Medmänsklighet och möjligheter - inte procentsatser och mellankommunal rättvisa

I kväll var årets sista kommunfullmäktigesammanträde. Glädjande nog så var det flera ärenden som var så intressanta på listan att det ska bli kul när det drar igång igen efter en efterlängtad paus för jul och nyår.

Ett par av ärendena handlade om flyktingmottagandet och inte helt oväntat stod alla partier med ett undantag (gissa vilket?) upp för medmänsklighet. Ibland kan jag bli lite trött på debatten som allt för ofta handlar om antal, procentsatser och rättvisa mellan kommuner snarare än varför vi tycker att det är viktigt att vi drar vårt strå till stacken för att hjälpa de vi kan och vad vi vill göra för att hjälpa människor som befinner sig i situationer som vi aldrig under några omständigheter skulle vilja uppleva själva.

Mitt inlägg i debatten lät därför så här:
" Ett gott flyktingmottagande handlar inte om antal, procentsatser och rättvisa mellan olika kommuner. Det handlar snarare om medmänsklighet och att erbjuda förutsättningar för ett nytt bra liv till människor som gått igenom mer lidande än vad de flesta av oss kan föreställa oss; som slitits loss ur sitt sammanhang, förlorat sitt hem och många gånger vänner, familj och anhöriga.

Oavsett om vi kommer till Huddinge från Alingsås eller Aleppo så är det mycket som behöver falla på plats innan vi känner oss hemma. Självklart blir det än svårare att finna sig till rätta i en ny miljö om flytten varit påtvingad och man landar på en plats med nytt språk, ny kultur och utan att ha en aning om vad som kommer hända med en själv eller de man lämnat efter sig. Jag tror vi alla är ruskigt lyckliga över att det inte är just vi eller våra anhöriga som behöver ta oss igenom den livsomställningen.

Att sätta ambitionsnivån vid att kunna erbjuda en fristad är inte tillräckligt. Vi behöver också skapa förutsättningar för att de människor som kommer ska kunna finna sig till rätta i och bli delaktiga i sitt nya sammanhang och samhälle.

Vi i Folkpartiet vill att Huddinge börjar använda sig av Hälsokommunikatörerna igen eftersom det kan bidra till att upplevelse av sammanhang och trygghet ökar hos de som kommer från krigshärdar. Det kan i sin tur öka förutsättningarna för att de ska kunna komma vidare till ett läge där studier och arbete möjliggörs. 

Att bli sedd, få information utifrån var man själv befinner sig och också möjlighet att få svar på de egna frågorna kring allt som känns fel och märkligt från människor som själva gått igenom samma process kan underlätta vägen in i samhället.

Som vi kunde läsa i delårsrapporten som presenterades vid förra sammanträdet är det just de som har svårigheter att hantera sin nya situation med allt vad den innebär som har svårast att tillägna sig språket och få godkänt på SFI, där allt fler annars blir godkända. Här kan hälsokommunikatörerna göra skillnad.

Språket är A och O. Utan språkkunskaper är det i det närmaste omöjligt att känna sig som en viktig del av ett samhälle och det blir mycket, mycket svårare att komma vidare mot arbete med allt vad det innebär i form av ekonomisk frihet och ett socialt sammahang.

Vi är rent sagt korkade om vi inte ser att de människor som kommer är potentiella guldklimpar eftersom vi aldrig kommer att kunna klara vår välfärd utan fler som arbetar. Vi måste däremot bli bättre på att skapa förutsättningar för att människor som bär med sig värdefull utbildning och erfarenhet ska få möjlighet att använda sig av sin kompetens. Vi behöver också öka möjligheterna för studier för de som behöver skola om sig eller som saknar utbildning, öka möjligheterna till praktik och också underlätta för dem som vill bygga upp sina egna företag.

Nåväl, den här delen gäller likväl för de som kommer från Alingsås som från Aleppo, vi behöver helt bli bättre på att skapa förutsättningar för att människor lättare ska kunna ta till vara på sina resurser och bygga sig ett bra liv.

Vi i Folkpartiet vill att den politik som förs ska fungera både som krockkudde och stutsmatta. När livet är som svårast eller när våra egna resurser inte räcker till så måste vårt samhälle finnas där och skapa trygghet och när de egna resurserna börjar återvända måste det finnas möjlighet att få ett bra avstamp som underlättar vägen vidare. Det gynnar inte bara individen utan också vårt samhälle i stort och det gäller de personer som tvingats hit lika väl som för de som är födda här. "

 

 

 

 

Vård efter behov också för äldre

Sammanträdet i landstingsfullmäktige idag blev kort och men precis som vanligt var det flera viktiga ämnen som avhandlades. Även om det aldrig är möjligt att säga vilka ämnen som är viktigast så finns det alltid ett par ärenden som utmärker sig och får hjärtat att klappa lite fortare och denna gång var det bland annat Thomas Eriksson (MP) viktiga interpellation om psykiatrisk vård för äldre som stod i fokus för min del. Bakgrunden till interpellationen var att Socialstyrelsen i början av året släppte en rapport där det med all tydlighet framkommer att äldre inte får tillgång till den behandling de har behov av i samband med psykisk ohälsa. Den behandling som vanligen ges är läkemedel trots att äldre ofta har en högre risk att drabbas av biverkningar som förvärrar situationen ytterligare. Eftersom rapporten tar sitt avstamp på nationell nivå ville han veta hur situationen för äldre ser ut vad gäller behandling av KBT hur stor andel som behandlas med psykofarmaka eller kombinationer med psykofarmaka och om det finns behov av att vidta särskilda åtgärder för att säkerställa att äldre med psykisk sjukdom uppmärksammas och får rätt vård. Ämnet var alltså ruskigt viktigt av den uppenbara anledningen att det inte är ok att någon grupp får en sämre vård och det är ännu mer skruttigt om det drabbar människor som redan befinner sig i ett underläge.   

Birgitta Rydberg berättade som ansvarigt landstingsråd om de satsningar som gjorts på området som tidigare varit ruskigt eftersatt. Vi är långt inte på något sätt i mål ännu men situationen har förbättrats och en god psykiatrisk vård för äldre är nu ett prioriterat område. I rapporten som är en skrämmande läsning pekar man på flera förslag till förbättringsåtgärder och glädjande nog har flera av dem redan införts i Stockholm såsom tillgång till särskilda mottagningar/team som kan erbjuda både stöd för äldre som lider av psykisk ohälsa och konsultativt stöd och kompetenshöjande stöd riktat till primärvård och geriatrik. Något förvånande ifrågasatte Thomas Maria Beroendecentrums arbete inom området och tyckte att det var att skjuta vid sidan av målet. I mina ögon var det just Thomas som sköt bredvid målet där eftersom det inte helt sällan finns en koppling mellan psykisk ohälsa och självmedicinering eller missbruk och när vi vet att allt fler medelålders och äldre – inte minst kvinnor – har ett missbruk är jag själv snarast redo att applådera att också Maria Beroendecentrum finns med i arbetet med att hjälpa äldre med psykisk ohälsa att må bättre.  

I mitt anförande var jag inne på vikten av information – både till allmänhet och till vårdgivarna inom primärvården – och de behandlingsinsatser som kan erbjudas utanför psykiatrin. Kompetensen hos primärvården är naturligtvis A och O eftersom det är de som först kommer i kontakt med människor som mår dåligt och som blir de som måste kunna tolka tecknen för att äldre, som ofta har andra symptom än yngre med depression, ska kunna få rätt behandling och stöd oavsett om det sker inom primärvården eller psykiatrin. Psykiatrins kompetenshöjande och konsultativa uppdrag är naturligtvis guld värt men i de lägen man har en fundering eller behöver dubbelkolla något så är de beslutsstöd framförallt riktat till vårdgivarna av storvikt; det måste vara lätt att göra rätt och det förutsätter lättillgänglig information.

Behandlingsrekommendationerna är de samma oavsett ålder vilket innebär att många äldre som mår psykiskt dåligt – precis som yngre – och självklart under förutsättning att besvären inte är för allvarliga, torde ha stor nytta av att primärvården i allt högre utsträckning erbjuder psykosocialt stöd, t.ex. i form av KBT via kurator eller psykolog.  

Jag tror också att den information som riktas till allmänheten, till människor som själva mår dåligt eller deras anhöriga, t.ex. Vårdguiden där det finns bra information om depression hos äldre, är superviktig. Ju mer information man har tillgång till desto lättare är det att själv uppmärksamma när något är galet och också att ställa rätt frågor och att lyfta välmotiverade krav i kontakten med sin läkare. 

Det är alltid glädjande när det kommer upp en fråga under fullmäktige där det är uppenbart att mycket hänt och mycket är på gång sedan problemet uppmärksammades och så är det verkligen när det gäller psykiatri för äldre. Det är hög tid att området prioriteras för det är en förutsättning för att våra äldre ska kunna få rätt stöd.

Realisationer och kortsiktiga lösningar är sällan långsiktigt kloka

I tisdags fattade landstingets trafiknämnd beslut om att fortsätta utreda Spårväg Syd. Tyvärr har man i beslutet lagt in en brasklapp: "Det finns skäl att utreda övergångslösningar såsom BRT”. För oss folkpartister, så väl i landstinget som i Huddinge, är detta en halvmesyr. Utifrån de framtida behov som finns så borde det vara självklart för alla och en var att en spårlösning är nödvändig vad gäller den första etappen mellan Skärholmen/Kungens kurva och Flemingsberg.   

Lennart Rohdin (FP), vice ordförande i trafiknämnden kommenterar beslutet så här: "Södertörn och Söderort behöver Spårväg syd – för att förverkliga tusentals nya bostäder och arbetsplatser och för att skapa nya samband och kopplingar för människor och företag. Det handlar om en strategisk satsning på regional utveckling. En BRT-lösning påstås vara ett första steg mot spårväg men om vi bygger en sådan särskild bana för snabba bussar för 3-4 miljarder, är risken mycket stor att man har låst fast sig i övergångslösningen. Vi kan inte bara satsa på spår i norra och östra delarna av Stockholms län."

Han slår huvudet på spiken. Att bygga en BRT-lösning är kortsiktigt, lite som att köpa ett par ganska ok skor av fjolårets modell på rean i vetskapen om att den täcker dagens behov istället för att sikta på kvalitet. I slutändan blir prislappen för de båda kängorna högre än vad den blivit om man direkt siktat på en hållbar lösning.    

Att Spårväg Syd behövs har Folkpartiet insett och drivit på sedan länge. Utifrån den debatt som förts har det tidigare låtit som om alla partier varit i stort sett eniga. Att så bara var fallet i teorin framkom med all tydlighet vid Trafiknämndens sammanträde där det blev klart att flera partier tycker att en BRT-lösning är tillräcklig. Må så vara, det är ett ställningstagande som man mycket väl kan komma fram till om man inte räknar med en hög inflyttning och ett högt bostadsbyggande. Mer märkligt var att S, som tidigare drivit på i frågan, nu när det blev dags för beslut valde att helt lägga ner sin röst och varken rösta för BRT eller spårväg. Personligen är jag ruskigt nyfiken på vad den kovändningen står för. Handlar det om att man tagit oppositionsrollen lite väl långt och nu är mer intresserad av att komma med opportun kritik än att bidra med lösningar? 

Nåväl, jag ska inte prata för dem utan mer utifrån vårt perspektiv och så här är det: vi har en massiv inflyttning Stockholm och Huddinge och det är bra. Samtidigt är det självklart att fler människor medför behov av fler bostäder och arbetsplatser. Det medför också en kraftig miljöpåverkan om en stor andel av dessa människor i huvudsak väljer att förflytta sig med bil. Vill vi ta ansvar för en hållbar utveckling måste vi därför göra allt vi kan för att minska behovet av bilar och då behövs det en god tillgång till allmänna kommunikationer – Spårväg Syd – för kommer folk att välja bilen eftersom det är det mest bekväma alternativet. 

 Om vi utgår från att kommunens beräkningar om att Huddinge redan 2030 kommer att ha 45 000 nya invånare så är det galet att nu sikta på en trafiklösning som möjligen kan vara färdigställd 2020 och som vi sedan växt ur till 2030.  En BRT-lösning är inte heller någon billig historia och en eventuell senare förändring till spårväg kommer att kosta långt mer än vad det skulle kosta att färdigställa den spårväg vi vill se direkt även om det är hissnande summor vi pratar om.

Just utifrån att Spårväg Syd är en mycket kostsam investering så måste kommunen dra sitt strå till stacken och skapa förutsättningar för att trafiklösningen ska bli ekonomiskt hållbar. Det krävs att vi nu slutar snacka och istället kommer igång med byggandet på allvar så att de tillkommande invånarna har någonstans att slå sig ner, så att ungdomar kan flytta hemifrån och så att äldre kan bo kvar när de inte längre vill bo kvar i tidigare villa eller lägenhet.

Grunden finns redan. Redan 2014 kommer kommunen att anta en ny översiktsplan och såsom vi ser det krävs det att kommunen då tar ordentlig höjd och sätter fart. Vi måste bygga mer – mycket mer – och inte bara mer av det som redan finns. Vår bestämda uppfattning är att vi måste välja det alternativ som innebär att vi tar ett stort språng mot framtiden och i Glömstadalen skapar de bästa förutsättningar för en spårvägslösning genom att bygga ett stort antal nya bostäder och arbetsplatser.

Vi kan inte fortsätta blunda för att fler människor medför behov av fler bostäder, fler arbetsplatser och bättre kommunikationer. I Glömstadalen har vi möjlighet att bidra till alla dessa faktorer och det vore allt utom ansvarsfyllt att låta bli. Vi hoppas att de andra partierna är villiga att dra sina strån till stacken för att skapa förutsättningar för en hållbar framtid med när de väl bestämmer sig istället för att hålla fast vid en verklighet som knappast är aktuell nu och än mindre kommer att vara det om bara tiotalet år. 

Malin Danielsson var klart snabbare än mig med att kommentera beslutet på ett klokt sätt.

Men var tog de äldre vägen?

I veckan var det kommunfullmäktige igen i Huddinge med massa spännande ärenden på dagordningen. Tyvärr följde vi den gamla vanan att inte ta oss igenom alla ärenden varför ett av de mest intressanta; interpellationen om ungdomslöner i Huddinge blev bordlagt till nästa sammanträde. Däremot debatterades allt ifrån situationen för de barn som växer upp under knappa förhållanden (jag vägrar säga barnfattigdom eftersom det är föräldrarnas ekonomi och förutsättningar det handlar om), till ekologisk kompensation och kollektivtrafikplaner samt det största ärendet: Huddinges årsredovisning för 2011.

Ekonomin ser bra ut vilket känns toppen eftersom det skapar goda förutsättningar för framtiden. Märkligt nog uteblev diskussionen kring de äldre i Huddinge vilket jag ser som lite besynnerligt eftersom de utgör en så viktig del av vårt samhälle. Därför valde jag att gå upp för att berätta hur vi i Folkpartiet i Huddinge tänker på ett mer generellt plan.

Det här är vad jag sa:
Vi slutar inte vara individer med egna intressen, preferenser och drömmar den dag vi fyller 65 och inte vid 80 heller för den delen. Därför är det så självklart att vi även sedan vi börjar behöva hjälp för att få vardagen att gå ihop, ska få det stöd vi behöver för att kunna fortsätta vara unika.

Möjligheterna att välja vem som ska hjälpa oss med det vi inte klarar själva har ökat i och med införandet av valfrihetssystem och arbetet med att se till att tjänsterna också utförs och håller en god kvalitet har kommit en bra bit på väg men behöver så klart fortsätta.

Med risk för att låta som en reklampelare för Norrlands guld så vill jag påpeka att möjligheten att kunna fortsätta vara sig själv förutsätter möjlighet att kunna välja de aktiviteter som ger en livskvalitet - i stort så väl som i smått, också efter det att kroppen inte längre hänger med fullt ut.

Ska vi vara krassa så är en tillvaro med socialt innehåll inte bara värdefullt för individen. Det är också lönsamt för kommunen eftersom det ökar förutsättningarna för en friskare ålderdom. Därför är det arbete som påbörjats med att öka möjligheterna till en aktiv tillvaro, bland annat genom projektet Socialt innehåll - samvaro, inte bara värdefult utan också nödvändigt för att vi ska kunna erbjuda en äldreomsorg värd namnet.

Dokumentationen kring vem man är och vad man gillar att göra i kombination med en reell delaktighet i sin egen genomförandeplan är också det A och O för att livskvaliteten ska kunna bevaras. Självklart måste man få möjlighet att bestämma över sin tillvaro både i det lilla vardagliga inom hemmets väggar och utanför i fråga om aktiviteter som tillför tillvaron liv.

Vid en så viktig debatt som årsredovisningen ska naturligtvis också de äldre i Huddinge uppmärksammas. Trots allt utgör de äldre inte bara en väsentlig andel av Huddinges befolkning, de är också en viktig resurs.

Kvalitet, kundfokus och S:t Göran.

Hälso- och sjukvårdsnämnden har idag fattat beslut om en vem som vilken vårdgivare som ska få driva S:t Görans sjukhus under de närmaste nio åren med möjlighet till ytterligare fyra års förlängning. Upphandlingen är den största vårdupphandling som gjorts i Sverige och omfattar ett svindlande belopp om 1.3 miljarder per år. Trots det astronomiska beloppet ligger prislappen på 120 miljoner lägre än det nuvarande avtalet och dessa pengar kommer att ligga kvar inom hälso- och sjukvårdnämndens budget om totalt 45 miljarder och användas där de gör bättre nytta. Det är bra.

Ännu bättre är att det som avgjorde beslutet var att kvaliteten fick avgöra. Capio hade bästa möjliga betyg, "utmärkt", på två av tre kvalitetskriterier, och "mycket bra" på det tredje.  

S:t Göran har under de år som Capio drivit verksamheten levererat en vård med hög kvalitet, både utifrån patienternas och utifrån personalens omdömen och också aktivt arbetat för att kunna erbjuda patienterna en ännu bättre vård där patienten själv är huvudperson. Precis det fokus borde naturligtvis alla vårdgivare ha oavsett om de är privata eller offentliga, eller hur?

Jag gläds över beslutet som fattats av Hälso- och sjukvårdnämnden, både utifrån att jag hört så mycket gott om den vård som erbjudits via S:t Göran från personer som varit där som patienter och dels utifrån att jag fick en synnerligen fin bild av hur man tänker kring patienten i samband med de seminarier jag deltog vid i samband med Patientsäkerhetsdagen förra veckan där personal från S:t Göran beskrev sitt arbete.

Det som framförallt imponerade på mig var hur man arbetade med att involvera patienterna inte bara i den löpande vården, vilket borde vara en självklarhet i all vård.  På S:t Göran har man också valt att inkludera patienten och hans eller hennes anhöriga i analysarbetet för att förbättra kvalitets- och patientsäkerhetsarbete (fortfarande under uppstartsfas) och också för att analysera var det gått fel när vårdens utfall inte blev det avsedda.

Vi behöver en mångfald av vårdgivare för att säkra att nya, fräscha vårdidéer kommer fram som leder till en bättre och mer vård för pengarna. Jag är fullt övertygad om att Capio kan bidra till detta arbete.

Kan samtidigt inte låta bli att förundras över att den kritik som oppositionen riktar mot beslutet att välja Capio inte till någon del tar sitt avstamp vad som är bäst för patienterna utan rör teknikaliteter kring upphandlingen och personalen, dvs. inte de faktorer som jag som sjuk i första hand bryr mig om. Märkligt.

Läs mer hos Birgitta Rydberg, i SvD och i Vårdfokus,

Mygel, glädjebesked och vanvård i dagens debatt

Idag har det varit landstingsfullmäktige och som vanligt stod många intressanta ärenden på föredragningslistan. En sak jag brukar gilla med landstingsfullmäktige är att debatten brukar hållas på en bra och saklig nivå. Merparten av dagens sammanträde följde den normen men i samband med diskussionen om t-banans spärrars vara eller icke vara så utbröt en tämligen trist argumentation ut mellan MP/V och M där den ena parten anklagade den andre för att ha en sunkig människosyn och lögner allt medan den andra anklagade den första för att mygla. Stella Fare gick upp och lyfte tillbaka diskussionen till sakfrågan; alla intäkter från kollektivtrafiken behövs för att vi ska kunna rusta och bygga ut kollektivtrafiken på det sätt som befolkningstillväxten i regionen kräver och det är visat att fler väljer att låta bli att betala om det bara är att gå igenom spärren.

Glädjande var också att Dag Larsson (S) enkla fråga om huruvida de 100 utlovade vårdplatserna som Anna Starbrink lovade Stockholmarna förra året nu finns på plats kunde besvaras med ett starkt Ja, och det med råge. Efter april kommer 122 nya vårdplatser inom olika verksamheter att ha öppnats och närmare 90 ytterligare kommer att finnas på plats inom året.  Det är svårt att komma ifrån att det är oerhört roligt när verkligheten övertrumfar löftena, eller hur? Anna skriver själv mer om detta i sin blogg.

Själv gick jag aldrig upp i debatten i dag. Min plan var från början att gå upp om den interpellation som V lagt om landstingets agerande vid vanvård inom kommunens äldreomsorg.  Frågan är både frustrerande och viktig. Frustrerande utifrån att möjligheterna att agera är begränsade och viktiga eftersom det är människor som farit illa helt i onödan och där det förutom lidandet också uppstår ett högre och onödigt behov av vård vilket innebär onödiga kostnader.

Tyvärr är det så att ledningen för de utförare som verkar inom äldreomsorgen inte alltid agerar på ett sådant sätt som gynnar de boendes välbefinnande och hälsa och även om vi alla tycker att det är för jäkligt så är landstingets möjlighet att agera begränsad eftersom ansvaret för äldreomsorgen ligger på kommunerna.  

Det vi kan och ska göra är att uppmuntra till en positiv utveckling mot ett klokare och mer ansvarstagande förhållningssätt genom samarbete, samverkan och information och utbildning.  Sjukvårdsstyrelsernas kontinuerliga samverkan med kommuner och stadsdelar har inte minst enormt viktig roll vad gäller att lyfta upp kvalitetsfrågor och problemområden på bordet i syfte att tillsammans finna bättre lösningar. Landstinget bidrar också med stöd till kompetensutveckling och utbildning av vårdpersonal inom kommunerna, stöd vid medicinska uppföljningar, tillgång till hjälpmedel, rådgivning, etc.  

Förutom det ska vi förståss ta emot de patienter som drabbats av sjukdom till följd av att de fått en undermålig omsorg om det behövs och då se till att de får en riktigt god vård och ett bra bemötande oavsett om de kommer in till någon av våra egna verksamheter eller till någon av våra privata vårdgivare. På dessa både kan och ska vi ställa höga krav och följa upp att de också uppnår målen. Vår befolkning förtjänar en vård med hög kvalitet när helst de behöver det och de vårdgivare som inte kan leva upp till höga våra höga krav ska heller inte kunna fortsätta verka inom vårt landsting. Att säga upp avtal där kvaliteten inte är tillräckligt hög måste vara ett reellt alternativ i de fall där en verksamhet inte visar vilja eller förmåga till förbättring. Till syvende och sist kan vi alla bli sjuka och då måste vi kunna lita på att vi får den vård vi förtjänar. 

Onödig ohälsa

I veckan höll HSO (Handikappföreningarnas Samarbetsorgan i Stockholms län) ett jätteintressant seminarium om folkhälsa och funktionsnedsättning. Seminariet var lite av en uppföljning av det seminarium som hölls i samband med att Folkhälsorapporten släpptes och Helena Holmgren, som skrev delrapporten om folkhälsa bland personer med funktionsnedsättning presenterade här lite mer ingående det bland andra hon kommit fram till.


En litet smolk i bägaren är att statistikmaterialet som finns tillgängligt ger en begränsad bild av vilka grupper med funktionsnedsättningar som är mest utsatta i förhållande till befolkningen i övrigt. Trots allt lever närmare 16 procent av befolkningen, eller ca 1.5 miljoner svenskar mellan 16-84 år, med olika funktionsnedsättningar. Att klumpa ihop alla dessa i en grupp skulle vara lika knasigt som att försöka klumpa ihop alla norrlänningar och försöka dra några mer ingående slutsatser utifrån det; behoven och förutsättningarna skiljer sig självklart både mellan olika grupper och mellan olika individer. 

Samtidigt är faktaunderlaget som rapporten bygger på så omfattande att det ändå varit möjligt att dra en del slutsatser och lägga fram förslag. Trots allt vet vi att personer med funktionsnedsättningar löper en ökad risk att utveckla ohälsa, inte alltid har förutsättningar att vara delaktiga på samma sätt som andra och inte heller har samma möjligheter att leva sitt liv utifrån sina egna förutsättningar och sin egen kapacitet. Just därför är frågan om vad vi kan göra för att skapa ett mer inkluderande samhälle alltid lika aktuell och jag vill därför rikta ett stort tack till HSO som anordnade seminariet.

Levnadsvanorna hos personer med funktionsnedsättning är mindre hälsofrämjande än de bland befolkningen i övrigt; man har en mer stillasittande vardag, är oftare överviktiga/feta, röker mer, sover sämre, etc. Delvis handlar detta om sämre möjligheter att göra hälsosamma val vilket i sin tur i hög utsträckning handlar om strukturella faktorer, bristande tillgänglighet och bristande möjligheter till rätt stöd. 

Under seminariet pratade vi bland annat om möjligheten att ta sig till hälsofrämjande aktiviteter såsom träning, kulturupplevelser, sociala aktiviteter, dvs. allt det där som tillför livet lite extra och som bidrar till att vi lättare återfår och behåller vår hälsa. Det här borde vara en icke-fråga men tragiskt nog är kollektivtrafiken fortfarande exkluderande och färdtjänsttilldelningen alltför begränsad. Målsättningen är så klart en mycket mer tillgängligt lokaltrafik och fria resor för färdtjänstkunder, precis som för alla andra som har förmånen att själva kunna förflytta sig med hjälp av allmänna kommunikationer. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan resetilldelningen åtminstone tar ett nytt skutt uppåt såsom den gjorde under förra mandatperioden. Personligen tror jag att det skulle kuna bidra till att både den allmänna hälsan och upplevelsen av livskvalitet ökar också bland dem som är nödgade att använda sig av färdtjänst för att ta sig från punkt A till punkt B.

Helena tipsade om en rapport från Folkhälsoinstitutet (Onödig Ohälsa) där man konstaterar att ohälsan bland personer med funktionsnedsättning kan minskas med 1/3 om vi lyckas komma tillrätta med några kärnpunkter såsom att öka det sociala deltagandet, lyckas bidra till hälsosammare levnadsmönster, bryter diskrimineringen och förbättrar de ekonominska förutsättningarna bland de personer med funktionsnedsättningar som har dålig ekonomi (vilket är klart vanligare än bland övriga befolkningen). 

Punkterna flyter naturligtvis in i varandra liksom ansvaret för att bidra till lösningarna. Samtidigt är det uppenbart att vi alla; landsting, kommun, myndigheter, föreningar, arbetgivare, kollegor, vänner och individer, inte bara kan utan också måste arbeta för att förbättra situationen.

En hel del aktiviteter är naturligtvis redan igång såsom fysisk aktivitet på recept (FaR) som ökat markant de senaste åren glädjande nog, aktiv hälsostyrning där vissa grupper med mycket omfattande behov av vården får en egen vårdcoach kopplad till sig och där verksamheten nu kommer utökas till fler grupper eftersom projektet varit framgångsrik och det finns också mängder av lokala aktiviteter. Jag fick med mig en hel del nya kunskaper och flera nya tankeställare. Några godbitar, såsom medlemsskap på recept, kommer jag definitivt att suga vidare på.

Barn i alla storlekar och former

En av de absolut finaste förmånerna man kan ha som politiskt aktiv är möjligheten att få komma ut i olika verksamheter för att lära sig mer och se hur det fungerar i verkligheten. I förrgår var det så dags igen. Tillsammans med en grupp sjukvårdsintresserade folkpartister hade jag förmånen att få bli guidad runt på några av de avdelningar på Huddingedelen av Astrid Lindgrens sjukhus som är avsedda för våra värdefullaste små varelser. Dr. Annika Janson, som visade oss runt lärde oss massor och beskrev på ett fantastiskt sätt hur barn inte kan jämställas med små vuxna utan att de är individer med egna medicinska och sociala behov som på många sätt skiljer sig från vuxna patienters. Hon förklarade också, vilket är självklart men ändå så lätt att glömma, att vården av barnen också är  speciell utifrån att det här inte räcker med att patienten är med på vad som händer utan at också dess föräldrar hela tiden måste vara med på tåget.

Rundvandringen började med en tur till Rikscentrum Barnobesitas där ett helt team med olika kompetenser knyts upp för att stötta barn upp till 16 år som på grund av mycket kraftig övervikt och fetma behöver långvarigt stöd (medelinskrivningen på mottagningen är fem år) för att växa in i sin vikt och utveckla mer hälsosamma vanor. Detta så att de inte ska begränsas under barn- och ungdomsåren och för att minska risken för senare följdsjukdomar. För flertalet barn krävs naturligtvis inte dessa omfattande insatser utan där är det fullt tillräcklig med föräldrasamtal via primärvården som uppenbart gör de ett bra jobb utifrån att man nu äntligen lyckats bryta trenden med allt större fyraåringar.

Vi pratade en del om lämpliga fysiska aktiviteter eftersom motion inte bara är svårt utan också ofta känns obehagligt när man skiljer ut sig från mängden. Föga förvånande kom olika former av motion i vatten på tal men Annika påpekade också att amerikansk fotboll är en kanonsport eftersom ungarnas storlek där kan vara en fördel snarare än ett hinder.

Därefter fick vi en rundvandring på barnakuten och en beskrivning av hur arbetet läggs upp för att alla som kommer in så snart som möjligt ska kunna få det stöd de behöver. Annika påtalade sjuksköterskornas roll både vid mottagandet av barnen och föräldrarna och också för samordningen av alla nödvändiga aktiviteter. För mig var det en aha-upplevelse att få veta hur mycket som egentligen pågår bakom skranket parallellt med att minutrarna tickar på i sirapstakt från utsidan och jag är så imponerad av hur personalen får verksamheten att flyta!

Slutligen hamnade vi hos de pluttigaste pluttarna på neonatalen där barn födda från vecka 27 och framåt vårdas. Eftersom de minsta fortfarande inte utvecklat alla nödvändiga förmågor är miljön naturligtvis väldigt steril och högteknologisk. Samtidigt var det intressant att se hur mycket man arbetat med att hitta lösningar för att göra miljön för de anhöriga så bekväm och praktisk som möjligt och med självklart utrymme för båda föräldrarna i alla rum. Just kombinationen av teknisk och praktisk funktionalitet imponerade stort på mig för om det är något som jag tror behövs i samband med den onormala situation som en sjukhusvistelse medför, så är det just någon slags normalitet i vardagen där man kan få glömma var man befinner sig för en stund och får vara sig själv tillsammans med de som betyder mest i så hög utsträckning som möjligt.

Självklarheter... eller?

Precis hemkommen från Göteborg efter två dagar sprängfyllda med intryck, människor och kunskapspåfyllnad vid 2012 års nätverkskonferens med Nätverket Hälsa och demokrati och Nätverket Uppdrag Hälsa. Att Jan Eliasson som var en av de inledande talarna, var inspirerande att lyssna på behöver knappast sägas; självklart var han det! Alla som lyckas knyta in underhållande och relevanta anekdoter i ett tal är verbala stjärnor i min värld och att han egentligen bara benade upp självklarheter gjorde absolut ingenting. Ofta är det de enkla sanningarna som behöver sorteras upp och upprepas och han gjorde det med bravur.

Än mer inspirerande om än lika självklar i sitt budskap var Lena Maria Klingvall som avslutade konferensen med många fniss, ett gäng generade leenden, ett stort mått av frustration och ilska och en och annan tår smög sig ut under hennes beskrivning av de möjligheter och utmaningar som hennes liv bjudit på. Om ni inte redan känner till henne så googla henne för sjutton eller gå in på hemsidan: lenamaria.com. Själv tänker jag definitivt inskaffa hennes senaste bok: Våga drömma. Den uppmaningen i kombination med tilltro till att alla är viktiga och att alla har en enorm potential är något som vi måste bli mycket, mycket bättre på att förmedla till våra barn, våra ungdomar och våra kunder/patienter/brukare/försäkrade eller whatever vi kallar dem som behöver stöd under en kortare eller längre tid. 

Hade vi alla den inställningen så skulle inte kunden komma först på plats 46 vid frågan om vad som är viktigast på den genomsnittliga svenska arbetsplatsen vilket Martin Sande, managementkonsult från Preera, informerade om på ett synnerligen entusiastiskt och alldeles förskräckligt tankeväckande sätt. Jag har också alldeles förbaskat svårt att tro personal i kommuner där man tror på och tillvaratar äldres egen potential skulle vara benägna att ge 32,3 procent av de äldre biverkningstunga läkemedel mot psykos när så få som 4,9 procent av de äldre i andra kommuner är i behov av motsvarande medicinering, vilket bara var ett av de mer hårdsmälta fakta som Eva Nilsson Bågenholm, nationell äldresamordnare, presenterade.

Visst hade det varit skönt ibland om de enkla sanningarna kunde uppnås via enkla lösningar?  I avvaktan på det har jag samlat en massa ny energi och lust att söka lösningar till det som borde vara så självklart men inte är det. Jag skulle också uppskatta dina idéer kring hur vi blir bättre på att fokusera på den viktigaste individen för alla verksamheter; kunden/patienten/brukaren.  

Våra äldre är för värdefulla för att bli behandlade som skrutt!

Nä men fan. Nu var det dags igen, tänker jag när jag öppnar tidningarna idag och ser att ett av Carema Cares äldreboenden än en gång är i fokus. Den här gången har en ur nattpersonalen bundit fast en man i sängen med ett lakan. Jag blir så ledsen, besviken och förundrad! Hur i hela friden tänker man när man behandlar en människa i beroendeställning på ett så kränkande sätt?  Inser man inte att det är kränkande och att motsvarande handling i alla andra situationer torde utgöra olaga frihetsberövande och alltså ses som en kriminell handling? För mig handlar det inte om Carema och än mindre om driften av verksamheten drivs i privat eller offentlig regi. Det handlar snarare om personalens inställning till sitt arbete och de boende, om ledningens förmåga att bedriva verksamheten på ett vettigt sätt; med rätt personal på rätt position och med de rätta förutsättningarna att göra ett gott jobb och det handlar också om de krav som ställs och de uppföljningar som görs av verksamheten. Olämplig personal, olämpliga chefer och otillräckliga krav och uppföljningar finns det allt för många exempel på både i kommunalt driven och privat driven verksamhet.

Samtidigt gläder det mig oerhört att biståndskansliet kontaktat alla Huddinges ca 30 äldre som bor på Caremas boenden utanför kommunen för att följa upp hur de upplever sitt boende och än mer att ingen av dem varit missnöjda med sitt boende och den omsorg som de får.

Det gläder mig än mer att Äldreomsorgsnämnden här i Huddinge arbetar aktivt med att ställa höga krav på alla utförare och också följer upp både offentliga och privata verksamheter utifrån olika aspekter och på olika sätt.

Och även om det finns mycket kvar att göra för att våra äldre ska få det tillräckligt bra så utgör våra höga krav och uppföljningar en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna nå målet om att erbjuda en äldreomsorg i världsklass!  

Läs mer i Aftonbladet, DN, SvD och på Huddinges hemsida.

Andras erfarenheter berikar och insprirerar

I veckan pratade jag med en kvinna som hade vissa funderingar kring hur jag kombinerar mitt arbete på Försäkringskassan med mitt politiska engagemang. Jag försökte förklara för henne att på jobbet är jag en handläggare bland alla andra och de ställningstaganden jag gör tar sitt avstamp i de läkarintyg som kommer in och ibland, när det behövs, andra utredningar där individen själv är den absolut viktigaste kunskapskällan. På jobbet varken kan, får eller vill jag påverkas av någon annan ideologi än att jag är där för att göra mitt absolut bästa för att alla ska kunna få dels en korrekt och rättssäker bedömning och dels stöd i samordningen av de insatser som behövs för att individen ska kunna komma vidare och som också ingår i uppdraget. De som på grund av sjukdom inte kan arbeta ska ha ett bra grundskydd via socialförsäkringen och har också rätt till en rättssäker bedömning oberoende av handläggare.

Damen i fråga hade en del funderingar kring huruvida jag berörs av de människor jag möter i arbetet och hur jag använder de problem jag stöter på i jobbet i mitt politiska arbete.  

Personligen har jag väldigt svårt att se att det skulle vara möjligt att göra ett bra jobb inom något yrke där man kommer i kontakt med utsatta människor om man inte berörs av deras liv och de svårigheter de möter. För mig är det den största behållningen med jobbet på Försäkringskassan och också det största frustrationsmomentet; jag har förmånen att komma i kontakt med så många otroliga människor som det ibland är snudd på helkört att hjälpa vidare utifrån något som ibland känns som en fånig petitess.  
Jag har också oerhört svårt att se varför i hela världen man skulle engagera sig politiskt och lägga merparten av den fritid man har om man inte drevs av en vilja att förbättra samhället, oavsett vilken politisk läggning man än har. Det fina med att arbeta politiskt är att det kan ge möjlighet att lyfta upp frustrationer och problem på dagordningen och påverka situationen till det bättre.  

Woodrow Wilson lär ha sagt att han inte bara använde den hjärna han hade utan också alla de som han kunde låna. Jag tycker det var väldigt klokt sagt. Även om jag själv haft mer kontakt med vården än vad jag skulle önska så finns det inte en chans att jag på egen hand skulle kunna bilda mig en nyanserad bild av hur vården fungerar och var det brister. Det gäller också alla andra områden, att tro att enbart mina egna erfarenheter skulle kunna ge mig en god insikt i hur olika verksamheter fungerar skulle kännas en smula förmätet.

Precis därför behöver jag dig och alla andra människor jag kommer i kontakt med; dina tankar, funderingar, idéer och frustrationer är precis den input jag behöver för att kunna utvecklas och för att kunna göra ett bra jobb oavsett på vilken stol jag för tillfället sitter. 

Och svaret på frågan om jag gör något av de problem jag stöter på är ja, jag gör mitt bästa. En del av de problem som du och andra tagit upp före dig är saker jag fört vidare och som jag också försöker förändra. Andra tankar och frustrationsmoment sparar jag på hög till dess jag har möjlighet att göra något av dem.