Är jag utförsäkrad?

Jag pratade med en riktigt orolig man här om dagen. Anledningen till att han ringde var att han ville ha besked om han hade blivit utförsäkrad och han var orolig över att ha läst så mycket i tidningarna om hur hård socialförsäkringen blivit. När vi pratade hade han näst intill övertygat sig själv om att han blivit utförsäkrad och att han inte skulle kunna betala hyran. Själv förstod jag inte vad han menade under de första minuterna av samtalet - varför skulle han vara det? Den här mannen hade varit sjukskriven under någon månad för något halvår sedan och är nu sjukskiven igen sedan någon dag av sin läkare.

Ibland - som här - blir det så uppenbart hur information eller snarare brist på information kan trigga igång oro och falska förväntningar. Han hade läst och försökt hänga med i debatter för att hålla sig något så när uppdaterad. De budskap som fastnat var orden: utförsäkrad, nekad sjukpenning och stupstock. Det var det han såg framför sig eftersom den uppfattning han fått av debatten var att utförsäkring är något som drabbar mängder av människor som varit sjukskrivna. Att det vid nedsatt arbetsförmåga finns möjlighet att beviljas sjukpenning i 2.5 år och ibland längre hade inte fastnat och inte heller att man omförsäkras eller att rehabiliteringskedjan börjar om från dag ett efter tre månaders arbete.

För mig är det en tragedi hur de rödgröna styrt debatten kring socialförsäkringen eftersom den nattsvarta bild som målats upp skrämt upp så många människor helt i onödan. Detta innebär inte på något sätt att jag förminskar den tragedi som flera av de människor som uppnår dag 914 eller den sista möjliga månaden med tidsbegränsad sjukersättning upplever. De personer som uppnår den sista möjliga dagen med sjukpenning eller sjukersättning innan omförsäkringen utgör emellertid undantagen. Många av dem hade inte heller behövt vara sjukskrivna under så här lång tid om de fått rätt behandling från vården, rätt stöd via sin arbetsgivare eller arbetsförmedlingen, haft mer kontakt med Försäkringskassan och själva tagit ett större ansvar för att tala om vad de skulle ha behövt för att må bättre.

Självklart har många av dem gjort allt vad de kunat och lite till för att komma åter (precis som det finns vårdpersonal, arbetsgivare, arbetsförmedlare och handläggare på Försäkringskassan som gjort allt de kunnat för att ge rätt stöd) men många har det inte. Skälen till varför är många och jag ser inte någon som helst anledning att skvätta med skuld- och skamsprutan eftersom det inte leder framåt. Istället skulle jag vilja att vi höjer blicken och ser att det faktiskt är dessa personer som i första hand hamnat mellan stolarna. Risken för att detta ska hända flera minskar genom den nya socialförsäkringen och det är en enorm medmänsklig framgång.