De goda exemplen är superviktiga

Häromdagen träffade jag en man som påpekade hur trist det är att bara de dåliga exempel som den nya socialförsäkringen medfört förs fram i media. Han ville - precis som jag - att fler av de goda exemplen skulle få utrymme då förändringarna skapat möjligheter som tidigare inte funnits.

Han hade själv gått igenom tre stora hjärtoperationer och efter dessa beviljats sjukersättning. Hans ork är kraftigt begränsad men han har kommit fram till att han fortfarande har förmåga att arbeta i viss utsträckning - på sina villkor, behov av rutiner, behov av att fylla en funktion och av att vara behövd - precis som så många andra som tidigare sållats bort.

Tack vare införandet av steglös avräkning kan han nu fylla dessa behov och också göra ett bra jobb utifrån egen förmåga. Han hade hittat en kreativ lösning där han startat ett företag som han samlokaliserat med ett hunddagis. Han och ägaren för hunddagiset hade kommit överens om att han slipper betala hyra för den yta han behöver för sitt arbete mot att han kommer varje dag och finns på plats när de går ut  med hundarna. Strålande för hunddagiset  - strålande för honom! Han har fasta rutiner, behöver finnas på plats varje dag och kan arbeta utifrån egen kapacitet; de dagar han inte klarar arbeta finns han bara på plats och gör på så sätt livet lättare för ägaren till den andra verksamheten. Lösningen som han hittat skulle inte varit möjligt innan förändringen av socialförsäkringen och införandet av steglös avräkning.

Den steglösa avräkningen innebär att personer som varit beviljade sjukersättning tills vidare kan börja arbeta och pröva sin förmåga utan att riskera sin sjukersättning. Tanken är att den ökade flexibiliteten i socialförsäkringen kan skapa incitament för att människor att våga pröva sina vingar - att våga pröva sin förmåga att arbeta utan att riskera sin sjukersättning genom att skapa ett system där sjukersättningen minskas i förhållande till inkomsten efter ett avräkningssystem. Detta gör att också små arbetsinsatser kan tas till vara i högre utsträckning eftersom den steglösa avräkningen följer arbetsinkomsten - inte de fastlagda gränserna för sjukersättningen. Den steglösa avräkningen gör det möjligt för människor att ta till vara på sin kvarstående förmåga, att prestera efter egen förmåga och att vara så att vara så fantastiska som de har potential att vara också utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv.

Vissa är uppenbarligen mer lika inför lagen än andra

Maria Wetterstrand förklarade just i partiledarutfrågningen på SVT1 att det är bättre att en läkare som bara kan arbeta 75% i sitt eget arbete ges sjukersättning resten av livet än att han ska behöva arbeta heltid i något annat arbete som skulle kunna vara möjligt. Motiveringen var att samhället tjänar mer på att han gör något som han är utbildad för än att arbeta i ett mindre kvalificerat arbete.

Jag blir mörkrädd! Uttalandet innebär att vi skrotar principen om att rätten till ersättning beror av arbetsförmågans nedsättning, att vi börjar sortera in människor i kategorierna: tillräckligt värdefulla eller inte, att vi lägger in ett större mått av rättsosäkerhet i bedömningen av vem som har rätt till sjukpenning/sjukersättning.

Det hennes uttalande i praktiken innebär är att högutbildade ges möjlighet att välja ersättning framför jobb allt medan förskollärare, städerskor, vaktmästare, etc., dvs yrkeskategorier med en förhållandevis kort utbildning bedöms hårdare - kan de något annat arbete så är det tack och hej och tji ersättning.

Vi har redan ett system som indirekt slår hårdare mot lågutbildade än mot högutbildade eftersom möjligheterna för lågutbildade att gå vidare till ett annat arbete är mer begränsade. Skulle en städerska idag trots sin sjukdom kunna klara ett arbete som hon saknar utbildning för så har hon inte rätt till ersättning om det inte är möjligt att hänvisa till  något av de undantag i socialförsäkringen som finns. För en läkare är möjligheterna långt vidare eftersom ett annat arbete för henne eller honom rymmer ett stort antal arbetsuppgifter som ligger i anslutning till läkaryrket, arbeten som kräver ett begränsat mått (om något) av vidareutbildning och också mindre kvalificerade arbetsuppgifter. Många gånger räcker det också för en läkare som inte klarar sitt arbete på heltid att i någon utsträckning utföra kringuppgifter som de facto finns att tillgå på den egna arbetsplatsen.

Att lagstadga om att vi ska vara olika inför lagen känns... låt mig säga... si så där. Min övertygelse är att alla människor är lika mycket värda.Vi bör snarare sikta på att fortsätta öka förutsättningarna för alla människor att komma tillbaka till ett lämpligt arbete om det egna inte är möjligt på grund av sjukdom men där det finns förutsättningar att klara ett annat arbete i högre grad.

Ett synnerligen märkligt fiasko

I veckan presenterade Försäkringskassan en uppföljning över hur det gått för de personer som vid årsskiftet haft maximal tid med ersättning via socialförsäkringen. Det handlar alltså om människor som haft sjukpenning eller sjukersättning i minst 2.5 år. Snabbt dök buuu-ropen upp från de rödgröna men också DN satte rubriken: Få utförsäkrade får jobb och fokuserade på det faktum att bara 370 av dessa fått reguljära arbeten fram till maj månad. Jag har svårt att se att siffrorna visar på ett misslyckande, snarare tvärtom. De visar på att många är på väg och nu äntligen kommer vidare och på vägen har det stöd de behöver. Vi pratar också om uppstartsskedet varför det är rimligt att tro att det stöd som Arbetsförmedlingen kan ge kommer att förbättras (trots allt var det flera Arbetsförmedlingar som inte kunde erbjuda stöd förrän slutet på mars).

Av de 12 600 personer som valde att gå in i det program som AF kunde erbjuda och där de istället för sjukpenning/sjukersättning fick aktivitetsstöd, hade merparten problem med rörelseapparaten eller psykisk ohälsa. Av dessa har alltså 370 personer redan kunnat komma igång och arbeta i ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Siffran är visserligen inte hög men vi pratar trots allt om människor som varit borta från arbetslivet under en mycket lång tid och som nu kan arbeta utan någon form av stöd. För mig är siffran en framgång: 370 personer med begränsningar som gjort att de varit borta från arbete under en mycket lång tid är nu tillbaka i arbete trots att de med största säkerhet har samma problematik som de hade för ett halvår sedan. Hade siffran varit högre hade detta snarare varit ett tecken på att Försäkringskassan gör för generösa bedömningar av rätten till ersättning. Tragiken här ligger i mina ögon i att de inte fått det stöd de behövt för att komma ut i arbete tidigare för de har under tiden de varit borta gått miste om så mycket liv och pensionspoäng.

Alliansfritt Sverige, Roger Jönsson, Veronica Palm, med flera beskriver förändringarna som ett cyniskt fiasko och Claes Krantz sammanfattar på ett bra sätt de rödgrönas politik: "om inte ens 100% fullt friska kan få arbete på den svenska arbetsmarknaden vilka förutsättningar finns det då för de som inte är helt arbetsföra?". Bra idé, Claes, vi köper att arbetsmarknaden inte fungerar fullt ut och fortsätter att gömma undan personer som inte kan prestera 100% hela tiden. För mig är detta enormt cyniskt eftersom alldeles för många av de som tidigare gömts undan har resurser att komma åter med rätt stöd - ett stöd som numera kan ges.

Om vi istället tittar på hur många som kommit i arbete ser siffran lite annorlunda ut; 1846 personer är redan i arbete om vi också räknar med de personer som har tillgång till någon form av stöd, t.ex. lönebidrag eller skyddat arbete. Låter lite bättre eller hur? Närmare 15 procent är alltså i arbete igen efter en mellanlandning på AF. Eftersom sannolikheten att de kommit tillbaka om regelförändringarna inte genomförts anser jag att reformen redan här är välmotiverad utifrån att ha pratat med ett flertal som trots kvarvarande besvär beskriver att de nu har ett liv, en mening och en betydelse för andra vilket de saknat under tiden med ersättning. Det sociala sammanhanget är enormt viktigt för oss alla och kontakterna med omvärden - även med läkaren och andra som faktiskt borde finnas där - krymper markant under en längre sjukskrivningsperiod vilket får människor att må sämre och bli sjukare. Att inte göra något åt detta elände skulle vara cyniskt!

Ytterligare 729 söker arbete utan stöd från AF och fler än 5800 deltar i program med aktivitetsstöd som siktar på att de så snart som möjligt (men med stöd på vägen dit) ska komma i arbete. Hur i hela fridens dar kan detta betecknas som ett fiasko? En mängd människor har ju nu äntligen fått det stöd som de behöver för att komma vidare och arbete med fokus att hjälpa människor att tillvarata sina egna resurser kan väl ändå aldrig ses som negativt ur något som helst humant perspektiv? Vad som sällan nämns i debatten är också att många av dessa har samma typ av begränsningar och hinder som många av oss andra som arbetar. Det betyder inte på något sätt att de fuskat eller inte gjort sitt bästa. Det betyder däremot att de inte fått tillräckligt med stöd för att komma vidare och en alldeles för stor majoritet av dessa har under tiden de varit bortglömda och undanskuffade tappat allt vad självförtroende de en gång haft. För mig är det här fiaskot ligger.

Jo visst, 40 procent har kommit åter till socialförsäkringen. Detta visar på att det inte var möjligt för dem just nu att komma vidare men det betyder varken att reformen som sådan varit ett fiasko eller att vi ska ge upp hoppet om dem. Trots allt är människor alldeles för värdefulla för att vi ska sluta att tro på dem.