I veckan presenterade Folkpartiet sin personalpolitik för Stockholms läns landsting inför nästa mandatperiod. Frågan om vilken arbetsmiljö vi vill ha inom landstinget är jätteviktig för framtiden, både för de 45 000 anställda och för oss andra som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med någon av de verksamheter som landstinget ansvarar för.
Flertalet av de anställda arbetar inom vården och för att det över huvud taget ska vara möjligt för oss att uppnå målet; en vård i världsklass, krävs en arbetsmiljö som skapar förutsättningar för mänsklig tillväxt. Vi måste bli bättre på att tillvarata de anställdas resurser i högre grad än vad vi gör idag; ge dem möjlighet att utvecklas via breddade karriärvägar, utbildningsmöjligheter och traineeprogram, så att landstinget som arbetsgivare upplevs så tilltalande att ny kompetent personal lockas till vården samtidigt som redan anställda tilltalas av tanken att stanna kvar och bidra både till kontinuitet och fortsatt utveckling.
En grundläggande faktor i sammanhanget är de anställdas upplevelse av trygghet i arbetssituationen och dessvärre finns här fortfarande stora brister. Här i veckan hade jag ett tankeväckande samtal med en psykiater i bekantskapskretsen. Hon var vid tillfället oerhört frustrerad efter att ha varit i kontakt med en av sina kollegor.
Hennes kollega hade haft två enormt jobbiga incidenter under den senaste månaden. I båda fall hade kollegan utsatts för glåpord, hot om anmälan till HSAN och också påtagliga hot. Den utlösande faktorn var att hon vägrat att skriva ut läkarutlåtanden till dem där hon intygade att de på grund av sjukdom saknade arbetsförmåga. Detta baserat på att hon inte gjorde bedömningen att de var sjuka och de hade inte heller haft någon behandling eller kontakt sedan förra gången de begärde att få ett underlag för att lämna till Försäkringskassan. Hon gjorde alltså precis vad vilken ansvarig läkare som helst borde göra i den situationen - hon vägrade att intyga falskt.
Det är långt ifrån första gången jag hör berättelser från läkare - ofta anställda inom psykiatrin - som blivit hotade och som hamnat i hotfulla situationer när de vägrat att sjukskriva en patient som de inte anser att det finns någon som helst anledning att sjukskriva. Flera av dem är också helt öppna med att de - för att slippa ta den hotfulla, jobbiga eller otrevliga situationen - skriver dåliga underlag och hoppas på att Försäkringskassan ska se igenom underlaget och ta diskussionen med patienten. Också denna psykiater funderade nu över att ta den enkla utvägen och fortsättningsvis skriva dåliga underlag för att slippa utsätta sig själv för liknande situationer som hon precis gått igenom. Att detta dessutom bara är en aspekt av vårdpersonalens arbete som medför hotfulla situationer vittnar inte minst dagens artiklar i DN om; Kvinnor drabbas mest av våld och Personlarm ska öka tryggheten i Malmö.
Det är naturligtvis inte acceptabelt på något sätt att personal som gör sitt jobb hotas i sitt arbete - eller vilket också inträffar - utanför arbetsplatsen men på grund av sitt arbete. En nolltolerans mot våld och hot mot alla anställda inom landstingets verksamheter behövs därför utan tvekan. Åtgärder för att öka både den fysiska och psykiska tryggheten behöver förstärkas såsom möjlighet till handledning i förebyggande och hanterande syfte liksom andra hälsofrämjande åtgärder är viktiga medel. Utbildning av chefer i hur de ska agera när det som inte får hända ändå händer behövs också för att ingen mer ska behöva drabbas av oförstående och överslätande chefer som hänvisar till patientnöjdhet i samband med incidenter.
Landtingets medarbetare förtjänar bättre och det gör också alla riktiga patienter som drabbas både direkt och indirekt av att vårdpersonalens arbetssituation inte rymmer det mått av trygghet de faktiskt - precis som alla andra - har rätt att kräva både på sin arbetsplats och i sin yrkesutövning.
Skriver om personalpolicyn gör också Birgitta Rydberg och Maria Wallhager.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar