Muta mig hit eller muta mig dit...

Riksdagspartierna vill inte ha gemensamma mutregler utan tycker att de egna interna riktlinjerna är tillräckliga. Min fråga blir: tillräckliga för vem då? För riksdagsledamöterna eller för väljarna? Jag vill tro att de flesta ledamöter oavsett parti har förmåga att själva avgöra vad som ska ses som en muta och inte men trots det dyker det upp artiklar om eventuella mutor och andra tveksamheter upp med jämna mellanrum. Det får mig att undra om allmänheten anser att de enskilda ledamöternas sunda omdöme är så mycket att hänga i julgranen?


Jag är övertygad om att att varje diskussion kring eventuella mutor och andra tveksamheter urholkar fler människors förtroende för både våra folkvalda och demokratin som sådan. Att priset för ett urholkat förtroende är högt visar inte minst årets valresultat på.

Jag förstår verkligen inte motståndet mot riktlinjer och skulle vilja få det förklarat. Visst, det kan medföra ökat administrativt strul men alternativet att låta det vara som nu och hänvisa till att väljarna kan välja bort en person som misskött sig känns en smula ogenomtänkt i en situation där flertalet partier har haft ledamöter som ifrågasatts av en eller annan anledning. Jag misstänker att de flesta väljare vill rösta på det parti som har den bästa politiken – inte det minsta antalet ifrågasatta kandidater.

Min uppfattning är att gemensamma riktlinjer behövs - inte för att riksdagsledamöterna saknar omdöme utan av respekt för väljarna och att värna vår demokrati.

Bloggar: Adam Cwejman, Thomas Böhlmark, Christian Ottosson och Peter Andersson.
Tidningar: DN och Expressen,

Vinsten av vinster för mig, för dig och för Ohly?

I Rapports morgonsändning den 18 maj förklarade Lars Ohly att en av de för honom viktigaste frågorna inför valet är "världens bästa välfärd utan vinstintressen" och att Vänsterpartiet är allt för ensamma om att driva frågan.

Det finns en mycket god anledning till att Vänsterpartiet upplever ett dåligt stöd i frågan; de flesta av oss andra inser att ekonomiska incitament har fördelar. Jag är helt övertygad om att Ohly & Co har goda intentioner och menar väl. Däremot häpnar jag gång på gång över den avsaknad av realism som kännetecknar partiets politik. Jag tycker till och med att deras budskap skulle vara lite charmigt om det inte vore så att förslagen som ploppar ut har en så dålig verklighetsförankring att de vid ett praktiskt genomförande skulle leda till att de grupper som partiet säger sig värna om tveklöst skulle få det sämre.
 
Må vara att vinster i vården inte har ett egenvärde. Den primära vinsten av samarbete med en bredd av olika kompetenta vårdgivare (och ja, möjlighet att göra en vinst är en förutsättning för att någon ska driva ett företag oavsett om vi talar om privata vårdgivare, frisörer eller bilmekaniker) är att det medför en billigare och i många fall också bättre vård. En billigare vård ökar förutsättningarna för att tillföra resurser till andra områden där pengarna bättre behövs.

Detta gynnar oss alla och bidrar framförallt till att de i störst behov av stöd får den vård som de behöver och själva önskar snabbare. Birgitta Rydberg ger i sin blogg några konkreta exempel på vad välfärd med just vinstmöjligheter gett vid upphandlingen av beroendevård, psykiatri och operationer mot grå starr.

För mig är en av politikernas viktigaste uppgifter att värna om och använda skattepengarna på ett så ansvarsfullt och effektivt sätt som möjligt. Detta för att vi alla - speciellt de som har störst behov - kan få ut så mycket välfärd som möjligt av det vi betalar in.  Tror ni att Ohly håller med?