Realisationer och kortsiktiga lösningar är sällan långsiktigt kloka

I tisdags fattade landstingets trafiknämnd beslut om att fortsätta utreda Spårväg Syd. Tyvärr har man i beslutet lagt in en brasklapp: "Det finns skäl att utreda övergångslösningar såsom BRT”. För oss folkpartister, så väl i landstinget som i Huddinge, är detta en halvmesyr. Utifrån de framtida behov som finns så borde det vara självklart för alla och en var att en spårlösning är nödvändig vad gäller den första etappen mellan Skärholmen/Kungens kurva och Flemingsberg.   

Lennart Rohdin (FP), vice ordförande i trafiknämnden kommenterar beslutet så här: "Södertörn och Söderort behöver Spårväg syd – för att förverkliga tusentals nya bostäder och arbetsplatser och för att skapa nya samband och kopplingar för människor och företag. Det handlar om en strategisk satsning på regional utveckling. En BRT-lösning påstås vara ett första steg mot spårväg men om vi bygger en sådan särskild bana för snabba bussar för 3-4 miljarder, är risken mycket stor att man har låst fast sig i övergångslösningen. Vi kan inte bara satsa på spår i norra och östra delarna av Stockholms län."

Han slår huvudet på spiken. Att bygga en BRT-lösning är kortsiktigt, lite som att köpa ett par ganska ok skor av fjolårets modell på rean i vetskapen om att den täcker dagens behov istället för att sikta på kvalitet. I slutändan blir prislappen för de båda kängorna högre än vad den blivit om man direkt siktat på en hållbar lösning.    

Att Spårväg Syd behövs har Folkpartiet insett och drivit på sedan länge. Utifrån den debatt som förts har det tidigare låtit som om alla partier varit i stort sett eniga. Att så bara var fallet i teorin framkom med all tydlighet vid Trafiknämndens sammanträde där det blev klart att flera partier tycker att en BRT-lösning är tillräcklig. Må så vara, det är ett ställningstagande som man mycket väl kan komma fram till om man inte räknar med en hög inflyttning och ett högt bostadsbyggande. Mer märkligt var att S, som tidigare drivit på i frågan, nu när det blev dags för beslut valde att helt lägga ner sin röst och varken rösta för BRT eller spårväg. Personligen är jag ruskigt nyfiken på vad den kovändningen står för. Handlar det om att man tagit oppositionsrollen lite väl långt och nu är mer intresserad av att komma med opportun kritik än att bidra med lösningar? 

Nåväl, jag ska inte prata för dem utan mer utifrån vårt perspektiv och så här är det: vi har en massiv inflyttning Stockholm och Huddinge och det är bra. Samtidigt är det självklart att fler människor medför behov av fler bostäder och arbetsplatser. Det medför också en kraftig miljöpåverkan om en stor andel av dessa människor i huvudsak väljer att förflytta sig med bil. Vill vi ta ansvar för en hållbar utveckling måste vi därför göra allt vi kan för att minska behovet av bilar och då behövs det en god tillgång till allmänna kommunikationer – Spårväg Syd – för kommer folk att välja bilen eftersom det är det mest bekväma alternativet. 

 Om vi utgår från att kommunens beräkningar om att Huddinge redan 2030 kommer att ha 45 000 nya invånare så är det galet att nu sikta på en trafiklösning som möjligen kan vara färdigställd 2020 och som vi sedan växt ur till 2030.  En BRT-lösning är inte heller någon billig historia och en eventuell senare förändring till spårväg kommer att kosta långt mer än vad det skulle kosta att färdigställa den spårväg vi vill se direkt även om det är hissnande summor vi pratar om.

Just utifrån att Spårväg Syd är en mycket kostsam investering så måste kommunen dra sitt strå till stacken och skapa förutsättningar för att trafiklösningen ska bli ekonomiskt hållbar. Det krävs att vi nu slutar snacka och istället kommer igång med byggandet på allvar så att de tillkommande invånarna har någonstans att slå sig ner, så att ungdomar kan flytta hemifrån och så att äldre kan bo kvar när de inte längre vill bo kvar i tidigare villa eller lägenhet.

Grunden finns redan. Redan 2014 kommer kommunen att anta en ny översiktsplan och såsom vi ser det krävs det att kommunen då tar ordentlig höjd och sätter fart. Vi måste bygga mer – mycket mer – och inte bara mer av det som redan finns. Vår bestämda uppfattning är att vi måste välja det alternativ som innebär att vi tar ett stort språng mot framtiden och i Glömstadalen skapar de bästa förutsättningar för en spårvägslösning genom att bygga ett stort antal nya bostäder och arbetsplatser.

Vi kan inte fortsätta blunda för att fler människor medför behov av fler bostäder, fler arbetsplatser och bättre kommunikationer. I Glömstadalen har vi möjlighet att bidra till alla dessa faktorer och det vore allt utom ansvarsfyllt att låta bli. Vi hoppas att de andra partierna är villiga att dra sina strån till stacken för att skapa förutsättningar för en hållbar framtid med när de väl bestämmer sig istället för att hålla fast vid en verklighet som knappast är aktuell nu och än mindre kommer att vara det om bara tiotalet år. 

Malin Danielsson var klart snabbare än mig med att kommentera beslutet på ett klokt sätt.

Men var tog de äldre vägen?

I veckan var det kommunfullmäktige igen i Huddinge med massa spännande ärenden på dagordningen. Tyvärr följde vi den gamla vanan att inte ta oss igenom alla ärenden varför ett av de mest intressanta; interpellationen om ungdomslöner i Huddinge blev bordlagt till nästa sammanträde. Däremot debatterades allt ifrån situationen för de barn som växer upp under knappa förhållanden (jag vägrar säga barnfattigdom eftersom det är föräldrarnas ekonomi och förutsättningar det handlar om), till ekologisk kompensation och kollektivtrafikplaner samt det största ärendet: Huddinges årsredovisning för 2011.

Ekonomin ser bra ut vilket känns toppen eftersom det skapar goda förutsättningar för framtiden. Märkligt nog uteblev diskussionen kring de äldre i Huddinge vilket jag ser som lite besynnerligt eftersom de utgör en så viktig del av vårt samhälle. Därför valde jag att gå upp för att berätta hur vi i Folkpartiet i Huddinge tänker på ett mer generellt plan.

Det här är vad jag sa:
Vi slutar inte vara individer med egna intressen, preferenser och drömmar den dag vi fyller 65 och inte vid 80 heller för den delen. Därför är det så självklart att vi även sedan vi börjar behöva hjälp för att få vardagen att gå ihop, ska få det stöd vi behöver för att kunna fortsätta vara unika.

Möjligheterna att välja vem som ska hjälpa oss med det vi inte klarar själva har ökat i och med införandet av valfrihetssystem och arbetet med att se till att tjänsterna också utförs och håller en god kvalitet har kommit en bra bit på väg men behöver så klart fortsätta.

Med risk för att låta som en reklampelare för Norrlands guld så vill jag påpeka att möjligheten att kunna fortsätta vara sig själv förutsätter möjlighet att kunna välja de aktiviteter som ger en livskvalitet - i stort så väl som i smått, också efter det att kroppen inte längre hänger med fullt ut.

Ska vi vara krassa så är en tillvaro med socialt innehåll inte bara värdefullt för individen. Det är också lönsamt för kommunen eftersom det ökar förutsättningarna för en friskare ålderdom. Därför är det arbete som påbörjats med att öka möjligheterna till en aktiv tillvaro, bland annat genom projektet Socialt innehåll - samvaro, inte bara värdefult utan också nödvändigt för att vi ska kunna erbjuda en äldreomsorg värd namnet.

Dokumentationen kring vem man är och vad man gillar att göra i kombination med en reell delaktighet i sin egen genomförandeplan är också det A och O för att livskvaliteten ska kunna bevaras. Självklart måste man få möjlighet att bestämma över sin tillvaro både i det lilla vardagliga inom hemmets väggar och utanför i fråga om aktiviteter som tillför tillvaron liv.

Vid en så viktig debatt som årsredovisningen ska naturligtvis också de äldre i Huddinge uppmärksammas. Trots allt utgör de äldre inte bara en väsentlig andel av Huddinges befolkning, de är också en viktig resurs.

Våra äldre är för värdefulla för att bli behandlade som skrutt!

Nä men fan. Nu var det dags igen, tänker jag när jag öppnar tidningarna idag och ser att ett av Carema Cares äldreboenden än en gång är i fokus. Den här gången har en ur nattpersonalen bundit fast en man i sängen med ett lakan. Jag blir så ledsen, besviken och förundrad! Hur i hela friden tänker man när man behandlar en människa i beroendeställning på ett så kränkande sätt?  Inser man inte att det är kränkande och att motsvarande handling i alla andra situationer torde utgöra olaga frihetsberövande och alltså ses som en kriminell handling? För mig handlar det inte om Carema och än mindre om driften av verksamheten drivs i privat eller offentlig regi. Det handlar snarare om personalens inställning till sitt arbete och de boende, om ledningens förmåga att bedriva verksamheten på ett vettigt sätt; med rätt personal på rätt position och med de rätta förutsättningarna att göra ett gott jobb och det handlar också om de krav som ställs och de uppföljningar som görs av verksamheten. Olämplig personal, olämpliga chefer och otillräckliga krav och uppföljningar finns det allt för många exempel på både i kommunalt driven och privat driven verksamhet.

Samtidigt gläder det mig oerhört att biståndskansliet kontaktat alla Huddinges ca 30 äldre som bor på Caremas boenden utanför kommunen för att följa upp hur de upplever sitt boende och än mer att ingen av dem varit missnöjda med sitt boende och den omsorg som de får.

Det gläder mig än mer att Äldreomsorgsnämnden här i Huddinge arbetar aktivt med att ställa höga krav på alla utförare och också följer upp både offentliga och privata verksamheter utifrån olika aspekter och på olika sätt.

Och även om det finns mycket kvar att göra för att våra äldre ska få det tillräckligt bra så utgör våra höga krav och uppföljningar en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna nå målet om att erbjuda en äldreomsorg i världsklass!  

Läs mer i Aftonbladet, DN, SvD och på Huddinges hemsida.

I nöd och lust

Under kommunfullmäktige i morgon kommer flera bra beslut att fattas. Ett av dem känns speciellt roligt. Äntligen kan beslutet om införande av Parboendegaranti bli formellt. De äldre makar, par och registrerade partners som bor i Huddinge och vill fortsätta leva tillsammans även sedan den ena parten blivit så skröpplig att hon eller han behöver andras vård och omsorg ska naturligtvis ha möjlighet till detta, även efter en flytt till särskilt boende.

För mig faller parboendegarantin in i kategorin av beslut som är så självklara att det känns lite märkligt att ens behöva fatta beslut om dem. Nåväl, det känns i alla fall helbra att efter i morgon kunna säga att i Huddinge har man både rätt och  möjlighet att fortsätta dela varandras liv i stort och smått i samma bostad även när man blir äldre och skör.