Ny dag, nya möjligheter, nygammal debatt

Alla de intressanta samtal jag får möjlighet att delta i under valrörelsen får mig att känna mig så otroligt lyckligt lottad; att få ta del av de tankar och frustrationer som snurrar runt i huvudet på de jag möter är en otrolig förmån och jag hoppas innerligt på att kunna bidra till att frustrationsmomenten blir något färre och till att det som fungerar blir ännu bättre.

Hade en lång diskussion med en tjej som arbetar i en klädbutik idag. Hon är 20 år och ska rösta för första gången - efter vårt samtal vill säga för när vi började prata hade hon tänkt att skippa röstandet eftersom hon inte visste vad de olika partierna står för. Efter vårt samtal har hon en bild av Folkpartiets svar på de funderingar hon hade och information om var hon kan vända sig för att lätt få information om de andra partiernas politik med. Naturligtvis hoppas jag att det blir Folkpartiets valsedel hon lämnar in men att hon ändå väljer att gå iväg och lägga en röst är trots allt det viktigaste - inte minst eftersom hon liksom jag hoppas att SD stannar utanför riksdagen.

Mindre positiv är min inställning till många av de debattinlägg som de rödgröna kör med; ett ruskigt sammelsurium av lögner, halvsanningar och dumheter i en salig blandning. Så förbaskat tråkigt och onödigt! Varför inte hålla er till att presentera den egna politiken istället?

Kvällens debatt i Aktuellt mellan Gunnar Axén och Ylva Johansson var inget undantag. Ännu en gång stog Ylva och förklarade att den nya socialförsäkringen är inhuman och att personer som får en knöl i bröstet nu behöver oroa sig för att bli utförsäkrade. Det som skrämmer personer som drabbas av att hitta en knöl i bröstet är den retorik som Ylva & company bedriver - inte socialförsäkringen.

De som hittar en knöl i bröstet har en lång tid av oro framför sig, en behandling som är allt utom behaglig för många av de drabbade och som vid sidan av sjukdomen som sådan också bidrar till psykiskt och fysiskt lidande. Däremot bör inte socialförsäkringen vara något problem då merparten hinner gå igenom de behandlingar som behövs och bli återställda utan att påverkas av regelförändringarna. För de som inte är fullt lika gynnade utan behöver längre tid för att få tillbaka arbetsförmågan finns goda möjligheter godkänna rätten till sjukpenning antingen utifrån att arbetsförmågan är nedsatt oavsett arbetsuppgifter eller att skjuta upp bedömningen mot reguljär arbetsmarknad utifrån särskilda skäl. Vilket alternativ som blir aktuellt beror på den information som kommer fram i läkarintyget som den egne läkaren skrivit.

I den grupp som drabbas finns hela spannet av människor representerade; vissa kan trots sjukdomen arbeta till någon del också under behandlingarna, någon klarar jobba heltid och någon kan inte jobba alls - alla alternativ är lika riktiga och lika möjiga utifrån försäkringen. Det det handlar till syvende och sist om hur den enskilde individen reagerar på sjukdomen och behandlingen och också hennes (eller hans) inställning till arbete. Många berättar att de vill arbeta för att få möjlighet att under en del av dagen få uppleva någon form av normalitet i tillvaron, få känna sig behövda, få glömma det egna eländet en stund. Andra är lamslagna, kan inte uppbåda den kraft som krävs för att fokusera på arbete eller påverkas så starkt av behandlingarna att arbete är uteslutet. Enbart diagnos säger inte ett smack eftersom de individuella skillnaderna är så stora. Läkarna måste därför beskriva hur just den aktuella patienten påverkas av sin sjukdom och sin behandling. Om hon eller han gör det finns alla möjligheter att göra individuella bedömningar utifrån det regelverk som finns och det finns då inte någon anledning för någon som drabbas av en knöl i bröstet att oroa sig för att inte få sjukpenning - så länge Ylva inte debatterar vill säga.

Synen på svaghet - att värdesätta olikheter

Kan inte låta bli att tänka att vad skönt att fler reagerade när jag i SvD idag läser om Ylva Johanssons förakt för svaghet. Jag satt nämligen på samma seminarium och blev nästan gråtfärdig över hennes debattinlägg. Jag utvecklar bakgrunden lite mer. Kontexten var att vi behöver en bredare arbetsmarknad där också människor som på grund av funktionsnedsättningar har en begränsad kapacitet kan erbjudas arbetsuppgifter. Exemplet med mannen som fått det mycket anpassade arbetet som ansvarig för guldfiskarna presenterades och vi fick veta att han var stolt över sitt jobb, sig själv och glad över att få jobba.

Precis detta möter också jag i arbetet. Människor som haft få förhoppningar och förväntningar på att komma tillbaka till arbete, både utifrån sina funktionsnedsättningar och utifrån en farhåga om att ingen arbetsgivare skulle vilja ha dem, strålar som solen när de får en anställning eller börjar att jobba igen. Självförtroendet och självkänslan höjs, de får ett socialt sammanhang där de behövs och värdesätts och de får också fler kronor i plånboken. Ingen av dem som går ut i arbete har mindre begränsningar än dagen innan. Tvärtom, för många snarare tilltar besvären under en övergångsperiod. Men det stora flertalet av dem är oehört nöjda och beskriver att livet blivit oerhört mycket bättre och också att de lider mindre av sina begränsningar.

Att därför höra Socialdemokraternas talesperson för välfärdsfrågor Ylva Johansson så starkt avfärda denna typ av arbetsuppgifter som ovärdiga och meningslösa utifrån att det inte är utvecklande gjorde mig så ledsen, så förbannad och så beklämd. För mig visar det att hon inte förstått ett skvatt! Utveckling i all ära men begreppet betyder inte med nödvändighet samma sak för Ylva, för mig och för någon som aldrig kommit in på arbetsmarknaden på grund av kognitiva begränsningar eller någon som efter flera års frånvaro ska återgå i arbete igen. Dessutom finns det en stor mängd andra skäl till att vi arbetar än just möjligheten till utveckling.

Nej, jag vill att vi en gång för alla avskaffar den kollektivistiska och begränsande socialdemokratiska normen om att vi alla måste prestera exakt lika mycket, drömma om och motiveras av samma saker för att duga och passa in allt medan alla andra förpassas till någon stängd skrubb kallad förtidspension eller sjukersättning.

Självklart ska de människor som på grund av sjukdom och funktionsnedsättning saknar förmåga att komma åter till arbete beviljas sjuksersättning men för alla de som har förutsättningar att komma tillbaka till arbete är det just en bredare arbetsmarknad som vi behöver med utrymme för allt ifrån hjärnkirurger till ansvariga för mycket begränsade arbetsområden. Att inte ge människor som har minsta form av potential stöd och verktyg för att kunna ta tillvara på denna är för mig cyniskt och här behövs en stor mängd insatser med allt ifrån lönebidrag, OSA (offentlig skyddad anställning) till utvecklingsanställningar, stöttning via supported employment, hjälp med anpassningar av arbetsplatser och arbetshjälpmedel till förebyggande sjukpenning och särskilt högrisskydd, etc. Och framförallt, en attitydförändring där vi blir bättre på att se och värdesätta olikheter samt blir bättre på att fokusera på det som fungerar istället för att stirra oss blinda på det som inte fungerar.

För mig handlar detta till syvende och sist om människosyn. Min bild är att vi alla har samma värde och om att alla människor behövs samt mår bättre av att känna sig behövda. Vad är din?

Rekommenderad läsning: Maria Lundqvist-Brömster beskriver Folkpartiets syn på funktionshinder.

Ett kvarts rätt - alla patienter har rätt till en bra vård

Socialdemokraternas Ylva Johansson förklarade igår i Tv4s morgonnyheter att de rödgröna vill ha en hårdare kontroll av  privatägda vårdföretag. Siktet var inställt på nya regler och ny lagstiftning. Jag ger henne ett kvarts rätt. Hon har så rätt i att vi behöver en bättre kontroll av den vård som erbjuds sjuka människor eftersom för många patienter far illa inom vården istället för att få den vård som gör dem friska eller åtminstone lindrar deras besvär.

Men... målet måste vara att alla patienter - oavsett vem som utför vården - ska få den vård de behöver, i rätt omfattning och i rätt tid. Bättre kontroll och uppföljning behövs därför också inom den landstingsdrivna vården eftersom det begås misstag också där.

Att skapa förutsättningar för en än mer välfungerande vård, där risken för skador är mindre och där både den faktiska och patientupplevda kvalitén är högre, är oerhört väsentliga uppgifter inför nästa mandatperiod. Till syvende och sist handlar det både om att minska patienternas lidande och att frigöra resurser eftersom felbehandlingar medför stora och onödiga kostnader. Resurser som kan användas till att att förbättra vården ytterligare och ge oss mer och ännu bättre vård för pengarna.