Så nära och ändå så långt bort

Den 12 september var det 90 år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige efter många års intensivt arbete av en mängd fantastiska kvinnor som knappast ens berörs i dagens läroböcker. För att fira in dagen anordnade Liberala Kvinnor en helt fantastisk seminariedag som följdes av en trevlig kväll som bjöd på både 100 år av kvinnomode och utdelning av Kerstin Hesselgren- medaljen, som gick till de oerhört inspirerande hjältinnorna Dr Hoda Badran från Egypten och Nurgul Asylbekova från Kyrgyzstan och till Bengt Westerberg som bland annat genom att driva igenom pappamånaden bidragit till ett mer jämställt Sverige.

Införandet av kvinnlig rösträtt liksom så många andra reformer vi idag tar för givna ligger obegripligt nära i tid. Farmor liksom så många andras farmödrar och mormödrar, föddes till en värld där de på många väsentliga sätt var underlägsna männen, en fullständigt galen tanke idag. Det är svårt att idag försöka sätta sig in i den kamp som kvinnor som Kerstin Hesselgren, Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ann-Margret Holmgren, Ada Nilsson, Signe Bergman, med flera bedrev och också de svårigheter de måste ha upplevt. Barbro Hedman, som nyligen släppt boken: Vår rättmätiga plats, berättade att den största organisationen för kvinnlig rösträtt, LKPR, lyckades samla in mer än 350 000 namnunderskrifter sedan förstakammaren röstat ner förslaget om att ge kvinnor rösträtt. Siffran skulle ha varit imponerande även med tillgång till dagens tekniska hjälpmedel och snudd på ogreppbar utifrån de medel man hade till hands 1913. 

Lika ogreppbart är det att samma kamp för att uppnå ett fullvärdigt och likvärdigt medborgarskap med männen fortfarande pågår i så många länder runt omkring oss. De beskrivningar som Hoda Badran och Nurgul Asylbekova delgav oss under dagen fick mina ögon att tåras vid mer än ett tillfälle och samtidigt, de väckte båda synnerligen varm känsla och ödmjukhet inför det mod som de och så många andra kvinnor uppvisar varje dag.

Vid en jämförelse i tid och rum har vi kommit långt på vägen mot jämställdhet men stora frågor, såsom hur vi uppnår lika lön för lika arbete, hur vi minskar förekomsten av våld mot kvinnor i hemmen och våld mot pojkar/män ute på gatorna, är kvarvarande nötter att knäcka liksom de olika förväntningar vi utan att reflektera över det ställer upp på flickor/kvinnor och pojkar/män. Förhoppningsvis har vi kommit en lång väg ytterligare när det är dags för 100-årsjubileet.

 

Att bränna förtroende

Feministiskt initiativ körde en uppmärksammad kampanj där de brände upp 100 000 för att illustrera kvinnors lägre inkomster per minut. Strunt samma att sifferexercisen de ägnat sig åt innan kampanjen må ha varit lite si och så; sakfrågan är viktig och förtjänar uppmärksamhet. Det tråkiga med FIs arrangemang är att fokus hamnat på utspelet istället för problematiken som sådan. Frustrationen och upprördheten över det idiotiska påhittet kan jag väl förstå, inte minst när det kommer från kvinnor som tillhör just de grupper av kvinnor som har stora svårigheter att få ekonomin att gå ihop. Frälsningsarmén uttryckte det bra i sin kampanj och fler ord kring kampanjen än de som redan yttrats av en mängd kloka människor känns onödiga.

Allt för många sjukskrivna kvinnor står för alla uttag av tillfällig föräldrapenning när barnen är sjuka. Inte helt sällan innebär detta i praktiken att de vid sidan av den egna medicinska problematiken måste vara borta från jobbet i så hög utsträckning att det innebär svårigheter för arbetsgivaren att hitta lämpliga och möjliga arbetsuppgifter för dem. Nästan varje gång jag frågar hur det kommer sig att familjen valt att lägga upp det på det här sättet så får jag till svar att: 1) hon är ändå hemma, 2) hennes man tjänar mer pengar eller 3) hennes man har ett riktigt jobb (i något av fallen var jobbade då hon på förskola och maken på bilverkstad...).

Jag förstår det ekonomiska argumentet eftersom många har svårt att få vardagen att gå ihop. Jag är därför helt övertygad om att en jämställdhetsbonus även för vab-dagar skulle kunna bidra både till ett jämnare uttag av vab-dagar och till att stärka kvinnors position på arbetsmarknaden.

För mig är det däremot fullständigt uppåt väggarna att så många är villiga att förringa sin egen arbetsinsats till den så milda grad att de anser att den insats deras partner gör på bilverkstan eller vad sjutton han nu arbetar med är viktigare än det arbete som hon själv utför när hon tar hand om och bidrar till andras barns utveckling, hjälper sjuka att bli bättre, skriver artiklar, förbättrar världen eller vad sjutton hon nu gör. Det är då inte helt märkligt om löneförhandlingarna går lite si så där.... Attitydförändring behövs helt klart, frågan är hur?

Andra med intressanta synpunkter på ämnet: Birgitta Axelsson Edström, Daniel Holm, Ann-Cathrin och Peter Andersson.