En svartvit/rödgrön världsbild

Precis som man ibland får leta efter det positiva i olika skeenden så kan man alltid - om man väljer det - hitta något negativt. Jag upplever att de rödgröna här är verkliga experter då de oavbrutet lyckas med konststycket att plocka fram vinnare och förlorare - allt är svart och vitt - och om det inte skulle vara på det sättet så fungerar det alltid att förvränga fakta en smula och insinuera att den politik som bedrivit under mandatperioden skapat mängder av problem. Det senaste utspelet i raden kommer från Ilija Batljan som idag lyfter skriver om att medelklassen har förlorat på Vårdval Stockholm. Han anger att det bara är invånarna i de kommuner och stadsdelar där den rikaste fjärdedelen av Stockholms invånare bor som tjänat på Vårdval Stockholm då dessa fått ett oproportionerlig stort resurstillskott genom vårdvalet vilket utifrån samma logik skulle innebära att 75% av stockholmarna förlorat på vårdvalet. Nästan alla stockholmare utom de allra rikaste är enligt honom satta på undantag.

Jag vet inte hur det är med er men själv blir jag tämligen frustrerad över människor som alltid förefaller jobba för att plocka ut det negativa i allt som händer dem och allt de ser – glaset är alltid halvtomt eller till och med nästan tomt – trots att samma händelser lika väl eller i huvudsak kan uppfattas som postiva och ibland rent av fantastiska.

Forskare vid Karolinska Institutets folkhälsoakademi har nyligen gjort en oberoende utvärdering av de två första åren med Vårdval Stockholm. Det de kom fram till var att husläkarbesöken ökat med 28 procent mellan åren 2006 och 2009 allt medan den totala kostnaden för  husläkarverksamheten bara ökade med 2,8 procent. Det låter bra, eller hur, eftersom vi alla torde vilja få ut så mycket som möjligt till så hög kvalitet som möjligt utifrån våra skattepengar.

Det har startats 37 nya vårdcentraler i länet varav flertalet ligger i låg- och medelinkomstområden och det är i de här områden, där invånarna har en låg medelinkomst, som ökningen av besöken på husläkarmottagningarna skett - inte i de rikaste områdena - och det är också dessa invånare som idag står för den största andelen läkarbesök.

Peter Andersson skriver om hur besökstiderna har kortats och att enbart en "krämpa" per gång tas upp så att vårdcentralerna ska kunna boka in ett nytt besök och därmed kräva mer ersättning. Det är inte den här beskrivningen som jag vanligen hör från mina försäkrade och det är inte heller detta som utvärderingen visar på. Istället lyfts det upp att den patientupplevda kvaliteten har ökat parallellt med produktiviteten vilket måste ses som smått fantastiskt.

Visst, genom mitt arbete så vet jag att det finns läkare vid en del vårdcentraler som arbetar på det det sätt som Peter beskriver men det kan väl knappast anses vara Vårdval Stockholms fel om någon enskild arbetar för att tillskansa sig mer ersättning utan detta måste väl ändå snarare ses som ett mänskligt eller organisatoriskt problem om man upplever att Vårdval medför behov av att boka in ett långt högre antal patienter än vad andra vårdgivare ser som behövligt? De patienter upplever sig som ekonomiska brickor i ett spel snarare än som patienter i behov av individuellt anpassad behandling hoppas jag att de nyttjar möjligheten att byta vårdgivare och vårdcentral. Detta är för mig en av de största vinsterna med reformen; som patient har jag nu en större makt över min egen hälsa i och med att jag nu kan ta mina pengar med mig och gå om jag inte är nöjd med den vård och det bemötande jag får.

Jag tycker att det är en smula respektlöst mot väljarna att mörka att vården tillförts enorma resurser under mandatperioden och att vården idag fungerar bättre än vad den tidigare gjort, både sett till produktivitet och upplevd patientnytta. Självklart finns mer att göra men lösningen ligger inte i den bleka kopia av Vårdval Stockholm som de rödgröna presenterat. Ett ökat fokus på vårdtunga patienter behövs absolut och detta är något som redan planeras varför de rödgrönas alternativ fyller noll och ingen nytta. De har också rätt i att förebyggande insatser är oerhört viktiga men missar också här att nämna att detta faktiskt redan idag är något som bedrivs vid vårdcentralerna och som distriktssköterskorna ersätts för. Eftersom allt för många av de som jag kommer i kontakt med har omfattande psykosociala problem vill jag också lägga in samtalen med kurator och psykolog under förebyggande insatser och kan naturligtvis inte undgå att nämna att de psykosociala insatserna ökat med 50% under de senaste två åren.

För mig är glaset åtminstone halvfullt men det finns absolut utrymme för några droppar till i form av ökad patientnytta och en snabbare, säkrare och bättre vård för alla (oavsett bakgrund, sjukdomstillstånd, kön och ekonomi) samt för förebyggande insatser.  

Läs vidare i debattartikeln i SvD och utvärderingen av Vårdval Stockholm. Skriver på samma tema gör Kalle Henriksson, Peter Andersson förståss, Birgitta Rydberg, Olov Lindquist och Lars Björndahl.

När längtan efter makt blir mer intensiv än förnuftet och känslan

Var tionde anställd i välfärden – 100 000 läkare, lärare, sjuksköterskor och poliser – måste sägas upp om alliansen får förnyat förtroende, enligt en Socialdemokratisk rapport som Aftonbladet hänvisar till och där dog den sista gnuttan av tilltro till den Socialdemokratiska partistyrelsens önskemål om att bli valda av vilja att förbättra samhället. Far man med sådana uttalanden så är det knappast en vilja att förbättra samhället som som ligger till grund för kampanjen utan snarare en insiktslös maktfullkomlighet och arrogans. Så trist eftersom det finns så otroligt många socialdemokrater som engagerat sig i partiet utifrån sin tro på att S kan göra samhället mer jämlikt och bättre, framförallt för utsatta grupper. Dessbättre verkar det gnissla lite bland de småsossarna. Mindre bra är att flera väljare som tidigare röstat på S berättar att de i år inte tänker rösta alls eftersom de inte känner igen sig i partiet och att de blir illa berörda av de utspel som görs. Att färre röstar på S kan jag visserligen sympatisera med men inte om det innebär att människor låter bli att rösta för att de tappat tilltron till politiker.

Jag anser att vi alla har ett ansvar för att försöka låta den här valrörelsen handla om vad vi vill göra istället för att försöka trasha opponenterna. Jag är rädd att det sämre alternativet får till följd att människors förtroende för politiker och de politiska budskap minskar ytterligare och det känns som ett otroligt högt pris att betala för en gnutta makt.

Man skriver att regeringen redan sänkt skatten med närmare 100 miljarder. För en person boende i Huddinge och som tjänar 19 000 kronor/månad innebär detta 1387 kronor extra i plånboken varje månad. Visserligen har en person som tjänar 10 000 kronor mer i månaden en tusenlapp till i plånboken men det innebär väl inte att den förste blivit fattigare, eller hur? Troligen så har också den andre personen också levt tämligen sparsamt under fleråriga studier och har en del studielån att betala. Är det då orättvist att han eller hon får ut en högre skattesänkning? Jag tycker inte det - studier måste löna sig. 

Har då skattesänkningarna som medfört att de båda fått det bättre inneburit att välfärden slaktats? Nä, inte det heller. Om jag håller mig till vården vilket kanske är lämpligt utifrån att S vill putta in en miljard till vården nästa år och det också är ett område som jag vet en del om på regional nivå i alla fall. I Stockholms län är fler nöjda med vården än vad de var vid mandatperiodens början och 8 miljarder ytterligare har skjutits in i vården sedan 2006. Inga nedskärningar alltså utan mer pengar och också mer innehåll för pengarna vilket skapat nöjdare patienter. Det finns fler läkare, fler mottagningar och fler läkarbesök görs i tidigare underförsörjda områden. Väntetiderna har blivit kortare, fler psykosociala besök görs och flera av de nya privata vårdgivarna har tillfört idéer och gett invånarna möjlighet att välja ut de vårdgivare som passar dem bäst, t.ex. utifrån att vissa tar emot patienter långt in på kvällarna eller specialisering. Psykiatrin har tillförts 1/2 miljard och flera mobila team ger möjlighet till stöd där patienten är. De neuropsykiatriska utredingarna har ökat med 450 procent, etc., etc., etc. Detta vid sidan om den nationella kömiljarden och rehabiliteringsmiljarden. Jag har svårt att se var försämringen ligger och och än mindre vad som motiverar spekulerandet om gigantiska nedskärningar framledes.

Självklart finns mer finns att göra och vården fungerar knappast perfekt men resursbrist kanske inte i alla lägen är det primära problemet. Visst, det behövs mer pengar på vissa områden och inte minst måste vården anpassas för att kunna ta emot en åldrande befolkning med ökande vårdbehov, t.ex. genom att utöka antalet vårdplatser som Birgitta Rydberg skriver om idag.

Läs vidare hos Socialdemokraterna, om ditt eget jobbskatteavdrag, i Aftonbladet och i DN. Kent Persson har också skrivit ett läsvärt inlägg om S mindre sympatiska utspel liksom Mary Jensen. Hans Åberg är liksom jag inne på genomförda förbättringar och skriver som alltid klart läsvärt.

En bättre psykiatri utifrån patienternas behov

En av de absolut mest utsatta patientgrupperna är de som lider av psykisk ohälsa och deras möjligheter att få den vård de behöver är fortfarande inte tillräckligt bra - i vissa fall inte ens bra - trots att enorma resurser tillförts psykiatrin de senaste åren. Skillnaderna mellan hur stor andel av patienterna vars remisser skickas tillbaka till primärvården skiljer markant mellan mottagningarna liksom möjligheterna att få träffa en psykiater istället för "bara" en behandlare och så vidare. Det är inte heller helt ovanligt att patienten är missnöjd med den psykiater han eller hon fått träffa vilket vid psykisk ohälsa är minst lika viktigt som vid all annan ohälsa. Att själv kunna välja vårdgivare borde därför vara självklart men nej då, inte riktigt ännu. Däremot är det en av de viktigaste punkterna i Folkpartiets förslag för psykiatri och psykisk vård i världsklass i Stockholms län; självklart ska man även vid psykiatrisk vård kunna välja vårdgivare utifrån sina egna önskemål och behov och det också under pågående behandling och vid tvångsvård.  

Många med psykisk ohälsa lider också av andra sjukdomar (självklart - inte heller psykisk ohälsa ger någon immunitet mot andra sjukdomar). Stärkt samverkan mellan olika vårdgivare samt hälsofrämjande insatser både med inriktning på fysisk och psykisk ohälsa är därför andra områden som behöver utvecklas eftersom risken att falla mellan stolarna är allt för stor i de lägen då man inte själv har ork eller förmåga att ta hand om sig själv och söka rätt insatser på olika håll.

En tredje punkt i sammanhanget som är omöjlig att låta bli att ta upp, är behovet av evidens inom vården, uppföljning av den vård som ges och mer forskning. Det är väl klart som fanken att personer som redan befinner sig i en extremt utsatt situation inte ska behöva riskera en sämre vård än vad vi accepterar för andra patientgrupper och dessutom, i vissa fall, icke-vetenskapligt grundad.

Slutligen, en utbyggnad av det psykosociala stödet och den mobila uppsökande vården, är också något som jag är oerhört glad över att det finns med i programmet. En stor andel av de jag kommer i kontakt med berättar oerhört ruskiga historier om sina svårigheter att få vardagen att gå ihop; att komma upp, att komma ut, att komma i kontakt med andra människor, att komma iväg till arbetsgivare eller vårdgivare med för den delen... En utökad mobil verksamhet och bättre psykosocialt stöd torde öka förutsättningarna för att människor ska få det stöd de behöver både i vårdkontakten och i vardagen.

Bloggar om detta gör också Mattias Lönnqvist och Birgitta Rydberg. Jag håller helt och hållet med Mattias; Folkpartiet har ett brett och genomtänkt sjukvårdspolitiskt program som skapar de bästa förutsättningar för en vård som de facto innebär Vård i världsklass för alla.
Anna Gustavsson (v) har också skrivit ett klart läsvärt inlägg om behovet av bättre stöd till psykiskt sjuka. Jag håller inte med om analysen - att pengar och personal är lösningen på problemen - men hon har en hel del andra poänger.