Ett synnerligen märkligt fiasko

I veckan presenterade Försäkringskassan en uppföljning över hur det gått för de personer som vid årsskiftet haft maximal tid med ersättning via socialförsäkringen. Det handlar alltså om människor som haft sjukpenning eller sjukersättning i minst 2.5 år. Snabbt dök buuu-ropen upp från de rödgröna men också DN satte rubriken: Få utförsäkrade får jobb och fokuserade på det faktum att bara 370 av dessa fått reguljära arbeten fram till maj månad. Jag har svårt att se att siffrorna visar på ett misslyckande, snarare tvärtom. De visar på att många är på väg och nu äntligen kommer vidare och på vägen har det stöd de behöver. Vi pratar också om uppstartsskedet varför det är rimligt att tro att det stöd som Arbetsförmedlingen kan ge kommer att förbättras (trots allt var det flera Arbetsförmedlingar som inte kunde erbjuda stöd förrän slutet på mars).

Av de 12 600 personer som valde att gå in i det program som AF kunde erbjuda och där de istället för sjukpenning/sjukersättning fick aktivitetsstöd, hade merparten problem med rörelseapparaten eller psykisk ohälsa. Av dessa har alltså 370 personer redan kunnat komma igång och arbeta i ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Siffran är visserligen inte hög men vi pratar trots allt om människor som varit borta från arbetslivet under en mycket lång tid och som nu kan arbeta utan någon form av stöd. För mig är siffran en framgång: 370 personer med begränsningar som gjort att de varit borta från arbete under en mycket lång tid är nu tillbaka i arbete trots att de med största säkerhet har samma problematik som de hade för ett halvår sedan. Hade siffran varit högre hade detta snarare varit ett tecken på att Försäkringskassan gör för generösa bedömningar av rätten till ersättning. Tragiken här ligger i mina ögon i att de inte fått det stöd de behövt för att komma ut i arbete tidigare för de har under tiden de varit borta gått miste om så mycket liv och pensionspoäng.

Alliansfritt Sverige, Roger Jönsson, Veronica Palm, med flera beskriver förändringarna som ett cyniskt fiasko och Claes Krantz sammanfattar på ett bra sätt de rödgrönas politik: "om inte ens 100% fullt friska kan få arbete på den svenska arbetsmarknaden vilka förutsättningar finns det då för de som inte är helt arbetsföra?". Bra idé, Claes, vi köper att arbetsmarknaden inte fungerar fullt ut och fortsätter att gömma undan personer som inte kan prestera 100% hela tiden. För mig är detta enormt cyniskt eftersom alldeles för många av de som tidigare gömts undan har resurser att komma åter med rätt stöd - ett stöd som numera kan ges.

Om vi istället tittar på hur många som kommit i arbete ser siffran lite annorlunda ut; 1846 personer är redan i arbete om vi också räknar med de personer som har tillgång till någon form av stöd, t.ex. lönebidrag eller skyddat arbete. Låter lite bättre eller hur? Närmare 15 procent är alltså i arbete igen efter en mellanlandning på AF. Eftersom sannolikheten att de kommit tillbaka om regelförändringarna inte genomförts anser jag att reformen redan här är välmotiverad utifrån att ha pratat med ett flertal som trots kvarvarande besvär beskriver att de nu har ett liv, en mening och en betydelse för andra vilket de saknat under tiden med ersättning. Det sociala sammanhanget är enormt viktigt för oss alla och kontakterna med omvärden - även med läkaren och andra som faktiskt borde finnas där - krymper markant under en längre sjukskrivningsperiod vilket får människor att må sämre och bli sjukare. Att inte göra något åt detta elände skulle vara cyniskt!

Ytterligare 729 söker arbete utan stöd från AF och fler än 5800 deltar i program med aktivitetsstöd som siktar på att de så snart som möjligt (men med stöd på vägen dit) ska komma i arbete. Hur i hela fridens dar kan detta betecknas som ett fiasko? En mängd människor har ju nu äntligen fått det stöd som de behöver för att komma vidare och arbete med fokus att hjälpa människor att tillvarata sina egna resurser kan väl ändå aldrig ses som negativt ur något som helst humant perspektiv? Vad som sällan nämns i debatten är också att många av dessa har samma typ av begränsningar och hinder som många av oss andra som arbetar. Det betyder inte på något sätt att de fuskat eller inte gjort sitt bästa. Det betyder däremot att de inte fått tillräckligt med stöd för att komma vidare och en alldeles för stor majoritet av dessa har under tiden de varit bortglömda och undanskuffade tappat allt vad självförtroende de en gång haft. För mig är det här fiaskot ligger.

Jo visst, 40 procent har kommit åter till socialförsäkringen. Detta visar på att det inte var möjligt för dem just nu att komma vidare men det betyder varken att reformen som sådan varit ett fiasko eller att vi ska ge upp hoppet om dem. Trots allt är människor alldeles för värdefulla för att vi ska sluta att tro på dem.