Kunden i fokus vid val av operatör oavsett slag

Jag tror att jag är en tämligen kinkig kund utifrån mer än ett perspektiv; jag har en ganska klar uppfattning om vilken produkt jag vill ha (ibland utan att kunna tillräckligt för att veta vilken produkt som bäst stämmer överens med mina behov), jag har höga förväntningar på personalens kompetens och pedagogiska förmåga om det handlar om produkter där jag behöver hjälp för att fatta ett beslut och jag räknar kallt med att åtminstone bli bemött på ett trevligt sätt - annars tar jag med mig min plånbok med mig och går vidare till nästa butik.

Fram till nu har jag protesterat mot beskrivningen av patienter inom vården som kunder men dagens shoppingrunda i Skärholmen gjorde att jag började fundera över parallellerna. Dagens målsättning var klar; när jag åker hem ska jag ha med mig en Samsung Galaxy som kan ersätta min gamla trotjänare vars funktioner lägger ner en efter en.

Eftersom jag hade en klar bild av vad jag var ute efter trodde jag självklart att det skulle bli plättlätt att få hjälp att sålla ut det bästa alternativet av de fyra företag jag besökte. Icke! I tre av butikerna kände jag mig mest besvärlig utifrån att jag ställde frågor kring produkt och abonnemangen (en känsla som någon gång emellanåt sköljt över mig i kontakten med vårdgivare). Jag upplevde inte att personalen visste vad de pratade om när jag frågade varför jag skulle välja dem. Visserligen fick jag svar på frågan i alla butiker men flertalet var av typen: "vi har många butiker" och det är inte ett säljargument för mig om inte personalen utstrålar välkomnande och kompetens. 

3butiken utmärkte sig på alla sätt; all personal - inte bara Sebastian som hjälpte mig - ställde upp och svarade på alla frågor jag kunde komma på. Jag fick intrycket av att alla visste vad de pratade om och blev behandlad på ett trevligt och minst sagt tålmodigt sätt trots att en del av de frågor jag ställde vid upprepade tillfällen låg på en synnerligen basal nivå. Sånt får mig att uppskatta bemötandet!  Jag fick också alternativa förslag till lösningar och förslag som var anpassade utifrån mina behov som kund och det gillar jag också.

Bara ett litet minus; telefonen fanns inte i lager så jag kommer att få vänta i en hel vecka innan jag får leka loss med min nya leksak men eftersom min känsla när jag gick ut ur butiken för tredje gången var odelat positiv så känns den detaljen som en parantes.

För att nu till slut komma till poängen. När det gäller valet av vårdgivare agerar jag som kund i samma utsträckning som när jag väljer mobiloperatör. Med det menar jag att totalupplevelsen av läkarbesöket i hög grad kommer att påverka min upplevelse av vårdaktören och dess trovärdighet. Det kommer att påverka i vilken grad jag tar till mig informationen och den/det behandlingsalternativ som är aktuellt och också min inställning till min egen situation.

Sedan finns det självklart också skillnader - inte minst utifrån att jag inte befinner mig i samma mentala underläge i relationen till en försäljare som i förhållandet till min läkare. Och visst, det känns lättare att byta operatör än läkare (även om det sällan är lättare i praktiken) men klart värt det eftersom det i vårdsituationen är ännu viktigare att jag känner förtroende för min läkares kompetens och känner mig bemött på ett bra sätt. Detta inte minst utifrån att de besked som läkaren har att leverera kommer att påverka min situation i så enormt mycket högre grad än vad valet av telefon och operatör kommer att göra. Självklart ska jag som patient ha rätt till samma mottagande när jag träffar min vårdgivare som jag upplevde när jag kom till trebutiken och det också när utfallet av besöket inte blir exakt vad jag hoppats på! 

Vårdval och den möjlighet som vi nu har att byta bort en läkare som vi av någon anledning inte har förtroende för är för mig en av de viktigaste förändringar som genomförts när det gäller att uppvärdera kunden/patientens status och hans/hennes förutsättningar att ta en aktiv del i behandlingen av den egna hälsan. Ibland sägs det att man måste vara frisk för att orka vara sjuk och att vårdval bara gynnar de grupper som har möjlighet att driva sin egen sak och talan på ett aktivt sätt. Jag säger inte att det är plättlätt men det kanske inte behöver vara så svårt heller? Glädjande nog är det de äldre (som traditionellt betraktas som en grupp med svårigheter att föra sin egen talan i förhållande till vårdgivaren) som är mest positiva till vårdval;  86 procent av de över 65 år ställer sig positiva och nöjdheten ökar i alla grupper.

Det är klart, det finns fortfarande korrigeringar som behöver göras - inte minst behöver det bli lättare att jämföra vårdgivare än vad det är i dag för även om det redan finns vissa möjligheter att jämföra mottagningar bland annat på vårdguiden.se och 1177.se så är det fortfarande rätt bökigt att sålla ut vilken vårdgivare som motsvarar just mina behov och önskemål. Min förhoppning är att vi snart är framme vid det läge där det blir lika lätt att jämföra vårdgivare som teleoperatörer och att på ett enkelt sätt ta sin pengapåse och gå vidare till nästa alternativ om jag inte är nöjd med den service och bemötande jag får hos den aktör där jag är skriven. 

Allt är inte tipptopp men vi närmar oss

Oppositionen har gjort det igen. Ännu en gång går man ut med budskapet om hur viktigt det är med jämlikhet i vården (vilket de har alldeles rätt i) och att Vårdval Stockholm bidragit till att ha ökat, snarare än ha minskat jämlikheten (vilket de absolut inte har rätt i). När sanningen blir för obekväm så är det alltså ännu en gång dags att dra till med en verklighetsbild som inte stöttas av något annat än snedvriden statistik. Ilija Batljan skrev häromdagen att vårdcentralerna där en de mest välbeställda bor har fått ett resurstillskott med 265 miljoner (vården i sin helhet har fått ett resurstillskott om 8 miljarder under mandatperioden som jämförelse).

Det fascinerar mig att ett så stort fokus läggs på att ett i sammanhanget så litet resurstillskott som fördelats till vårdcentralerna där en fjärdedel av patienterna bor.

I mina ögon borde fokus t.ex. ligga vid att patienterna i dag är mer nöjda än 2006, att det finns långt fler läkare och fler vårdcentraler i de områden där ohälsan är störst samt att den oberoende granskning som gjorts visar på att Vårdval Stockholm just bidragit till att minska den ojämlikhet som finns i vården.

Därmed inte sagt att allt är toppen. Det finns fortfarande stora skillnader i hälsotillstånd vid en jämförelse mellan olika grupper, t.ex. utifrån utbildningsnivå, boendeadress och kön. Dessa måste naturligtvis minimeras.

Det är därför bra att den de psykosociala besöken hos kurator och psykolog ökat och att taket för hur många besök vårdcentralerna får betalt för har tagits bort. Detta torde framförallt gynna personer ur de grupper som redan har en tuff situation.

Det är också bra att det hälsofrämjande arbetet nu ger en bonus så att t.ex. distriktssköterskorna kompetens ifråga om rådgivning och riskidentifiering kring alkohol, rökning, övervikt, etc., bättre tillvaratas. Också detta är något som i hög utsträckning gynnar individer ur de mer utsatta grupperna. Hjärt- och kärlsjukdomar exempelvis tillhör de sjukdomar är klart vanligare inom grupper med lägre inkomster: Eftersom dessa sjukdomar i viss utsträckning hänger samman med livsstilsfaktorer så är den förebyggande vården oerhört viktig. Vården kan naturligtvis aldrig sluta röka för någon eller tvinga någon att äta bättre men finns motivationen så kan den åtminstone underlätta en himla massa och det kan vara hela skillnaden. 

Mycket kan naturligtvis fortfarande bli bättre men det förändrar inte att vården blivit bättre både för de 25 procent som bor i de rikaste delarna av Stockhom och för oss andra.

Mer info: SvD,  Bloggar gör Rasmus, Birgitta Rydberg och Martin Ängeby

Så trött, så nöjd!

Dagen har kännetecknats av totalt dagen-innan-semestern-kickar-igång-kaos. Jo, jag vet - det är bara en veckas semester vi pratar om men planering inför semestern både på jobbet och utanför skapar kaos, förvirring och förväntan och just de här dagarna tenderar att fyllas med konstiga samtal som tar mer tid än tänkt men oftast också ger mer än det i förväg varit möjligt att ana. En synnerligen ovanlig komplimang smet sig in vid samtalet med en försäkrad. Hon tackade för att jag gav henne möjligheten att få gråta ut och bli lyssnad på en stund. Den har jag aldrig hört förut och även om det var en fin komplimang så gör det mig oehört ledsen att hon inte har tillgång till det stödet via vänner eller vården.

Jag unnade mig en tämligen lugn morgon vilket innebär åtminstone två koppar kaffe och morgontidningsskumning. Förfärande nyheter en masse, självklart, men också en hel del glädjande nyheter som t.ex. den oberoende  granskning som KIs folkhälsoakademi gjort av Vårdval Stockholm och som visar att reformen både gett en mer effektiv och rättvis vård (väl värt att läsa liksom Birgitta Rydbergs och Olov Lindquists inlägg på ämnet!). Med hänsyn till hur hätska diskussionerna ibland varit så är det enormt roligt att se att Vårdval Stockholm faktiskt gett de positiva effekter som vi övertygade hävdat sedan länge, också vid en oberoende granskning... Ett litet vad var det jag sa urslipper mig trots att jag inte kan ta någon som helst ära för reformen. I tankarna flyger samtidigt bilden av en läkare som jag för något år sedan samarbetade rätt mycket med. Hon är en helt fantastisk läkare och i normala fall väldigt verbal och resonabel.... men inte vid blotta omnämnandet av vårdval. Då förbyttes ansiktsfärgen till en flera nyanser rödare ton, öronen började ryka och orden tröt. Eftersom det var just att systemet skulle bli mer orättvist för de patienter hon värnade så är jag helt säker på att också hon nu gläds över att hennes farhågor inte uppfylldes.

Semesterplanerna har också förändrats gång på gång och plötsligt hände det... jag fick ett boende i Almedalen. Jag är så oerhört glad och ser fram mot den kommande veckan med mängder av förväntningar. Men innan dess väntar en lång härlig helg med vila, vänner och shopping.

VILL HA, BEHÖVER!

Ännu några steg på vägen mot lika vård på lika villkor

I SvDs Brännpunkt presenterades idag Alliansens hälso- och sjukvårdspolitik för en lika vård på lika villkor. Vi är inte där ännu - långt därifrån - men under mandatperioden har sjumilakliv tagits som gjort att vi idag befinner oss klart närmare målet än vad som ens var tänkbart  för bara några år sedan.

Det är idag lättare att få tid hos sin husläkare. Långt fler husläkarbesök än tidigare görs också, just i de förorter där vissa innan införandet befarade att Vårdval Stockholm skulle försämra tillgängligheten. Besöksfrekvensen i dessa områden börjar närma sig den i mer välmående områden. Resultatet kan inte ses som något annat än strålande eftersom tillgången till en läkare trots allt är en förutsättning för rätt vård; oavsett kön, ålder, sjukdomstillstånd eller ursprung. 

Att öka valfriheten ytterligare så att alla patienter upplever en reell möjlighet att välja, alternativt välja bort de vårdgivare som de är missnöjda med eller inte känner förtroende för, bidrar också till en mer jämlik, säkrare och bättre vård. Allt för många av de personer jag träffar genom arbetet beskriver att de inte velat lämna ut pinsamma symptom eller andra viktiga fakta till läkaren, såsom att de självmedicinerar med alkohol, tabletter eller droger när de mår som sämst. Inte helt sällan försvårar detta läkarens möjligheter att sätta in rätt behandling vilket i sin tur ofelbart leder till förlängt lidande för patienten. 

En vårdgaranti med tydliga tidsgränser ökar också incitamenten för att läkaren snabbt ska remittera vidare till en specialist. Allt för många av de jag kommer i kontakt med har väntat åtskilliga månader; först på att remissen ska skickas och sedan på att få komma vidare till någon som kan ställa en korrekt diagnos och därmed både förhindra förvärring av tillståndet och tillgång till en behandling som lindrar. För dessa - oavsett om sjukdomen sitter i kroppen, i själen eller både och - så är en respektive tre månader fortfarande en lång tid att vänta. Men till syvende och sist har de flesta av oss lättare att hantera en väntan som har ett givet slutdatum än en vagare uppskattning av hur lång tid det kommer att ta. 

Som Mattias Lundbäck påpekar så är detta centrala förslag - inte ett åtgärdspaket utformat utifrån de behov som finns hos oss i Stockholmsregionen. Detta betyder inte att det skulle saknas en mängd förslag till ytterligare förbättringar utifrån våra behov även om vi, som Birgitta Rydberg påpekar, redan ligger före andra delar av landet på en del områden. Mer om detta senare...