Alla de intressanta samtal jag får möjlighet att delta i under valrörelsen får mig att känna mig så otroligt lyckligt lottad; att få ta del av de tankar och frustrationer som snurrar runt i huvudet på de jag möter är en otrolig förmån och jag hoppas innerligt på att kunna bidra till att frustrationsmomenten blir något färre och till att det som fungerar blir ännu bättre.
Hade en lång diskussion med en tjej som arbetar i en klädbutik idag. Hon är 20 år och ska rösta för första gången - efter vårt samtal vill säga för när vi började prata hade hon tänkt att skippa röstandet eftersom hon inte visste vad de olika partierna står för. Efter vårt samtal har hon en bild av Folkpartiets svar på de funderingar hon hade och information om var hon kan vända sig för att lätt få information om de andra partiernas politik med. Naturligtvis hoppas jag att det blir Folkpartiets valsedel hon lämnar in men att hon ändå väljer att gå iväg och lägga en röst är trots allt det viktigaste - inte minst eftersom hon liksom jag hoppas att SD stannar utanför riksdagen.
Mindre positiv är min inställning till många av de debattinlägg som de rödgröna kör med; ett ruskigt sammelsurium av lögner, halvsanningar och dumheter i en salig blandning. Så förbaskat tråkigt och onödigt! Varför inte hålla er till att presentera den egna politiken istället?
Kvällens debatt i Aktuellt mellan Gunnar Axén och Ylva Johansson var inget undantag. Ännu en gång stog Ylva och förklarade att den nya socialförsäkringen är inhuman och att personer som får en knöl i bröstet nu behöver oroa sig för att bli utförsäkrade. Det som skrämmer personer som drabbas av att hitta en knöl i bröstet är den retorik som Ylva & company bedriver - inte socialförsäkringen.
De som hittar en knöl i bröstet har en lång tid av oro framför sig, en behandling som är allt utom behaglig för många av de drabbade och som vid sidan av sjukdomen som sådan också bidrar till psykiskt och fysiskt lidande. Däremot bör inte socialförsäkringen vara något problem då merparten hinner gå igenom de behandlingar som behövs och bli återställda utan att påverkas av regelförändringarna. För de som inte är fullt lika gynnade utan behöver längre tid för att få tillbaka arbetsförmågan finns goda möjligheter godkänna rätten till sjukpenning antingen utifrån att arbetsförmågan är nedsatt oavsett arbetsuppgifter eller att skjuta upp bedömningen mot reguljär arbetsmarknad utifrån särskilda skäl. Vilket alternativ som blir aktuellt beror på den information som kommer fram i läkarintyget som den egne läkaren skrivit.
I den grupp som drabbas finns hela spannet av människor representerade; vissa kan trots sjukdomen arbeta till någon del också under behandlingarna, någon klarar jobba heltid och någon kan inte jobba alls - alla alternativ är lika riktiga och lika möjiga utifrån försäkringen. Det det handlar till syvende och sist om hur den enskilde individen reagerar på sjukdomen och behandlingen och också hennes (eller hans) inställning till arbete. Många berättar att de vill arbeta för att få möjlighet att under en del av dagen få uppleva någon form av normalitet i tillvaron, få känna sig behövda, få glömma det egna eländet en stund. Andra är lamslagna, kan inte uppbåda den kraft som krävs för att fokusera på arbete eller påverkas så starkt av behandlingarna att arbete är uteslutet. Enbart diagnos säger inte ett smack eftersom de individuella skillnaderna är så stora. Läkarna måste därför beskriva hur just den aktuella patienten påverkas av sin sjukdom och sin behandling. Om hon eller han gör det finns alla möjligheter att göra individuella bedömningar utifrån det regelverk som finns och det finns då inte någon anledning för någon som drabbas av en knöl i bröstet att oroa sig för att inte få sjukpenning - så länge Ylva inte debatterar vill säga.
Visar inlägg med etikett rödgröna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett rödgröna. Visa alla inlägg
tisdag 7 september 2010
söndag 15 augusti 2010
I de rödgröna fablernas värld
Att människor som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning inte kan arbeta ska ha rätt till ersättning som kompensation för inkomstbortfallet är jag helt övertygad om att är något som alla partier är rörande överens om. Just därför gör det mig så frustrerad när de röd-gröna framställer att de, just de, abonnerar på all mänsklig godhet och demoniserar motparten genom uttalanden som t.ex. "Moderaterna utgår ifrån att människor måste jagas för att vilja arbeta". Just därför tycker jag att det är väl på sin plats att gå igenom den överenskommelse som de rödgröna utarbetat för sjukförsäkringen och slutsatsen blir att... låt oss för att vara diplomatiska en stund... tomma tunnor skramlar mest. Överenskommelsen är ett hopkok av vilseledande påståenden, skärpningar av nuvarande system och trams i en salig blandning. Nåja, ett och annat om än outvecklat bra förslag finns också med.
Med hänsyn till hur högljutt de anklagat alliansen för bristande empatisk förmåga så hade jag förväntat mig tämligen stora skillnader mellan nuvarande system men icke. Det gläder mig eftersom rehabkedjan i mina ögon är bra.
Än mer förvånad blir jag över att sex av de tio förslag som presenteras motsvarar det sätt som Försäkringskassan redan arbetar på. Man vill alltså införa arbetsmetoder som i huvudsak redan ligger på plats. Well, detta kan väl vara en bra metod om man är intresserad av att uppfylla vallöften men det känns knappast renhårigt.
Det första förslaget handlar naturligtvis om att avskaffa "stupstocken" som enligt bland andra Luciano Astudillo gör människor försäkringslösa. Jag har svårt att se att det finns någon annat skäl för de rödgröna att fortsätta att tjata om stupstocken trots att det inte finns någon bäring i verkligheten i begreppet än att skrämma upp människor som redan är sårbara. Faktum är att de som har förutsättningar att komma ett steg närmare arbetslivet har rätt till aktivitetsstöd under de tre månader eller längre som hon eller han deltar i det program som ska utformas inte bara utifrån de egna medicinska behoven utan också de egna önskemålen. För de som på grund av sjukdom inte har möjlighet att delta i programmet, trots de stora möjligheterna till individuell anpassning som ges, finns det möjligheter att behålla ersättning via Försäkringskassan. Jag har svårt att se det galna med att människor som varit borta från arbetslivet i 914 dagar eller längre under en omställningsperiod ges möjlighet att pröva sin förmåga utifrån egna förutsättningar.
De rödgrönas andra förslag är att den sjukskrivne ska få rätt till en individuell bedömning av sin arbetsförmåga inom sex veckor. Guess what? Innan Försäkringskassan beviljar – eller för den delen avslår en begäran om sjukpenning så görs alltid en individuell prövning och detta görs sedan varje gång ett nytt läkarintyg kommer in. I de flesta fall får den sjukskrivne beslut inom 30 dagar från det att han eller hon kommit in med begäran om sjukpenning och läkarintyg. Det kan ta längre tid om det saknas uppgifter, antingen från den sjukskrivne själv eller från läkaren. Detta har periodvis fungerat dåligt men det är till syvende och sist något som Försäkringskassan redan arbetar för.
Det tredje förslaget innebär att den sjukskrivne ska senast efter tre månader ska ha rätt till individuell rehabiliteringsplan. Hmm, också det här känns bekant... Undrar om det kan ha något med att göra att det är så här Försäkringskassan jobbar idag i de fall där det är möjligt.
Det fjärde förslaget handlar om att avskaffa de stelbenta tidsgränserna i sjukförsäkringen. I stället för prövning mot arbetsmarknaden efter 180 dagar ska efter sex månader göras en "fördjupad utredning om möjligheterna till att återgå till arbetet och den som behöver ska kunna få sjukpenning även under längre tid. Med hänsyn till att det inte är speciellt många sjukskrivna som får sin sjukpenning indragen efter dag 180 (eftersom flertalet som har nedsatt arbetsförmåga i förhållande till eget arbete och andra arbeten hos arbetsgivaren också har det i förhållande till arbeten på arbetsmarknaden och därmed rätt till sjukpenning) förefaller det barockt att hävda att prövningen görs mot ”en i det närmaste fiktiv arbetsmarknad”. De som har så omfattande aktivitetsbegränsningar att annat arbete inte heller är rimligt, inom kort kommer att kunna gå tillbaka till den egna arbetsgivaren och/eller är svårt sjuka har rätt till sjukpenning även efter dag 180. För mig låter det här som en helgardering; vi tycker egentligen att rehabkedjan är bra men vi kan inte stå för det eftersom vi gnällt om hur inhuman den är sedan den infördes, eller?
Också förslaget om införande av en rehabiliteringspenning förefaller märklig med hänsyn till att denna ersättning redan finns och används framförallt för personer som får rehabilitering i samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen eller via de projekt inom de lokala samordningsförbundens verksamhet där också kommunen och landstinget deltar. Varför lägger man ett förslag om att införa något som redan är infört sedan länge?
Man lägger också ett förslag om att personer som behöver det ska kunna få sjukpenning under längre tid. Här skulle ett klargörande av vad som är längre tid vara av värde eftersom också denna möjlighet finns. Försäkringskassan gör sin prövning utifrån den sjukskrivningsperiod och den motivering som anges av läkaren redan idag och med en vettig motivering finns det möjlighet att godkänna också långa perioder i stöten.
Det tionde förslaget handlar om att man vill ge de som utförsäkras stöd via Arbetsförmedlingen så att de kan komma tillbaka. Med hänsyn till hur mycket man kritiserat just införandet av arbetslivsintroduktionen som just syftar till att ge människor som inte längre har rätt till ersättning via socialförsäkringen ekonomiskt stöd, aktiv rehabilitering eller andra insatser blir det nästan skrattretande när de själva lägger som förslag att man vill införa ett motsvarande program.
Tre av förslagen har viss bäring i verkligheten. Förslaget om ett höjt tak i försäkringen tackar vi som ändå tjänar rätt ok för men detta kan väl knappast sägas gynna de låginkomsttagare de rödgröna säger sig värna om. Att 80 procent ska gälla under hela sjukskrivningsperioden gynnar också det bara en tämligen begränsad kategori de som är sjukskrivna mer än ett år och som inte har en allvarlig sjukdom eller godkänd arbetsskada.
Rehabiliteringsfonden skulle kunna vara ett intressant förslag men skrivningen är så luddig att det varken går säga bu eller bä förrän efter valet, en väl använd men ack så tråkig strategi även det.
Att däremot göra det möjligt att kombinera studier och sjukskrivning ser jag däremot som mycket positivt eftersom vi vet att studier kan vara en väldigt bra rehabiliteringsmetod. Att det sedan är något som gissningsvis borde komma oavsett regeringsalternativ gör inte idéen sämre.
Det finns en del saker i överenskommelsen som gör mig riktigt konfunderad och som jag skulle vilja ha ett riktigt klargörande av:
1. möjlighet till förtida pension ska bara kunna erbjudas dem som är över 58 år och först när inga åtgärder återstår som kan öka möjligheterna till anställning. Innebär detta att ersättningsformen sjukersättning ska plockas bort? Vad händer med alla de som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning saknar arbetsförmåga oavsett trots att de är yngre (här tänker jag framförallt på de som har omfattande medfödda skador, sjukdomar som successivt bryter ner funktionsförmågan, allvarliga psykiska tillstånd, etc)?
2. flexibiliteten, t.ex. i fråga om sjukskrivningsgraden, ska ökas. Hur tänker man sig att det ska vara möjligt att göra en något så när rättssäker bedömning av en persons arbetsförmåga i än mindre grader än de nu existerande 25, 50 och 75 procent? Detta är i praktiken inte görbart utifrån andra kriterier än personens egna ståndpunkt. Inte ens världens bästa läkare kan utifrån en medicinsk bedömning komma fram till att en person har 75, 80 eller 85% arbetsförmåga.
3. man skriver att begreppet arbetsförmåga som hittills använts är för statiskt och att man ska se över arbetsförmågebegreppet och hänvisar här till SOU 2009:89 där man istället talar om försörjningsförmåga där faktorer som ålder, utbildning, erfarenhet, förmåga att lära nytt, etc., också vägs in. Innebär detta att man överväger att gå tillbaka till det system som gällde före renodlingen 1995 där också andra faktorer än medicinska vägdes in vid bedömningen? Vad räknar man med att detta kommer att innebära för samhällsekonomin? Spontant förefaller detta helt och totalt vansinnigt för mig utifrån att jag tämligen ofta träffar tämligen unga personer som utbildat sig till något som de inte fixar och som utifrån det hävdar att de borde ha rätt till ersättning ftram tills dess att de mår bättre oavsett om det ens på sikt kan vara realistiskt. Ett sånt system kan inte leda till något annat än hysteriska inlåsningseffekter.
Jag menar egentligen inte att vara sarkastisk men blir så sabla trött på det meningslösa och substanslösa käbblet. Det jag istället vill se är att de personer som är sjuka får stöd rätt stöd snabbare för min upplevelse är att det snarare är här bristerna ligger än i den nya socialförsäkringen. Dessbättre har rehabiliteringskedjan snarast bidragit till att sätta press på samtliga aktörer att ta ett större ansvar för att underlätta återgång till arbete; den sjukskrivne själv, Försäkringskassan, vårdgivaren, arbetsgivaren, etc. Detta är utifrån mitt perspektiv en av de största vinsterna med rehabkedjan eftersom människor knappast blir friskare av att gå hemma utan stöd.
Med hänsyn till hur högljutt de anklagat alliansen för bristande empatisk förmåga så hade jag förväntat mig tämligen stora skillnader mellan nuvarande system men icke. Det gläder mig eftersom rehabkedjan i mina ögon är bra.
Än mer förvånad blir jag över att sex av de tio förslag som presenteras motsvarar det sätt som Försäkringskassan redan arbetar på. Man vill alltså införa arbetsmetoder som i huvudsak redan ligger på plats. Well, detta kan väl vara en bra metod om man är intresserad av att uppfylla vallöften men det känns knappast renhårigt.
Det första förslaget handlar naturligtvis om att avskaffa "stupstocken" som enligt bland andra Luciano Astudillo gör människor försäkringslösa. Jag har svårt att se att det finns någon annat skäl för de rödgröna att fortsätta att tjata om stupstocken trots att det inte finns någon bäring i verkligheten i begreppet än att skrämma upp människor som redan är sårbara. Faktum är att de som har förutsättningar att komma ett steg närmare arbetslivet har rätt till aktivitetsstöd under de tre månader eller längre som hon eller han deltar i det program som ska utformas inte bara utifrån de egna medicinska behoven utan också de egna önskemålen. För de som på grund av sjukdom inte har möjlighet att delta i programmet, trots de stora möjligheterna till individuell anpassning som ges, finns det möjligheter att behålla ersättning via Försäkringskassan. Jag har svårt att se det galna med att människor som varit borta från arbetslivet i 914 dagar eller längre under en omställningsperiod ges möjlighet att pröva sin förmåga utifrån egna förutsättningar.
De rödgrönas andra förslag är att den sjukskrivne ska få rätt till en individuell bedömning av sin arbetsförmåga inom sex veckor. Guess what? Innan Försäkringskassan beviljar – eller för den delen avslår en begäran om sjukpenning så görs alltid en individuell prövning och detta görs sedan varje gång ett nytt läkarintyg kommer in. I de flesta fall får den sjukskrivne beslut inom 30 dagar från det att han eller hon kommit in med begäran om sjukpenning och läkarintyg. Det kan ta längre tid om det saknas uppgifter, antingen från den sjukskrivne själv eller från läkaren. Detta har periodvis fungerat dåligt men det är till syvende och sist något som Försäkringskassan redan arbetar för.
Det tredje förslaget innebär att den sjukskrivne ska senast efter tre månader ska ha rätt till individuell rehabiliteringsplan. Hmm, också det här känns bekant... Undrar om det kan ha något med att göra att det är så här Försäkringskassan jobbar idag i de fall där det är möjligt.
Det fjärde förslaget handlar om att avskaffa de stelbenta tidsgränserna i sjukförsäkringen. I stället för prövning mot arbetsmarknaden efter 180 dagar ska efter sex månader göras en "fördjupad utredning om möjligheterna till att återgå till arbetet och den som behöver ska kunna få sjukpenning även under längre tid. Med hänsyn till att det inte är speciellt många sjukskrivna som får sin sjukpenning indragen efter dag 180 (eftersom flertalet som har nedsatt arbetsförmåga i förhållande till eget arbete och andra arbeten hos arbetsgivaren också har det i förhållande till arbeten på arbetsmarknaden och därmed rätt till sjukpenning) förefaller det barockt att hävda att prövningen görs mot ”en i det närmaste fiktiv arbetsmarknad”. De som har så omfattande aktivitetsbegränsningar att annat arbete inte heller är rimligt, inom kort kommer att kunna gå tillbaka till den egna arbetsgivaren och/eller är svårt sjuka har rätt till sjukpenning även efter dag 180. För mig låter det här som en helgardering; vi tycker egentligen att rehabkedjan är bra men vi kan inte stå för det eftersom vi gnällt om hur inhuman den är sedan den infördes, eller?
Också förslaget om införande av en rehabiliteringspenning förefaller märklig med hänsyn till att denna ersättning redan finns och används framförallt för personer som får rehabilitering i samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen eller via de projekt inom de lokala samordningsförbundens verksamhet där också kommunen och landstinget deltar. Varför lägger man ett förslag om att införa något som redan är infört sedan länge?
Man lägger också ett förslag om att personer som behöver det ska kunna få sjukpenning under längre tid. Här skulle ett klargörande av vad som är längre tid vara av värde eftersom också denna möjlighet finns. Försäkringskassan gör sin prövning utifrån den sjukskrivningsperiod och den motivering som anges av läkaren redan idag och med en vettig motivering finns det möjlighet att godkänna också långa perioder i stöten.
Det tionde förslaget handlar om att man vill ge de som utförsäkras stöd via Arbetsförmedlingen så att de kan komma tillbaka. Med hänsyn till hur mycket man kritiserat just införandet av arbetslivsintroduktionen som just syftar till att ge människor som inte längre har rätt till ersättning via socialförsäkringen ekonomiskt stöd, aktiv rehabilitering eller andra insatser blir det nästan skrattretande när de själva lägger som förslag att man vill införa ett motsvarande program.
Tre av förslagen har viss bäring i verkligheten. Förslaget om ett höjt tak i försäkringen tackar vi som ändå tjänar rätt ok för men detta kan väl knappast sägas gynna de låginkomsttagare de rödgröna säger sig värna om. Att 80 procent ska gälla under hela sjukskrivningsperioden gynnar också det bara en tämligen begränsad kategori de som är sjukskrivna mer än ett år och som inte har en allvarlig sjukdom eller godkänd arbetsskada.
Rehabiliteringsfonden skulle kunna vara ett intressant förslag men skrivningen är så luddig att det varken går säga bu eller bä förrän efter valet, en väl använd men ack så tråkig strategi även det.
Att däremot göra det möjligt att kombinera studier och sjukskrivning ser jag däremot som mycket positivt eftersom vi vet att studier kan vara en väldigt bra rehabiliteringsmetod. Att det sedan är något som gissningsvis borde komma oavsett regeringsalternativ gör inte idéen sämre.
Det finns en del saker i överenskommelsen som gör mig riktigt konfunderad och som jag skulle vilja ha ett riktigt klargörande av:
1. möjlighet till förtida pension ska bara kunna erbjudas dem som är över 58 år och först när inga åtgärder återstår som kan öka möjligheterna till anställning. Innebär detta att ersättningsformen sjukersättning ska plockas bort? Vad händer med alla de som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning saknar arbetsförmåga oavsett trots att de är yngre (här tänker jag framförallt på de som har omfattande medfödda skador, sjukdomar som successivt bryter ner funktionsförmågan, allvarliga psykiska tillstånd, etc)?
2. flexibiliteten, t.ex. i fråga om sjukskrivningsgraden, ska ökas. Hur tänker man sig att det ska vara möjligt att göra en något så när rättssäker bedömning av en persons arbetsförmåga i än mindre grader än de nu existerande 25, 50 och 75 procent? Detta är i praktiken inte görbart utifrån andra kriterier än personens egna ståndpunkt. Inte ens världens bästa läkare kan utifrån en medicinsk bedömning komma fram till att en person har 75, 80 eller 85% arbetsförmåga.
3. man skriver att begreppet arbetsförmåga som hittills använts är för statiskt och att man ska se över arbetsförmågebegreppet och hänvisar här till SOU 2009:89 där man istället talar om försörjningsförmåga där faktorer som ålder, utbildning, erfarenhet, förmåga att lära nytt, etc., också vägs in. Innebär detta att man överväger att gå tillbaka till det system som gällde före renodlingen 1995 där också andra faktorer än medicinska vägdes in vid bedömningen? Vad räknar man med att detta kommer att innebära för samhällsekonomin? Spontant förefaller detta helt och totalt vansinnigt för mig utifrån att jag tämligen ofta träffar tämligen unga personer som utbildat sig till något som de inte fixar och som utifrån det hävdar att de borde ha rätt till ersättning ftram tills dess att de mår bättre oavsett om det ens på sikt kan vara realistiskt. Ett sånt system kan inte leda till något annat än hysteriska inlåsningseffekter.
Jag menar egentligen inte att vara sarkastisk men blir så sabla trött på det meningslösa och substanslösa käbblet. Det jag istället vill se är att de personer som är sjuka får stöd rätt stöd snabbare för min upplevelse är att det snarare är här bristerna ligger än i den nya socialförsäkringen. Dessbättre har rehabiliteringskedjan snarast bidragit till att sätta press på samtliga aktörer att ta ett större ansvar för att underlätta återgång till arbete; den sjukskrivne själv, Försäkringskassan, vårdgivaren, arbetsgivaren, etc. Detta är utifrån mitt perspektiv en av de största vinsterna med rehabkedjan eftersom människor knappast blir friskare av att gå hemma utan stöd.
Etiketter:
Försäkringskassan,
rehabiliteringspenning,
rödgröna,
socialförsäkring
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)