Mygel, glädjebesked och vanvård i dagens debatt

Idag har det varit landstingsfullmäktige och som vanligt stod många intressanta ärenden på föredragningslistan. En sak jag brukar gilla med landstingsfullmäktige är att debatten brukar hållas på en bra och saklig nivå. Merparten av dagens sammanträde följde den normen men i samband med diskussionen om t-banans spärrars vara eller icke vara så utbröt en tämligen trist argumentation ut mellan MP/V och M där den ena parten anklagade den andre för att ha en sunkig människosyn och lögner allt medan den andra anklagade den första för att mygla. Stella Fare gick upp och lyfte tillbaka diskussionen till sakfrågan; alla intäkter från kollektivtrafiken behövs för att vi ska kunna rusta och bygga ut kollektivtrafiken på det sätt som befolkningstillväxten i regionen kräver och det är visat att fler väljer att låta bli att betala om det bara är att gå igenom spärren.

Glädjande var också att Dag Larsson (S) enkla fråga om huruvida de 100 utlovade vårdplatserna som Anna Starbrink lovade Stockholmarna förra året nu finns på plats kunde besvaras med ett starkt Ja, och det med råge. Efter april kommer 122 nya vårdplatser inom olika verksamheter att ha öppnats och närmare 90 ytterligare kommer att finnas på plats inom året.  Det är svårt att komma ifrån att det är oerhört roligt när verkligheten övertrumfar löftena, eller hur? Anna skriver själv mer om detta i sin blogg.

Själv gick jag aldrig upp i debatten i dag. Min plan var från början att gå upp om den interpellation som V lagt om landstingets agerande vid vanvård inom kommunens äldreomsorg.  Frågan är både frustrerande och viktig. Frustrerande utifrån att möjligheterna att agera är begränsade och viktiga eftersom det är människor som farit illa helt i onödan och där det förutom lidandet också uppstår ett högre och onödigt behov av vård vilket innebär onödiga kostnader.

Tyvärr är det så att ledningen för de utförare som verkar inom äldreomsorgen inte alltid agerar på ett sådant sätt som gynnar de boendes välbefinnande och hälsa och även om vi alla tycker att det är för jäkligt så är landstingets möjlighet att agera begränsad eftersom ansvaret för äldreomsorgen ligger på kommunerna.  

Det vi kan och ska göra är att uppmuntra till en positiv utveckling mot ett klokare och mer ansvarstagande förhållningssätt genom samarbete, samverkan och information och utbildning.  Sjukvårdsstyrelsernas kontinuerliga samverkan med kommuner och stadsdelar har inte minst enormt viktig roll vad gäller att lyfta upp kvalitetsfrågor och problemområden på bordet i syfte att tillsammans finna bättre lösningar. Landstinget bidrar också med stöd till kompetensutveckling och utbildning av vårdpersonal inom kommunerna, stöd vid medicinska uppföljningar, tillgång till hjälpmedel, rådgivning, etc.  

Förutom det ska vi förståss ta emot de patienter som drabbats av sjukdom till följd av att de fått en undermålig omsorg om det behövs och då se till att de får en riktigt god vård och ett bra bemötande oavsett om de kommer in till någon av våra egna verksamheter eller till någon av våra privata vårdgivare. På dessa både kan och ska vi ställa höga krav och följa upp att de också uppnår målen. Vår befolkning förtjänar en vård med hög kvalitet när helst de behöver det och de vårdgivare som inte kan leva upp till höga våra höga krav ska heller inte kunna fortsätta verka inom vårt landsting. Att säga upp avtal där kvaliteten inte är tillräckligt hög måste vara ett reellt alternativ i de fall där en verksamhet inte visar vilja eller förmåga till förbättring. Till syvende och sist kan vi alla bli sjuka och då måste vi kunna lita på att vi får den vård vi förtjänar. 

Våra äldre är för värdefulla för att bli behandlade som skrutt!

Nä men fan. Nu var det dags igen, tänker jag när jag öppnar tidningarna idag och ser att ett av Carema Cares äldreboenden än en gång är i fokus. Den här gången har en ur nattpersonalen bundit fast en man i sängen med ett lakan. Jag blir så ledsen, besviken och förundrad! Hur i hela friden tänker man när man behandlar en människa i beroendeställning på ett så kränkande sätt?  Inser man inte att det är kränkande och att motsvarande handling i alla andra situationer torde utgöra olaga frihetsberövande och alltså ses som en kriminell handling? För mig handlar det inte om Carema och än mindre om driften av verksamheten drivs i privat eller offentlig regi. Det handlar snarare om personalens inställning till sitt arbete och de boende, om ledningens förmåga att bedriva verksamheten på ett vettigt sätt; med rätt personal på rätt position och med de rätta förutsättningarna att göra ett gott jobb och det handlar också om de krav som ställs och de uppföljningar som görs av verksamheten. Olämplig personal, olämpliga chefer och otillräckliga krav och uppföljningar finns det allt för många exempel på både i kommunalt driven och privat driven verksamhet.

Samtidigt gläder det mig oerhört att biståndskansliet kontaktat alla Huddinges ca 30 äldre som bor på Caremas boenden utanför kommunen för att följa upp hur de upplever sitt boende och än mer att ingen av dem varit missnöjda med sitt boende och den omsorg som de får.

Det gläder mig än mer att Äldreomsorgsnämnden här i Huddinge arbetar aktivt med att ställa höga krav på alla utförare och också följer upp både offentliga och privata verksamheter utifrån olika aspekter och på olika sätt.

Och även om det finns mycket kvar att göra för att våra äldre ska få det tillräckligt bra så utgör våra höga krav och uppföljningar en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna nå målet om att erbjuda en äldreomsorg i världsklass!  

Läs mer i Aftonbladet, DN, SvD och på Huddinges hemsida.

Självklara garantier för en vettig ålderdom

Jag befinner mig inte längre kvar i Almedalen inte ens mentalt utan är åter på jobbet. Det betyder inte att jag tänker låta er slippa en sista reflektion (nåja, jag tror det i alla fall) kring veckan som gått och denna gång kring Jan Björklunds tal eller rättare sagt en del av det.

Jan inledde sitt tal med att gå ut med tre garantier riktade till våra äldsta och jag hoppade högt av förtjusning, dels utifrån att jag är ruskigt förtjust i konkreta förslag och dels utifrån att jag tycker att det både är viktigt och på tiden att vi ser till att slå fast att äldre ska ha rätt till ett liv som i så hög utsträckning som möjligt stämmer överens med deras egna preferenser för hur de vill leva. Det borde vara självklart, eller hur?

Parboendegaranti: att om man vill det få fortsätta bo ihop med sin partner även på äldreboendet förtjänar egentligen inga ytterligare kommentarer. Det är fullständigt barockt att detta ens ska behöva vara en fråga att lyfta. Samtidigt är det uppenbarligen - om än märkligt - ett faktum att äldre i många kommuner tvingas separera när ens partner (eller man själv) behöver flytta till ett äldreboende. Garantin är därför väl på sin plats.

Gå-ut-och-gågaranti: att alla äldre som vill det dagligen ska få komma ut, borde även det vara en självklarhet. Allt för många gamla sitter uttråkade och stirrar på sina egna väggar utan möjlighet att komma ut om de inte själva lyckas ordna hjälp från sina anhöriga. För de gamla måste det vara fullständigt själsdödande att inte få tillgång till nya intryck, frisk luft och möjlighet till att styra över sin tillvaro i högre utsträckning än vad som är möjligt innanför de egna väggarna. Att sedan rörelse bidrar till att människor, så även äldre, håller sig friskare torde inte göra behovet av reformen mindre. Jag tror också att det finns självklara vinster för de anhöriga med förslaget eftersom jag utgår från att jag inte varit ensam om att ha dåligt samvete över att inte kunna finnas till hands mer för att göra tillvaron för sina älskade mer dräglig och uthärdlig.

Väljamatgaranti: precis som vi andra som själva köper vår mat ska också äldre ha möjlighet att välja mellan olika maträtter. Vi vet att många gamla har svårt att få i sig tillräckligt med näring och att detta bidrar till en sämre hälsa. Att själv kunna välja vad man vill ha att äta kanske inte tar bort problemet med undernäring men det torde åtminstone kunna bidra till en bättre hälsa och högre livskvalitet och dessa skäl är mer än tillräckliga för att införa en väljamatgaranti.  Själv skulle jag gärna se en tävling liknande de som finns mellan olika skolrestauranger och som Annerstaskolan i Huddinge vunnit vid ett par tillfällen eftersom tävlingar tenderar att skapa kreativitet och en utvecklingslust som i sin tur kan bidra till ökat kvalitetsfokus.

Å andra sidan, garantierna som sådana kopplade till stimulanspengar för de kommuner som lever upp till sina åtaganden torde borga ännu bättre för efterlevnaden av de olika kvalitetsgarantierna (varav bara ett urplock nämndes i talet).

Andra viktiga åtgärder som inte nämndes i talet men som ryms inom den föreslagna äldreomsorgsgarantin handlar om en bättre översyn och samordning av vården för våra äldre eftersom allt för många får fel vård och läkemedel vilket skadar deras hälsa samt bättre samordning mellan kommuner och landsting. Mer om detta finns att läsa här. 

Själv skulle jag också gärna vilja se en husdjursgaranti och en förgyllavardagengaranti (nej, jag skämtar inte utan tänker på hur glad och nöjd farmor var när hon fått håret permanentat och fick känna sig fin).

Andra som bloggar om ämnet är: Malin Danielsson, Rasmus Jonlund och Tommy Rydfeldt. Tommy har för övrigt helt rätt, det handlar till syvende och sist om respekt.    

Psykisk ohälsa bland äldre tarvar kompetens, samverkan och goda intentioner -

Många äldre drabbas av psykiska ohälsa vid sidan av de andra sjukdomar som åldrandet medfört. Allt för ofta får de inte tillgång till den vård och det stöd som de behöver. För den drabbade är det svårt att förklara sina besvär för doktorn. Många tycker att det som händer är genant och känner inte riktigt igen sig själva - andra bagatelliserar besvären trots att de medför ett stort lidande både för den äldre själv och för de anhöriga.   
Den psykiska ohälsa som många äldre drabbas av är idag ett eftersatt område och många får idag otillräcklig hjälp och vård. Problemen är flera; kompetensbrister bland vårdpersonalen, bristande samverkan mellan de olika kompetenser som möter de äldre och ett bristande vårdutbud. Följden blir ett onödigt lidande.

Jag blir därför så oerhört glad när jag läser i Birgitta Rydbergs blogg om miljonsatsningar på psykiatrisk vård för äldre och dessutom i sammanhanget nödvändig samverkan melllan psykiatrin, geriatriken och primärvården. 

För att stötta vården och omsorgen, så att läkare och sjuksköterskor ska bli bättre på att uppmärksamma och ta hand om äldre som också drabbats av psykisk ohälsa, startas ett nytt kompetenscentrum. En i mina ögon helt nödvändig satsning eftersom alla goda intentioner i världen inte är tillräckliga om det inte finns tillräcklig kunskap för att hantera de problem som människorna man möter har. 

Samtidigt permanentas och utvidgas det projekt (BPSD) som riktat in sig på de äldre med demens och utåtagerande beteendeförändringar där man tidigare bara tagit emot remisser från läkare vid särskilda boenden. Fortsättningsvid kommer också äldre som får stöd via geriatriken och äldre som fortfarande bor hemma och får sin vård via husläkaren eller hemsjukvården att omfattas. Också det en kalasnyhet eftersom dessa personer allt för ofta far illa på grund av omgivningens okunskap och oförmåga att hantera de situationer som sjukdomen leder till.