Men var tog de äldre vägen?

I veckan var det kommunfullmäktige igen i Huddinge med massa spännande ärenden på dagordningen. Tyvärr följde vi den gamla vanan att inte ta oss igenom alla ärenden varför ett av de mest intressanta; interpellationen om ungdomslöner i Huddinge blev bordlagt till nästa sammanträde. Däremot debatterades allt ifrån situationen för de barn som växer upp under knappa förhållanden (jag vägrar säga barnfattigdom eftersom det är föräldrarnas ekonomi och förutsättningar det handlar om), till ekologisk kompensation och kollektivtrafikplaner samt det största ärendet: Huddinges årsredovisning för 2011.

Ekonomin ser bra ut vilket känns toppen eftersom det skapar goda förutsättningar för framtiden. Märkligt nog uteblev diskussionen kring de äldre i Huddinge vilket jag ser som lite besynnerligt eftersom de utgör en så viktig del av vårt samhälle. Därför valde jag att gå upp för att berätta hur vi i Folkpartiet i Huddinge tänker på ett mer generellt plan.

Det här är vad jag sa:
Vi slutar inte vara individer med egna intressen, preferenser och drömmar den dag vi fyller 65 och inte vid 80 heller för den delen. Därför är det så självklart att vi även sedan vi börjar behöva hjälp för att få vardagen att gå ihop, ska få det stöd vi behöver för att kunna fortsätta vara unika.

Möjligheterna att välja vem som ska hjälpa oss med det vi inte klarar själva har ökat i och med införandet av valfrihetssystem och arbetet med att se till att tjänsterna också utförs och håller en god kvalitet har kommit en bra bit på väg men behöver så klart fortsätta.

Med risk för att låta som en reklampelare för Norrlands guld så vill jag påpeka att möjligheten att kunna fortsätta vara sig själv förutsätter möjlighet att kunna välja de aktiviteter som ger en livskvalitet - i stort så väl som i smått, också efter det att kroppen inte längre hänger med fullt ut.

Ska vi vara krassa så är en tillvaro med socialt innehåll inte bara värdefullt för individen. Det är också lönsamt för kommunen eftersom det ökar förutsättningarna för en friskare ålderdom. Därför är det arbete som påbörjats med att öka möjligheterna till en aktiv tillvaro, bland annat genom projektet Socialt innehåll - samvaro, inte bara värdefult utan också nödvändigt för att vi ska kunna erbjuda en äldreomsorg värd namnet.

Dokumentationen kring vem man är och vad man gillar att göra i kombination med en reell delaktighet i sin egen genomförandeplan är också det A och O för att livskvaliteten ska kunna bevaras. Självklart måste man få möjlighet att bestämma över sin tillvaro både i det lilla vardagliga inom hemmets väggar och utanför i fråga om aktiviteter som tillför tillvaron liv.

Vid en så viktig debatt som årsredovisningen ska naturligtvis också de äldre i Huddinge uppmärksammas. Trots allt utgör de äldre inte bara en väsentlig andel av Huddinges befolkning, de är också en viktig resurs.

Med blandade känslor

I veckan deltog jag vid min sista äldreomsorgsnämnd. Det är med dubbla känslor; det har varit otroligt intressant och lärorikt att fått förtroende att sitta med som ersättare i äldreomsorgsnämnden så det känns jättetråkigt att lämna nämnden. Samtidigt känns det också en smula skönt att ha fattat beslutet eftersom jag omöjligen kan få mitt eget tidspussel att gå ihop med heltidsarbete, flera uppdrag i landstinget och skötsel av min egen hälsa och fritid. Jag väljer att fokusera på uppdragen i landstinget eftersom jag inte har förutsättningar att göra ett så bra jobb som jag skulle önska – och som våra äldre förtjänar – i både landstinget och i Huddinge.   

Arbetet med att öka möjligheterna för våra äldre att utifrån sina egna förutsättningar fortsätta vara de unika individer de alltid varit är en av de viktigaste uppgifterna som kommunen har att fylla. Även om det inte är ett lättlöst pussel så måste vi se till att värna och utveckla omsorgen så att den bedrivs med den värme och omtanke vi vill se samtidigt som vi får ut så mycket som möjligt för varje skattekrona både ifråga om kvantitet och kvalitet.  Det är inte bara de som idag behöver hjälp som vi har att tänka på utan också de som kommer att behöva hjälp om något eller några år.

Den som alltid måste stå i centrum för verksamheten är individen själv och eftersom människor inte vaknar upp en morgon och slutar upp med att vara unika så måste omsorgen vara lyhörd för och ge förutsättningar till egna val baserade på de egna förutsättningarna, intressena och behoven. Vem som utför omsorgen är fullständigt egalt – det är kvalitén som är det väsentliga och för våra äldres skull ska vi ha ut så mycket som möjligt för våra skattepengar. Därför måste vi ställa lika höga krav på alla utförare, utveckla uppföljningarna vidare och bli ännu bättre på att ta till vara på impulser som kommer in från olika håll om att saker inte fungerar som vi vill så att vi kan styra om till något bättre.  
Att fokusera på individen innebär också att skapa förutsättningar för att han eller hon ska kunna må gott så länge som möjligt och också kunna återhämta sig så snart som möjligt om oturen skulle vara framme. Jag tror att vi kan göra mycket mer på det här området och det är helt klart min ambition att bidra efter bästa förmåga eftersom jag kommer att vara fortsatt aktiv i landstingets beredning för äldre och multisjuka. 

Och även om det mesta fungerar och de flesta är nöjda så finns det fortfarande en stor potential för förbättring. För mig ligger några av nycklarna till en äldreomsorg i toppklass i ett ökat fokus på att i än högre grad sätta individen i fokus, i ökade valmöjligheter och fortsatt kvalitetsarbete samt i uppföljningar, uppföljningar, uppföljningar.