ST och (S)anningen om socialförsäkringen?

I gårdagens SvD skriver Anette Carnhede, ordförande för ST, att socialförsäkringen är misslyckad ur flera perspektiv som svar på ett inlägg från Farouk Medina som tidigare försvarat den nya lagstiftningen. Hon hänvisar till att anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen i en undersökning som ST gjort visat sig vara negativa till lagändringen. Hon underlåter att nämna att undersökningen som gjorts knappast kan anses vara representativ för de som arbetar med det aktuella området då svarsfrekvensen var låg och också att svaren som kom in i mycket begränsad utsträckning kom från personer som arbetar inom området då enkäten skickades ut till alla medlemmar i förbundet och enkäten därför besvarades av handläggare av bostadstillägg, föräldrapenning, pensioner, dvs. anställda som inte har mer kunskap om de förändringar som genomförts än personer som är anställda på ICA, inom landstinget eller på Skanska. För mig innebär det att Farouk, som själv arbetar med socialförsäkringen, redan där har en högre trovärdighet än Anette Carnhede.

Hon missleder dessutom läsarna genom att påstå att enbart två procent är ute i arbete. Visserligen har enbart två procent kommit ut i arbeten på reguljära arbetsmarknaden utan insatser men vid den senaste uppföljningen framkommer det att drygt 20 procent av de som omförsäkrades vid årsskiftet och som valde att skriva in sig i arbetslivsintroduktionen är i arbete om vi också räknar med de som får någon form av anställningsstöd såsom lönebidrag eller skyddad anställning. För mig är det en framgång att en av fem av de personer som på grund av sjukdom varit borta från arbetsmarknaden under en mycket lång tid är tillbaka i riktigt arbete för det är riktiga jobb vi talar om oavsett om arbetsgivaren får ekonomiskt stöd för anställningen via lönebidrag eller inte. Att fler än sju tusen av de  12 575 som skrev in sig på AF inte återvänt till socialförsäkringen utan istället är i jobb eller i insatser som ska leda vidare till arbete är för mig en enorm framgång.

Hon anger att de anställda anser att personerna skulle behöva medicinsk rehabilitering i första hand, därefter insatser som sänker trösklarna till arbetslivet och i sista hand egentlig arbetsförmedling. Min stilla undran är om hon helt och hållet missat att arbetslivsintroduktionen just erbjuder insatser som sänker trösklarna till arbetslivet? Tanken är att individen där ska få individuellt anpassat stöd för att komma vidare utifrån de egna förutsättningarna och behoven vilket flertalet ur den här gruppen behöver eftersom de mycket riktigt inte blivit friska över natten. Många av dem har gått hemma under mycket lång tid, tappat sina dagliga rutiner, tappat tron på sig själva och matats med information om att ingen arbetsgivare någonsin kommer att vilja ha dem eftersom de är skröppliga. Sjukdomen som sådan är inte alltid det största hindret för arbete utan rädslan för misslyckande och ett dåligt självförtroende är ofta minst lika omfattande hinder. Här är introduktionen en fantastisk möjlighet när den fungerar som avsett genom att erbjuda en mjukstart och en bro tillbaka till en mer normaliserad tillvaro.

Att personerna i flera fall inte fått medicinsk rehabilitering är förskräckligt men det säger inte någonting om socialförsäkringens brister eller förträfflighet utan pekar snarare på att vården inte fungerat som tänkt. Min uppfattning är att detta problem kommer att minska i och med rehabiliteringskedjan som också lägger press på läkarna att agera snabbare; att gå in med det stöd som patienten behöver när han eller hon behöver det. Under mandatperioden har också möjligheterna till att få rätt vård förbättrats genom stora satsningar på sjukvården, genom Vårdval Stockholm, genom rehabiliteringsgarantin, etc.

Anette Carnhede påtalar också att Farouk inte med ett ord berör arbetssituationen för de anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Själv kan jag inte se att detta är relevant i sammanhanget då reformen införts för att ge ökade möjligheter för människor att komma tillbaka till arbetslivet - inte för att underlätta vardagen för oss som är anställda på de myndigheter som ska tillämpa lagstödet.

Länkar: Farouk Medinas debattartikel, Anette Carnhedes replik,  Försäkringskassans utvärdering, den hälsosamme ekonomisten

Ett synnerligen märkligt fiasko

I veckan presenterade Försäkringskassan en uppföljning över hur det gått för de personer som vid årsskiftet haft maximal tid med ersättning via socialförsäkringen. Det handlar alltså om människor som haft sjukpenning eller sjukersättning i minst 2.5 år. Snabbt dök buuu-ropen upp från de rödgröna men också DN satte rubriken: Få utförsäkrade får jobb och fokuserade på det faktum att bara 370 av dessa fått reguljära arbeten fram till maj månad. Jag har svårt att se att siffrorna visar på ett misslyckande, snarare tvärtom. De visar på att många är på väg och nu äntligen kommer vidare och på vägen har det stöd de behöver. Vi pratar också om uppstartsskedet varför det är rimligt att tro att det stöd som Arbetsförmedlingen kan ge kommer att förbättras (trots allt var det flera Arbetsförmedlingar som inte kunde erbjuda stöd förrän slutet på mars).

Av de 12 600 personer som valde att gå in i det program som AF kunde erbjuda och där de istället för sjukpenning/sjukersättning fick aktivitetsstöd, hade merparten problem med rörelseapparaten eller psykisk ohälsa. Av dessa har alltså 370 personer redan kunnat komma igång och arbeta i ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Siffran är visserligen inte hög men vi pratar trots allt om människor som varit borta från arbetslivet under en mycket lång tid och som nu kan arbeta utan någon form av stöd. För mig är siffran en framgång: 370 personer med begränsningar som gjort att de varit borta från arbete under en mycket lång tid är nu tillbaka i arbete trots att de med största säkerhet har samma problematik som de hade för ett halvår sedan. Hade siffran varit högre hade detta snarare varit ett tecken på att Försäkringskassan gör för generösa bedömningar av rätten till ersättning. Tragiken här ligger i mina ögon i att de inte fått det stöd de behövt för att komma ut i arbete tidigare för de har under tiden de varit borta gått miste om så mycket liv och pensionspoäng.

Alliansfritt Sverige, Roger Jönsson, Veronica Palm, med flera beskriver förändringarna som ett cyniskt fiasko och Claes Krantz sammanfattar på ett bra sätt de rödgrönas politik: "om inte ens 100% fullt friska kan få arbete på den svenska arbetsmarknaden vilka förutsättningar finns det då för de som inte är helt arbetsföra?". Bra idé, Claes, vi köper att arbetsmarknaden inte fungerar fullt ut och fortsätter att gömma undan personer som inte kan prestera 100% hela tiden. För mig är detta enormt cyniskt eftersom alldeles för många av de som tidigare gömts undan har resurser att komma åter med rätt stöd - ett stöd som numera kan ges.

Om vi istället tittar på hur många som kommit i arbete ser siffran lite annorlunda ut; 1846 personer är redan i arbete om vi också räknar med de personer som har tillgång till någon form av stöd, t.ex. lönebidrag eller skyddat arbete. Låter lite bättre eller hur? Närmare 15 procent är alltså i arbete igen efter en mellanlandning på AF. Eftersom sannolikheten att de kommit tillbaka om regelförändringarna inte genomförts anser jag att reformen redan här är välmotiverad utifrån att ha pratat med ett flertal som trots kvarvarande besvär beskriver att de nu har ett liv, en mening och en betydelse för andra vilket de saknat under tiden med ersättning. Det sociala sammanhanget är enormt viktigt för oss alla och kontakterna med omvärden - även med läkaren och andra som faktiskt borde finnas där - krymper markant under en längre sjukskrivningsperiod vilket får människor att må sämre och bli sjukare. Att inte göra något åt detta elände skulle vara cyniskt!

Ytterligare 729 söker arbete utan stöd från AF och fler än 5800 deltar i program med aktivitetsstöd som siktar på att de så snart som möjligt (men med stöd på vägen dit) ska komma i arbete. Hur i hela fridens dar kan detta betecknas som ett fiasko? En mängd människor har ju nu äntligen fått det stöd som de behöver för att komma vidare och arbete med fokus att hjälpa människor att tillvarata sina egna resurser kan väl ändå aldrig ses som negativt ur något som helst humant perspektiv? Vad som sällan nämns i debatten är också att många av dessa har samma typ av begränsningar och hinder som många av oss andra som arbetar. Det betyder inte på något sätt att de fuskat eller inte gjort sitt bästa. Det betyder däremot att de inte fått tillräckligt med stöd för att komma vidare och en alldeles för stor majoritet av dessa har under tiden de varit bortglömda och undanskuffade tappat allt vad självförtroende de en gång haft. För mig är det här fiaskot ligger.

Jo visst, 40 procent har kommit åter till socialförsäkringen. Detta visar på att det inte var möjligt för dem just nu att komma vidare men det betyder varken att reformen som sådan varit ett fiasko eller att vi ska ge upp hoppet om dem. Trots allt är människor alldeles för värdefulla för att vi ska sluta att tro på dem.

Glad midsommar fylld med möjligheter

Midsommar med grillning och jordgubbar, härliga mysstunder med vänner och übervacker skärgård - det blir knappast bättre än så här. Jobbet nästan lämnat vid skrivbordet med. Det enda jag tänker plocka med mig i helgen är den härliga kvinna som idag ringde för att berätta att hon inte längre tänker vara sjukskriven utan istället tänker söka ett jobb som passar hennes bättre utifrån hennes funktionsnedsättning.

Regeländringarna i socialförsäkringen har definitivt bidragit till hennes väg tillbaka till arbete på ett sätt som aldrig varit möjligt tidigare. Hon insåg nämligen tidigt i sin sjukskrivning att hon inte skulle kunna gå tillbaka till sitt ordinarie arbete och att arbetsgivaren kanske inte skulle kunna erbjuda henne något lämpligt. Hon tackade därför ja till erbjudandet om ett kontaktmöte med Arbetsförmedlingen. Detta är det nya: om det finns risk för att du inte kommer att kunna gå tillbaka till eget arbete pga funktionsnedsättning så kan du nu få stöd av Arbetsförmedlingen i sökandet efter nytt arbete, samtidigt som arbetsgivaren fortsätter att söka lämpliga alternativ. Detta samtidigt som du fram till dag 180 kan behålla din sjukpenning. Ett ruskbra erbjudande som allt för få dessvärre nappar på än så länge...

Lusten och viljan att stötta fanns definitivt hos den arbetsförmedlare som vi träffade och hon fick massor av information om alla möjligheter till stöd som AF har att erbjuda i form av coachning, olika former av ekonominskt stöd till en potentiell arbetsgivare som kompensation för det hon inte klarar pga funktionsnedsättningen, etc. För mig, som aldrig varit på ett sånt här möte tidigare (alla jag frågat har tackat nej) så var det intessant att få höra om alla möjligheter som finns till stöttning och jag saknade egentligen bara en liten pusselbit. Det gjorde uppenbarligen hon med visade sig när hon i slutet av mötet försynt kläckte ur sig: "Men får jag inte söka jobb själv då?"

Oops, ibland kan uppenbarligen viljan att hjälpa gå överstyr...

Glad midsommar på er allihopa! Njut minst lika mycket som jag tänker göra och precis så där mycket som vi alla förtjänar.

Sjunkande skepp och kuperade stupstockar

Jag har verkligen ogillat den debatt som förts kring sjukförsäkringen eftersom den dels förankrats i nslomässiga argument som ofta haft lite med verkligheten att göra och dels (vilket jag tycker är än mer beklagligt) skrämt människor som redan befinner sig i rent för emlig situation.

Därför var gårdagens ledare i DN så enormt glädjande; mer än hälften av de som inte anmälde sig hos Arbetsförmedlingen när deras dagar inom sjukförsäkringen löpte ut, är tillbaka i självförsörjning genom eget arbete. Andra har börjat studera och ytterligare andra har börjat ta ut föräldrapenning. En majoritet har alltså  kunnat komma tillbaka till självförsörjning när deras dagar inom socialförsäkringen löpt ut och nu pratar vi alltså om en grupp som varit sjuka under mycket lång tid och i många fall bedömts befinna sig långt mycket långt från arbetsmarknaden. Det är, precis som Christian Ottosson, påpekar märkligt att nyheten inte fått större uppmärksamhet för det är en definitiv kalasnyhet som borde glädja de flesta - även de olyckskorpar som kraxat om stupstockar.

Carina Boberg lyfter istället tragedin i att människor gått med ersättning och detta synsätt delar jag fullt ut. Den tidigare förvaringspolitiken har förstört otroligt mycket för otroligt många. Att låta en människa gå med  ersättning i onödan är en tragedi, framförallt för dem själva eftersom långa sjukskrivningar inte bara leder till dålig ekonomi och lägre pension utan också sämre självförtroende och sämre förmåga att knyta an till sociala nätverk. En av mina nära och mycket kloka väninnor, som pga sjukdom gått hemma under lång tid förklarade det så här: går man hemma utsätts man inte för den sociala polering som det innebär att umgås med andra och det gör det svårt att komma tillbaka och anpassa sig till ett fungerande vardagsliv som rymmer arbete och kollegor.

Hur det påverkar individen är naturligtvis individuellt men att det påverkar henne eller honom torde vara självklart. För de allra flesta blir det också svårare att hantera en verklighet som medför tidspress och ställer krav. Utifrån detta perspektiv är det allt utom omänskligt att skapa förutsättningar för att människor ska komma tillbaka i arbete så snart som möjligt. Och ja, eftersom sjukdom inte alltid är synonymt med arbetsförmåga så innebär detta att en del fortfarande kommer att vara sjuka när de återgår i arbete. Det är just av den här anledningen jag är positiv till de regelförändringar som genomförts; det ger möjlighet för människor att snabbare komma tillbaka till arbete och också stöd till de som behöver och vill ha stöd på vägen.

Många av de som istället valde att påbörja arbetslivsintroduktionen via Arbetsförmedlingen är på väg bort från socialförsäkringen och vidare mot antingen arbete, praktik eller stöttning via de olika åtgärder som Arbetsförmedlingen kan erbjuda. 

Det finns också de som kommer tillbaka och min gissning är att det stora flertalet av dessa kommer att beviljas sjukpenning på nytt precis som det ska vara eftersom de inte haft förutsättningar att komma vidare mot arbete där de befinner sig just nu. Förhoppningen är att de ändå haft en viss glädje av de insatser som de deltagit i under tiden på AF och att de inte känt, såsom en av de arbetskonsulenter som jag träffat så försynt påpekade, att tiden i arbetsmarknadsintroduktionen bara hade till syfte att ge nya dagar med sjukpenning.