Vård efter behov också för äldre

Sammanträdet i landstingsfullmäktige idag blev kort och men precis som vanligt var det flera viktiga ämnen som avhandlades. Även om det aldrig är möjligt att säga vilka ämnen som är viktigast så finns det alltid ett par ärenden som utmärker sig och får hjärtat att klappa lite fortare och denna gång var det bland annat Thomas Eriksson (MP) viktiga interpellation om psykiatrisk vård för äldre som stod i fokus för min del. Bakgrunden till interpellationen var att Socialstyrelsen i början av året släppte en rapport där det med all tydlighet framkommer att äldre inte får tillgång till den behandling de har behov av i samband med psykisk ohälsa. Den behandling som vanligen ges är läkemedel trots att äldre ofta har en högre risk att drabbas av biverkningar som förvärrar situationen ytterligare. Eftersom rapporten tar sitt avstamp på nationell nivå ville han veta hur situationen för äldre ser ut vad gäller behandling av KBT hur stor andel som behandlas med psykofarmaka eller kombinationer med psykofarmaka och om det finns behov av att vidta särskilda åtgärder för att säkerställa att äldre med psykisk sjukdom uppmärksammas och får rätt vård. Ämnet var alltså ruskigt viktigt av den uppenbara anledningen att det inte är ok att någon grupp får en sämre vård och det är ännu mer skruttigt om det drabbar människor som redan befinner sig i ett underläge.   

Birgitta Rydberg berättade som ansvarigt landstingsråd om de satsningar som gjorts på området som tidigare varit ruskigt eftersatt. Vi är långt inte på något sätt i mål ännu men situationen har förbättrats och en god psykiatrisk vård för äldre är nu ett prioriterat område. I rapporten som är en skrämmande läsning pekar man på flera förslag till förbättringsåtgärder och glädjande nog har flera av dem redan införts i Stockholm såsom tillgång till särskilda mottagningar/team som kan erbjuda både stöd för äldre som lider av psykisk ohälsa och konsultativt stöd och kompetenshöjande stöd riktat till primärvård och geriatrik. Något förvånande ifrågasatte Thomas Maria Beroendecentrums arbete inom området och tyckte att det var att skjuta vid sidan av målet. I mina ögon var det just Thomas som sköt bredvid målet där eftersom det inte helt sällan finns en koppling mellan psykisk ohälsa och självmedicinering eller missbruk och när vi vet att allt fler medelålders och äldre – inte minst kvinnor – har ett missbruk är jag själv snarast redo att applådera att också Maria Beroendecentrum finns med i arbetet med att hjälpa äldre med psykisk ohälsa att må bättre.  

I mitt anförande var jag inne på vikten av information – både till allmänhet och till vårdgivarna inom primärvården – och de behandlingsinsatser som kan erbjudas utanför psykiatrin. Kompetensen hos primärvården är naturligtvis A och O eftersom det är de som först kommer i kontakt med människor som mår dåligt och som blir de som måste kunna tolka tecknen för att äldre, som ofta har andra symptom än yngre med depression, ska kunna få rätt behandling och stöd oavsett om det sker inom primärvården eller psykiatrin. Psykiatrins kompetenshöjande och konsultativa uppdrag är naturligtvis guld värt men i de lägen man har en fundering eller behöver dubbelkolla något så är de beslutsstöd framförallt riktat till vårdgivarna av storvikt; det måste vara lätt att göra rätt och det förutsätter lättillgänglig information.

Behandlingsrekommendationerna är de samma oavsett ålder vilket innebär att många äldre som mår psykiskt dåligt – precis som yngre – och självklart under förutsättning att besvären inte är för allvarliga, torde ha stor nytta av att primärvården i allt högre utsträckning erbjuder psykosocialt stöd, t.ex. i form av KBT via kurator eller psykolog.  

Jag tror också att den information som riktas till allmänheten, till människor som själva mår dåligt eller deras anhöriga, t.ex. Vårdguiden där det finns bra information om depression hos äldre, är superviktig. Ju mer information man har tillgång till desto lättare är det att själv uppmärksamma när något är galet och också att ställa rätt frågor och att lyfta välmotiverade krav i kontakten med sin läkare. 

Det är alltid glädjande när det kommer upp en fråga under fullmäktige där det är uppenbart att mycket hänt och mycket är på gång sedan problemet uppmärksammades och så är det verkligen när det gäller psykiatri för äldre. Det är hög tid att området prioriteras för det är en förutsättning för att våra äldre ska kunna få rätt stöd.

Realisationer och kortsiktiga lösningar är sällan långsiktigt kloka

I tisdags fattade landstingets trafiknämnd beslut om att fortsätta utreda Spårväg Syd. Tyvärr har man i beslutet lagt in en brasklapp: "Det finns skäl att utreda övergångslösningar såsom BRT”. För oss folkpartister, så väl i landstinget som i Huddinge, är detta en halvmesyr. Utifrån de framtida behov som finns så borde det vara självklart för alla och en var att en spårlösning är nödvändig vad gäller den första etappen mellan Skärholmen/Kungens kurva och Flemingsberg.   

Lennart Rohdin (FP), vice ordförande i trafiknämnden kommenterar beslutet så här: "Södertörn och Söderort behöver Spårväg syd – för att förverkliga tusentals nya bostäder och arbetsplatser och för att skapa nya samband och kopplingar för människor och företag. Det handlar om en strategisk satsning på regional utveckling. En BRT-lösning påstås vara ett första steg mot spårväg men om vi bygger en sådan särskild bana för snabba bussar för 3-4 miljarder, är risken mycket stor att man har låst fast sig i övergångslösningen. Vi kan inte bara satsa på spår i norra och östra delarna av Stockholms län."

Han slår huvudet på spiken. Att bygga en BRT-lösning är kortsiktigt, lite som att köpa ett par ganska ok skor av fjolårets modell på rean i vetskapen om att den täcker dagens behov istället för att sikta på kvalitet. I slutändan blir prislappen för de båda kängorna högre än vad den blivit om man direkt siktat på en hållbar lösning.    

Att Spårväg Syd behövs har Folkpartiet insett och drivit på sedan länge. Utifrån den debatt som förts har det tidigare låtit som om alla partier varit i stort sett eniga. Att så bara var fallet i teorin framkom med all tydlighet vid Trafiknämndens sammanträde där det blev klart att flera partier tycker att en BRT-lösning är tillräcklig. Må så vara, det är ett ställningstagande som man mycket väl kan komma fram till om man inte räknar med en hög inflyttning och ett högt bostadsbyggande. Mer märkligt var att S, som tidigare drivit på i frågan, nu när det blev dags för beslut valde att helt lägga ner sin röst och varken rösta för BRT eller spårväg. Personligen är jag ruskigt nyfiken på vad den kovändningen står för. Handlar det om att man tagit oppositionsrollen lite väl långt och nu är mer intresserad av att komma med opportun kritik än att bidra med lösningar? 

Nåväl, jag ska inte prata för dem utan mer utifrån vårt perspektiv och så här är det: vi har en massiv inflyttning Stockholm och Huddinge och det är bra. Samtidigt är det självklart att fler människor medför behov av fler bostäder och arbetsplatser. Det medför också en kraftig miljöpåverkan om en stor andel av dessa människor i huvudsak väljer att förflytta sig med bil. Vill vi ta ansvar för en hållbar utveckling måste vi därför göra allt vi kan för att minska behovet av bilar och då behövs det en god tillgång till allmänna kommunikationer – Spårväg Syd – för kommer folk att välja bilen eftersom det är det mest bekväma alternativet. 

 Om vi utgår från att kommunens beräkningar om att Huddinge redan 2030 kommer att ha 45 000 nya invånare så är det galet att nu sikta på en trafiklösning som möjligen kan vara färdigställd 2020 och som vi sedan växt ur till 2030.  En BRT-lösning är inte heller någon billig historia och en eventuell senare förändring till spårväg kommer att kosta långt mer än vad det skulle kosta att färdigställa den spårväg vi vill se direkt även om det är hissnande summor vi pratar om.

Just utifrån att Spårväg Syd är en mycket kostsam investering så måste kommunen dra sitt strå till stacken och skapa förutsättningar för att trafiklösningen ska bli ekonomiskt hållbar. Det krävs att vi nu slutar snacka och istället kommer igång med byggandet på allvar så att de tillkommande invånarna har någonstans att slå sig ner, så att ungdomar kan flytta hemifrån och så att äldre kan bo kvar när de inte längre vill bo kvar i tidigare villa eller lägenhet.

Grunden finns redan. Redan 2014 kommer kommunen att anta en ny översiktsplan och såsom vi ser det krävs det att kommunen då tar ordentlig höjd och sätter fart. Vi måste bygga mer – mycket mer – och inte bara mer av det som redan finns. Vår bestämda uppfattning är att vi måste välja det alternativ som innebär att vi tar ett stort språng mot framtiden och i Glömstadalen skapar de bästa förutsättningar för en spårvägslösning genom att bygga ett stort antal nya bostäder och arbetsplatser.

Vi kan inte fortsätta blunda för att fler människor medför behov av fler bostäder, fler arbetsplatser och bättre kommunikationer. I Glömstadalen har vi möjlighet att bidra till alla dessa faktorer och det vore allt utom ansvarsfyllt att låta bli. Vi hoppas att de andra partierna är villiga att dra sina strån till stacken för att skapa förutsättningar för en hållbar framtid med när de väl bestämmer sig istället för att hålla fast vid en verklighet som knappast är aktuell nu och än mindre kommer att vara det om bara tiotalet år. 

Malin Danielsson var klart snabbare än mig med att kommentera beslutet på ett klokt sätt.

Men var tog de äldre vägen?

I veckan var det kommunfullmäktige igen i Huddinge med massa spännande ärenden på dagordningen. Tyvärr följde vi den gamla vanan att inte ta oss igenom alla ärenden varför ett av de mest intressanta; interpellationen om ungdomslöner i Huddinge blev bordlagt till nästa sammanträde. Däremot debatterades allt ifrån situationen för de barn som växer upp under knappa förhållanden (jag vägrar säga barnfattigdom eftersom det är föräldrarnas ekonomi och förutsättningar det handlar om), till ekologisk kompensation och kollektivtrafikplaner samt det största ärendet: Huddinges årsredovisning för 2011.

Ekonomin ser bra ut vilket känns toppen eftersom det skapar goda förutsättningar för framtiden. Märkligt nog uteblev diskussionen kring de äldre i Huddinge vilket jag ser som lite besynnerligt eftersom de utgör en så viktig del av vårt samhälle. Därför valde jag att gå upp för att berätta hur vi i Folkpartiet i Huddinge tänker på ett mer generellt plan.

Det här är vad jag sa:
Vi slutar inte vara individer med egna intressen, preferenser och drömmar den dag vi fyller 65 och inte vid 80 heller för den delen. Därför är det så självklart att vi även sedan vi börjar behöva hjälp för att få vardagen att gå ihop, ska få det stöd vi behöver för att kunna fortsätta vara unika.

Möjligheterna att välja vem som ska hjälpa oss med det vi inte klarar själva har ökat i och med införandet av valfrihetssystem och arbetet med att se till att tjänsterna också utförs och håller en god kvalitet har kommit en bra bit på väg men behöver så klart fortsätta.

Med risk för att låta som en reklampelare för Norrlands guld så vill jag påpeka att möjligheten att kunna fortsätta vara sig själv förutsätter möjlighet att kunna välja de aktiviteter som ger en livskvalitet - i stort så väl som i smått, också efter det att kroppen inte längre hänger med fullt ut.

Ska vi vara krassa så är en tillvaro med socialt innehåll inte bara värdefullt för individen. Det är också lönsamt för kommunen eftersom det ökar förutsättningarna för en friskare ålderdom. Därför är det arbete som påbörjats med att öka möjligheterna till en aktiv tillvaro, bland annat genom projektet Socialt innehåll - samvaro, inte bara värdefult utan också nödvändigt för att vi ska kunna erbjuda en äldreomsorg värd namnet.

Dokumentationen kring vem man är och vad man gillar att göra i kombination med en reell delaktighet i sin egen genomförandeplan är också det A och O för att livskvaliteten ska kunna bevaras. Självklart måste man få möjlighet att bestämma över sin tillvaro både i det lilla vardagliga inom hemmets väggar och utanför i fråga om aktiviteter som tillför tillvaron liv.

Vid en så viktig debatt som årsredovisningen ska naturligtvis också de äldre i Huddinge uppmärksammas. Trots allt utgör de äldre inte bara en väsentlig andel av Huddinges befolkning, de är också en viktig resurs.

Kvalitet, kundfokus och S:t Göran.

Hälso- och sjukvårdsnämnden har idag fattat beslut om en vem som vilken vårdgivare som ska få driva S:t Görans sjukhus under de närmaste nio åren med möjlighet till ytterligare fyra års förlängning. Upphandlingen är den största vårdupphandling som gjorts i Sverige och omfattar ett svindlande belopp om 1.3 miljarder per år. Trots det astronomiska beloppet ligger prislappen på 120 miljoner lägre än det nuvarande avtalet och dessa pengar kommer att ligga kvar inom hälso- och sjukvårdnämndens budget om totalt 45 miljarder och användas där de gör bättre nytta. Det är bra.

Ännu bättre är att det som avgjorde beslutet var att kvaliteten fick avgöra. Capio hade bästa möjliga betyg, "utmärkt", på två av tre kvalitetskriterier, och "mycket bra" på det tredje.  

S:t Göran har under de år som Capio drivit verksamheten levererat en vård med hög kvalitet, både utifrån patienternas och utifrån personalens omdömen och också aktivt arbetat för att kunna erbjuda patienterna en ännu bättre vård där patienten själv är huvudperson. Precis det fokus borde naturligtvis alla vårdgivare ha oavsett om de är privata eller offentliga, eller hur?

Jag gläds över beslutet som fattats av Hälso- och sjukvårdnämnden, både utifrån att jag hört så mycket gott om den vård som erbjudits via S:t Göran från personer som varit där som patienter och dels utifrån att jag fick en synnerligen fin bild av hur man tänker kring patienten i samband med de seminarier jag deltog vid i samband med Patientsäkerhetsdagen förra veckan där personal från S:t Göran beskrev sitt arbete.

Det som framförallt imponerade på mig var hur man arbetade med att involvera patienterna inte bara i den löpande vården, vilket borde vara en självklarhet i all vård.  På S:t Göran har man också valt att inkludera patienten och hans eller hennes anhöriga i analysarbetet för att förbättra kvalitets- och patientsäkerhetsarbete (fortfarande under uppstartsfas) och också för att analysera var det gått fel när vårdens utfall inte blev det avsedda.

Vi behöver en mångfald av vårdgivare för att säkra att nya, fräscha vårdidéer kommer fram som leder till en bättre och mer vård för pengarna. Jag är fullt övertygad om att Capio kan bidra till detta arbete.

Kan samtidigt inte låta bli att förundras över att den kritik som oppositionen riktar mot beslutet att välja Capio inte till någon del tar sitt avstamp vad som är bäst för patienterna utan rör teknikaliteter kring upphandlingen och personalen, dvs. inte de faktorer som jag som sjuk i första hand bryr mig om. Märkligt.

Läs mer hos Birgitta Rydberg, i SvD och i Vårdfokus,

Mygel, glädjebesked och vanvård i dagens debatt

Idag har det varit landstingsfullmäktige och som vanligt stod många intressanta ärenden på föredragningslistan. En sak jag brukar gilla med landstingsfullmäktige är att debatten brukar hållas på en bra och saklig nivå. Merparten av dagens sammanträde följde den normen men i samband med diskussionen om t-banans spärrars vara eller icke vara så utbröt en tämligen trist argumentation ut mellan MP/V och M där den ena parten anklagade den andre för att ha en sunkig människosyn och lögner allt medan den andra anklagade den första för att mygla. Stella Fare gick upp och lyfte tillbaka diskussionen till sakfrågan; alla intäkter från kollektivtrafiken behövs för att vi ska kunna rusta och bygga ut kollektivtrafiken på det sätt som befolkningstillväxten i regionen kräver och det är visat att fler väljer att låta bli att betala om det bara är att gå igenom spärren.

Glädjande var också att Dag Larsson (S) enkla fråga om huruvida de 100 utlovade vårdplatserna som Anna Starbrink lovade Stockholmarna förra året nu finns på plats kunde besvaras med ett starkt Ja, och det med råge. Efter april kommer 122 nya vårdplatser inom olika verksamheter att ha öppnats och närmare 90 ytterligare kommer att finnas på plats inom året.  Det är svårt att komma ifrån att det är oerhört roligt när verkligheten övertrumfar löftena, eller hur? Anna skriver själv mer om detta i sin blogg.

Själv gick jag aldrig upp i debatten i dag. Min plan var från början att gå upp om den interpellation som V lagt om landstingets agerande vid vanvård inom kommunens äldreomsorg.  Frågan är både frustrerande och viktig. Frustrerande utifrån att möjligheterna att agera är begränsade och viktiga eftersom det är människor som farit illa helt i onödan och där det förutom lidandet också uppstår ett högre och onödigt behov av vård vilket innebär onödiga kostnader.

Tyvärr är det så att ledningen för de utförare som verkar inom äldreomsorgen inte alltid agerar på ett sådant sätt som gynnar de boendes välbefinnande och hälsa och även om vi alla tycker att det är för jäkligt så är landstingets möjlighet att agera begränsad eftersom ansvaret för äldreomsorgen ligger på kommunerna.  

Det vi kan och ska göra är att uppmuntra till en positiv utveckling mot ett klokare och mer ansvarstagande förhållningssätt genom samarbete, samverkan och information och utbildning.  Sjukvårdsstyrelsernas kontinuerliga samverkan med kommuner och stadsdelar har inte minst enormt viktig roll vad gäller att lyfta upp kvalitetsfrågor och problemområden på bordet i syfte att tillsammans finna bättre lösningar. Landstinget bidrar också med stöd till kompetensutveckling och utbildning av vårdpersonal inom kommunerna, stöd vid medicinska uppföljningar, tillgång till hjälpmedel, rådgivning, etc.  

Förutom det ska vi förståss ta emot de patienter som drabbats av sjukdom till följd av att de fått en undermålig omsorg om det behövs och då se till att de får en riktigt god vård och ett bra bemötande oavsett om de kommer in till någon av våra egna verksamheter eller till någon av våra privata vårdgivare. På dessa både kan och ska vi ställa höga krav och följa upp att de också uppnår målen. Vår befolkning förtjänar en vård med hög kvalitet när helst de behöver det och de vårdgivare som inte kan leva upp till höga våra höga krav ska heller inte kunna fortsätta verka inom vårt landsting. Att säga upp avtal där kvaliteten inte är tillräckligt hög måste vara ett reellt alternativ i de fall där en verksamhet inte visar vilja eller förmåga till förbättring. Till syvende och sist kan vi alla bli sjuka och då måste vi kunna lita på att vi får den vård vi förtjänar. 

Onödig ohälsa

I veckan höll HSO (Handikappföreningarnas Samarbetsorgan i Stockholms län) ett jätteintressant seminarium om folkhälsa och funktionsnedsättning. Seminariet var lite av en uppföljning av det seminarium som hölls i samband med att Folkhälsorapporten släpptes och Helena Holmgren, som skrev delrapporten om folkhälsa bland personer med funktionsnedsättning presenterade här lite mer ingående det bland andra hon kommit fram till.


En litet smolk i bägaren är att statistikmaterialet som finns tillgängligt ger en begränsad bild av vilka grupper med funktionsnedsättningar som är mest utsatta i förhållande till befolkningen i övrigt. Trots allt lever närmare 16 procent av befolkningen, eller ca 1.5 miljoner svenskar mellan 16-84 år, med olika funktionsnedsättningar. Att klumpa ihop alla dessa i en grupp skulle vara lika knasigt som att försöka klumpa ihop alla norrlänningar och försöka dra några mer ingående slutsatser utifrån det; behoven och förutsättningarna skiljer sig självklart både mellan olika grupper och mellan olika individer. 

Samtidigt är faktaunderlaget som rapporten bygger på så omfattande att det ändå varit möjligt att dra en del slutsatser och lägga fram förslag. Trots allt vet vi att personer med funktionsnedsättningar löper en ökad risk att utveckla ohälsa, inte alltid har förutsättningar att vara delaktiga på samma sätt som andra och inte heller har samma möjligheter att leva sitt liv utifrån sina egna förutsättningar och sin egen kapacitet. Just därför är frågan om vad vi kan göra för att skapa ett mer inkluderande samhälle alltid lika aktuell och jag vill därför rikta ett stort tack till HSO som anordnade seminariet.

Levnadsvanorna hos personer med funktionsnedsättning är mindre hälsofrämjande än de bland befolkningen i övrigt; man har en mer stillasittande vardag, är oftare överviktiga/feta, röker mer, sover sämre, etc. Delvis handlar detta om sämre möjligheter att göra hälsosamma val vilket i sin tur i hög utsträckning handlar om strukturella faktorer, bristande tillgänglighet och bristande möjligheter till rätt stöd. 

Under seminariet pratade vi bland annat om möjligheten att ta sig till hälsofrämjande aktiviteter såsom träning, kulturupplevelser, sociala aktiviteter, dvs. allt det där som tillför livet lite extra och som bidrar till att vi lättare återfår och behåller vår hälsa. Det här borde vara en icke-fråga men tragiskt nog är kollektivtrafiken fortfarande exkluderande och färdtjänsttilldelningen alltför begränsad. Målsättningen är så klart en mycket mer tillgängligt lokaltrafik och fria resor för färdtjänstkunder, precis som för alla andra som har förmånen att själva kunna förflytta sig med hjälp av allmänna kommunikationer. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan resetilldelningen åtminstone tar ett nytt skutt uppåt såsom den gjorde under förra mandatperioden. Personligen tror jag att det skulle kuna bidra till att både den allmänna hälsan och upplevelsen av livskvalitet ökar också bland dem som är nödgade att använda sig av färdtjänst för att ta sig från punkt A till punkt B.

Helena tipsade om en rapport från Folkhälsoinstitutet (Onödig Ohälsa) där man konstaterar att ohälsan bland personer med funktionsnedsättning kan minskas med 1/3 om vi lyckas komma tillrätta med några kärnpunkter såsom att öka det sociala deltagandet, lyckas bidra till hälsosammare levnadsmönster, bryter diskrimineringen och förbättrar de ekonominska förutsättningarna bland de personer med funktionsnedsättningar som har dålig ekonomi (vilket är klart vanligare än bland övriga befolkningen). 

Punkterna flyter naturligtvis in i varandra liksom ansvaret för att bidra till lösningarna. Samtidigt är det uppenbart att vi alla; landsting, kommun, myndigheter, föreningar, arbetgivare, kollegor, vänner och individer, inte bara kan utan också måste arbeta för att förbättra situationen.

En hel del aktiviteter är naturligtvis redan igång såsom fysisk aktivitet på recept (FaR) som ökat markant de senaste åren glädjande nog, aktiv hälsostyrning där vissa grupper med mycket omfattande behov av vården får en egen vårdcoach kopplad till sig och där verksamheten nu kommer utökas till fler grupper eftersom projektet varit framgångsrik och det finns också mängder av lokala aktiviteter. Jag fick med mig en hel del nya kunskaper och flera nya tankeställare. Några godbitar, såsom medlemsskap på recept, kommer jag definitivt att suga vidare på.

Barn i alla storlekar och former

En av de absolut finaste förmånerna man kan ha som politiskt aktiv är möjligheten att få komma ut i olika verksamheter för att lära sig mer och se hur det fungerar i verkligheten. I förrgår var det så dags igen. Tillsammans med en grupp sjukvårdsintresserade folkpartister hade jag förmånen att få bli guidad runt på några av de avdelningar på Huddingedelen av Astrid Lindgrens sjukhus som är avsedda för våra värdefullaste små varelser. Dr. Annika Janson, som visade oss runt lärde oss massor och beskrev på ett fantastiskt sätt hur barn inte kan jämställas med små vuxna utan att de är individer med egna medicinska och sociala behov som på många sätt skiljer sig från vuxna patienters. Hon förklarade också, vilket är självklart men ändå så lätt att glömma, att vården av barnen också är  speciell utifrån att det här inte räcker med att patienten är med på vad som händer utan at också dess föräldrar hela tiden måste vara med på tåget.

Rundvandringen började med en tur till Rikscentrum Barnobesitas där ett helt team med olika kompetenser knyts upp för att stötta barn upp till 16 år som på grund av mycket kraftig övervikt och fetma behöver långvarigt stöd (medelinskrivningen på mottagningen är fem år) för att växa in i sin vikt och utveckla mer hälsosamma vanor. Detta så att de inte ska begränsas under barn- och ungdomsåren och för att minska risken för senare följdsjukdomar. För flertalet barn krävs naturligtvis inte dessa omfattande insatser utan där är det fullt tillräcklig med föräldrasamtal via primärvården som uppenbart gör de ett bra jobb utifrån att man nu äntligen lyckats bryta trenden med allt större fyraåringar.

Vi pratade en del om lämpliga fysiska aktiviteter eftersom motion inte bara är svårt utan också ofta känns obehagligt när man skiljer ut sig från mängden. Föga förvånande kom olika former av motion i vatten på tal men Annika påpekade också att amerikansk fotboll är en kanonsport eftersom ungarnas storlek där kan vara en fördel snarare än ett hinder.

Därefter fick vi en rundvandring på barnakuten och en beskrivning av hur arbetet läggs upp för att alla som kommer in så snart som möjligt ska kunna få det stöd de behöver. Annika påtalade sjuksköterskornas roll både vid mottagandet av barnen och föräldrarna och också för samordningen av alla nödvändiga aktiviteter. För mig var det en aha-upplevelse att få veta hur mycket som egentligen pågår bakom skranket parallellt med att minutrarna tickar på i sirapstakt från utsidan och jag är så imponerad av hur personalen får verksamheten att flyta!

Slutligen hamnade vi hos de pluttigaste pluttarna på neonatalen där barn födda från vecka 27 och framåt vårdas. Eftersom de minsta fortfarande inte utvecklat alla nödvändiga förmågor är miljön naturligtvis väldigt steril och högteknologisk. Samtidigt var det intressant att se hur mycket man arbetat med att hitta lösningar för att göra miljön för de anhöriga så bekväm och praktisk som möjligt och med självklart utrymme för båda föräldrarna i alla rum. Just kombinationen av teknisk och praktisk funktionalitet imponerade stort på mig för om det är något som jag tror behövs i samband med den onormala situation som en sjukhusvistelse medför, så är det just någon slags normalitet i vardagen där man kan få glömma var man befinner sig för en stund och får vara sig själv tillsammans med de som betyder mest i så hög utsträckning som möjligt.

Självklarheter... eller?

Precis hemkommen från Göteborg efter två dagar sprängfyllda med intryck, människor och kunskapspåfyllnad vid 2012 års nätverkskonferens med Nätverket Hälsa och demokrati och Nätverket Uppdrag Hälsa. Att Jan Eliasson som var en av de inledande talarna, var inspirerande att lyssna på behöver knappast sägas; självklart var han det! Alla som lyckas knyta in underhållande och relevanta anekdoter i ett tal är verbala stjärnor i min värld och att han egentligen bara benade upp självklarheter gjorde absolut ingenting. Ofta är det de enkla sanningarna som behöver sorteras upp och upprepas och han gjorde det med bravur.

Än mer inspirerande om än lika självklar i sitt budskap var Lena Maria Klingvall som avslutade konferensen med många fniss, ett gäng generade leenden, ett stort mått av frustration och ilska och en och annan tår smög sig ut under hennes beskrivning av de möjligheter och utmaningar som hennes liv bjudit på. Om ni inte redan känner till henne så googla henne för sjutton eller gå in på hemsidan: lenamaria.com. Själv tänker jag definitivt inskaffa hennes senaste bok: Våga drömma. Den uppmaningen i kombination med tilltro till att alla är viktiga och att alla har en enorm potential är något som vi måste bli mycket, mycket bättre på att förmedla till våra barn, våra ungdomar och våra kunder/patienter/brukare/försäkrade eller whatever vi kallar dem som behöver stöd under en kortare eller längre tid. 

Hade vi alla den inställningen så skulle inte kunden komma först på plats 46 vid frågan om vad som är viktigast på den genomsnittliga svenska arbetsplatsen vilket Martin Sande, managementkonsult från Preera, informerade om på ett synnerligen entusiastiskt och alldeles förskräckligt tankeväckande sätt. Jag har också alldeles förbaskat svårt att tro personal i kommuner där man tror på och tillvaratar äldres egen potential skulle vara benägna att ge 32,3 procent av de äldre biverkningstunga läkemedel mot psykos när så få som 4,9 procent av de äldre i andra kommuner är i behov av motsvarande medicinering, vilket bara var ett av de mer hårdsmälta fakta som Eva Nilsson Bågenholm, nationell äldresamordnare, presenterade.

Visst hade det varit skönt ibland om de enkla sanningarna kunde uppnås via enkla lösningar?  I avvaktan på det har jag samlat en massa ny energi och lust att söka lösningar till det som borde vara så självklart men inte är det. Jag skulle också uppskatta dina idéer kring hur vi blir bättre på att fokusera på den viktigaste individen för alla verksamheter; kunden/patienten/brukaren.  

Våra äldre är för värdefulla för att bli behandlade som skrutt!

Nä men fan. Nu var det dags igen, tänker jag när jag öppnar tidningarna idag och ser att ett av Carema Cares äldreboenden än en gång är i fokus. Den här gången har en ur nattpersonalen bundit fast en man i sängen med ett lakan. Jag blir så ledsen, besviken och förundrad! Hur i hela friden tänker man när man behandlar en människa i beroendeställning på ett så kränkande sätt?  Inser man inte att det är kränkande och att motsvarande handling i alla andra situationer torde utgöra olaga frihetsberövande och alltså ses som en kriminell handling? För mig handlar det inte om Carema och än mindre om driften av verksamheten drivs i privat eller offentlig regi. Det handlar snarare om personalens inställning till sitt arbete och de boende, om ledningens förmåga att bedriva verksamheten på ett vettigt sätt; med rätt personal på rätt position och med de rätta förutsättningarna att göra ett gott jobb och det handlar också om de krav som ställs och de uppföljningar som görs av verksamheten. Olämplig personal, olämpliga chefer och otillräckliga krav och uppföljningar finns det allt för många exempel på både i kommunalt driven och privat driven verksamhet.

Samtidigt gläder det mig oerhört att biståndskansliet kontaktat alla Huddinges ca 30 äldre som bor på Caremas boenden utanför kommunen för att följa upp hur de upplever sitt boende och än mer att ingen av dem varit missnöjda med sitt boende och den omsorg som de får.

Det gläder mig än mer att Äldreomsorgsnämnden här i Huddinge arbetar aktivt med att ställa höga krav på alla utförare och också följer upp både offentliga och privata verksamheter utifrån olika aspekter och på olika sätt.

Och även om det finns mycket kvar att göra för att våra äldre ska få det tillräckligt bra så utgör våra höga krav och uppföljningar en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna nå målet om att erbjuda en äldreomsorg i världsklass!  

Läs mer i Aftonbladet, DN, SvD och på Huddinges hemsida.

Andras erfarenheter berikar och insprirerar

I veckan pratade jag med en kvinna som hade vissa funderingar kring hur jag kombinerar mitt arbete på Försäkringskassan med mitt politiska engagemang. Jag försökte förklara för henne att på jobbet är jag en handläggare bland alla andra och de ställningstaganden jag gör tar sitt avstamp i de läkarintyg som kommer in och ibland, när det behövs, andra utredningar där individen själv är den absolut viktigaste kunskapskällan. På jobbet varken kan, får eller vill jag påverkas av någon annan ideologi än att jag är där för att göra mitt absolut bästa för att alla ska kunna få dels en korrekt och rättssäker bedömning och dels stöd i samordningen av de insatser som behövs för att individen ska kunna komma vidare och som också ingår i uppdraget. De som på grund av sjukdom inte kan arbeta ska ha ett bra grundskydd via socialförsäkringen och har också rätt till en rättssäker bedömning oberoende av handläggare.

Damen i fråga hade en del funderingar kring huruvida jag berörs av de människor jag möter i arbetet och hur jag använder de problem jag stöter på i jobbet i mitt politiska arbete.  

Personligen har jag väldigt svårt att se att det skulle vara möjligt att göra ett bra jobb inom något yrke där man kommer i kontakt med utsatta människor om man inte berörs av deras liv och de svårigheter de möter. För mig är det den största behållningen med jobbet på Försäkringskassan och också det största frustrationsmomentet; jag har förmånen att komma i kontakt med så många otroliga människor som det ibland är snudd på helkört att hjälpa vidare utifrån något som ibland känns som en fånig petitess.  
Jag har också oerhört svårt att se varför i hela världen man skulle engagera sig politiskt och lägga merparten av den fritid man har om man inte drevs av en vilja att förbättra samhället, oavsett vilken politisk läggning man än har. Det fina med att arbeta politiskt är att det kan ge möjlighet att lyfta upp frustrationer och problem på dagordningen och påverka situationen till det bättre.  

Woodrow Wilson lär ha sagt att han inte bara använde den hjärna han hade utan också alla de som han kunde låna. Jag tycker det var väldigt klokt sagt. Även om jag själv haft mer kontakt med vården än vad jag skulle önska så finns det inte en chans att jag på egen hand skulle kunna bilda mig en nyanserad bild av hur vården fungerar och var det brister. Det gäller också alla andra områden, att tro att enbart mina egna erfarenheter skulle kunna ge mig en god insikt i hur olika verksamheter fungerar skulle kännas en smula förmätet.

Precis därför behöver jag dig och alla andra människor jag kommer i kontakt med; dina tankar, funderingar, idéer och frustrationer är precis den input jag behöver för att kunna utvecklas och för att kunna göra ett bra jobb oavsett på vilken stol jag för tillfället sitter. 

Och svaret på frågan om jag gör något av de problem jag stöter på är ja, jag gör mitt bästa. En del av de problem som du och andra tagit upp före dig är saker jag fört vidare och som jag också försöker förändra. Andra tankar och frustrationsmoment sparar jag på hög till dess jag har möjlighet att göra något av dem.

Med blandade känslor

I veckan deltog jag vid min sista äldreomsorgsnämnd. Det är med dubbla känslor; det har varit otroligt intressant och lärorikt att fått förtroende att sitta med som ersättare i äldreomsorgsnämnden så det känns jättetråkigt att lämna nämnden. Samtidigt känns det också en smula skönt att ha fattat beslutet eftersom jag omöjligen kan få mitt eget tidspussel att gå ihop med heltidsarbete, flera uppdrag i landstinget och skötsel av min egen hälsa och fritid. Jag väljer att fokusera på uppdragen i landstinget eftersom jag inte har förutsättningar att göra ett så bra jobb som jag skulle önska – och som våra äldre förtjänar – i både landstinget och i Huddinge.   

Arbetet med att öka möjligheterna för våra äldre att utifrån sina egna förutsättningar fortsätta vara de unika individer de alltid varit är en av de viktigaste uppgifterna som kommunen har att fylla. Även om det inte är ett lättlöst pussel så måste vi se till att värna och utveckla omsorgen så att den bedrivs med den värme och omtanke vi vill se samtidigt som vi får ut så mycket som möjligt för varje skattekrona både ifråga om kvantitet och kvalitet.  Det är inte bara de som idag behöver hjälp som vi har att tänka på utan också de som kommer att behöva hjälp om något eller några år.

Den som alltid måste stå i centrum för verksamheten är individen själv och eftersom människor inte vaknar upp en morgon och slutar upp med att vara unika så måste omsorgen vara lyhörd för och ge förutsättningar till egna val baserade på de egna förutsättningarna, intressena och behoven. Vem som utför omsorgen är fullständigt egalt – det är kvalitén som är det väsentliga och för våra äldres skull ska vi ha ut så mycket som möjligt för våra skattepengar. Därför måste vi ställa lika höga krav på alla utförare, utveckla uppföljningarna vidare och bli ännu bättre på att ta till vara på impulser som kommer in från olika håll om att saker inte fungerar som vi vill så att vi kan styra om till något bättre.  
Att fokusera på individen innebär också att skapa förutsättningar för att han eller hon ska kunna må gott så länge som möjligt och också kunna återhämta sig så snart som möjligt om oturen skulle vara framme. Jag tror att vi kan göra mycket mer på det här området och det är helt klart min ambition att bidra efter bästa förmåga eftersom jag kommer att vara fortsatt aktiv i landstingets beredning för äldre och multisjuka. 

Och även om det mesta fungerar och de flesta är nöjda så finns det fortfarande en stor potential för förbättring. För mig ligger några av nycklarna till en äldreomsorg i toppklass i ett ökat fokus på att i än högre grad sätta individen i fokus, i ökade valmöjligheter och fortsatt kvalitetsarbete samt i uppföljningar, uppföljningar, uppföljningar.  

I nöd och lust

Under kommunfullmäktige i morgon kommer flera bra beslut att fattas. Ett av dem känns speciellt roligt. Äntligen kan beslutet om införande av Parboendegaranti bli formellt. De äldre makar, par och registrerade partners som bor i Huddinge och vill fortsätta leva tillsammans även sedan den ena parten blivit så skröpplig att hon eller han behöver andras vård och omsorg ska naturligtvis ha möjlighet till detta, även efter en flytt till särskilt boende.

För mig faller parboendegarantin in i kategorin av beslut som är så självklara att det känns lite märkligt att ens behöva fatta beslut om dem. Nåväl, det känns i alla fall helbra att efter i morgon kunna säga att i Huddinge har man både rätt och  möjlighet att fortsätta dela varandras liv i stort och smått i samma bostad även när man blir äldre och skör.  

Om äldreombudsmannen och förebilder

 Jag samlar på förebilder; starka och modiga kvinnor och män i blandade åldrar, med blandade erfarenheter och bakgrunder. En av de som haft störst betydelse för mig hette Märta Norman. Märta hade många talanger men framförallt hade hon ett enormt hjärta. Hon hade också mycket bestämda åsikter som ibland förmedlades av en tämligen vass tunga. Märta dök upp i mina tankar efter veckans äldreomsorgsnämnd där vi hade en diskussion kring det här med att anmäla det man är missnöjd med i den vård och omsorg man får.

Märta måste ha varit åtminstone 93 år när hon, efter att ett flertal gånger ha påpekat bristerna i maten på det ålderdomshem där hon bodde de sista åren, vände sig till lokaltidningen. Maten var smaklös, grönsakerna var för få och smakade vatten eftersom de varit frysta och det var för lite "riktig" mat. Hon kunde inte heller se den ekonomiska vinsten i att servera halvfabrikat. Jag vet inte om artikeln fick någon effekt men jag är otroligt stolt över att hon valde att gå vidare med sina synpunkter.  

För de flesta av oss är det inte helt plättlätt att uttrycka sitt missnöje på ett konstruktivt sätt. I förhållande till vård- och omsorgsgivare är det ofta ännu svårare eftersom man inte bara befinner sig i ett underläge i förhållande till den som beslutar över det man är missnöjd med. Ofta finns blandas viljan att uttrycka missnöjet också upp med lojalitet med personalen, en vilja att kunna reda sig själv och ibland viss skam över att inte klara sig själv som man tidigare gjort, rädsla för att vara besvärlig och/eller med rädsla för vad som kommer att hända efteråt.

Just därför är alla synpunkter på hur vården och omsorgen fungerar - eller borde fungera - otroligt värdefulla och de behövs för att verksamheterna ska kunna bli bättre. De rapporter som Patientnämnden och Äldreombudsmannen presenterar är viktiga men de ger bara en begränsad bild av de synpunkter som kommer fram. Just därför var beslutet om att vi i Äldreomsorgsnämnden fortsättningsvis kommer att få information om de synpunkter som presenteras och hanteras ute i de olika verksamheterna så otroligt glädjande. För till syvende och sist är det omöjligt att ändra på missförhållanden som man inte känner till.

Gå, se, njut (och omvärdera inställningen till mat för en stund)

En gäng gapskratt, mängder av fniss och ett och en och annan igenkännande harkling bjöd Cecilia von Strokirch på under sina bekännelser som jojobantare. Samtidigt var det både ett och annat skratt som fastnade i halsen såsom när hon på ett träffsäkert sätt beskrev omgivningens relation till hennes vikt. För mig blev det därför en smula märkigt att flera av kvinnorna i publiken efteråt visade ett sådant intresse vilken gå ner i viktmetod som till slut fungerat för Cecilia. Möjligen var de snabbare än mig i huvudet för själv var jag mest upptagen med att njuta av trevligt sällskap och processa mitt eget förhållande till mat och vikt. Hmmm. Svaret på frågan är naturligtvis givet; ändrade matvanor och motion - vad annars?! 

Nu när svaret är avslöjat vill jag passa på att rekommendera alla att gå och se föreställningen, att njuta av en mängd goda skratt och möjligen också reflektera kring vikt- och utseendefixering.  

Så nära och ändå så långt bort

Den 12 september var det 90 år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige efter många års intensivt arbete av en mängd fantastiska kvinnor som knappast ens berörs i dagens läroböcker. För att fira in dagen anordnade Liberala Kvinnor en helt fantastisk seminariedag som följdes av en trevlig kväll som bjöd på både 100 år av kvinnomode och utdelning av Kerstin Hesselgren- medaljen, som gick till de oerhört inspirerande hjältinnorna Dr Hoda Badran från Egypten och Nurgul Asylbekova från Kyrgyzstan och till Bengt Westerberg som bland annat genom att driva igenom pappamånaden bidragit till ett mer jämställt Sverige.

Införandet av kvinnlig rösträtt liksom så många andra reformer vi idag tar för givna ligger obegripligt nära i tid. Farmor liksom så många andras farmödrar och mormödrar, föddes till en värld där de på många väsentliga sätt var underlägsna männen, en fullständigt galen tanke idag. Det är svårt att idag försöka sätta sig in i den kamp som kvinnor som Kerstin Hesselgren, Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ann-Margret Holmgren, Ada Nilsson, Signe Bergman, med flera bedrev och också de svårigheter de måste ha upplevt. Barbro Hedman, som nyligen släppt boken: Vår rättmätiga plats, berättade att den största organisationen för kvinnlig rösträtt, LKPR, lyckades samla in mer än 350 000 namnunderskrifter sedan förstakammaren röstat ner förslaget om att ge kvinnor rösträtt. Siffran skulle ha varit imponerande även med tillgång till dagens tekniska hjälpmedel och snudd på ogreppbar utifrån de medel man hade till hands 1913. 

Lika ogreppbart är det att samma kamp för att uppnå ett fullvärdigt och likvärdigt medborgarskap med männen fortfarande pågår i så många länder runt omkring oss. De beskrivningar som Hoda Badran och Nurgul Asylbekova delgav oss under dagen fick mina ögon att tåras vid mer än ett tillfälle och samtidigt, de väckte båda synnerligen varm känsla och ödmjukhet inför det mod som de och så många andra kvinnor uppvisar varje dag.

Vid en jämförelse i tid och rum har vi kommit långt på vägen mot jämställdhet men stora frågor, såsom hur vi uppnår lika lön för lika arbete, hur vi minskar förekomsten av våld mot kvinnor i hemmen och våld mot pojkar/män ute på gatorna, är kvarvarande nötter att knäcka liksom de olika förväntningar vi utan att reflektera över det ställer upp på flickor/kvinnor och pojkar/män. Förhoppningsvis har vi kommit en lång väg ytterligare när det är dags för 100-årsjubileet.

 

Vill man vara fin...

DN skriver idag om att Socialstyrelsen anser att det kan behövas en speciallagstiftning med skärpta regler kring skönhetsingrepp och att det behöver klarläggas vilka som ska få utreda ingrepp såsom implantat och förändringar av kroppsdelars storlek, botoxinjektioner och laserbehandlingar, etc. Jo, det kan man väl tycka. Om någon ska in ska in och skära i min kropp oavsett anledning så förefaller det vara ett minst sagt rimligt krav att de har en lämplig utbildning som gör att de inte bara är kvalificerade att utföra ingreppet utan också kan hantera de komplikationer som alla former av ingrepp kan medföra om oturen är framme.

Enligt en artikel i Svenska Dagbladet tidigare i år uppskattar man att det görs ungefär 25000 plastikkirurgiska operationer per år men det framkommer också att uppskattningen är mycket vag och att det enda som förefaller säkert är att det blir vanligare och vanligare att man (eller framförallt kvinnor) gör en korrigering av sitt utseende. Hur många mindre omfattande estetiska korrigeringar som görs förefaller inte ens vara uppskattningsbart.

För mig är det helt barockt att denna branch som i hög grad lever på människors osäkerhet och bristande självförtroende inte är mer reglerad. Ett minimikrav borde väl ändå vara att den som utför ingreppet har en relevant utbildning så att han eller hon som siktade på att bli fin inte löper en onödigt hög risk att få lida pin under längre tid än vad som kan ses som normal konvalescenstid för det aktuella ingreppet, eller hur?

För egen del skulle jag också gärna se ett register med öppna jämförelser mellan olika kliniker. Detta för att på ett överskådligt sätt få en bild av vilken utförare som håller högst kvalitet i fråga om den typ av ingrepp som just jag är intresserad av när det någon dag blir dags.

Läs mer på DN och i Sydsvenskan. 

Rätt kan vara lätt(tillgängligt)

Ibland, såsom idag, känner jag mig enormt lyckligt lottad som har möjlighet att komma ut till olika verksamheter och få veta mer om hur vården fungerar när den fungerar som den ska. Både presentationen av verksamheten på den geriatriska kliniken och därefter Internetpsykiatrikliniken på Huddingedelen av Karolinska sjukhuset, lämnade en varm känsla efter sig och jag är mäkta imponerad över hur personalen på båda klinikerna lyckades svara på alla våra frågor gällande stort och smått. 

Eftersom jag genom arbetet kommer i kontakt med många människor som mår psykiskt dåligt så fascinerades jag självklart av arbetet med internetpsykiatrin. En stor andel av de jag kommer i kontakt med lider av just de sjukdomstillstånd som verksamheten är inriktad mot (ångest, social fobi och lätt till måttlig depression) och de beskriver inte sällan stora svårigheter att komma till en behandlare som kan erbjuda kognitiv beteendeterapi (KBT). Många väntar långa perioder på att få träffa ett lämpligt samtalsstöd och försämras snarare än förbättras i avvaktan på hjälp. 

Jag misstänker att det stora flertalet av dessa - precis som jag var i morse - är fullständigt omedvetna om att de själva, efter att ha registrerat sig för en säker inloggning hos Mina vårdkontakter, kan gå in på Internetspsykiatri.se och anmäla sig till det 12 veckors program med KBT som erbjuds via Internetpsykiatrikliniken. Vi fick veta att det därefter i snitt tar åtta dagar innan personen kallas till ett besök hos psykiatriker för att gå igenom de tester som görs i samband med anmälan och för att diskutera om programmet är lämpligt för just henne eller honom.  

Det låter smidigt, eller hur? Att 94 procent av deltagarna i programmet vid utskrivningssamtalet inte längre uppfyllde diagnoskriterierna för inskrivningsdiagnosen (82 procent sex månader efter avslutat program) gör knappast någonting sämre. I mina ögon är det här helt häpnadsväckande positiva resultat.

Många av de personer jag pratar med i jobbet har till följd av sina sjukdomar isolerat sig själva till den grad att det är svårt för dem att ens ta sig iväg till en läkare. Jag är övertygad om att det för många av dessa skulle vara klart lättare att ta det första steget mot tillfrisknande genom att anmäla sig till ett internetbaserat behandlingsprogram istället för att uppsöka vården i egen person och där träffa först läkare och sedan komma vidare till en ny person att öppna sig för. Möjlighet till ett välfungerande stöd som snabbt kan inledas också för dessa individer är något jag många gånger drömt om i kontakten med olika försäkrade och det gör mig så oerhört glad att det nu finns på plats.
 

Ett litet glädjeskutt

gjorde jag i samband med att vi i Södra sjukvårdsstyrelsen i går träffade Huddinge kommun för samverkansmöte. Äldreteamets verksamhet här i Huddinge har tidigare varit uppe för diskussion och det har funnits stora frågetecken kring huruvida projekttiden ska förlängas eller inte samt om projektet ska permanentas eller inte. I går fick jag veta att medel inte bara finns avsatta för 2011 utan också för 2012.

För mig är detta oerhört glädjande eftersom det idag inte finns något solklart alternativ som kan medföra att målgruppen får det stöd, den omsorg och den trygghet som Äldreteamet kunnat bidra med. Jag är helt övertygad om att en del ur målgruppen kan få lika bra eller bättre stöd genom andra insatser på sikt men i avvaktan på att dessa insatser kan erbjudas inte bara i teorin utan också i praktiken så behöver teamet finnas kvar för att minska risken för att någon ska bli utan det stöd hon eller han behöver. 

Nu klarar jag mig själv!

Jag är ruskigt stolt över mig själv just nu (trots att jag vet att det inte bara handlat om eget arbete utan en himla stor skopa tur med). Efter närmare ett år med galen ledvärk och en gångstil som fått ankor att framstå som graciösa har jag äntligen uppnått det mål jag satte upp när jag i maj beviljades färdtjänst - att klara förflytta mig själv med hjälp av de transportmedel som ingår i SLs ordinarie utbud. Igår var så den sista dagen jag var beviljad färdtjänst så idag firar jag av ett av mina delmål på vägen tillbaka och tänker försynt för mig själv att alla erfarenheter - även de oönskade - trots allt är lärorika och nyttiga.

Att acceptera att kroppen inte lyder ens med övertalning och hot är knappast något som någon önskar sig och det leder ovillkorligen till att man måste prioritera bort massor av saker som  känns givande. För min del är bloggen en av de saker som fått stryka på foten tillsammans med shopping (som i min värld är att jämställa med själavård under rörelse) samt sociala aktiviteter och träning, vilket är mina främsta källor till energipåfyllnad.  

Tack och lov har jag ändå haft turen att ha ett arbete som fungerat trots omfattande begränsningar och också haft möjlighet att följa med i de politiska uppdrag jag har och under de senaste månaderna färdtjänst vilket gjort att jag ändå kunnat hänga med i rätt så hög utsträckning. Sammantaget är det dessa delar  och hoppet om att bli bättre som gjort att jag inte bara tycker att perioden varit uthärdlig utan också givande. 

Även om jag önskar att kroppen hängt med i svängarna under den otroligt lärorika och spännande period som varit efter valet så har situationen som varit ändå varit intressant på många sätt. Att hitta en läkare som känns bra, att hitta rätt bland olika hjälpmedel och inte minst att få möjlighet att pröva på hur det är att använda färdtjänst har varit både utmanande och otroligt intressant.

För mig som är van att utreda andra människors situation var det en oerhört märklig känsla att själv få sin situation utredd. Detta trots att den färdtjänsthandläggare jag träffade här i Huddinge både var trevlig och kändes kompetent. Det var också en nyttig lärdom att själv få uppleva hur lång väntan på beslut känns när man behöver en insats  och jag hoppas att upplevelsen håller sig fräsch i minnet under lång tid.

Att själv kunna ta mig i väg för att handla, delta i några aktiviteter, kunna arbeta, ta mig till sjukgymnastik, etc. var innan beviljandet projekt som antingen krävde tur i form av tillgängliga vänner, en massa planering eller skapade ännu en grop i plånboken. För mig är därför färdtjänsten lite av skilllnaden mellan att ha ett liv trots begränsningar istället för att bara vara vid liv. Trots allt fungerar det inte för någon att i längden att snylta på vänner med bil eller själv betala taxiresor.  

På det stora hela har det fungerat bra med färdtjänst. Förutom att den tagit mig från punkt A till B s har jag också haft massor av intressanta samtal med medresenärer och taxichaufförer. De utökningar av resetilldelningen införts av Alliansen har också medfört att resorna varit tillräckligt många för att täcka mina behov. Samtidigt skulle jag självklart önska att resetilldelningen skulle vara fri så att alla med behov av färdtjänst fritt kunde planera sitt resande utifrån egna behov och önskemål - precis som alla andra.  

På slutet då jag börjat kunna träna på att gå kortare sträckor har jag också varit kanonglad över att färdtjänstkortet fungerat också inom kollektivtrafiken eftersom det gör det möjligt att välja resesätt efter aktuellt tillstånd utan att behöva fundera över kostnaden för endera variant.

Nyttjandet av färdtjänst kräver tveklöst en helt annan planering än resor med allmänna kommunikationer. Förutom att beställningen behöver göras en stund i förväg så orsakar trafikstockningar, samkörningar (där avstånd eller förseningar hos endera resenär skapar fördröjningar), märkliga gps-system hos chauffören och/eller valet av kortaste istället för snabbaste väg en hel del sura muttranden hos en tidsfascist som mig.  Jag har också svurit eder vid de  tillfällen då bilen aldrig dykt upp av oklar anledning och det sedan, efter 20 minuter och kontakt med resegarantikansliet, dröjt ytterligare en stund innan någon ny bil kunnat beställas fram - trots att flera lediga taxibilar stått rakt framför näsan på mig. Att bilen uteblivit har visserligen bara hänt ett fåtal gånger men det har ändå medfört att jag redan vid någon minuts försening börjat fundera över om någon bil kommer att komma. Ett sms till resenären sedan beställningen gått ut - eller att taxichauffören (som några av dem faktiskt gör) ringer för att berätta att han är på väg - skulle sannolikt kunna öka både förutsägbarheten, tryggheten och kundnöjdheten.     

Det är klart, allt kan förbättras och så också färdtjänsten, men på det stora hela är jag oerhört tacksam över de möjligheter som min period med färdtjänst gett i form av frihet och möjligheter att välja mitt liv. Färdtjänsten är helt klart en fantastisk möjlighet och förmån som vi måste värna och utveckla ytterligare.

Läs gärna en också en mindre personlig skrivelse med tankar kring färdtjänsten från Folkpartiet.    

 

Veckans ros går till husläkarmottagningarna!

I tordsdags veckan var det höstpremiär för programberedningen med så nu har det mesta kommit igång igen på riktigt. Superkul! Även där presenterades (så klart) en massa spännande information som jag inte vill hålla inne med och eftersom jag har ambitionen att skriva lite kortare inlägg istället för långa romaner så tänker jag i de goda föresatsernas spår dela upp inlägget på några dagar och blanda upp de olika inläggen med lite annan information med.

Jag vet att det inte riktigt är möjligt att jämföra orter, speciellt inte om man också lägger till en tidsaspekt, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras och glädjas över de valmöjligheter som finns när det gäller vårdgivare i Stockholm om man jämför med lilla Östersund som jag kommer ifrån. Vid årsskiftet 2010/2011 fanns det 196 husläkarmottagningar i länet varav 122 privata. Visst folkmängden skiljer sig också åt men kanske inte i så hög utsträckning att det motiverar skillnaden om fem i förhållande till 196, eller? Det är klart, är man väldigt nöjd med den vårdgivare som man har så kanske det inte spelar så stor roll men möjligheten att välja både utifrån bästa läge just för mig och vårdgivarens  kompetensprofil är i annat fall verkligen guld värd vilket också patientenkäten för husläkarmottagningarna där 90% ansåg sig nöjda med vården som helhet.

Jag hade nog inte förväntat mig en så hög siffra med nöjda besökare utifrån att jag i jobbet inte bara pratar med personer som är nöjda med vården och inte helt sällan pratar med läkare som beskriver en tämligen tuff arbetssituation. Uppenbarligen så gör de flesta av dem ett alldeles fantastiskt jobb i alla fall och jag hoppas att de alla åtminstone emellanåt får känna av den uppskattning de så väl förtjänar för sitt arbete!  

Nu kör vi!

Jag var rätt tacksam över att det var ovanligt lugnt på jobbet under den första tiden efter semestern och att jag därför fick en två veckor lång mjukstart på jobbet innan de politiska uppdragen drog igång. Men nu, när det första mötet hållits och kalendern ligger full igen så känns det otroligt roligt och stimulerande. 

Södra sjukvårdsstyrelsens första möte hölls i onsdags och som vanligt var det många intressanta ämnen på dagordningen vid sidan av beslutsärendena.

Annika Hahlin informerade om Strama Stockholms arbete för en minskad antibiotikaanvändning och mot antibiotikaresistens inom Stockholms läns landsting (stramastockholm.se). Att minska den onödiga förskrivningen av antibiotika och en utbredd resistens är nödvändigt eftersom vi annars riskerar att åter hamna i en situation där vi saknar effektiva läkemedel vid bakteriella infektioner vilket skulle föra oss tillbaka till ett läge där vanliga infektioner medför en allvarlig risk och där många av de behandlingsmetoder som vi idag ser som självklara, såsom cancerbehandlingar, höftledsoperationer och vård av för tidigt födda barn, kraftigt försvåras eller omöjliggörs.  

Inte helt smickrande leder Stockholm Sverigeligan vad gäller förskrivning av antibiotikarecept; helt ofattbara 412 recept per 1000 invånare skrivs ut i länet. Skillnaderna mellan länsdelarna är stora och fullständig oförståeliga, t.ex. skrivs det ut 35 procent fler recept i Upplands Väsby än i Nykvarn. Förskrivningen är generellt högre i de norra delarna av länet men även Nynäshamn utmärker sig.

Målsättningen om att vara nere vid 250 recept per 1000 invånare och år känns rätt långt borta även om det inte borde vara någon omöjlighet utifrån de faktiska behoven. Frågan är vad det som får kompetenta läkare att skriva ut recept i onödan? Är det svårigheter att säga nej till bestämda patienter och i så fall, hur stöttar vi dem så att de blir bättre på att förklara varför antibiotika inte behövs och att säga nej när medicinering är uppenbart obehövligt?  

Vi fick också en sammanställning över de faktiska vårdkostnaderna per kommun i förhållande till de förväntade kostnaderna sett till behovsindex (där bl.a. befolkningens ålderssammansättning och socioekonomiska skillnader vägts in) presenterades också. Bland söderkommunerna utmärkte sig Huddinge med en högre faktisk kostnad än beräknat sett till alla vårdområden.  När siffrorna däremot bröts ner en smula framkom det att det framförallt var kostnaderna för somatisk specialistvård och också geriatrisk vård var högre än förväntat. Kostnaderna för psykiatrisk vård, primärvård och förskrivna läkemedel hamnade istället långt under de förväntade kostnaderna. Jag vill gärna att ämnet tas upp igen och då med en analys kring orsaken till avvikelserna. Vissa områden är sannolikt inte helt svårförklarliga; att Karolinska Huddinge ger tillgång till närhet till somatisk specialistvård avspeglar sig sannolikt i statistiken (inte minst utifrån att samma förhållande gäller Solna) och det skulle kanske inte heller vara helt otippat att de lägre kostnaderna för primärvård har något samband med detta eller? Att tillgången till psykiatrisk vård är något mindre god än vad den skulle kunna vara förefaller också vara en vettig förklaring men att kostnaderna för läkemedel ligger långt under de förväntade värdena i Huddinge, Botkyrka och Södertälje kan jag inte ens spekulera kring vad det skulle kunna bero på. Kan du?   

Vi fattade också beslut om ett förtida upphörande av avtal för en barnavårdscentral i Södertälje under mötet. Bakgrunden till beslutet var att man inte lyckats fylla de krav som ställs upp enligt regelboken när det gäller antalet inskrivna barn. Det kanske låter som en petitess men syftet med kriteriet är att så långt som möjligt säkerställa att alla barn får en så trygg och god vård som möjligt och för få barn medför en risk för utarmad kompetens. Det är självklart ledsamt när en verksamhet inte fungerar som tänkt men samtidigt är jag glad över att kvalitetsaspekter och säkerhet värderas så pass högt att de mottagningar som inte lyckas leva upp till de krav som ställs riskerar sina avtal istället för sina patienters hälsa.  

Kunden i fokus vid val av operatör oavsett slag

Jag tror att jag är en tämligen kinkig kund utifrån mer än ett perspektiv; jag har en ganska klar uppfattning om vilken produkt jag vill ha (ibland utan att kunna tillräckligt för att veta vilken produkt som bäst stämmer överens med mina behov), jag har höga förväntningar på personalens kompetens och pedagogiska förmåga om det handlar om produkter där jag behöver hjälp för att fatta ett beslut och jag räknar kallt med att åtminstone bli bemött på ett trevligt sätt - annars tar jag med mig min plånbok med mig och går vidare till nästa butik.

Fram till nu har jag protesterat mot beskrivningen av patienter inom vården som kunder men dagens shoppingrunda i Skärholmen gjorde att jag började fundera över parallellerna. Dagens målsättning var klar; när jag åker hem ska jag ha med mig en Samsung Galaxy som kan ersätta min gamla trotjänare vars funktioner lägger ner en efter en.

Eftersom jag hade en klar bild av vad jag var ute efter trodde jag självklart att det skulle bli plättlätt att få hjälp att sålla ut det bästa alternativet av de fyra företag jag besökte. Icke! I tre av butikerna kände jag mig mest besvärlig utifrån att jag ställde frågor kring produkt och abonnemangen (en känsla som någon gång emellanåt sköljt över mig i kontakten med vårdgivare). Jag upplevde inte att personalen visste vad de pratade om när jag frågade varför jag skulle välja dem. Visserligen fick jag svar på frågan i alla butiker men flertalet var av typen: "vi har många butiker" och det är inte ett säljargument för mig om inte personalen utstrålar välkomnande och kompetens. 

3butiken utmärkte sig på alla sätt; all personal - inte bara Sebastian som hjälpte mig - ställde upp och svarade på alla frågor jag kunde komma på. Jag fick intrycket av att alla visste vad de pratade om och blev behandlad på ett trevligt och minst sagt tålmodigt sätt trots att en del av de frågor jag ställde vid upprepade tillfällen låg på en synnerligen basal nivå. Sånt får mig att uppskatta bemötandet!  Jag fick också alternativa förslag till lösningar och förslag som var anpassade utifrån mina behov som kund och det gillar jag också.

Bara ett litet minus; telefonen fanns inte i lager så jag kommer att få vänta i en hel vecka innan jag får leka loss med min nya leksak men eftersom min känsla när jag gick ut ur butiken för tredje gången var odelat positiv så känns den detaljen som en parantes.

För att nu till slut komma till poängen. När det gäller valet av vårdgivare agerar jag som kund i samma utsträckning som när jag väljer mobiloperatör. Med det menar jag att totalupplevelsen av läkarbesöket i hög grad kommer att påverka min upplevelse av vårdaktören och dess trovärdighet. Det kommer att påverka i vilken grad jag tar till mig informationen och den/det behandlingsalternativ som är aktuellt och också min inställning till min egen situation.

Sedan finns det självklart också skillnader - inte minst utifrån att jag inte befinner mig i samma mentala underläge i relationen till en försäljare som i förhållandet till min läkare. Och visst, det känns lättare att byta operatör än läkare (även om det sällan är lättare i praktiken) men klart värt det eftersom det i vårdsituationen är ännu viktigare att jag känner förtroende för min läkares kompetens och känner mig bemött på ett bra sätt. Detta inte minst utifrån att de besked som läkaren har att leverera kommer att påverka min situation i så enormt mycket högre grad än vad valet av telefon och operatör kommer att göra. Självklart ska jag som patient ha rätt till samma mottagande när jag träffar min vårdgivare som jag upplevde när jag kom till trebutiken och det också när utfallet av besöket inte blir exakt vad jag hoppats på! 

Vårdval och den möjlighet som vi nu har att byta bort en läkare som vi av någon anledning inte har förtroende för är för mig en av de viktigaste förändringar som genomförts när det gäller att uppvärdera kunden/patientens status och hans/hennes förutsättningar att ta en aktiv del i behandlingen av den egna hälsan. Ibland sägs det att man måste vara frisk för att orka vara sjuk och att vårdval bara gynnar de grupper som har möjlighet att driva sin egen sak och talan på ett aktivt sätt. Jag säger inte att det är plättlätt men det kanske inte behöver vara så svårt heller? Glädjande nog är det de äldre (som traditionellt betraktas som en grupp med svårigheter att föra sin egen talan i förhållande till vårdgivaren) som är mest positiva till vårdval;  86 procent av de över 65 år ställer sig positiva och nöjdheten ökar i alla grupper.

Det är klart, det finns fortfarande korrigeringar som behöver göras - inte minst behöver det bli lättare att jämföra vårdgivare än vad det är i dag för även om det redan finns vissa möjligheter att jämföra mottagningar bland annat på vårdguiden.se och 1177.se så är det fortfarande rätt bökigt att sålla ut vilken vårdgivare som motsvarar just mina behov och önskemål. Min förhoppning är att vi snart är framme vid det läge där det blir lika lätt att jämföra vårdgivare som teleoperatörer och att på ett enkelt sätt ta sin pengapåse och gå vidare till nästa alternativ om jag inte är nöjd med den service och bemötande jag får hos den aktör där jag är skriven. 

Äldrefrågor i fokus

Jag har sett fram emot idag i flera veckor. Anledningen: idag anordnades Äldreforskningens dag med ett stort antal intressanta föreläsningar. Med siktet inställt på att insupa mängder av kunskap kring vilken nytta vård och omsorg har av forskningen, vård och omsorg om de äldre med störst och flest behov, SNAC-K; en studie om åldrande och behov av omsorg, hälsotrender samt vilken äldreomsorg vi vill ha och vad vi få,r så var det självklart att jag med glatt humör begav mig mot Äldreforskningens hus tidigt i morse. Trist nog var det massor av andra som hade precis samma intention att få lära sig massor under dagen vilket gjorde att jag aldrig kom in utan istället fick vända efter vad som kändes som en halv evighet i kön. Surt!

Samtidigt gläder det mig att vi är så många som är intresserade av frågor kring åldrande även om det i sig kanske inte är så märkligt. Vi har alla en mäktig utmaning framför oss här. Stockholms län beräknas växa med flera hundra tusen invånare de närmaste tjugo åren och en stor andel av dessa är äldre med behov av stöd i vardagen och bara i Huddinge bedöms antalet över 80 år växa med 29 procent fram till 2019. Detta samtidigt som våra förväntningar på vad vi har rätt till ökar successivt i alla åldersgrupper.

Det är därför en nödvändig och prekär uppgift att knäcka nöten kring hur vi ska bära oss åt för att alla som fyllt nu-klarar-jag-mig-inte-på-helt-egen-hand-längre inte bara ska få sina behov tillgodosedda utan också ges möjlighet att fortsätta vara den unika individ som hon eller han alltid varit också på äldre dagar med allt vad det innebär av önskemål, drömmar, resurser och egenheter. 

Jag hade verkligen hoppats på att dagen hade kunnat ge mig ökade insikter och idéer kring förbättringar som kan göras både inom landstingets verksamhet och i kommunen men i avvaktan på att en ny föreläsningsdag anordnas så får jag väl precis som ni andra hålla till godo med den information som finns på Äldrecentrums hemsida och där finns det tveklöst en hel del intressant information. 

Självklart skulle jag också vara tacksam över dina tankar och förslag kring vad som behöver göras. 

Vem ska äga sjukförsäkringen?

Jag har idag blivit inbjuden till ett facebook-evenemang till stöd för att "Sveriges läkare och tillika läkarkår ska äga sjukförsäkringen."  Den som startat gruppen skriver att ingen regering kan sätta tid på när eller om, men läkare har i allra HÖGSTA ...grad både kunskap och kompetens att avgöra när det är möjligt. Av den anledningen vill jag att Sveriges läkarkår gemensamt ska äga, och upprätta linjer och villkor för vår gemensamma sjukförsäkring.

Jo, det låter ju bra eller hur? Lite trött blir jag efter att ha tillbringat de senaste dagarna med att just ta ställning till rätten till sjukpenning utifrån medicinska underlag och efter att ha skickat flera önskemål om komplettering till olika läkare däribland några av de 108 läkarna från förra veckans debattartikel i SvD.

Jag ska ge några exempel på vad det är för uppgifter jag begärt komplettering av och exempel på några av de underlag som jag ifrågasätter för att ge en lite annan bild av verkligheten. Jag vill då samtidigt passa på att påpeka att de flesta läkare - även de som skrivit de skruttunderlag jag morrar över- mig veterligen är kompetenta läkare och tveklöst vill sina patienter väl. Men detta innebär inte alltid att läkarens bedömning om rätt till ersättning blir vare sig rätt eller lätt att bedöma.

Ett underlag där jag tidigare skickat en begäran om komplettering inkommer i retur. Komplettering saknas och läkaren har istället skrivit dit: se underlag skrivet i oktober. Ur underlaget i oktober liksom av det senaste som gäller från nu och några månader framåt framkommer diagnos och läkemedelsnamn. 

Det jag begärt en komplettering av var uppgifter om på vilket sätt personens sjukdom begränsar hennes förmåga att klara olika saker då den enda uppgift som framkommit ur tidigare underlag är "behöver vila ibland vissa dagar, har ibland diarré". 

Vad tror ni? Kan en person som vissa dagar behöver vila en stund och vissa dagar har behov av tillgång till toalett en total avsaknad av arbetsförmåga varje dag? Personligen är jag helt övertygad om att just den här kvinnan har rätt till sjukpenning men jag har absolut inget att gå på. 

I ett annat underlag sjukskrivs en man retroaktivt flera månader trots att läkaren inte träffat patienten under perioden och tidigare sjukskrivit i annan omfattning. Patienten har arbetat och haft annat för sig under tiden. Utifrån resonemanget om att läkaren borde äga sjukförsäkringen så borde patienten alltså få hel sjukpenning utöver de andra inkomster som han haft under perioden, eller?

I ett par andra underlag sjukskrivs patienter på heltid samtidigt som läkarna uttryckligen skriver att patienterna kan arbeta i olika omfattning. Ska de ändå få hel sjukpenning eftersom läkaren sjukskriver dem på heltid?

I andra fall har några patienter gått till läkare som inte längre vill sjukskriva dem valt att gå till andra läkare som väljer att sjukskriva utifrån samma begräsningar som de första läkarna ansett att de inte ska vara sjukskrivna för. Vem har rätt? Är det den läkare som gjort bedömningen att personen kan arbeta eller är det den läkare som följt patientens eget önskemål? I så fall, är det verkligen läkaren som skulle äga försäkringen och inte snarare den patient som låter mest och som bäst hävdar sin "rätt".

Läkarens roll är enormt komplex och jag är fylld av respekt för det oerhört svåra uppdrag som de har. Jag är också väldigt väl medveten om att de - precis som handläggarna på Försäkringskassan - gör sitt absolut bästa för att patienterna ska få rätt stöd och att det bland dem (precis som bland handläggarna på Försäkringskassan) finns de som inte har bra dagar varje dag.

Jag är däremot inte övertygad om att lösningen på den problematik som finns när det gäller socialförsäkringen ligger i att låta läkarna ta hand om hela sjukförsäkringen. Detta utifrån att jag tror att det skulle skapa problem för många av läkarna själva, för vårt gemensamma socialförsäkringssystem och för de enskilda patienterna som får eller inte får ersättning.

Blandad kompott från landstingsfullmäktige

Igår var det ett nytt landstingsfullmäktigesammanträde och som vanligt var det ett flertal intressanta ärenden på dagordningen. Inte mindre än tre av dagens ärenden behandlade den mat som serveras på våra sjukhus och vikten av helhetsupplevelsen som måltiden kan och bör ge. Inte helt förvånande har vi alla samma syn på matens betydelse; våra måltider måste tillföra så mycket mer än bara näring och detta beskrev Anna Starbrink väl i några av dagens inlägg. Skillnaden föreföll snarast ligga i det syfte som utredningen ska ha. Oppositionen med MP som främsta företrädare var mycket tydliga med att valmöjligheter är bra så länge man väljer deras alternativ. Möjligen kan jag tycka att syftet med att tillsätta en utredning faller om man redan på förhand bestämt vad den ska mynna ut i.  Detta till trots fattades beslut om att tillsätta en måltidsutredning. Lika glädjande var beslutet om att ge SLSO och SöS möjlighet att själva på lokal nivå avgöra vilken mat de ska servera sina patienter och hur de kan se till att deras patienter får en så gemytlig matupplevelse som möjligt.

Något frustrerad blev jag när diskussionen om Karolinska Huddinges framtida roll dök upp ännu en gång. Det som tröttar mig är att man framställer att den fantastiska verksamhet som bedrivs på den södra delen av vårt universitetssjukhus skulle vara hotad trots att majoriteten gång på gång - och så även igår - bedyrat att Huddingedelen av Karolinska Universitetssjukhuset fyller en viktig funktion och så kommer att göra också sedan nya Karolinska i Solna är invigt. Mycket av det arbete som bedrivs i Huddinge är ovärderligt och det borde väl stå självklart för alla att också södra Stockholm behöver sitt universitetssjukhus.   

En annan intressant fråga som lyftes via en interpellation från Birgitta Sevefjord (V) handlade om missbruket av värktabletter. Diskussionen tog sitt avstamp i de larmrapporter som presenterades i januari angående unga kvinnors ökade riskbruk av paracetamol och också det ökande antal suicidförsök bland unga kvinnor med hjälp av receptfria värktabletter. Birgitta Rydberg, som besvarade interpellationen, presenterade Läkemedelsverkets statistik där det framkom att varken försäljningen av läkemedel innehållandes paracetamol eller antalet suicidförsök ökat efter avregleringen. Klokt nog påtalade hon också att statistik inte visar på hela sanningen och att det kan vara så att unga kvinnor äter fler tabletter med paracetamol samtidigt som någon/några andra grupper minskat sitt intag. Det är omöjligt att veta utifrån den statistik som finns tillgänglig.

Oavsett vilket förbrukningmönster som är det objektivt korrekta så går det inte komma ifrån; allt för många människor - yngre som äldre - tar en tablett för att bota problem som ett piller möjligen på kort sikt kan lösa. Trist nog behövs ofta mer långsiktiga lösningar och krävande lösningar när det gäller besvär som orsakats av vår livsstil oavsett om det handlar om huvudvärk som beror på stress i vardagen, övervikt eller sömnproblem. Frågan måste därför bli; vad kan vi göra för att hitta metoder för att hjälpa människor med att bättre hantera vardagen? Skolhälsovården är naturligvis jätteviktig, liksom de hälsofrämjande insatser som vårdcentralerna kan hjälpa till med.

En annan interpellation som dök upp handlade om expressbussar i avvaktan på Spårväg Syd. Det tänker jag inte protestera en sekund mot. Mer intressant är att vi igår fick lära oss av miljöpartiets företrädare i landstinget att det inte fanns några hinder mot att införa bussfiler på Glömstaleden. Det är inte riktigt det intrycket jag fått efter att ha lyssnat på MPs lokala företrädare under kommunfullmäktige i Huddinge. Jag skulle oerhört gärna se att partiets företrädare enas i frågan så att vi kommer vidare och äntligen får den Södertörnsled vi så väl behöver för att också kollektivtrafiken ska kunna fungera bättre.