En lång sjukskrivning är ingen högvinst - tvärtom!

Läns-Posten pekade här i veckan på att mediabilden i hög utssträckning speglat den inte helt uttalade åsikten att det bästa som kan hända en människa är att alltid få bli sjukskriven. Jag håller med; fokus har i allt för hög utsträckning kommit att handla om ersättningsformen snarare än vad individen behöver för att komma vidare. Självklart är det viktigt att ha en försörjning om man inte kan arbeta men att, vilket jag upplever att man ofta gör, propagera för att människor ska ha ersättning år efter år efter år, är inhumant i de allra flesta fall eftersom långa ersättningar sällan följs av aktiva behandlingar. Istället blir tiden en transportsträcka där individen tappar kontakten med sin arbetsplats eller arbetsförmedlare, sina rutiner och sitt sociala nätverk. Dessvärre försvinner också ofta kontakten med läkaren fram tills dess att det är läge att begära ett nytt underlag. För mig är det inte på något sätt ok att stimulera en sån här utveckling! Personen som i en sån här spiral blir inte bättre, snarare tvärtom. 

Två och ett halvt år kan du ha sjukpenning i dag om din arbetförmåga är nedsatt på grund av sjukdom (om det inte handlar om allvarliga sjukdomstillstånd eftersom det då saknas tidsgräns). Två och ett halvt år, det är rätt lång tid, eller hur? Inte minst utifrån att flertalet av de som varit sjukskrivna så lång tid har ungefär samma diagnoser och besvär som många av oss som arbetar. Självklart finns det personer som har långdragna besvär som inskränker förmågan också längre än 2.5 år men inte stadigvarande. Dessa kommer efter den här perioden komma vidare till Arbetsförmedlingen för stöd under en period om tre månader vartefter de kan få sjukpenning igen om arbetsförmågan fortfarande är nedsatt. Det finns också de drabbas av olika sjukdomar och olycksfall som gör att två och ett halvt år inte räcker till men de hör till ovanligheterna. Också dessa kommer in till AF en period där deras stöd och krav anpassas efter individens förmåga. Vari ligger problemet? Vad är så kränkande med detta? För mig blir det märkligt när media och enskilda personer beskriver detta som något negativt - inte minst utifrån att det stora flertalet som  uppnår 2.5 års ersättning har ungefär samma diagnoser och besvär som du, jag och många andra som kommer tillbaka långt snabbare. För mig visar detta på att något gått fel.  

Är det därför inte dags att flytta fokus från ersättningsfrågan till hur vi vill skapa förutsättningar för att vård ska bli aktuellt så snabbt som möjligt  syfte att minimera de onödiga långa sjukskrivningarna som snarare gör folk sjukare istället för friskare?


Jag tror stenhårt på rehabgarantin, som omfattar medelsvåra psykiska besvär, ångest, depression och stress samt smärta i rygg och nacke. Dessa diagnosgrupper står tillsammans för mer än hälften av alla sjukskrivningar och många av de som varit sjukskrivna mycket långa perioder har dessvärre inte fått ta del av det stöd som garantin innefattar. Andra har väntat alldeles för länge.  Jag tror också på att vi måste bli mycket snabbare på att identifiera överkonsumtion av alkohol, mediciner och droger eftersom det inte är ovanligt att missbruk finns där vid sidan av den diagnos som läkaren siktar på att behandla. Allt för många läkare undviker frågan trots att den kan ha en stor betydelse för behandlingsresultaten. Vi måste också bli ännu bättre på att komma in tidigt med rätt stöd till rätt person och sluta betrakta patienten som ett nystan av separata problem att reda i ett efter ett. Trots allt utgör vi alla summan av vår livssituation, våra erfarenheter och besvär och när vi stirrar oss blinda på en faktor är risken överhängande att vi missar något annat viktigt.

Inte helt sällan kommer det fram viktiga faktorer vid utredningen hos Försäkringskassan eller hos arbetsgivaren som skulle kunna vara avgörande för vägen tillbaka till arbete. Ett tätare samarbete skulle därför kunna leda till enorma vinster för individen. Jag också helt övertygad om att vi måste fortsätta ändra attityden till arbete och få in i alla berördas medvetanden att det sällan leder till något gott att gå hemma långa perioder utan att det tvärtom kan vara en framgångsfaktor att individen är i arbete även om hon eller han inte kan prestera fullt ut på grund av sina besvär. En större acceptans för att vi alla inte alltid presterar fullt ut behöver implementeras både här och där.