Onödig ohälsa

I veckan höll HSO (Handikappföreningarnas Samarbetsorgan i Stockholms län) ett jätteintressant seminarium om folkhälsa och funktionsnedsättning. Seminariet var lite av en uppföljning av det seminarium som hölls i samband med att Folkhälsorapporten släpptes och Helena Holmgren, som skrev delrapporten om folkhälsa bland personer med funktionsnedsättning presenterade här lite mer ingående det bland andra hon kommit fram till.


En litet smolk i bägaren är att statistikmaterialet som finns tillgängligt ger en begränsad bild av vilka grupper med funktionsnedsättningar som är mest utsatta i förhållande till befolkningen i övrigt. Trots allt lever närmare 16 procent av befolkningen, eller ca 1.5 miljoner svenskar mellan 16-84 år, med olika funktionsnedsättningar. Att klumpa ihop alla dessa i en grupp skulle vara lika knasigt som att försöka klumpa ihop alla norrlänningar och försöka dra några mer ingående slutsatser utifrån det; behoven och förutsättningarna skiljer sig självklart både mellan olika grupper och mellan olika individer. 

Samtidigt är faktaunderlaget som rapporten bygger på så omfattande att det ändå varit möjligt att dra en del slutsatser och lägga fram förslag. Trots allt vet vi att personer med funktionsnedsättningar löper en ökad risk att utveckla ohälsa, inte alltid har förutsättningar att vara delaktiga på samma sätt som andra och inte heller har samma möjligheter att leva sitt liv utifrån sina egna förutsättningar och sin egen kapacitet. Just därför är frågan om vad vi kan göra för att skapa ett mer inkluderande samhälle alltid lika aktuell och jag vill därför rikta ett stort tack till HSO som anordnade seminariet.

Levnadsvanorna hos personer med funktionsnedsättning är mindre hälsofrämjande än de bland befolkningen i övrigt; man har en mer stillasittande vardag, är oftare överviktiga/feta, röker mer, sover sämre, etc. Delvis handlar detta om sämre möjligheter att göra hälsosamma val vilket i sin tur i hög utsträckning handlar om strukturella faktorer, bristande tillgänglighet och bristande möjligheter till rätt stöd. 

Under seminariet pratade vi bland annat om möjligheten att ta sig till hälsofrämjande aktiviteter såsom träning, kulturupplevelser, sociala aktiviteter, dvs. allt det där som tillför livet lite extra och som bidrar till att vi lättare återfår och behåller vår hälsa. Det här borde vara en icke-fråga men tragiskt nog är kollektivtrafiken fortfarande exkluderande och färdtjänsttilldelningen alltför begränsad. Målsättningen är så klart en mycket mer tillgängligt lokaltrafik och fria resor för färdtjänstkunder, precis som för alla andra som har förmånen att själva kunna förflytta sig med hjälp av allmänna kommunikationer. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan resetilldelningen åtminstone tar ett nytt skutt uppåt såsom den gjorde under förra mandatperioden. Personligen tror jag att det skulle kuna bidra till att både den allmänna hälsan och upplevelsen av livskvalitet ökar också bland dem som är nödgade att använda sig av färdtjänst för att ta sig från punkt A till punkt B.

Helena tipsade om en rapport från Folkhälsoinstitutet (Onödig Ohälsa) där man konstaterar att ohälsan bland personer med funktionsnedsättning kan minskas med 1/3 om vi lyckas komma tillrätta med några kärnpunkter såsom att öka det sociala deltagandet, lyckas bidra till hälsosammare levnadsmönster, bryter diskrimineringen och förbättrar de ekonominska förutsättningarna bland de personer med funktionsnedsättningar som har dålig ekonomi (vilket är klart vanligare än bland övriga befolkningen). 

Punkterna flyter naturligtvis in i varandra liksom ansvaret för att bidra till lösningarna. Samtidigt är det uppenbart att vi alla; landsting, kommun, myndigheter, föreningar, arbetgivare, kollegor, vänner och individer, inte bara kan utan också måste arbeta för att förbättra situationen.

En hel del aktiviteter är naturligtvis redan igång såsom fysisk aktivitet på recept (FaR) som ökat markant de senaste åren glädjande nog, aktiv hälsostyrning där vissa grupper med mycket omfattande behov av vården får en egen vårdcoach kopplad till sig och där verksamheten nu kommer utökas till fler grupper eftersom projektet varit framgångsrik och det finns också mängder av lokala aktiviteter. Jag fick med mig en hel del nya kunskaper och flera nya tankeställare. Några godbitar, såsom medlemsskap på recept, kommer jag definitivt att suga vidare på.

En bättre psykiatri utifrån patienternas behov

En av de absolut mest utsatta patientgrupperna är de som lider av psykisk ohälsa och deras möjligheter att få den vård de behöver är fortfarande inte tillräckligt bra - i vissa fall inte ens bra - trots att enorma resurser tillförts psykiatrin de senaste åren. Skillnaderna mellan hur stor andel av patienterna vars remisser skickas tillbaka till primärvården skiljer markant mellan mottagningarna liksom möjligheterna att få träffa en psykiater istället för "bara" en behandlare och så vidare. Det är inte heller helt ovanligt att patienten är missnöjd med den psykiater han eller hon fått träffa vilket vid psykisk ohälsa är minst lika viktigt som vid all annan ohälsa. Att själv kunna välja vårdgivare borde därför vara självklart men nej då, inte riktigt ännu. Däremot är det en av de viktigaste punkterna i Folkpartiets förslag för psykiatri och psykisk vård i världsklass i Stockholms län; självklart ska man även vid psykiatrisk vård kunna välja vårdgivare utifrån sina egna önskemål och behov och det också under pågående behandling och vid tvångsvård.  

Många med psykisk ohälsa lider också av andra sjukdomar (självklart - inte heller psykisk ohälsa ger någon immunitet mot andra sjukdomar). Stärkt samverkan mellan olika vårdgivare samt hälsofrämjande insatser både med inriktning på fysisk och psykisk ohälsa är därför andra områden som behöver utvecklas eftersom risken att falla mellan stolarna är allt för stor i de lägen då man inte själv har ork eller förmåga att ta hand om sig själv och söka rätt insatser på olika håll.

En tredje punkt i sammanhanget som är omöjlig att låta bli att ta upp, är behovet av evidens inom vården, uppföljning av den vård som ges och mer forskning. Det är väl klart som fanken att personer som redan befinner sig i en extremt utsatt situation inte ska behöva riskera en sämre vård än vad vi accepterar för andra patientgrupper och dessutom, i vissa fall, icke-vetenskapligt grundad.

Slutligen, en utbyggnad av det psykosociala stödet och den mobila uppsökande vården, är också något som jag är oerhört glad över att det finns med i programmet. En stor andel av de jag kommer i kontakt med berättar oerhört ruskiga historier om sina svårigheter att få vardagen att gå ihop; att komma upp, att komma ut, att komma i kontakt med andra människor, att komma iväg till arbetsgivare eller vårdgivare med för den delen... En utökad mobil verksamhet och bättre psykosocialt stöd torde öka förutsättningarna för att människor ska få det stöd de behöver både i vårdkontakten och i vardagen.

Bloggar om detta gör också Mattias Lönnqvist och Birgitta Rydberg. Jag håller helt och hållet med Mattias; Folkpartiet har ett brett och genomtänkt sjukvårdspolitiskt program som skapar de bästa förutsättningar för en vård som de facto innebär Vård i världsklass för alla.
Anna Gustavsson (v) har också skrivit ett klart läsvärt inlägg om behovet av bättre stöd till psykiskt sjuka. Jag håller inte med om analysen - att pengar och personal är lösningen på problemen - men hon har en hel del andra poänger.