Nyanser i en onyanserad debatt

Självklart ska personer som saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom ha ersättning via socialförsäkringen under den tid som det inte är möjligt för dem att arbeta och detta torde politiker i alla partier vara rörande överens om. Vi torde också alla vara överens om att det finns ett fåtal som hamnat i kläm i samband med förändringen av socialförsäkringen och att vart och ett av dessa individers öden är naturligtvis tragiskt. Att det fortfarande kan finnas behov av smärre korrigeringar av försäkringen är det heller ingen som någon motsäger. Men sedan tar det stopp.
Jag hoppar högt av irritation när Ohly & company talar om att 35 000 drabbats fram till nu. Visst, ett stort antal människor kommer att passera gränsen för hur länge man kan ha sjukpenning eller sjukersättning (undantagna är de svårast sjuka som inte har några tidsgränser).  Men är detta verkligen något negativt? Efter det att perioden löpt ut ges dessa personer möjlighet att delta i ett introduktionsprogram via AF där de tillsammans med sin arbetskonsulent upprättar en planering utifrån den egna förmågan och önskemålen i syfte att på nytt närma sig arbetsmarknaden.

Det är alltså inte arbete det handlar om under denna period såsom det ibland framställs utan det kan handla om allt från någon timme sporadiskt till heltidsaktiviteter beroende på individens egen förmåga och önskemål. Många av dessa personer har inte haft kontakt med vare sig läkare eller arbetsgivare på länge och saknar allt form av tilltro till sin egen förmåga. I det läget är det i det närmaste omöjligt att ha en klar bild av vad som är möjligt.

Jag kan verkligen inte se något fel i att människor får möjlighet att pröva sin förmåga om än det sker med en annan ersättningsform. Om det visar sig att inget fungerar så kan man efter perioden på nytt söka ersättning från socialförsäkringen.

Om något visar den nya socialförsäkringen på att alla människor är värda att satsa på, att alla är värda en andra och tredje chans. Ingen av de personer som med rätt stöd kan komma tillbaka förtjänar att glömmas bort i arkivet på Försäkringskassan.

Rekommenderar varmt: Erik Svansbo, Per Altenberg, Stefan Blomberg i SvD, Rasmus Jonlund, Barbro Westerholm och Annika Beijbom.

Inkompetens eller illvilja?

I dagens tidiningar berättar man om fyra killar som skadats av en bilbomb i Afganistan och som sedan nekats sjukpenning för att de inte skrivit in sig på Arbetsförmedlingen som arbetslösa den första dagen efter det att de kom hem. För jäkligt absolut! 

För att ni alla ska hänga med i min frustration tänker jag snabbt försöka förklara regelverket på området. För att man ska ha rätt till sjukpenning i någon form så måste man först ha en sjukpenninggrundande inkomst vilket kort sagt kan sägas motsvara ersättningen för det man skulle ha gjort om man inte varit sjukskriven, t.ex. arbetar du heltid så motsvarar din sjukpenninggrundande inkomst din heltidslön. Om du istället är arbetslös, inskriven på AF och söker arbeten så är din SGI baserad på det du annars skulle ha fått från A-kassan.

Om du däremot inte skulle ha haft någon inkomst den dagen som du är sjukskriven för så har du inte heller någon SGI och därför inte heller möjlighet att få sjukpenning eftersom du då inte förlorat något på att du inte ha kunnat arbeta. Regelverket har sett ut precis likadant i många år och har inte ändrats i samband med sjukförsäkringsreformen. Regelverket skiljer sig också från sjukpenningen eftersom det här inte på något sätt handlar om bedömningar. Här är det ja eller nej som gäller: antingen skulle du haft en inkomst eller inte och därför rätt till SGI eller inte.

Fyrkantigt - absolut! Felaktigt - kanske! Förändrat av Alliansens reformer - inte alls! 

Den rutinerade socialdemokraten Kristian Krassman skriver att han "har förståelse för att myndigheterna håller sig till reglerna, men någon gång måste detta cyniska agerande upphöra." Det förvånar mig att han i egenskap av att vara rutinerad politiker uttalar sig på det här sättet eftersom han borde veta att det inte är myndigheters eller handläggares sak att ändra på lagarna - inte ens i de fall där lagarna medför att människor faller mellan stolarna.

Jag blir än mer förvånad över hur t.ex. Alliansfritt Sverige och Johan Westerholm hänvisar detta till den nya sjukförsäkringen och ställer mig än en gång frågan vad har gått fel? Är de inkompetenta och opålästa eller bara mer intresserade av att svartmåla Alliansen genom att medvetet sprida lögner och felaktigheter? Oavsett anledning så gör det mig ledsen eftersom jag vill tro att alla vi som är politiskt engagerade valt  att engagera oss för att vi vill förbättra samhället - inte för att vi vill ägna oss åt fula kampanjmetoder som solkar ner den egna integriteten, som skrämmer människor som lägger sin viktiga tid på att lyssna på oss och som ökar på politikerföraktet. Eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka mig på ett bra sätt här här så stannar jag vid ett högljutt FY och BLÄ!