Vem ska välja hur jag tar mig hem - jag själv eller busschauffören?

Möjligen är det fortfarande alldeles för mycket morgon för mig men jag blir så trött när jag läser att en kvinna nekats att åka med nattbussen för att busschauffören inte orkat köra närmare trottoarkanten så att hon kunde komma upp på bussen med sin rullstol. Till råga på allt hade han mage att häva ur sig att såna som hon borde åka färdtjänst. Än mer trött blir jag av inledningen till artikeln i Metro "Busschaufför vägrade hjälpa rullstolsburen kvinna". Det handlar inte om att busschauffören vägrade hjälpa kvinnan - han vägrade göra sitt jobb och valde istället att behandla henne som en icke-fullvärdig person. När jag läser något sånt här så hoppas jag så innerligt på att det ska stå för en missuppfattning.

Samtidigt inser jag att det är mer än sannolikt att det inte är någon missuppfattning det handlar om. En av mina närmaste väninnor sitter i rullstol och jag har vid mer än ett tillfälle häpnat över hur obekanta, t.ex. när hon ska handla, tilltalar mig eller hennes assistent istället för henne. Hur det som är helt självklart för mig kräver planering och motiveringar för hennes del.

Självklart ska kvinnan som Metro skrev om ha möjlighet att åka färdtjänst hem om hon det vill men det är lika självklart att hon istället ska kunna välja att åka nattbussen hem utan att vare sig behöva motivera sig eller vara tacksam för att busschauffören "hjälper" henne.

Delaktighet och möjlighet att själv kunna välja vilket alternativ som passar en bäst ska vara en rättighet - inte något man ska behöva bocka, be och buga om för att få tillgång till. 

Anna Starbrink har också reagerat på artikeln liksom SHT.

En bättre psykiatri utifrån patienternas behov

En av de absolut mest utsatta patientgrupperna är de som lider av psykisk ohälsa och deras möjligheter att få den vård de behöver är fortfarande inte tillräckligt bra - i vissa fall inte ens bra - trots att enorma resurser tillförts psykiatrin de senaste åren. Skillnaderna mellan hur stor andel av patienterna vars remisser skickas tillbaka till primärvården skiljer markant mellan mottagningarna liksom möjligheterna att få träffa en psykiater istället för "bara" en behandlare och så vidare. Det är inte heller helt ovanligt att patienten är missnöjd med den psykiater han eller hon fått träffa vilket vid psykisk ohälsa är minst lika viktigt som vid all annan ohälsa. Att själv kunna välja vårdgivare borde därför vara självklart men nej då, inte riktigt ännu. Däremot är det en av de viktigaste punkterna i Folkpartiets förslag för psykiatri och psykisk vård i världsklass i Stockholms län; självklart ska man även vid psykiatrisk vård kunna välja vårdgivare utifrån sina egna önskemål och behov och det också under pågående behandling och vid tvångsvård.  

Många med psykisk ohälsa lider också av andra sjukdomar (självklart - inte heller psykisk ohälsa ger någon immunitet mot andra sjukdomar). Stärkt samverkan mellan olika vårdgivare samt hälsofrämjande insatser både med inriktning på fysisk och psykisk ohälsa är därför andra områden som behöver utvecklas eftersom risken att falla mellan stolarna är allt för stor i de lägen då man inte själv har ork eller förmåga att ta hand om sig själv och söka rätt insatser på olika håll.

En tredje punkt i sammanhanget som är omöjlig att låta bli att ta upp, är behovet av evidens inom vården, uppföljning av den vård som ges och mer forskning. Det är väl klart som fanken att personer som redan befinner sig i en extremt utsatt situation inte ska behöva riskera en sämre vård än vad vi accepterar för andra patientgrupper och dessutom, i vissa fall, icke-vetenskapligt grundad.

Slutligen, en utbyggnad av det psykosociala stödet och den mobila uppsökande vården, är också något som jag är oerhört glad över att det finns med i programmet. En stor andel av de jag kommer i kontakt med berättar oerhört ruskiga historier om sina svårigheter att få vardagen att gå ihop; att komma upp, att komma ut, att komma i kontakt med andra människor, att komma iväg till arbetsgivare eller vårdgivare med för den delen... En utökad mobil verksamhet och bättre psykosocialt stöd torde öka förutsättningarna för att människor ska få det stöd de behöver både i vårdkontakten och i vardagen.

Bloggar om detta gör också Mattias Lönnqvist och Birgitta Rydberg. Jag håller helt och hållet med Mattias; Folkpartiet har ett brett och genomtänkt sjukvårdspolitiskt program som skapar de bästa förutsättningar för en vård som de facto innebär Vård i världsklass för alla.
Anna Gustavsson (v) har också skrivit ett klart läsvärt inlägg om behovet av bättre stöd till psykiskt sjuka. Jag håller inte med om analysen - att pengar och personal är lösningen på problemen - men hon har en hel del andra poänger.