Allt för många sjukskrivna kvinnor står för alla uttag av tillfällig föräldrapenning när barnen är sjuka. Inte helt sällan innebär detta i praktiken att de vid sidan av den egna medicinska problematiken måste vara borta från jobbet i så hög utsträckning att det innebär svårigheter för arbetsgivaren att hitta lämpliga och möjliga arbetsuppgifter för dem. Nästan varje gång jag frågar hur det kommer sig att familjen valt att lägga upp det på det här sättet så får jag till svar att: 1) hon är ändå hemma, 2) hennes man tjänar mer pengar eller 3) hennes man har ett riktigt jobb (i något av fallen var jobbade då hon på förskola och maken på bilverkstad...).
Jag förstår det ekonomiska argumentet eftersom många har svårt att få vardagen att gå ihop. Jag är därför helt övertygad om att en jämställdhetsbonus även för vab-dagar skulle kunna bidra både till ett jämnare uttag av vab-dagar och till att stärka kvinnors position på arbetsmarknaden.
För mig är det däremot fullständigt uppåt väggarna att så många är villiga att förringa sin egen arbetsinsats till den så milda grad att de anser att den insats deras partner gör på bilverkstan eller vad sjutton han nu arbetar med är viktigare än det arbete som hon själv utför när hon tar hand om och bidrar till andras barns utveckling, hjälper sjuka att bli bättre, skriver artiklar, förbättrar världen eller vad sjutton hon nu gör. Det är då inte helt märkligt om löneförhandlingarna går lite si så där.... Attitydförändring behövs helt klart, frågan är hur?
Andra med intressanta synpunkter på ämnet: Birgitta Axelsson Edström, Daniel Holm, Ann-Cathrin och Peter Andersson.
