När längtan efter makt blir mer intensiv än förnuftet och känslan

Var tionde anställd i välfärden – 100 000 läkare, lärare, sjuksköterskor och poliser – måste sägas upp om alliansen får förnyat förtroende, enligt en Socialdemokratisk rapport som Aftonbladet hänvisar till och där dog den sista gnuttan av tilltro till den Socialdemokratiska partistyrelsens önskemål om att bli valda av vilja att förbättra samhället. Far man med sådana uttalanden så är det knappast en vilja att förbättra samhället som som ligger till grund för kampanjen utan snarare en insiktslös maktfullkomlighet och arrogans. Så trist eftersom det finns så otroligt många socialdemokrater som engagerat sig i partiet utifrån sin tro på att S kan göra samhället mer jämlikt och bättre, framförallt för utsatta grupper. Dessbättre verkar det gnissla lite bland de småsossarna. Mindre bra är att flera väljare som tidigare röstat på S berättar att de i år inte tänker rösta alls eftersom de inte känner igen sig i partiet och att de blir illa berörda av de utspel som görs. Att färre röstar på S kan jag visserligen sympatisera med men inte om det innebär att människor låter bli att rösta för att de tappat tilltron till politiker.

Jag anser att vi alla har ett ansvar för att försöka låta den här valrörelsen handla om vad vi vill göra istället för att försöka trasha opponenterna. Jag är rädd att det sämre alternativet får till följd att människors förtroende för politiker och de politiska budskap minskar ytterligare och det känns som ett otroligt högt pris att betala för en gnutta makt.

Man skriver att regeringen redan sänkt skatten med närmare 100 miljarder. För en person boende i Huddinge och som tjänar 19 000 kronor/månad innebär detta 1387 kronor extra i plånboken varje månad. Visserligen har en person som tjänar 10 000 kronor mer i månaden en tusenlapp till i plånboken men det innebär väl inte att den förste blivit fattigare, eller hur? Troligen så har också den andre personen också levt tämligen sparsamt under fleråriga studier och har en del studielån att betala. Är det då orättvist att han eller hon får ut en högre skattesänkning? Jag tycker inte det - studier måste löna sig. 

Har då skattesänkningarna som medfört att de båda fått det bättre inneburit att välfärden slaktats? Nä, inte det heller. Om jag håller mig till vården vilket kanske är lämpligt utifrån att S vill putta in en miljard till vården nästa år och det också är ett område som jag vet en del om på regional nivå i alla fall. I Stockholms län är fler nöjda med vården än vad de var vid mandatperiodens början och 8 miljarder ytterligare har skjutits in i vården sedan 2006. Inga nedskärningar alltså utan mer pengar och också mer innehåll för pengarna vilket skapat nöjdare patienter. Det finns fler läkare, fler mottagningar och fler läkarbesök görs i tidigare underförsörjda områden. Väntetiderna har blivit kortare, fler psykosociala besök görs och flera av de nya privata vårdgivarna har tillfört idéer och gett invånarna möjlighet att välja ut de vårdgivare som passar dem bäst, t.ex. utifrån att vissa tar emot patienter långt in på kvällarna eller specialisering. Psykiatrin har tillförts 1/2 miljard och flera mobila team ger möjlighet till stöd där patienten är. De neuropsykiatriska utredingarna har ökat med 450 procent, etc., etc., etc. Detta vid sidan om den nationella kömiljarden och rehabiliteringsmiljarden. Jag har svårt att se var försämringen ligger och och än mindre vad som motiverar spekulerandet om gigantiska nedskärningar framledes.

Självklart finns mer finns att göra och vården fungerar knappast perfekt men resursbrist kanske inte i alla lägen är det primära problemet. Visst, det behövs mer pengar på vissa områden och inte minst måste vården anpassas för att kunna ta emot en åldrande befolkning med ökande vårdbehov, t.ex. genom att utöka antalet vårdplatser som Birgitta Rydberg skriver om idag.

Läs vidare hos Socialdemokraterna, om ditt eget jobbskatteavdrag, i Aftonbladet och i DN. Kent Persson har också skrivit ett läsvärt inlägg om S mindre sympatiska utspel liksom Mary Jensen. Hans Åberg är liksom jag inne på genomförda förbättringar och skriver som alltid klart läsvärt.

Vem förtjänar att få leva?

En av mina helt underbara kollegor och väninnor ringde här om dagen och förklarade att jag borde läsa kolumnen om svenskarnas inställning till Stefan Wahlberg hade skrivit i Metro. Ett blogginlägg förtjänar den minst.

Den studie som Stefan hänvisar till i kolumnen väcker förvåning, förskräckelse och stolthet. Förskräckelse över att vi inte kommit längre. Var fjärde svensk visar sig i undersökningen, hundra år efter vår sista statssanktionerade avrättning, positiva till ett återinförande av dödsstraffet för de grövsta brotten. Så märkligt och så oförståligt!

Själv har jag oerhört svårt att förstå hur någon kan ställa sig positiv till dödsstraff. Den enda "fördelen" jag kan se är att det på ett permanent sätt utraderar risken för att den person som avrättas ska begå något nytt brott. Detta känns som en fjuttig fördel eftersom det finns klart mer humana sätt att undvika upprepningar och det alltid finns risk att ta ihjäl fel person, etc. Dessutom känns öga för öga så otroligt ociviliserat och brutalt.

.

Stolthet över att de folkpartistiska väljarna som i den undersökning han hänvisar till, var de som i högst grad var negativa till dödstraffet. Knappast förvånande visserligen eftersom det torde ligga i sakens natur att liberaler försvarar mänskliga rättigheter, dit rätten till liv tveklöst måste räknas. Folkpartiet har ju också rätt schyssta meriter på området då vi kan stoltsera med fantastiske Hadar Cars, som gjorde EU till en vackrare plats på jorden genom att få in frågan om dödsstraffet i anslutningsförhandlingarna för nya medlemmar. Men ändå, stolt blir jag! 

  

Föga förvånande är att anhängarna till Sverigedemokraternas i låååångt högre grad än andra är positiva till dödsstraff (SD 57,6 procent - Fp 9,9 procent). Hur tänkte ni då? känns inte som en relevant fråga just till dessa anhängare eftersom partiet knappast utmärker sig som vurmare för mänskliga rättigheter. 
 
Däremot förvånar det mig att var fjärde socialdemokartisk väljare är positiv till dödsstraff (26,7 procent).
Men hallå här, hur tänker ni? Även om jag starkt ifrågasätter stora delar av den politik som ni för så har jag inte haft anledning till att tvivla på att ni står upp för mänskliga rättigheter och har schyssta grundvärderingar även om de allt för ofta tar sig märkliga former.
 
Jag skulle så gärna vilja förstå... Hur tänker man när man försvarar dödsstraff? För vilka skulle det vara ett befogat straff?