Möjligen är det fortfarande alldeles för mycket morgon för mig men jag blir så trött när jag läser att en kvinna nekats att åka med nattbussen för att busschauffören inte orkat köra närmare trottoarkanten så att hon kunde komma upp på bussen med sin rullstol. Till råga på allt hade han mage att häva ur sig att såna som hon borde åka färdtjänst. Än mer trött blir jag av inledningen till artikeln i Metro "Busschaufför vägrade hjälpa rullstolsburen kvinna". Det handlar inte om att busschauffören vägrade hjälpa kvinnan - han vägrade göra sitt jobb och valde istället att behandla henne som en icke-fullvärdig person. När jag läser något sånt här så hoppas jag så innerligt på att det ska stå för en missuppfattning.
Samtidigt inser jag att det är mer än sannolikt att det inte är någon missuppfattning det handlar om. En av mina närmaste väninnor sitter i rullstol och jag har vid mer än ett tillfälle häpnat över hur obekanta, t.ex. när hon ska handla, tilltalar mig eller hennes assistent istället för henne. Hur det som är helt självklart för mig kräver planering och motiveringar för hennes del.
Självklart ska kvinnan som Metro skrev om ha möjlighet att åka färdtjänst hem om hon det vill men det är lika självklart att hon istället ska kunna välja att åka nattbussen hem utan att vare sig behöva motivera sig eller vara tacksam för att busschauffören "hjälper" henne.
Delaktighet och möjlighet att själv kunna välja vilket alternativ som passar en bäst ska vara en rättighet - inte något man ska behöva bocka, be och buga om för att få tillgång till.
Anna Starbrink har också reagerat på artikeln liksom SHT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar