inte räknas in i statistiken.

Jämtland, där Kalle Olsson sitter, har Sveriges högsta ohälsotal. Ohälsotalet ligger här 38,2 dagar/år medan siffran för Stockholms län ligger på 26,8 dagar/år. Är jämtar så mycket sjukare än Stockholmare? I så fall, vad har hänt sedan jag flyttade därifrån?

Om vi istället tittar på skillnader mellan kvinnor och män så uppgår ohälsotalet för kvinnor till 37,5 medan det för männen ligger på 25,8. Här hittar vi också skillnader i sjukskrivningsmönster där kvinnor oftare än män sjukskrivs på deltid och utifrån psykisk ohälsa. Det svagare könet? Nej, skulle inte tro det.

För mig ligger inte problematiken på något sätt i att det skulle vara omöjligt att få sjukpenning efter regeländringarna som genomförts och rent krasst, den debatten börjar att bli gammal. Det vi behöver hitta en lösning till är istället hur vi ska göra för att människor, oavsett om de är kvinnor eller män, bor i Skucku eller i Tensta, får den hjälp och det stöd som de behöver utifrån sina behov.

Vården kan bara ta ansvar för de medicinska behoven och trots de förbättringar som gjorts finns här fortfarande brister som jag tänker göra mitt bästa för att komma till rätta med. Mer om detta senare eftersom det handlar om för viktiga frågor för att blandas in i det här inlägget.

Varken vården eller Försäkringskassan kan däremot lösa problem som beror på andra orsaker än sjukdom. I mina ögon är det därför alldeles förskräckligt inhumant att gömma undan människor som kan arbeta i långa sjukskrivningar.

Inkompetens eller illvilja?

2010-05-22T13:58:00.000+02:00

I dagens tidiningar berättar man om fyra killar som skadats av en bilbomb i Afganistan och som sedan nekats sjukpenning för att de inte skrivit in sig på Arbetsförmedlingen som arbetslösa den första dagen efter det att de kom hem. För jäkligt absolut!

För att ni alla ska hänga med i min frustration tänker jag snabbt försöka förklara regelverket på området. För att man ska ha rätt till sjukpenning i någon form så måste man först ha en sjukpenninggrundande inkomst vilket kort sagt kan sägas motsvara ersättningen för det man skulle ha gjort om man inte varit sjukskriven, t.ex. arbetar du heltid så motsvarar din sjukpenninggrundande inkomst din heltidslön. Om du istället är arbetslös, inskriven på AF och söker arbeten så är din SGI baserad på det du annars skulle ha fått från A-kassan.

Om du däremot inte skulle ha haft någon inkomst den dagen som du är sjukskriven för så har du inte heller någon SGI och därför inte heller möjlighet att få sjukpenning eftersom du då inte förlorat något på att du inte ha kunnat arbeta. Regelverket har sett ut precis likadant i många år och har inte ändrats i samband med sjukförsäkringsreformen. Regelverket skiljer sig också från sjukpenningen eftersom det här inte på något sätt handlar om bedömningar. Här är det ja eller nej som gäller: antingen skulle du haft en inkomst eller inte och därför rätt till SGI eller inte.

Fyrkantigt - absolut! Felaktigt - kanske! Förändrat av Alliansens reformer - inte alls!

Den rutinerade socialdemokraten Kristian Krassman skriver att han "har förståelse för att myndigheterna håller sig till reglerna, men någon gång måste detta cyniska agerande upphöra." Det förvånar mig att han i egenskap av att vara rutinerad politiker uttalar sig på det här sättet eftersom han borde veta att det inte är myndigheters eller handläggares sak att ändra på lagarna - inte ens i de fall där lagarna medför att människor faller mellan stolarna.

Jag blir än mer förvånad över hur t.ex. Alliansfritt Sverige och Johan Westerholm hänvisar detta till den nya sjukförsäkringen och ställer mig än en gång frågan vad har gått fel? Är de inkompetenta och opålästa eller bara mer intresserade av att svartmåla Alliansen genom att medvetet sprida lögner och felaktigheter? Oavsett anledning så gör det mig ledsen eftersom jag vill tro att alla vi som är politiskt engagerade valt att engagera oss för att vi vill förbättra samhället - inte för att vi vill ägna oss åt fula kampanjmetoder som solkar ner den egna integriteten, som skrämmer människor som lägger sin viktiga tid på att lyssna på oss och som ökar på politikerföraktet. Eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka mig på ett bra sätt här här så stannar jag vid ett högljutt FY och BLÄ!

En unik man.... eller inte?

2010-05-21T11:10:00.002+02:00

Julius (som naturligtvis har ett annat vackert namn som väl matchar hans personlighet) tillhör en av de svårast sjuka människor som jag jobbat med under mina år på Försäkringskassan. Utifrån att han inte bara är svårt sjuk i cancer utan också har en kraftigt nedsatt kondition, trötthet, infektionskänslighet, andningssvårigheter, lätt tröttas ut eftersom hans energidepåer är låga, etc. så skulle han tveklöst kunna beviljas fortsatt sjukpenning på heltid (ni vet den där sjukpenningen på 80% som man kan få hur länge som helst om man har en allvarlig sjukdom som förhindrar arbete). Istället jobbar han i huvudsak 75 procent mellan de gånger han blir inlagd akut på sjukhuset vilket händer lite nu och då.

Själv säger han att det skulle ta död på honom att gå hemma. Han vill jobba eftersom det får honom att känna sig behövd, han behöver det sociala sammanhanget, han älskar kontakten, samtalen och dialogen med de människor han kommer i kontakt med på jobbet. Han är mycket tydlig med att just arbetet och det sociala sammanhang han möter där är hans bästa medicin.

bilden är knyckt från Alliansfritt Sveriges webplats

Det som utmärker Julius är hans jäklar anamma, hans vilja och hans värme ... och att han faktiskt jobbar 75 procent. Min bestämda åsikt är att Julius har helt rätt: arbetet är vid sidan om den medicinska behandlingen den bästa medicinen för de allra flesta av oss även vid svår sjukdom. Såsom Julius visar är inte sjukdomens svårighetsgrad nödvändigvis synonym med avsaknad av arbetsförmåga.

Denne helt fantastiske man ringde mig i veckan och berättade dels att han fått ett återfall, dels att han nu för första gången tappat håret och dels att han siktar på att gå tillbaka till heltidsarbete till hösten och också inom kort återgå till 75 procent.

Jag erkänner att jag blev något fuktig i ögonen när han berättade att han fått ett återfall och att jag skrattade högt när han berättade hur befriande det varit när någon han mötte påtalade att han såg sexig ut utan hår - en för honom helt oväntad reaktion på hans nya, i de egna ögonen sjukare utseende.

Jag tror stenhårt på vikten av att också lyfta fram det som inte är sjukt även vid svåra sjukdomar. Flertalet sjuka bemöts i allt för hög utsträckning utifrån sin sjukdom snarare än utifrån de personer som de är och jag är övertygad om att detta påverkar självbilden.

Att istället se det som fungerar, möjligheterna och det vackra - såsom kvinnan som uppmärksammade att Julius blivit sexigare utan hår - borde vara lätt (?) eftersom det bara handlar om att vi behöver ändra fokus. Tänk bara själv när du kommer till jobbet på morgonen och alla påpekar hur trött du ser ut. Känner du dig piggare och snyggare eller... nä, trodde väl inte det.

Och ja, jag är säker på att Julius denna gång, precis som tidigare, kommer att klara att gå tillbaka till arbete både på deltid och så småningom på heltid. Han kommer att klara det för om man bara öppnar ögonen lite, lite, lite så är det uppenbart att han är en superhjälte i vardagen.

Vinsten av vinster för mig, för dig och för Ohly?

2010-05-20T07:42:00.000+02:00

I Rapports morgonsändning den 18 maj förklarade Lars Ohly att en av de för honom viktigaste frågorna inför valet är "världens bästa välfärd utan vinstintressen" och att Vänsterpartiet är allt för ensamma om att driva frågan.

Det finns en mycket god anledning till att Vänsterpartiet upplever ett dåligt stöd i frågan; de flesta av oss andra inser att ekonomiska incitament har fördelar. Jag är helt övertygad om att Ohly & Co har goda intentioner och menar väl. Däremot häpnar jag gång på gång över den avsaknad av realism som kännetecknar partiets politik. Jag tycker till och med att deras budskap skulle vara lite charmigt om det inte vore så att förslagen som ploppar ut har en så dålig verklighetsförankring att de vid ett praktiskt genomförande skulle leda till att de grupper som partiet säger sig värna om tveklöst skulle få det sämre.

Må vara att vinster i vården inte har ett egenvärde. Den primära vinsten av samarbete med en bredd av olika kompetenta vårdgivare (och ja, möjlighet att göra en vinst är en förutsättning för att någon ska driva ett företag oavsett om vi talar om privata vårdgivare, frisörer eller bilmekaniker) är att det medför en billigare och i många fall också bättre vård. En billigare vård ökar förutsättningarna för att tillföra resurser till andra områden där pengarna bättre behövs.

Detta gynnar oss alla och bidrar framförallt till att de i störst behov av stöd får den vård som de behöver och själva önskar snabbare. Birgitta Rydberg ger i sin blogg några konkreta exempel på vad välfärd med just vinstmöjligheter gett vid upphandlingen av beroendevård, psykiatri och operationer mot grå starr.

För mig är en av politikernas viktigaste uppgifter att värna om och använda skattepengarna på ett så ansvarsfullt och effektivt sätt som möjligt. Detta för att vi alla - speciellt de som har störst behov - kan få ut så mycket välfärd som möjligt av det vi betalar in. Tror ni att Ohly håller med?

Att förgylla tillvaron - att hitta njutningen i det tråkigaste

2010-05-16T11:19:00.000+02:00

Hushållsarbete är det absolut tråkigaste jag kan tänka mig och ännu har jag inte börjat nyttja RUT även om tanken flugit igenom huvudet mer än en gång. I avvaktan på att jag tar steget så drömmer jag vidare om Fluffbabes champagneglashållare för strykbrädor. Snacka om att de hittat en genial lösning för att förgylla den tråkigaste av tråkiga stunder - strykningen!

Sjunkande skepp och kuperade stupstockar

2010-05-16T09:37:00.003+02:00

Jag har verkligen ogillat den debatt som förts kring sjukförsäkringen eftersom den dels förankrats i nslomässiga argument som ofta haft lite med verkligheten att göra och dels (vilket jag tycker är än mer beklagligt) skrämt människor som redan befinner sig i rent för emlig situation.

Därför var gårdagens ledare i DN så enormt glädjande; mer än hälften av de som inte anmälde sig hos Arbetsförmedlingen när deras dagar inom sjukförsäkringen löpte ut, är tillbaka i självförsörjning genom eget arbete. Andra har börjat studera och ytterligare andra har börjat ta ut föräldrapenning. En majoritet har alltså kunnat komma tillbaka till självförsörjning när deras dagar inom socialförsäkringen löpt ut och nu pratar vi alltså om en grupp som varit sjuka under mycket lång tid och i många fall bedömts befinna sig långt mycket långt från arbetsmarknaden. Det är, precis som Christian Ottosson, påpekar märkligt att nyheten inte fått större uppmärksamhet för det är en definitiv kalasnyhet som borde glädja de flesta - även de olyckskorpar som kraxat om stupstockar.

Carina Boberg lyfter istället tragedin i att människor gått med ersättning och detta synsätt delar jag fullt ut. Den tidigare förvaringspolitiken har förstört otroligt mycket för otroligt många. Att låta en människa gå med ersättning i onödan är en tragedi, framförallt för dem själva eftersom långa sjukskrivningar inte bara leder till dålig ekonomi och lägre pension utan också sämre självförtroende och sämre förmåga att knyta an till sociala nätverk. En av mina nära och mycket kloka väninnor, som pga sjukdom gått hemma under lång tid förklarade det så här: går man hemma utsätts man inte för den sociala polering som det innebär att umgås med andra och det gör det svårt att komma tillbaka och anpassa sig till ett fungerande vardagsliv som rymmer arbete och kollegor.

Hur det påverkar individen är naturligtvis individuellt men att det påverkar henne eller honom torde vara självklart. För de allra flesta blir det också svårare att hantera en verklighet som medför tidspress och ställer krav. Utifrån detta perspektiv är det allt utom omänskligt att skapa förutsättningar för att människor ska komma tillbaka i arbete så snart som möjligt. Och ja, eftersom sjukdom inte alltid är synonymt med arbetsförmåga så innebär detta att en del fortfarande kommer att vara sjuka när de återgår i arbete. Det är just av den här anledningen jag är positiv till de regelförändringar som genomförts; det ger möjlighet för människor att snabbare komma tillbaka till arbete och också stöd till de som behöver och vill ha stöd på vägen.

Många av de som istället valde att påbörja arbetslivsintroduktionen via Arbetsförmedlingen är på väg bort från socialförsäkringen och vidare mot antingen arbete, praktik eller stöttning via de olika åtgärder som Arbetsförmedlingen kan erbjuda.

Det finns också de som kommer tillbaka och min gissning är att det stora flertalet av dessa kommer att beviljas sjukpenning på nytt precis som det ska vara eftersom de inte haft förutsättningar att komma vidare mot arbete där de befinner sig just nu. Förhoppningen är att de ändå haft en viss glädje av de insatser som de deltagit i under tiden på AF och att de inte känt, såsom en av de arbetskonsulenter som jag träffat så försynt påpekade, att tiden i arbetsmarknadsintroduktionen bara hade till syfte att ge nya dagar med sjukpenning.

Vinsten i att ta ut segern i förskott och vad är orättvisa egentligen?

2010-05-14T10:07:00.000+02:00

Två opinonsmätningar som fått mungiporna att höjas och hjärtat att jubla har presenterats den sista veckan. Först ut var Demoskops mätning där Alliansen gått förbi de rödgröna, MP tappat rejält och Sd glädjande nog vid andra mätningen i rad med god marginal hamnat under fyraprocentspärren. Därefter följde Novus Opinions mätning som också den pekade på att glappet mellan blocken är ett minne blott eller ja, i alla fall nästan. Skillnaden mellan blocken är nu så liten att den inte är statisktiskt säkerställd i alla fall.

Självklart är det bara mätningar och mycket kan ännu hända fram till valet men jag vill tro att mätningarna ändå visar på att den politik som förs är mer trovärdig än de luftslott som byggs upp av de rödgröna i skuggbudgeten där ett aldrig sinande pengaregn utlovas till stora delar av befolkningen.

Jag tror Tommy Rydfeldt har rätt; avundsjukspolitik fungerar inte. Det stora flertalet är för smarta för att gå på att det skulle vara möjligt att finansiera alla bidrags- och ersättningshöjningar och kostsamma reformer bara genom att höja skatterna bara för de mest välbärgade. Det finns, precis som Seved Monke lyfter, en väsenskild inställning till bidrag mellan de två blocken.

Min uppfattning är att bidrag i många fall snarare cemeneterar än eliminerar orättvisor för de delar av befolkningen som har eller som kan uppnå förmåga att försörja sig själva genom att göra det ekonomiskt ogynnsamt att försöka arbeta för en bättre tillvaro. För mycket bidrag till för många grupper minskar dessvärre också utrymmet för att ge dem som är i verkligt behov av stöd för sin försörjning en skälig ersättning vilket också är tämligen orättvist i mina ögon.

Optimisten i mig jublar över sifforna i mätningarna, pessimisten säger till mig att mycket kan hända innan den 19 september och realisten tänker; wow, vad roligt - nu är det dags att jobba! För till syvende och sist så ligger det fortfarande en himla massa jobb framför oss med att få ut varför Alliansen förtjänar fortsatt förtroende inte bara på gamla meriter utan också utifrån vad vi vill göra för att minska orättvisorna och göra Sverige till ett ännu bättre land efter valet.

Jag har världens finaste jobb?

2010-05-13T19:47:00.000+02:00

När jag berättade att jag jobbade på Försäkringskassan deklarerade en av småflickorna jag bodde granne med i Hovsjö mäkta imponerat att hon tyckte att jag hade världens finaste jobb. Huh?, sa jag eftersom jag knappast tänkt på jobbet på det sättet. Igår fick jag istället frågan: "Hur känns det för mig som professionell yrkeskvinna att följa de fyrkantiga lagarna? Har jag ingen empati?" Jag svarade Huh? då med.

Socialförsäkringen är i mina ögon en av de tveklöst viktigaste delarna av det svenska trygghetssystemet eftersom det ger en ekonomisk grundtrygghet för personer som på grund av sjukdom saknar förmåga att försörja sig själv. Utifrån det perspektivet håller jag med den lilla tjejen fullt ut och jag ifrågasätter aldrig att det arbete jag gör är viktigt och meningsfullt.

Sverige har en fantastisk socialförsäkring och de förändringar som trätt i kraft har gjort den ännu bättre. Självklart kommer jag också i kontakt med människor som faller emellan stolarna ibland men framförallt ser jag fördelarna som förändringarna medfört i form av snabbare tillgång till vård, en mer aktiv process från arbetsgivarnas sida i att finna vägar för att hjälpa sina anställda tillbaka, i form av ökad rättssäkerhet, en minskad risk för sjukskrivningsskador och havererad ekonomi, etc.

Det som oftast betonats i debatten är att människor - sjuka människor - får indragen sjukpenning. Mer sällan talas det om de positiva effekter som förändringarna medfört och jag hoppas på att här kunna bidra till en mer nyanserad bild. Utifrån mitt perspektiv är inte de indragna ersättningarna huvudpoängen - människor fick indragen sjukpenning också i tidigare system. Då gjordes de när handläggaren hade tid och energi över till att ta itu med den både tids- och energikrävande uppgiften som ett indrag är (både utifrån att ett indrag innebär att man vänder upp och ner på en annan människas liv och att det därför inte är något som man gör lättvindigt och utifrån att det kräver ett tämligen omfattande och långdraget administrativt arbete), snarare än när det blev motiverat utifrån det medicinska tillståndet.

Huvudpoängen med förändringarna såsom jag ser det är snarare att fokus nu vänts till att se och ta till vara på människors resurser snarare än att bara fokusera på det som inte fungerar. För mig är detta ett stort kliv framåt och ett utslag av en betydligt mer positiv människosyn; människor - alla människor är viktiga - och alla människor har resurser som det både är möjligt och humant att hjälpa dem att tillvarata. Att istället bidra till att människors egna resurser går till spillo är för mig alldeles förskräckligt inhumant och taskigt. Detta innebär naturligtvis inte att jag tror att alla vare sig kan eller bör arbeta. Det är min fasta övertygelse att människor som på grund av sjukdom saknar arbetsförmåga inte borde ens behöva fundera över sin försörjning.

Eftersom många av de människor som jag möter berör mig djupt så kommer jag ibland att delge er deras historier i anonymt miniformat, både när jag har anledning att glädjas med dem och när jag blir frustrerad över de motgångar de möter.

Förändringar av system tar tid och några kommer alltid oförskyllt att ramla mellan stolarna. Min övertygelse är att allt färre kommer att drabbas av detta. Vi måste därför arbeta vidare för att möjliggöra att de många kuggar som behöver haka i varandra också gör det för att alla ska kunna få den hjälp och det stöd de behöver, när de behöver det. Vi är inte där ännu men vi har kommit en bra bit på väg och vi jobbar vidare! Det här är också en av de starkaste anledningarna till att jag är politiskt aktiv; det finns fortfarande brister i systemen och jag har gett mig attan på att förändra så mycket jag bara kan till det bättre.

Att skapa möjligheter - kan det vara så lätt?

2010-05-11T23:37:00.000+02:00

När jag var hemma i Östersund sist så sprang jag på den här för mig nya varianten av kundvagn; byggd för att kunna köras ihop med rullstol. Intressant idé som mycket väl kan underlätta vardagshandlingen även för rullstolsburna som behöver handla något mer än vad som ryms i knät. Jag har däremot aldrig sett den på något annat ställe och undrar om den faktiskt fungerar också i verkligheten? I så fall, varför finns de inte på fler ställen?

Varför ska jag arbeta?

2010-05-09T20:26:00.001+02:00

Det primära skälet till att jag arbetar är att det ger mig möjlighet att betala mina räkningar och förhoppningsvis en del konsumtion och nöjen där utöver. Detta trots att jag har ett arbete som jag tycker är meningsfullt och som ger mig möjlighet att komma i kontakt med intressanta människor och också har helt fantastiska kollegor. Om det inte vore för pengarna så skulle jag ha enormt mycket svårare att masa mig ur min helt fantastiskt sköna säng alldeles för tidigt varje morgon för att gå till jobbet.

Än svårare att motivera mig själv till att kliva upp på morgonen skulle det vara om jag vantrivdes med arbetsuppgifterna, inte tyckte om och hade roligt med mina kollegor eller inte upplevde någon meningsfullhet i det jag gjorde. De dagar som jobbet är mest motigt, när arbetsbelastningen känns oöverstiglig, när varje samtal kommer från någon som är missnöjd med beslut eller regelverk och jag sitter igenom utskällning efter utskällning är det i huvudsak karenstiden i a-kassan och den lägre ersättningen som gör att jag inte traskar in till min chef och säger upp mig.

Jag har heller inte några problem att hitta på saker att göra eftersom jag har massor av saker staplade som jag har förbaskat eller rent sagt omöjligt att hinna med idag trots att jag gått ner i arbetstid för att orka med att verka politiskt vid sidan av arbetet. Handen på hjärtat tror jag därför inte att jag skulle sätta sökandet efter ett nytt arbete som första prio om jag ändå hade i det närmaste full ersättning utan att jobba.

Jag tror inte att jag är ett unikum i mitt resonerande även om vi kanske inte dagligdags erkänner det. Därför blir jag i det närmaste bestört över besluten vid Vänsterpartiets kongress idag om att 90 procent ska ha 90 procent i a-kassa utan någon karenstid.

Detta är att gå så långt i från arbetslinjen som det bara är möjligt att komma. Det är också en ren förolämpning mot de personer som faktiskt är i behov av stöd för att klara sitt dagliga liv; pensionärer, människor som på grund av sjukdom inte kan arbeta och är i behov av stöd, barn som är i behov av en god skolgång, etc. Detta eftersom det skattemedel för att finansiera vår allmänna välfärd och dessa kommer från... just det, de som arbetar.

Också Daniel Sturesson, och Gulan Avci har skrivit om Vänsterpartiets kongress idag.