Gå, se, njut (och omvärdera inställningen till mat för en stund)

En gäng gapskratt, mängder av fniss och ett och en och annan igenkännande harkling bjöd Cecilia von Strokirch på under sina bekännelser som jojobantare. Samtidigt var det både ett och annat skratt som fastnade i halsen såsom när hon på ett träffsäkert sätt beskrev omgivningens relation till hennes vikt. För mig blev det därför en smula märkigt att flera av kvinnorna i publiken efteråt visade ett sådant intresse vilken gå ner i viktmetod som till slut fungerat för Cecilia. Möjligen var de snabbare än mig i huvudet för själv var jag mest upptagen med att njuta av trevligt sällskap och processa mitt eget förhållande till mat och vikt. Hmmm. Svaret på frågan är naturligtvis givet; ändrade matvanor och motion - vad annars?! 

Nu när svaret är avslöjat vill jag passa på att rekommendera alla att gå och se föreställningen, att njuta av en mängd goda skratt och möjligen också reflektera kring vikt- och utseendefixering.  

Så nära och ändå så långt bort

Den 12 september var det 90 år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige efter många års intensivt arbete av en mängd fantastiska kvinnor som knappast ens berörs i dagens läroböcker. För att fira in dagen anordnade Liberala Kvinnor en helt fantastisk seminariedag som följdes av en trevlig kväll som bjöd på både 100 år av kvinnomode och utdelning av Kerstin Hesselgren- medaljen, som gick till de oerhört inspirerande hjältinnorna Dr Hoda Badran från Egypten och Nurgul Asylbekova från Kyrgyzstan och till Bengt Westerberg som bland annat genom att driva igenom pappamånaden bidragit till ett mer jämställt Sverige.

Införandet av kvinnlig rösträtt liksom så många andra reformer vi idag tar för givna ligger obegripligt nära i tid. Farmor liksom så många andras farmödrar och mormödrar, föddes till en värld där de på många väsentliga sätt var underlägsna männen, en fullständigt galen tanke idag. Det är svårt att idag försöka sätta sig in i den kamp som kvinnor som Kerstin Hesselgren, Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ann-Margret Holmgren, Ada Nilsson, Signe Bergman, med flera bedrev och också de svårigheter de måste ha upplevt. Barbro Hedman, som nyligen släppt boken: Vår rättmätiga plats, berättade att den största organisationen för kvinnlig rösträtt, LKPR, lyckades samla in mer än 350 000 namnunderskrifter sedan förstakammaren röstat ner förslaget om att ge kvinnor rösträtt. Siffran skulle ha varit imponerande även med tillgång till dagens tekniska hjälpmedel och snudd på ogreppbar utifrån de medel man hade till hands 1913. 

Lika ogreppbart är det att samma kamp för att uppnå ett fullvärdigt och likvärdigt medborgarskap med männen fortfarande pågår i så många länder runt omkring oss. De beskrivningar som Hoda Badran och Nurgul Asylbekova delgav oss under dagen fick mina ögon att tåras vid mer än ett tillfälle och samtidigt, de väckte båda synnerligen varm känsla och ödmjukhet inför det mod som de och så många andra kvinnor uppvisar varje dag.

Vid en jämförelse i tid och rum har vi kommit långt på vägen mot jämställdhet men stora frågor, såsom hur vi uppnår lika lön för lika arbete, hur vi minskar förekomsten av våld mot kvinnor i hemmen och våld mot pojkar/män ute på gatorna, är kvarvarande nötter att knäcka liksom de olika förväntningar vi utan att reflektera över det ställer upp på flickor/kvinnor och pojkar/män. Förhoppningsvis har vi kommit en lång väg ytterligare när det är dags för 100-årsjubileet.

 

Vill man vara fin...

DN skriver idag om att Socialstyrelsen anser att det kan behövas en speciallagstiftning med skärpta regler kring skönhetsingrepp och att det behöver klarläggas vilka som ska få utreda ingrepp såsom implantat och förändringar av kroppsdelars storlek, botoxinjektioner och laserbehandlingar, etc. Jo, det kan man väl tycka. Om någon ska in ska in och skära i min kropp oavsett anledning så förefaller det vara ett minst sagt rimligt krav att de har en lämplig utbildning som gör att de inte bara är kvalificerade att utföra ingreppet utan också kan hantera de komplikationer som alla former av ingrepp kan medföra om oturen är framme.

Enligt en artikel i Svenska Dagbladet tidigare i år uppskattar man att det görs ungefär 25000 plastikkirurgiska operationer per år men det framkommer också att uppskattningen är mycket vag och att det enda som förefaller säkert är att det blir vanligare och vanligare att man (eller framförallt kvinnor) gör en korrigering av sitt utseende. Hur många mindre omfattande estetiska korrigeringar som görs förefaller inte ens vara uppskattningsbart.

För mig är det helt barockt att denna branch som i hög grad lever på människors osäkerhet och bristande självförtroende inte är mer reglerad. Ett minimikrav borde väl ändå vara att den som utför ingreppet har en relevant utbildning så att han eller hon som siktade på att bli fin inte löper en onödigt hög risk att få lida pin under längre tid än vad som kan ses som normal konvalescenstid för det aktuella ingreppet, eller hur?

För egen del skulle jag också gärna se ett register med öppna jämförelser mellan olika kliniker. Detta för att på ett överskådligt sätt få en bild av vilken utförare som håller högst kvalitet i fråga om den typ av ingrepp som just jag är intresserad av när det någon dag blir dags.

Läs mer på DN och i Sydsvenskan. 

Rätt kan vara lätt(tillgängligt)

Ibland, såsom idag, känner jag mig enormt lyckligt lottad som har möjlighet att komma ut till olika verksamheter och få veta mer om hur vården fungerar när den fungerar som den ska. Både presentationen av verksamheten på den geriatriska kliniken och därefter Internetpsykiatrikliniken på Huddingedelen av Karolinska sjukhuset, lämnade en varm känsla efter sig och jag är mäkta imponerad över hur personalen på båda klinikerna lyckades svara på alla våra frågor gällande stort och smått. 

Eftersom jag genom arbetet kommer i kontakt med många människor som mår psykiskt dåligt så fascinerades jag självklart av arbetet med internetpsykiatrin. En stor andel av de jag kommer i kontakt med lider av just de sjukdomstillstånd som verksamheten är inriktad mot (ångest, social fobi och lätt till måttlig depression) och de beskriver inte sällan stora svårigheter att komma till en behandlare som kan erbjuda kognitiv beteendeterapi (KBT). Många väntar långa perioder på att få träffa ett lämpligt samtalsstöd och försämras snarare än förbättras i avvaktan på hjälp. 

Jag misstänker att det stora flertalet av dessa - precis som jag var i morse - är fullständigt omedvetna om att de själva, efter att ha registrerat sig för en säker inloggning hos Mina vårdkontakter, kan gå in på Internetspsykiatri.se och anmäla sig till det 12 veckors program med KBT som erbjuds via Internetpsykiatrikliniken. Vi fick veta att det därefter i snitt tar åtta dagar innan personen kallas till ett besök hos psykiatriker för att gå igenom de tester som görs i samband med anmälan och för att diskutera om programmet är lämpligt för just henne eller honom.  

Det låter smidigt, eller hur? Att 94 procent av deltagarna i programmet vid utskrivningssamtalet inte längre uppfyllde diagnoskriterierna för inskrivningsdiagnosen (82 procent sex månader efter avslutat program) gör knappast någonting sämre. I mina ögon är det här helt häpnadsväckande positiva resultat.

Många av de personer jag pratar med i jobbet har till följd av sina sjukdomar isolerat sig själva till den grad att det är svårt för dem att ens ta sig iväg till en läkare. Jag är övertygad om att det för många av dessa skulle vara klart lättare att ta det första steget mot tillfrisknande genom att anmäla sig till ett internetbaserat behandlingsprogram istället för att uppsöka vården i egen person och där träffa först läkare och sedan komma vidare till en ny person att öppna sig för. Möjlighet till ett välfungerande stöd som snabbt kan inledas också för dessa individer är något jag många gånger drömt om i kontakten med olika försäkrade och det gör mig så oerhört glad att det nu finns på plats.
 

Ett litet glädjeskutt

gjorde jag i samband med att vi i Södra sjukvårdsstyrelsen i går träffade Huddinge kommun för samverkansmöte. Äldreteamets verksamhet här i Huddinge har tidigare varit uppe för diskussion och det har funnits stora frågetecken kring huruvida projekttiden ska förlängas eller inte samt om projektet ska permanentas eller inte. I går fick jag veta att medel inte bara finns avsatta för 2011 utan också för 2012.

För mig är detta oerhört glädjande eftersom det idag inte finns något solklart alternativ som kan medföra att målgruppen får det stöd, den omsorg och den trygghet som Äldreteamet kunnat bidra med. Jag är helt övertygad om att en del ur målgruppen kan få lika bra eller bättre stöd genom andra insatser på sikt men i avvaktan på att dessa insatser kan erbjudas inte bara i teorin utan också i praktiken så behöver teamet finnas kvar för att minska risken för att någon ska bli utan det stöd hon eller han behöver. 

Nu klarar jag mig själv!

Jag är ruskigt stolt över mig själv just nu (trots att jag vet att det inte bara handlat om eget arbete utan en himla stor skopa tur med). Efter närmare ett år med galen ledvärk och en gångstil som fått ankor att framstå som graciösa har jag äntligen uppnått det mål jag satte upp när jag i maj beviljades färdtjänst - att klara förflytta mig själv med hjälp av de transportmedel som ingår i SLs ordinarie utbud. Igår var så den sista dagen jag var beviljad färdtjänst så idag firar jag av ett av mina delmål på vägen tillbaka och tänker försynt för mig själv att alla erfarenheter - även de oönskade - trots allt är lärorika och nyttiga.

Att acceptera att kroppen inte lyder ens med övertalning och hot är knappast något som någon önskar sig och det leder ovillkorligen till att man måste prioritera bort massor av saker som  känns givande. För min del är bloggen en av de saker som fått stryka på foten tillsammans med shopping (som i min värld är att jämställa med själavård under rörelse) samt sociala aktiviteter och träning, vilket är mina främsta källor till energipåfyllnad.  

Tack och lov har jag ändå haft turen att ha ett arbete som fungerat trots omfattande begränsningar och också haft möjlighet att följa med i de politiska uppdrag jag har och under de senaste månaderna färdtjänst vilket gjort att jag ändå kunnat hänga med i rätt så hög utsträckning. Sammantaget är det dessa delar  och hoppet om att bli bättre som gjort att jag inte bara tycker att perioden varit uthärdlig utan också givande. 

Även om jag önskar att kroppen hängt med i svängarna under den otroligt lärorika och spännande period som varit efter valet så har situationen som varit ändå varit intressant på många sätt. Att hitta en läkare som känns bra, att hitta rätt bland olika hjälpmedel och inte minst att få möjlighet att pröva på hur det är att använda färdtjänst har varit både utmanande och otroligt intressant.

För mig som är van att utreda andra människors situation var det en oerhört märklig känsla att själv få sin situation utredd. Detta trots att den färdtjänsthandläggare jag träffade här i Huddinge både var trevlig och kändes kompetent. Det var också en nyttig lärdom att själv få uppleva hur lång väntan på beslut känns när man behöver en insats  och jag hoppas att upplevelsen håller sig fräsch i minnet under lång tid.

Att själv kunna ta mig i väg för att handla, delta i några aktiviteter, kunna arbeta, ta mig till sjukgymnastik, etc. var innan beviljandet projekt som antingen krävde tur i form av tillgängliga vänner, en massa planering eller skapade ännu en grop i plånboken. För mig är därför färdtjänsten lite av skilllnaden mellan att ha ett liv trots begränsningar istället för att bara vara vid liv. Trots allt fungerar det inte för någon att i längden att snylta på vänner med bil eller själv betala taxiresor.  

På det stora hela har det fungerat bra med färdtjänst. Förutom att den tagit mig från punkt A till B s har jag också haft massor av intressanta samtal med medresenärer och taxichaufförer. De utökningar av resetilldelningen införts av Alliansen har också medfört att resorna varit tillräckligt många för att täcka mina behov. Samtidigt skulle jag självklart önska att resetilldelningen skulle vara fri så att alla med behov av färdtjänst fritt kunde planera sitt resande utifrån egna behov och önskemål - precis som alla andra.  

På slutet då jag börjat kunna träna på att gå kortare sträckor har jag också varit kanonglad över att färdtjänstkortet fungerat också inom kollektivtrafiken eftersom det gör det möjligt att välja resesätt efter aktuellt tillstånd utan att behöva fundera över kostnaden för endera variant.

Nyttjandet av färdtjänst kräver tveklöst en helt annan planering än resor med allmänna kommunikationer. Förutom att beställningen behöver göras en stund i förväg så orsakar trafikstockningar, samkörningar (där avstånd eller förseningar hos endera resenär skapar fördröjningar), märkliga gps-system hos chauffören och/eller valet av kortaste istället för snabbaste väg en hel del sura muttranden hos en tidsfascist som mig.  Jag har också svurit eder vid de  tillfällen då bilen aldrig dykt upp av oklar anledning och det sedan, efter 20 minuter och kontakt med resegarantikansliet, dröjt ytterligare en stund innan någon ny bil kunnat beställas fram - trots att flera lediga taxibilar stått rakt framför näsan på mig. Att bilen uteblivit har visserligen bara hänt ett fåtal gånger men det har ändå medfört att jag redan vid någon minuts försening börjat fundera över om någon bil kommer att komma. Ett sms till resenären sedan beställningen gått ut - eller att taxichauffören (som några av dem faktiskt gör) ringer för att berätta att han är på väg - skulle sannolikt kunna öka både förutsägbarheten, tryggheten och kundnöjdheten.     

Det är klart, allt kan förbättras och så också färdtjänsten, men på det stora hela är jag oerhört tacksam över de möjligheter som min period med färdtjänst gett i form av frihet och möjligheter att välja mitt liv. Färdtjänsten är helt klart en fantastisk möjlighet och förmån som vi måste värna och utveckla ytterligare.

Läs gärna en också en mindre personlig skrivelse med tankar kring färdtjänsten från Folkpartiet.    

 

Veckans ros går till husläkarmottagningarna!

I tordsdags veckan var det höstpremiär för programberedningen med så nu har det mesta kommit igång igen på riktigt. Superkul! Även där presenterades (så klart) en massa spännande information som jag inte vill hålla inne med och eftersom jag har ambitionen att skriva lite kortare inlägg istället för långa romaner så tänker jag i de goda föresatsernas spår dela upp inlägget på några dagar och blanda upp de olika inläggen med lite annan information med.

Jag vet att det inte riktigt är möjligt att jämföra orter, speciellt inte om man också lägger till en tidsaspekt, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras och glädjas över de valmöjligheter som finns när det gäller vårdgivare i Stockholm om man jämför med lilla Östersund som jag kommer ifrån. Vid årsskiftet 2010/2011 fanns det 196 husläkarmottagningar i länet varav 122 privata. Visst folkmängden skiljer sig också åt men kanske inte i så hög utsträckning att det motiverar skillnaden om fem i förhållande till 196, eller? Det är klart, är man väldigt nöjd med den vårdgivare som man har så kanske det inte spelar så stor roll men möjligheten att välja både utifrån bästa läge just för mig och vårdgivarens  kompetensprofil är i annat fall verkligen guld värd vilket också patientenkäten för husläkarmottagningarna där 90% ansåg sig nöjda med vården som helhet.

Jag hade nog inte förväntat mig en så hög siffra med nöjda besökare utifrån att jag i jobbet inte bara pratar med personer som är nöjda med vården och inte helt sällan pratar med läkare som beskriver en tämligen tuff arbetssituation. Uppenbarligen så gör de flesta av dem ett alldeles fantastiskt jobb i alla fall och jag hoppas att de alla åtminstone emellanåt får känna av den uppskattning de så väl förtjänar för sitt arbete!  

Nu kör vi!

Jag var rätt tacksam över att det var ovanligt lugnt på jobbet under den första tiden efter semestern och att jag därför fick en två veckor lång mjukstart på jobbet innan de politiska uppdragen drog igång. Men nu, när det första mötet hållits och kalendern ligger full igen så känns det otroligt roligt och stimulerande. 

Södra sjukvårdsstyrelsens första möte hölls i onsdags och som vanligt var det många intressanta ämnen på dagordningen vid sidan av beslutsärendena.

Annika Hahlin informerade om Strama Stockholms arbete för en minskad antibiotikaanvändning och mot antibiotikaresistens inom Stockholms läns landsting (stramastockholm.se). Att minska den onödiga förskrivningen av antibiotika och en utbredd resistens är nödvändigt eftersom vi annars riskerar att åter hamna i en situation där vi saknar effektiva läkemedel vid bakteriella infektioner vilket skulle föra oss tillbaka till ett läge där vanliga infektioner medför en allvarlig risk och där många av de behandlingsmetoder som vi idag ser som självklara, såsom cancerbehandlingar, höftledsoperationer och vård av för tidigt födda barn, kraftigt försvåras eller omöjliggörs.  

Inte helt smickrande leder Stockholm Sverigeligan vad gäller förskrivning av antibiotikarecept; helt ofattbara 412 recept per 1000 invånare skrivs ut i länet. Skillnaderna mellan länsdelarna är stora och fullständig oförståeliga, t.ex. skrivs det ut 35 procent fler recept i Upplands Väsby än i Nykvarn. Förskrivningen är generellt högre i de norra delarna av länet men även Nynäshamn utmärker sig.

Målsättningen om att vara nere vid 250 recept per 1000 invånare och år känns rätt långt borta även om det inte borde vara någon omöjlighet utifrån de faktiska behoven. Frågan är vad det som får kompetenta läkare att skriva ut recept i onödan? Är det svårigheter att säga nej till bestämda patienter och i så fall, hur stöttar vi dem så att de blir bättre på att förklara varför antibiotika inte behövs och att säga nej när medicinering är uppenbart obehövligt?  

Vi fick också en sammanställning över de faktiska vårdkostnaderna per kommun i förhållande till de förväntade kostnaderna sett till behovsindex (där bl.a. befolkningens ålderssammansättning och socioekonomiska skillnader vägts in) presenterades också. Bland söderkommunerna utmärkte sig Huddinge med en högre faktisk kostnad än beräknat sett till alla vårdområden.  När siffrorna däremot bröts ner en smula framkom det att det framförallt var kostnaderna för somatisk specialistvård och också geriatrisk vård var högre än förväntat. Kostnaderna för psykiatrisk vård, primärvård och förskrivna läkemedel hamnade istället långt under de förväntade kostnaderna. Jag vill gärna att ämnet tas upp igen och då med en analys kring orsaken till avvikelserna. Vissa områden är sannolikt inte helt svårförklarliga; att Karolinska Huddinge ger tillgång till närhet till somatisk specialistvård avspeglar sig sannolikt i statistiken (inte minst utifrån att samma förhållande gäller Solna) och det skulle kanske inte heller vara helt otippat att de lägre kostnaderna för primärvård har något samband med detta eller? Att tillgången till psykiatrisk vård är något mindre god än vad den skulle kunna vara förefaller också vara en vettig förklaring men att kostnaderna för läkemedel ligger långt under de förväntade värdena i Huddinge, Botkyrka och Södertälje kan jag inte ens spekulera kring vad det skulle kunna bero på. Kan du?   

Vi fattade också beslut om ett förtida upphörande av avtal för en barnavårdscentral i Södertälje under mötet. Bakgrunden till beslutet var att man inte lyckats fylla de krav som ställs upp enligt regelboken när det gäller antalet inskrivna barn. Det kanske låter som en petitess men syftet med kriteriet är att så långt som möjligt säkerställa att alla barn får en så trygg och god vård som möjligt och för få barn medför en risk för utarmad kompetens. Det är självklart ledsamt när en verksamhet inte fungerar som tänkt men samtidigt är jag glad över att kvalitetsaspekter och säkerhet värderas så pass högt att de mottagningar som inte lyckas leva upp till de krav som ställs riskerar sina avtal istället för sina patienters hälsa.  

Kunden i fokus vid val av operatör oavsett slag

Jag tror att jag är en tämligen kinkig kund utifrån mer än ett perspektiv; jag har en ganska klar uppfattning om vilken produkt jag vill ha (ibland utan att kunna tillräckligt för att veta vilken produkt som bäst stämmer överens med mina behov), jag har höga förväntningar på personalens kompetens och pedagogiska förmåga om det handlar om produkter där jag behöver hjälp för att fatta ett beslut och jag räknar kallt med att åtminstone bli bemött på ett trevligt sätt - annars tar jag med mig min plånbok med mig och går vidare till nästa butik.

Fram till nu har jag protesterat mot beskrivningen av patienter inom vården som kunder men dagens shoppingrunda i Skärholmen gjorde att jag började fundera över parallellerna. Dagens målsättning var klar; när jag åker hem ska jag ha med mig en Samsung Galaxy som kan ersätta min gamla trotjänare vars funktioner lägger ner en efter en.

Eftersom jag hade en klar bild av vad jag var ute efter trodde jag självklart att det skulle bli plättlätt att få hjälp att sålla ut det bästa alternativet av de fyra företag jag besökte. Icke! I tre av butikerna kände jag mig mest besvärlig utifrån att jag ställde frågor kring produkt och abonnemangen (en känsla som någon gång emellanåt sköljt över mig i kontakten med vårdgivare). Jag upplevde inte att personalen visste vad de pratade om när jag frågade varför jag skulle välja dem. Visserligen fick jag svar på frågan i alla butiker men flertalet var av typen: "vi har många butiker" och det är inte ett säljargument för mig om inte personalen utstrålar välkomnande och kompetens. 

3butiken utmärkte sig på alla sätt; all personal - inte bara Sebastian som hjälpte mig - ställde upp och svarade på alla frågor jag kunde komma på. Jag fick intrycket av att alla visste vad de pratade om och blev behandlad på ett trevligt och minst sagt tålmodigt sätt trots att en del av de frågor jag ställde vid upprepade tillfällen låg på en synnerligen basal nivå. Sånt får mig att uppskatta bemötandet!  Jag fick också alternativa förslag till lösningar och förslag som var anpassade utifrån mina behov som kund och det gillar jag också.

Bara ett litet minus; telefonen fanns inte i lager så jag kommer att få vänta i en hel vecka innan jag får leka loss med min nya leksak men eftersom min känsla när jag gick ut ur butiken för tredje gången var odelat positiv så känns den detaljen som en parantes.

För att nu till slut komma till poängen. När det gäller valet av vårdgivare agerar jag som kund i samma utsträckning som när jag väljer mobiloperatör. Med det menar jag att totalupplevelsen av läkarbesöket i hög grad kommer att påverka min upplevelse av vårdaktören och dess trovärdighet. Det kommer att påverka i vilken grad jag tar till mig informationen och den/det behandlingsalternativ som är aktuellt och också min inställning till min egen situation.

Sedan finns det självklart också skillnader - inte minst utifrån att jag inte befinner mig i samma mentala underläge i relationen till en försäljare som i förhållandet till min läkare. Och visst, det känns lättare att byta operatör än läkare (även om det sällan är lättare i praktiken) men klart värt det eftersom det i vårdsituationen är ännu viktigare att jag känner förtroende för min läkares kompetens och känner mig bemött på ett bra sätt. Detta inte minst utifrån att de besked som läkaren har att leverera kommer att påverka min situation i så enormt mycket högre grad än vad valet av telefon och operatör kommer att göra. Självklart ska jag som patient ha rätt till samma mottagande när jag träffar min vårdgivare som jag upplevde när jag kom till trebutiken och det också när utfallet av besöket inte blir exakt vad jag hoppats på! 

Vårdval och den möjlighet som vi nu har att byta bort en läkare som vi av någon anledning inte har förtroende för är för mig en av de viktigaste förändringar som genomförts när det gäller att uppvärdera kunden/patientens status och hans/hennes förutsättningar att ta en aktiv del i behandlingen av den egna hälsan. Ibland sägs det att man måste vara frisk för att orka vara sjuk och att vårdval bara gynnar de grupper som har möjlighet att driva sin egen sak och talan på ett aktivt sätt. Jag säger inte att det är plättlätt men det kanske inte behöver vara så svårt heller? Glädjande nog är det de äldre (som traditionellt betraktas som en grupp med svårigheter att föra sin egen talan i förhållande till vårdgivaren) som är mest positiva till vårdval;  86 procent av de över 65 år ställer sig positiva och nöjdheten ökar i alla grupper.

Det är klart, det finns fortfarande korrigeringar som behöver göras - inte minst behöver det bli lättare att jämföra vårdgivare än vad det är i dag för även om det redan finns vissa möjligheter att jämföra mottagningar bland annat på vårdguiden.se och 1177.se så är det fortfarande rätt bökigt att sålla ut vilken vårdgivare som motsvarar just mina behov och önskemål. Min förhoppning är att vi snart är framme vid det läge där det blir lika lätt att jämföra vårdgivare som teleoperatörer och att på ett enkelt sätt ta sin pengapåse och gå vidare till nästa alternativ om jag inte är nöjd med den service och bemötande jag får hos den aktör där jag är skriven. 

Äldrefrågor i fokus

Jag har sett fram emot idag i flera veckor. Anledningen: idag anordnades Äldreforskningens dag med ett stort antal intressanta föreläsningar. Med siktet inställt på att insupa mängder av kunskap kring vilken nytta vård och omsorg har av forskningen, vård och omsorg om de äldre med störst och flest behov, SNAC-K; en studie om åldrande och behov av omsorg, hälsotrender samt vilken äldreomsorg vi vill ha och vad vi få,r så var det självklart att jag med glatt humör begav mig mot Äldreforskningens hus tidigt i morse. Trist nog var det massor av andra som hade precis samma intention att få lära sig massor under dagen vilket gjorde att jag aldrig kom in utan istället fick vända efter vad som kändes som en halv evighet i kön. Surt!

Samtidigt gläder det mig att vi är så många som är intresserade av frågor kring åldrande även om det i sig kanske inte är så märkligt. Vi har alla en mäktig utmaning framför oss här. Stockholms län beräknas växa med flera hundra tusen invånare de närmaste tjugo åren och en stor andel av dessa är äldre med behov av stöd i vardagen och bara i Huddinge bedöms antalet över 80 år växa med 29 procent fram till 2019. Detta samtidigt som våra förväntningar på vad vi har rätt till ökar successivt i alla åldersgrupper.

Det är därför en nödvändig och prekär uppgift att knäcka nöten kring hur vi ska bära oss åt för att alla som fyllt nu-klarar-jag-mig-inte-på-helt-egen-hand-längre inte bara ska få sina behov tillgodosedda utan också ges möjlighet att fortsätta vara den unika individ som hon eller han alltid varit också på äldre dagar med allt vad det innebär av önskemål, drömmar, resurser och egenheter. 

Jag hade verkligen hoppats på att dagen hade kunnat ge mig ökade insikter och idéer kring förbättringar som kan göras både inom landstingets verksamhet och i kommunen men i avvaktan på att en ny föreläsningsdag anordnas så får jag väl precis som ni andra hålla till godo med den information som finns på Äldrecentrums hemsida och där finns det tveklöst en hel del intressant information. 

Självklart skulle jag också vara tacksam över dina tankar och förslag kring vad som behöver göras. 

Vem ska äga sjukförsäkringen?

Jag har idag blivit inbjuden till ett facebook-evenemang till stöd för att "Sveriges läkare och tillika läkarkår ska äga sjukförsäkringen."  Den som startat gruppen skriver att ingen regering kan sätta tid på när eller om, men läkare har i allra HÖGSTA ...grad både kunskap och kompetens att avgöra när det är möjligt. Av den anledningen vill jag att Sveriges läkarkår gemensamt ska äga, och upprätta linjer och villkor för vår gemensamma sjukförsäkring.

Jo, det låter ju bra eller hur? Lite trött blir jag efter att ha tillbringat de senaste dagarna med att just ta ställning till rätten till sjukpenning utifrån medicinska underlag och efter att ha skickat flera önskemål om komplettering till olika läkare däribland några av de 108 läkarna från förra veckans debattartikel i SvD.

Jag ska ge några exempel på vad det är för uppgifter jag begärt komplettering av och exempel på några av de underlag som jag ifrågasätter för att ge en lite annan bild av verkligheten. Jag vill då samtidigt passa på att påpeka att de flesta läkare - även de som skrivit de skruttunderlag jag morrar över- mig veterligen är kompetenta läkare och tveklöst vill sina patienter väl. Men detta innebär inte alltid att läkarens bedömning om rätt till ersättning blir vare sig rätt eller lätt att bedöma.

Ett underlag där jag tidigare skickat en begäran om komplettering inkommer i retur. Komplettering saknas och läkaren har istället skrivit dit: se underlag skrivet i oktober. Ur underlaget i oktober liksom av det senaste som gäller från nu och några månader framåt framkommer diagnos och läkemedelsnamn. 

Det jag begärt en komplettering av var uppgifter om på vilket sätt personens sjukdom begränsar hennes förmåga att klara olika saker då den enda uppgift som framkommit ur tidigare underlag är "behöver vila ibland vissa dagar, har ibland diarré". 

Vad tror ni? Kan en person som vissa dagar behöver vila en stund och vissa dagar har behov av tillgång till toalett en total avsaknad av arbetsförmåga varje dag? Personligen är jag helt övertygad om att just den här kvinnan har rätt till sjukpenning men jag har absolut inget att gå på. 

I ett annat underlag sjukskrivs en man retroaktivt flera månader trots att läkaren inte träffat patienten under perioden och tidigare sjukskrivit i annan omfattning. Patienten har arbetat och haft annat för sig under tiden. Utifrån resonemanget om att läkaren borde äga sjukförsäkringen så borde patienten alltså få hel sjukpenning utöver de andra inkomster som han haft under perioden, eller?

I ett par andra underlag sjukskrivs patienter på heltid samtidigt som läkarna uttryckligen skriver att patienterna kan arbeta i olika omfattning. Ska de ändå få hel sjukpenning eftersom läkaren sjukskriver dem på heltid?

I andra fall har några patienter gått till läkare som inte längre vill sjukskriva dem valt att gå till andra läkare som väljer att sjukskriva utifrån samma begräsningar som de första läkarna ansett att de inte ska vara sjukskrivna för. Vem har rätt? Är det den läkare som gjort bedömningen att personen kan arbeta eller är det den läkare som följt patientens eget önskemål? I så fall, är det verkligen läkaren som skulle äga försäkringen och inte snarare den patient som låter mest och som bäst hävdar sin "rätt".

Läkarens roll är enormt komplex och jag är fylld av respekt för det oerhört svåra uppdrag som de har. Jag är också väldigt väl medveten om att de - precis som handläggarna på Försäkringskassan - gör sitt absolut bästa för att patienterna ska få rätt stöd och att det bland dem (precis som bland handläggarna på Försäkringskassan) finns de som inte har bra dagar varje dag.

Jag är däremot inte övertygad om att lösningen på den problematik som finns när det gäller socialförsäkringen ligger i att låta läkarna ta hand om hela sjukförsäkringen. Detta utifrån att jag tror att det skulle skapa problem för många av läkarna själva, för vårt gemensamma socialförsäkringssystem och för de enskilda patienterna som får eller inte får ersättning.

Blandad kompott från landstingsfullmäktige

Igår var det ett nytt landstingsfullmäktigesammanträde och som vanligt var det ett flertal intressanta ärenden på dagordningen. Inte mindre än tre av dagens ärenden behandlade den mat som serveras på våra sjukhus och vikten av helhetsupplevelsen som måltiden kan och bör ge. Inte helt förvånande har vi alla samma syn på matens betydelse; våra måltider måste tillföra så mycket mer än bara näring och detta beskrev Anna Starbrink väl i några av dagens inlägg. Skillnaden föreföll snarast ligga i det syfte som utredningen ska ha. Oppositionen med MP som främsta företrädare var mycket tydliga med att valmöjligheter är bra så länge man väljer deras alternativ. Möjligen kan jag tycka att syftet med att tillsätta en utredning faller om man redan på förhand bestämt vad den ska mynna ut i.  Detta till trots fattades beslut om att tillsätta en måltidsutredning. Lika glädjande var beslutet om att ge SLSO och SöS möjlighet att själva på lokal nivå avgöra vilken mat de ska servera sina patienter och hur de kan se till att deras patienter får en så gemytlig matupplevelse som möjligt.

Något frustrerad blev jag när diskussionen om Karolinska Huddinges framtida roll dök upp ännu en gång. Det som tröttar mig är att man framställer att den fantastiska verksamhet som bedrivs på den södra delen av vårt universitetssjukhus skulle vara hotad trots att majoriteten gång på gång - och så även igår - bedyrat att Huddingedelen av Karolinska Universitetssjukhuset fyller en viktig funktion och så kommer att göra också sedan nya Karolinska i Solna är invigt. Mycket av det arbete som bedrivs i Huddinge är ovärderligt och det borde väl stå självklart för alla att också södra Stockholm behöver sitt universitetssjukhus.   

En annan intressant fråga som lyftes via en interpellation från Birgitta Sevefjord (V) handlade om missbruket av värktabletter. Diskussionen tog sitt avstamp i de larmrapporter som presenterades i januari angående unga kvinnors ökade riskbruk av paracetamol och också det ökande antal suicidförsök bland unga kvinnor med hjälp av receptfria värktabletter. Birgitta Rydberg, som besvarade interpellationen, presenterade Läkemedelsverkets statistik där det framkom att varken försäljningen av läkemedel innehållandes paracetamol eller antalet suicidförsök ökat efter avregleringen. Klokt nog påtalade hon också att statistik inte visar på hela sanningen och att det kan vara så att unga kvinnor äter fler tabletter med paracetamol samtidigt som någon/några andra grupper minskat sitt intag. Det är omöjligt att veta utifrån den statistik som finns tillgänglig.

Oavsett vilket förbrukningmönster som är det objektivt korrekta så går det inte komma ifrån; allt för många människor - yngre som äldre - tar en tablett för att bota problem som ett piller möjligen på kort sikt kan lösa. Trist nog behövs ofta mer långsiktiga lösningar och krävande lösningar när det gäller besvär som orsakats av vår livsstil oavsett om det handlar om huvudvärk som beror på stress i vardagen, övervikt eller sömnproblem. Frågan måste därför bli; vad kan vi göra för att hitta metoder för att hjälpa människor med att bättre hantera vardagen? Skolhälsovården är naturligvis jätteviktig, liksom de hälsofrämjande insatser som vårdcentralerna kan hjälpa till med.

En annan interpellation som dök upp handlade om expressbussar i avvaktan på Spårväg Syd. Det tänker jag inte protestera en sekund mot. Mer intressant är att vi igår fick lära oss av miljöpartiets företrädare i landstinget att det inte fanns några hinder mot att införa bussfiler på Glömstaleden. Det är inte riktigt det intrycket jag fått efter att ha lyssnat på MPs lokala företrädare under kommunfullmäktige i Huddinge. Jag skulle oerhört gärna se att partiets företrädare enas i frågan så att vi kommer vidare och äntligen får den Södertörnsled vi så väl behöver för att också kollektivtrafiken ska kunna fungera bättre. 

Verksamma behandlingsmetoder eller verkningslöst fluff?

I fredags deltog jag i ett seminarium på temat: Kan integrativmedicinska inslag göra någon nytta i rehabiliteringssjukvården? Något förvånande var detta en fråga som inte fick något egentligt svar under dagen och jag misstänker att de flesta av oss deltagare gick in med samma inställning som vi hade när dagen inleddes efter en mer eller mindre strapatsfylld resa till det så vackert belägna Ersta sjukhus. Det fascinerar mig alltid hur paralyserad trafiken blir av lite oväder men fredagens kaos var nog det värsta jag sett under de år jag bott i Stockholm. Jag tror aldrig att jag känt mig så begränsad av att inte kunna ta mig fram mer än ett fåtal meter på egen hand och när jag väl lyckades få tag på en taxi mer än fyra timmar efter programmets avslutats var jag gråtfärdig. Ok, snöfallet under torsdag och fredag var tämligen ymnigt men jag har svårt att se att det rimligen borde ha medfört ett dygns trafikkaos.

Men tillbaka till seminariet eftersom det ändå var dagens huvudpunkt. Själv är jag övertygad om att ett flertal alternativ behövs inom vården eftersom alla patienter har olika behov inte bara utifrån den sjukdom de lider av utan också utifrån de individer de är. Samtidigt är jag djupt skeptisk till behandlingsmetoder som saknar evidens och har svårt att se att dessa bör finansieras av oss alla via skattsedeln. Å andra sidan, finns det metoder och behandlingar som fungerar inom komplementär- och alternativmedicinen (KAM) så bör vi alla ha tillgång till dem utifrån samma förutsättningar och inte utifrån vår plånboks tjocklek eller den desperation och utsatthet som gör att många svårt sjuka människor lägger fantasibelopp på metoder som i bästa fall inte gör dem sämre.

Just därför kändes seminariet så viktigt att delta vid och jag hoppades dels på att få en definition på begreppen och dels en tydligare bild av vilka metoder som kan antas göra att patienter blir bättre. Dessvärre gav inte dagen så mycket just på dessa punkter men på det stora hela ser jag ändå dagen som givande eftersom den gav ökad kunskap och också en hel del inspiration kring vad som pågår ifråga om forskning på området och vad som kan vara lämpligt att hålla utkik efter.

Om vi börjar med definitionen så kan uppenbarligen precis vad som helst antas falla in under KAM; allt ifrån ett gott bemötande från behandlaren där patienten ses som en helhet och blir bemött med respekt till mer eller mindre allmänt vedertagna behandlingsmetoder såsom akupunktur och massage till antroposofiska läkemedel och trädgårdsterapi. För mig blir detta ett problem eftersom det blir omöjligt att urskilja effekten av något om vi mixar ihop allt i en enda röra och dessutom inkluderar delar, t.ex. ett gott bemötande, som borde vara lika självklart oavsett vårdgivare, med långt mer tveksamma metoder där framgången av behandlingen främst kan antas ligga i förhoppningar på deras effekt och en upplevelse av att bli sedd och berörd. Risken är uppenbar att vi jämför äpplen med päron och höghus.

Anna Kullberg, Hälso- och sjukvårdsstrateg vid Landstinget i Östergötland presenterade sina reflektioner om relationen mellan skolmedicinen och den integrativa medicinen. Hon påtalade bland annat vikten av att man inte ställer högre krav på evidens i fråga om komplementärmedicin än vad man gör ifråga om effekter av skolmedicin samt att de båda områdena kan ha ett gott utbyte av varandra. Det låter självklart, eller hur? Lika självklart borde vara att vi inte ställer lägre krav på evidens vad gäller KAM vilket jag upplever att det ibland insinueras att vi borde göra. 

Det gläder mig att därför att fått veta att det pågår en del spännande forskning på området. Under dagen presenterade Erik Baars från Louis Bolk Insituut ett omfattande holländskt forskningsprojekt som ger stöd för att det kan finnas pengar att spara på att patienter ges möjlighet att välja bland ett flertal alternativ där också komplementär- och alternativmedicin ingår. Vissa luckor behöver fortfarande fyllas eftersom det inte klarlagts hur patienternas hälsa påverkades av deras val och inte heller om valet av en alternativ behandlingsmetod innebar att patienten själv får bekosta en större del av sin betalning ur egen ficka då försäkringssystemet inte täcker alla kostnaderna. Också lite kort information om Vidarstiftelsens forskning presenterades liksom ett axplock från den expertpanel vid tankesmedjan RAND med fokus på hur man kan ta fram hälsopolicies som stöttar framtidens behov av vård och hälsa. Jag kommer definitivt att följa detta arbete och också se till att läsa en del av de rapporter kring olika aspekter på hälsa som finns att läsa på RANDs hemsida: http://www.rand.org/health/research/archive.html.

Eftersom Vidarkliniken stod som arrangör för dagen låg fokus i hög grad på deras verksamhet och resultaten som deras vård- och rehabiliteringsprogram gett. De resultat i fråga om ökat medicinskt välbefinnande kändes inte helt övertygande och framförallt inte ifråga om smärt- och stressrehabilitering där resultaten enligt EQ-5D index var tämligen beige i det första fallet och man i det andra fallet inte kan utesluta att tillståndets naturalförlopp skulle skilt sig från behandlingsresultaten. Däremot visade både deras egna och andras uppföljningar av klinikens patienter att patienterna i huvudsak varit mycket nöjda med bemötandet på kliniken, omhändertagandet och möjligheten att vila ut och komma till ro i fysiska omgivningar som knappast kan beskrivas som något annat än helt underbar. Dessa resultat är förstås också viktiga och självklart är det precis de här delarna en del människor behöver för att kunna landa i sig själva, andas ut och må bättre.

Gamla problem och nya, evidensbaserade lösningar

När jag läste pedagogik i Uppsala berättade en av våra föreläsare om ett minne från sin skolgång. Jag kommer inte ihåg detaljerna men berättelsen gick ut på hur en av hans klasskamrater blivit rejält slagen och fastbunden vid en flaggstång. Det som fick historien att bita sig fast var inte bara föreläsarens dåliga samvete över att inte ha gjort något, att han inte protesterade, utan också hans beskrivning av att inte heller någon annan gjorde något för att stoppa kränkningen - inte ens lärarna.  

Hans minne måste ha utspelat sig i slutet av 40-talet men ämnet är fortfarande lika aktuellt; mobbing förpestar fortfarande våra skolgårdar och våra arbetsplatser. Jag kan tycka att det är lite märkligt att problem som vi alla är rörande överens om att vi vill lösa kvarstår, trots alla goda intentioner, metoder och program som används för att minimera riskerna för att kränkande situationer ska uppstå och som ska hjälpa till att reda ut problem när de ändå uppkommer. Dessvärre finns det sällan lätta lösningar att ta till vid komplexa problem. 

Just därför är den utvärdering som Skolverket presenterade i veckan så viktig trots att den vid en första anblick inte är något annat än nedslående. Det man kommit fram till var att de program som används i skolorna för att komma tillrätta med mobbing på vissa punkter är bristfälliga och på andra punkter till och med kan bidra till förvärrade problem.

Att vi inte har någon färdig problemlösningsmetod gör inte det arbete som bedrivs för att minska problemen mindre viktigt. Däremot så kan vi bör vi alltid sträva efter att bli bättre och här ger oss utvärderingen ett ovärderligt underlag för det fortsatta arbetet genom att belysa vilka åtgärder som kan bidra till mindre mobbing och vilka åtgärder som är ineffektiva.   

Malin Danielsson, Lotta Edholm och Barnombudsmannen skriver läsvärda inlägg på ämnet och mer finns att läsa i DN och SvD.

Äntligen igång!

Mitt arbete som fritidspolitiker både i kommunen och i landstinget har nu kommit igång på allvar och jag är oerhört glad och ödmjuk inför de uppdrag jag fått. Här i Huddinge kommer jag vid sidan om ersättare i landstingsfullmäktige också sitta som ersättare i äldreomsorgsnämnden. I landstinget, där jag sitter som ledamot i fullmäktige, är jag också ersättare i södra sjukvårdsstyrelsen och i programberedningen för äldre och multisjuka.

Jag hoppas på att snabbt kunna komma in i arbetet men inser samtidigt att jag har massor att lära och jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig vilka giganthögar med handlingar som skulle komma neddimpandes i brevlådan inför alla sammanträden och möten. Fritidsproblem finns det inte någon risk att jag kommer att ha under de närmaste åren. Tack och lov så har jag fantastiska och mer rutinerade människor runt omkring mig som kan ge stöd och underlätta min förståelse för de ibland märkliga vändningar som det politiska samspelet innebär. Det behövs helt klart för oss alla som kommer in som nya i politiken - precis som i vilket annat arbete som helst.

Jag har en intensiv vecka i pipen med kommunfullmäktige på måndag, konferens för sjukvårdsstyrelserna på tisdag, första mötet med programberedningen för äldre och multisjuka på onsdag, styrelsemöte på torsdag och slutligen ett seminarium kring den eventuella nyttan av integrativmedicinska inslag i rehabiliteringssjukvården. Vid sidan av detta ligger naturligtvis mitt vanliga jobb på Försäkringskassan där veckan avslutas med övertid på lördag. Senast söndag lovar jag ett nytt inlägg med reflektioner från veckan.

Gott slut och gott nytt år!

Jag tycker om nyårsaftnar; mängder av förhoppningar, drömmar och ambitioner blandat med bubbel som med lite tur intas i gamla och nya vänners sällskap. Helt klart min favoritafton!

Ett på många sätt omtumlande år är till ända och jag kan inte låta bli att hoppas att nästa år fylls av färre känslostormar och mindre dramatik. Samtidigt har året varit givande på många sätt, väldigt lärorikt och fyllt med nya bekantskaper som jag är oerhört glad över. Dessa delar hoppas jag på att de spiller över in på 2011.

Eftersom jag, som så många andra, konstaterat att nyårslöften sällan håller mer än en kortare period (inte ens om man som jag lovar avger förhållandevis lätta löften såsom att köpa fler par skor) så blir det inte några sådana i år. Däremot tänker jag sätta upp några ambitioner för året som kommer. Jag avser definitivt att göra mig av med mitt dåliga samvete över att inte uppdatera bloggen så ofta som jag känner att jag skulle vilja och sätter därför som mål att uppdatera er som är intresserade oftare. Jag tänker också se till att njuta av och göra det mesta jag kan av det förtroende som jag fått i landstinget och i Huddinge kommun. Jag avser också att fortsätta skicka en slant varje månad till någon biståndsorganisation helt enkelt för att jag kan och det är defintivt något att vara tacksam över. Slutligen så ska jag köpa fler par skor än under 2010. 

Gott nytt slut och gott nytt år på er! Måtte det nya året bli precis så gott som vi förtjänar för oss alla.

Kram
Jessica

Snuskigt värre!

Media rapporterar om ett utbrett fusk med assistansersättningen i Halland där så mycket som en tredjedel av den utbetalda ersättningen hamnar i fel händer. Även om jag inte kan föreställa mig att fusket skulle kunna vara så utbrett så är beloppen svindlande. Jag blir så innerligt besviken, ledsen och förbannad eftersom myglet urholkar reformens trovärdighet och leder till krav på kontroller som gör det svårare för de som är i behov av assistans att kunna leva så självständigt som möjligt.

Försäkringskassan jagar fel personer säger säkert någon den här gången också, utan att inse att det aldrig står i ett läkarintyg - vare sig i fråga om assistansersättning eller vid någon annan ersättning - att individen simulerar och vill fuska till sig ersättning. Det händer inte heller att någon individ skriver i sin ansökan att den siktar på att mygla till sig något. Ibland är det till och med tvärtom - de starkaste underlagen kommer från personer som inte skulle ha rätt till ersättning om underlagen speglade de verkliga förutsättningarna.

Jag har inte någon universallösning men ett lämpligt första steg skulle kunna vara att lägga över en större del av ansvaret på läkarna och fortsättningsvis kräva att de skriver under sina underlag på heder och samvete. Den majoritet av läkare som redan idag gör ett bra jobb skulle inte drabbas av detta - däremot borde det kunna leda till att vi minskar problematiken med den kategori av läkare som ägnar sig åt falskt intygande.

Läsvärt: DNs ledare och Wenche Willumsen i Aftonbladet debatt.

Äntligen premiär(er)!

I går hölls det första kommunfullmäktigesammanträdet för den nya mandatperioden och idag var det dags för det första fullmäktigemötet i landstinget. Jag har haft lite av den känsla som brukar infinna sig inför en intervju eller när man ska börja på en ny utbildning; att snart, snart, snart är det dags och åh, vad jag hoppas att kunna leva upp till alla (framförallt mina egna) förväntningar.

En viss ödmjukhet inför uppdraget som ledamot (för min del som ordinarie i landstinget och ersättare i kommunen) känns befogad utifrån att de beslut som kommer att fattas i de båda församlingarna under de närmaste fyra åren kommer att påverka livet i stort och smått för massor av människor.

Också Birgitta Rydberg, som i egenskap av ålderspresident välkomnade ledamöterna i landstingsfullmäktige, reflekterade kring uppdraget som förtroendevald. Betoningen låg på just ödmjukhet inför det förtroende som väljarna gett oss och respekt, både gentemot väljarna och gentemot de andra ledamöterna.

Möjligen kan sägas att jag hoppas på att både en och annan ledamot ur de båda församlingarna reflekterar vidare över detta inför de fortsatta fullmäktigesammanträdena. I så fall kommer vi definitivt att kunna göra livet bättre både i stort och i smått för våra medborgare.

På samma tema skriver också Karl Henriksson i sitt inlägg om gårdagens kommunfullmäktigesammanträde.

Muta mig hit eller muta mig dit...

Riksdagspartierna vill inte ha gemensamma mutregler utan tycker att de egna interna riktlinjerna är tillräckliga. Min fråga blir: tillräckliga för vem då? För riksdagsledamöterna eller för väljarna? Jag vill tro att de flesta ledamöter oavsett parti har förmåga att själva avgöra vad som ska ses som en muta och inte men trots det dyker det upp artiklar om eventuella mutor och andra tveksamheter upp med jämna mellanrum. Det får mig att undra om allmänheten anser att de enskilda ledamöternas sunda omdöme är så mycket att hänga i julgranen?


Jag är övertygad om att att varje diskussion kring eventuella mutor och andra tveksamheter urholkar fler människors förtroende för både våra folkvalda och demokratin som sådan. Att priset för ett urholkat förtroende är högt visar inte minst årets valresultat på.

Jag förstår verkligen inte motståndet mot riktlinjer och skulle vilja få det förklarat. Visst, det kan medföra ökat administrativt strul men alternativet att låta det vara som nu och hänvisa till att väljarna kan välja bort en person som misskött sig känns en smula ogenomtänkt i en situation där flertalet partier har haft ledamöter som ifrågasatts av en eller annan anledning. Jag misstänker att de flesta väljare vill rösta på det parti som har den bästa politiken – inte det minsta antalet ifrågasatta kandidater.

Min uppfattning är att gemensamma riktlinjer behövs - inte för att riksdagsledamöterna saknar omdöme utan av respekt för väljarna och att värna vår demokrati.

Bloggar: Adam Cwejman, Thomas Böhlmark, Christian Ottosson och Peter Andersson.
Tidningar: DN och Expressen,

Rulltrappemutter och tack för hjälpen!

Att pröva nya (eller nåja, snarare förträngda) erfarenheter kan vara nyttigt. Har under de senaste veckorna struttat runt på kryckor efter ett ingrepp i foten. Ingen större grej men det har gjort skitont och varit rätt bökigt både ur ett praktiskt och estetiskt perspektiv (jag har verkligen inga kläder som matchar en klumpig hälsko och ja, jag är precis så ytlig att jag tänker på den detaljen med).

För mig som vanligen rör mig utan några större problem har det varit svårt att anpassa mig till hur mycket längre tid alla förflyttningar tar när rörlighten begränsas; hur ofta rulltrappor och hissar står vilket försvårar eller förhindrar möjligheten att ta sig fram den vägen, hur ofta dörrar går åt fel håll och hur små hinder kan skapa stora frustrationsmoment. Samtidigt har det överraskat mig hur otroligt hjälpsamma människor är samtidigt som det känns skönt att inte behöva förlita mig på andra människors hjälpsamhet mer än kanske ett par veckor till.

Inspiration på vift - bloggstopp hos var tredje

Nyhetskanalen rapporterar idag om att intresset för att blogga avtagit hos toppolitikerna efter valdagen och hänvisar till att var tredje blogg som angetts i SVT:s valpejl inte uppdaterats sedan valdagen och var annan inte efter september månads utgång. Jag tillhör den senare skaran även om jag inte på något sätt ser mig som någon toppolitiker utan precis som många andra tillhör kategorin fritidspolitiker. 

Jag vet inte om slutsatsen som dras är korrekt och kan definitivt säga att den inte stämmer för mig - det är inte intresset för att blogga som avtagit. Snarare är det så att orken inte varit tillräcklig. Valrörelsen knyckte en hel del krafter och efteråt har jag i huvudsak pendlat mellan att lägga all kraft på att komma i kapp på jobbet och att vara sjuk. Hur trist som helst!

En överraskning för mig som är ny inom politiken är hur otroligt lång tid det tar innan eftervalsarbetet avslutas och alla pusselbitar faller på plats. Än så länge vet jag inte mer än att jag kommer att sitta i landstingsfullmäktige som ordinarie och som ersättare i kommunfullmäktige. I landstinget är inte den politiska plattformen och organisationen färdigförhandlad ännu och innan dessa bitar faller på plats så är det inte klart ens vilka uppdrag som finns att fördela. I kommunen har man kommit något längre så här kommer ett första nomineringsmöte för några av de viktigare uppdragen att hållas i kväll.

Jag hoppas och tror på intressanta uppdrag framöver eftersom jag med er hjälp fick långt fler röster än jag vågat hoppas på och jag hoppas innerligt på att kunna leva upp till förväntningarna och lovar att göra mitt bästa.

Glädjen som kom av sig

Valresultatet borde få mig att slå baklängesvolter av glädje eftersom jag så länge hoppats på och jobbat för att det skulle bli fortsatt majoritet för alliansen i Huddinge, i landstinget och i riksdagen men jag befinner mig fortfarande långt ifrån alla former av glädjeyttringar. Att SD skulle komma in i riksdagen var egentligen inte oväntat men trots det känner jag mig tagen på sängen och så förbaskat besviken; hur i helsike kunde så många människor välja att lägga sin röst på ett parti som så tydligt ifrågasätter människors lika värde och ser grupper som människor som problem? Jag förstår det verkligen inte. Självklart finns det problem i samhället men där är det politiken som har fallerat - inte människorna - och det är politikernas uppgift att söka lösningar till problemen - inte att peka ut människor och skapa motsättningar.   

Nåja, det stora flertalet av oss visade i alla fall att vi har förmåga att skilja på sak och person och fatta klyftiga beslut så lite glädje är ändå på sin plats för att fira ett historiskt valresultat. Sedan återstår bara att ta itu med verkligheten och jobba vidare med att förbättra den för oss alla.

Inte alltid den nya socialförsäkringens fel

De enskilda ärendena som lyfts fram av de rödgröna som belägg för att den nya socialförsäkringen skulle vara inhuman förskräcker mig. Tveklöst handlar det om människor som farit illa. Det är däremot oklart om det med nödvändighet beror på den nya socialförsäkringen eftersom vi inte har hela bilden. En sak som ofta glöms bort i debatten är att Försäkringskassans bedömningar aldrig kan bli bättre än de underlag som den grundar sig på och dessa håller långt ifrån alltid tillräcklig kvalitet för att det ska vara möjligt att göra en bra bedömning. En stor andel av underlagen fortsätter, trots att Försäkringskassan begär in kompletteringar från behandlande läkare, att vara så otydliga att det är svårt eller omöjligt att ta ställning till om arbetsförmågan är nedsatt eller inte. Och de största oklarheterna finns just ifråga om de uppgifter som behövs för bedömningen av arbetsförmågans nedsättning.

Men, säger du, om läkaren sjukskriver så är ju personen sjuk. Och ja, så är det naturligtvis. Men att en person är sjuk är inte med nödvändighet det samma som att samma person saknar arbetsförmåga. Att samma läkare skriver exakt samma information i olika underlag som ligger till grund för hel, halv och en fjärdedels sjukpenning visar absolut på detta. Att läkarna inte helt sällan väger in andra faktorer än medicinska skäl, t.ex. att personen trivs med ett arbete som inte fungerar eller att personen har svårt att få ett arbete gör inte Försäkringskassans uppdrag lättare. Att läkarna ibland vid muntliga kompletteringar är glasklara med att de anser att personen kan arbeta och i vissa fall också skulle må bra av att arbeta men trots detta fortsätter att sjukskriva av oklar anledning är inte heller helt ovanligt.

Ett inte helt ovanligt skäl till att personer sjukskrivs är att de har koncentrationssvårigheter. I vissa fall är detta ett solklart skäl till att sjukskrivning behövs - i andra fall inte. Detta beroende på att begreppet rymmer en sådan spännvidd och ofta härrör sig till personens egen uppfattning snarare än en medicinsk bedömning. Detta innebär att begreppet kan rymma allt i från att personen inte klarar att sträckläsa en roman till att personen inte klarar att läsa rubrikerna i en tidning eller följa ett kortare inslag på TV. I det första fallet torde knappast sjukskrivning vara behövligt på den här grunden enbart eftersom de flesta av oss klarar att arbeta trots klart mindre förmåga till koncentration än så - i det andra fallerar möjligheten att utföra de flesta arbetsuppgifter.

Jag är helt övertygad om att de flesta läkare - precis som de flesta handläggare på Försäkringskassan gör sitt bästa för att göra ett så bra jobb som möjligt men ibland är inte detta tillräckligt av olika grunden. Till följd av detta kan även de bästa intentioner fallera. Detta är knappast lagstiftningens fel eftersom det i lagstiftningen finns alla möjligheter att bevilja personer med nedsatt arbetsförmåga ersättning. Den förändrade lagstiftningen var inte bara nödvändig - den har också gjort att socialförsäkringen blivit långt bättre. Sedan är varken lagstiftningen eller de aktörer som krävs för att lagstiftningens intentioner ska kunna fullföljas perfekta.

Läs gärna: Hans Åberg och Mark Klamberg

Nyanser i en onyanserad debatt

Självklart ska personer som saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom ha ersättning via socialförsäkringen under den tid som det inte är möjligt för dem att arbeta och detta torde politiker i alla partier vara rörande överens om. Vi torde också alla vara överens om att det finns ett fåtal som hamnat i kläm i samband med förändringen av socialförsäkringen och att vart och ett av dessa individers öden är naturligtvis tragiskt. Att det fortfarande kan finnas behov av smärre korrigeringar av försäkringen är det heller ingen som någon motsäger. Men sedan tar det stopp.
Jag hoppar högt av irritation när Ohly & company talar om att 35 000 drabbats fram till nu. Visst, ett stort antal människor kommer att passera gränsen för hur länge man kan ha sjukpenning eller sjukersättning (undantagna är de svårast sjuka som inte har några tidsgränser).  Men är detta verkligen något negativt? Efter det att perioden löpt ut ges dessa personer möjlighet att delta i ett introduktionsprogram via AF där de tillsammans med sin arbetskonsulent upprättar en planering utifrån den egna förmågan och önskemålen i syfte att på nytt närma sig arbetsmarknaden.

Det är alltså inte arbete det handlar om under denna period såsom det ibland framställs utan det kan handla om allt från någon timme sporadiskt till heltidsaktiviteter beroende på individens egen förmåga och önskemål. Många av dessa personer har inte haft kontakt med vare sig läkare eller arbetsgivare på länge och saknar allt form av tilltro till sin egen förmåga. I det läget är det i det närmaste omöjligt att ha en klar bild av vad som är möjligt.

Jag kan verkligen inte se något fel i att människor får möjlighet att pröva sin förmåga om än det sker med en annan ersättningsform. Om det visar sig att inget fungerar så kan man efter perioden på nytt söka ersättning från socialförsäkringen.

Om något visar den nya socialförsäkringen på att alla människor är värda att satsa på, att alla är värda en andra och tredje chans. Ingen av de personer som med rätt stöd kan komma tillbaka förtjänar att glömmas bort i arkivet på Försäkringskassan.

Rekommenderar varmt: Erik Svansbo, Per Altenberg, Stefan Blomberg i SvD, Rasmus Jonlund, Barbro Westerholm och Annika Beijbom.

När förlorarna blir vinnare; rehabilitering är mer humant än passiviserande ersättning

Jag skriver idag tillsammans med Barbro Westerholm och Birgitta Rydberg en replik på Mona Sahlin och Anne Carlssons debattartikel om att socialförsäkringen måste läggas om för att nuvarande lagstiftning medför att personer med sjukdomar i rörelseorganen hamnar i ett utanförskap.

En mycket stor andel av befolkningen har just sjukdomar i rörelseorganen och de allra flesta av dem kan arbeta trots det helsike som sjukdomarna faktiskt medför. Många behöver kortare sjukskrivningar under försämringsperioder men få behöver - eller mår bättre av - längre tiders sjukskrivning under förutsättning att de får rätt behandling och arbetar i arbetsuppgifter som är lämpliga utifrån begränsningarna och där det finns ett visst mått av flexibilitet och anpassning. 

Däremot är det få som behöver så långa sjukskrivningsperioder att de påverkas i någon större utsträckning av omläggningen av socialförsäkringen under förutsättning att de får tillgång till rätt stöd i rätt tid. Så har inte varit fallet tidigare och många med besvär och begränsningar till följd av denna typ av sjukdomar har därför utsått lidande långa perioder som skulle ha kunnat undvikas och vid sidan av detta en försämrad ekonomi. För många av dessa har omläggningen av systemet  med alla de svårigheter som stora systemförändringar medför orsakat en stor oro och utsatthet vilket är tragiskt.

Min förhoppning är allt färre kommer att fara illa med tiden och att fördelarna med den nya socialförsäkringen i kombination med t.ex. kömiljarden och rehabiliteringsgarantin, framförallt för den har gruppen, kommer att bli allt mer uppenbar med tiden. 

Länkar: SvD 1, SvD 2 och Birgitta Rydberg

Vari ligger misstolkningen?

Mikael Säbom, ett av Sverigedemokraternas toppnamn, förklarar att han inte anser att det ska vara möjligt att vara praktiserande muslim i Strömsund vilket i mina öron låter som ett solklart avfärdande av religionsfriheten...åtminstone för vissa grupper. SDs pressekreteterar Erik Almqvist står, enligt Aftonbladet bakom hans resonemang men anser att han har blivit lite misstolkad då partiet "värnar religionsfriheten". Själv förstår jag inte hur det kan vara möjligt att misstolka uttalandet då Mikael Säbom uttryckligen säger att han  inte tycker att man ska få vara praktiserande muslim i Strömsund

Den politik SD för representerar för mig en gränslös inskränkthet och egoism; det sämsta av det sämsta i den svenska folksjälen helt enkelt. Däremot skulle jag aldrig drömma om att ifrågasätta deras rätt att existera; deras rätt att på samma villkor som oss andra framföra sin politik utan att bli hotade eller deras rätt att framföra sina åsikter. De demokratiska spelreglerna ska naturligtvis omfatta alla i samma utsträckning och på samma sätt.

Med det sagt hoppas jag innerligt att det svenska folket om några dagar klart och tydligt slår fast att SD inte har något existensberättigande i någon form av beslutande församling.

Länkar: Utdrag ur radiodebatt med Mikael Säbom, Aftonbladet och alltid lika läsvärda Bengtssons frestelser

De goda exemplen är superviktiga

Häromdagen träffade jag en man som påpekade hur trist det är att bara de dåliga exempel som den nya socialförsäkringen medfört förs fram i media. Han ville - precis som jag - att fler av de goda exemplen skulle få utrymme då förändringarna skapat möjligheter som tidigare inte funnits.

Han hade själv gått igenom tre stora hjärtoperationer och efter dessa beviljats sjukersättning. Hans ork är kraftigt begränsad men han har kommit fram till att han fortfarande har förmåga att arbeta i viss utsträckning - på sina villkor, behov av rutiner, behov av att fylla en funktion och av att vara behövd - precis som så många andra som tidigare sållats bort.

Tack vare införandet av steglös avräkning kan han nu fylla dessa behov och också göra ett bra jobb utifrån egen förmåga. Han hade hittat en kreativ lösning där han startat ett företag som han samlokaliserat med ett hunddagis. Han och ägaren för hunddagiset hade kommit överens om att han slipper betala hyra för den yta han behöver för sitt arbete mot att han kommer varje dag och finns på plats när de går ut  med hundarna. Strålande för hunddagiset  - strålande för honom! Han har fasta rutiner, behöver finnas på plats varje dag och kan arbeta utifrån egen kapacitet; de dagar han inte klarar arbeta finns han bara på plats och gör på så sätt livet lättare för ägaren till den andra verksamheten. Lösningen som han hittat skulle inte varit möjligt innan förändringen av socialförsäkringen och införandet av steglös avräkning.

Den steglösa avräkningen innebär att personer som varit beviljade sjukersättning tills vidare kan börja arbeta och pröva sin förmåga utan att riskera sin sjukersättning. Tanken är att den ökade flexibiliteten i socialförsäkringen kan skapa incitament för att människor att våga pröva sina vingar - att våga pröva sin förmåga att arbeta utan att riskera sin sjukersättning genom att skapa ett system där sjukersättningen minskas i förhållande till inkomsten efter ett avräkningssystem. Detta gör att också små arbetsinsatser kan tas till vara i högre utsträckning eftersom den steglösa avräkningen följer arbetsinkomsten - inte de fastlagda gränserna för sjukersättningen. Den steglösa avräkningen gör det möjligt för människor att ta till vara på sin kvarstående förmåga, att prestera efter egen förmåga och att vara så att vara så fantastiska som de har potential att vara också utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv.

Vissa är uppenbarligen mer lika inför lagen än andra

Maria Wetterstrand förklarade just i partiledarutfrågningen på SVT1 att det är bättre att en läkare som bara kan arbeta 75% i sitt eget arbete ges sjukersättning resten av livet än att han ska behöva arbeta heltid i något annat arbete som skulle kunna vara möjligt. Motiveringen var att samhället tjänar mer på att han gör något som han är utbildad för än att arbeta i ett mindre kvalificerat arbete.

Jag blir mörkrädd! Uttalandet innebär att vi skrotar principen om att rätten till ersättning beror av arbetsförmågans nedsättning, att vi börjar sortera in människor i kategorierna: tillräckligt värdefulla eller inte, att vi lägger in ett större mått av rättsosäkerhet i bedömningen av vem som har rätt till sjukpenning/sjukersättning.

Det hennes uttalande i praktiken innebär är att högutbildade ges möjlighet att välja ersättning framför jobb allt medan förskollärare, städerskor, vaktmästare, etc., dvs yrkeskategorier med en förhållandevis kort utbildning bedöms hårdare - kan de något annat arbete så är det tack och hej och tji ersättning.

Vi har redan ett system som indirekt slår hårdare mot lågutbildade än mot högutbildade eftersom möjligheterna för lågutbildade att gå vidare till ett annat arbete är mer begränsade. Skulle en städerska idag trots sin sjukdom kunna klara ett arbete som hon saknar utbildning för så har hon inte rätt till ersättning om det inte är möjligt att hänvisa till  något av de undantag i socialförsäkringen som finns. För en läkare är möjligheterna långt vidare eftersom ett annat arbete för henne eller honom rymmer ett stort antal arbetsuppgifter som ligger i anslutning till läkaryrket, arbeten som kräver ett begränsat mått (om något) av vidareutbildning och också mindre kvalificerade arbetsuppgifter. Många gånger räcker det också för en läkare som inte klarar sitt arbete på heltid att i någon utsträckning utföra kringuppgifter som de facto finns att tillgå på den egna arbetsplatsen.

Att lagstadga om att vi ska vara olika inför lagen känns... låt mig säga... si så där. Min övertygelse är att alla människor är lika mycket värda.Vi bör snarare sikta på att fortsätta öka förutsättningarna för alla människor att komma tillbaka till ett lämpligt arbete om det egna inte är möjligt på grund av sjukdom men där det finns förutsättningar att klara ett annat arbete i högre grad.

ST och (S)anningen om socialförsäkringen?

I gårdagens SvD skriver Anette Carnhede, ordförande för ST, att socialförsäkringen är misslyckad ur flera perspektiv som svar på ett inlägg från Farouk Medina som tidigare försvarat den nya lagstiftningen. Hon hänvisar till att anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen i en undersökning som ST gjort visat sig vara negativa till lagändringen. Hon underlåter att nämna att undersökningen som gjorts knappast kan anses vara representativ för de som arbetar med det aktuella området då svarsfrekvensen var låg och också att svaren som kom in i mycket begränsad utsträckning kom från personer som arbetar inom området då enkäten skickades ut till alla medlemmar i förbundet och enkäten därför besvarades av handläggare av bostadstillägg, föräldrapenning, pensioner, dvs. anställda som inte har mer kunskap om de förändringar som genomförts än personer som är anställda på ICA, inom landstinget eller på Skanska. För mig innebär det att Farouk, som själv arbetar med socialförsäkringen, redan där har en högre trovärdighet än Anette Carnhede.

Hon missleder dessutom läsarna genom att påstå att enbart två procent är ute i arbete. Visserligen har enbart två procent kommit ut i arbeten på reguljära arbetsmarknaden utan insatser men vid den senaste uppföljningen framkommer det att drygt 20 procent av de som omförsäkrades vid årsskiftet och som valde att skriva in sig i arbetslivsintroduktionen är i arbete om vi också räknar med de som får någon form av anställningsstöd såsom lönebidrag eller skyddad anställning. För mig är det en framgång att en av fem av de personer som på grund av sjukdom varit borta från arbetsmarknaden under en mycket lång tid är tillbaka i riktigt arbete för det är riktiga jobb vi talar om oavsett om arbetsgivaren får ekonomiskt stöd för anställningen via lönebidrag eller inte. Att fler än sju tusen av de  12 575 som skrev in sig på AF inte återvänt till socialförsäkringen utan istället är i jobb eller i insatser som ska leda vidare till arbete är för mig en enorm framgång.

Hon anger att de anställda anser att personerna skulle behöva medicinsk rehabilitering i första hand, därefter insatser som sänker trösklarna till arbetslivet och i sista hand egentlig arbetsförmedling. Min stilla undran är om hon helt och hållet missat att arbetslivsintroduktionen just erbjuder insatser som sänker trösklarna till arbetslivet? Tanken är att individen där ska få individuellt anpassat stöd för att komma vidare utifrån de egna förutsättningarna och behoven vilket flertalet ur den här gruppen behöver eftersom de mycket riktigt inte blivit friska över natten. Många av dem har gått hemma under mycket lång tid, tappat sina dagliga rutiner, tappat tron på sig själva och matats med information om att ingen arbetsgivare någonsin kommer att vilja ha dem eftersom de är skröppliga. Sjukdomen som sådan är inte alltid det största hindret för arbete utan rädslan för misslyckande och ett dåligt självförtroende är ofta minst lika omfattande hinder. Här är introduktionen en fantastisk möjlighet när den fungerar som avsett genom att erbjuda en mjukstart och en bro tillbaka till en mer normaliserad tillvaro.

Att personerna i flera fall inte fått medicinsk rehabilitering är förskräckligt men det säger inte någonting om socialförsäkringens brister eller förträfflighet utan pekar snarare på att vården inte fungerat som tänkt. Min uppfattning är att detta problem kommer att minska i och med rehabiliteringskedjan som också lägger press på läkarna att agera snabbare; att gå in med det stöd som patienten behöver när han eller hon behöver det. Under mandatperioden har också möjligheterna till att få rätt vård förbättrats genom stora satsningar på sjukvården, genom Vårdval Stockholm, genom rehabiliteringsgarantin, etc.

Anette Carnhede påtalar också att Farouk inte med ett ord berör arbetssituationen för de anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Själv kan jag inte se att detta är relevant i sammanhanget då reformen införts för att ge ökade möjligheter för människor att komma tillbaka till arbetslivet - inte för att underlätta vardagen för oss som är anställda på de myndigheter som ska tillämpa lagstödet.

Länkar: Farouk Medinas debattartikel, Anette Carnhedes replik,  Försäkringskassans utvärdering, den hälsosamme ekonomisten

Ny dag, nya möjligheter, nygammal debatt

Alla de intressanta samtal jag får möjlighet att delta i under valrörelsen får mig att känna mig så otroligt lyckligt lottad; att få ta del av de tankar och frustrationer som snurrar runt i huvudet på de jag möter är en otrolig förmån och jag hoppas innerligt på att kunna bidra till att frustrationsmomenten blir något färre och till att det som fungerar blir ännu bättre.

Hade en lång diskussion med en tjej som arbetar i en klädbutik idag. Hon är 20 år och ska rösta för första gången - efter vårt samtal vill säga för när vi började prata hade hon tänkt att skippa röstandet eftersom hon inte visste vad de olika partierna står för. Efter vårt samtal har hon en bild av Folkpartiets svar på de funderingar hon hade och information om var hon kan vända sig för att lätt få information om de andra partiernas politik med. Naturligtvis hoppas jag att det blir Folkpartiets valsedel hon lämnar in men att hon ändå väljer att gå iväg och lägga en röst är trots allt det viktigaste - inte minst eftersom hon liksom jag hoppas att SD stannar utanför riksdagen.

Mindre positiv är min inställning till många av de debattinlägg som de rödgröna kör med; ett ruskigt sammelsurium av lögner, halvsanningar och dumheter i en salig blandning. Så förbaskat tråkigt och onödigt! Varför inte hålla er till att presentera den egna politiken istället?

Kvällens debatt i Aktuellt mellan Gunnar Axén och Ylva Johansson var inget undantag. Ännu en gång stog Ylva och förklarade att den nya socialförsäkringen är inhuman och att personer som får en knöl i bröstet nu behöver oroa sig för att bli utförsäkrade. Det som skrämmer personer som drabbas av att hitta en knöl i bröstet är den retorik som Ylva & company bedriver - inte socialförsäkringen.

De som hittar en knöl i bröstet har en lång tid av oro framför sig, en behandling som är allt utom behaglig för många av de drabbade och som vid sidan av sjukdomen som sådan också bidrar till psykiskt och fysiskt lidande. Däremot bör inte socialförsäkringen vara något problem då merparten hinner gå igenom de behandlingar som behövs och bli återställda utan att påverkas av regelförändringarna. För de som inte är fullt lika gynnade utan behöver längre tid för att få tillbaka arbetsförmågan finns goda möjligheter godkänna rätten till sjukpenning antingen utifrån att arbetsförmågan är nedsatt oavsett arbetsuppgifter eller att skjuta upp bedömningen mot reguljär arbetsmarknad utifrån särskilda skäl. Vilket alternativ som blir aktuellt beror på den information som kommer fram i läkarintyget som den egne läkaren skrivit.

I den grupp som drabbas finns hela spannet av människor representerade; vissa kan trots sjukdomen arbeta till någon del också under behandlingarna, någon klarar jobba heltid och någon kan inte jobba alls - alla alternativ är lika riktiga och lika möjiga utifrån försäkringen. Det det handlar till syvende och sist om hur den enskilde individen reagerar på sjukdomen och behandlingen och också hennes (eller hans) inställning till arbete. Många berättar att de vill arbeta för att få möjlighet att under en del av dagen få uppleva någon form av normalitet i tillvaron, få känna sig behövda, få glömma det egna eländet en stund. Andra är lamslagna, kan inte uppbåda den kraft som krävs för att fokusera på arbete eller påverkas så starkt av behandlingarna att arbete är uteslutet. Enbart diagnos säger inte ett smack eftersom de individuella skillnaderna är så stora. Läkarna måste därför beskriva hur just den aktuella patienten påverkas av sin sjukdom och sin behandling. Om hon eller han gör det finns alla möjligheter att göra individuella bedömningar utifrån det regelverk som finns och det finns då inte någon anledning för någon som drabbas av en knöl i bröstet att oroa sig för att inte få sjukpenning - så länge Ylva inte debatterar vill säga.

Absolut bättre än sitt rykte

Att veta vad jag pratar om är något som tilltalar mig. Därför har jag fram till nu i huvudsak lyssnat på diskussionerna kring de upphettade diskussionerna kring sjukhusmatens smak, konsistens samt vara eller icke vara. Nu blir det ändring mina vänner!

I går bjöd Folkpartiet på smakprov från Sodexos SoFresh-meny i samband med valupptakten och jag måste säga att jag blev lite förvånad. Under dagen hade jag pratat med en kollega som efter en kortare sjukhusvistelse räknade ut maten totalt och förklarade att den i det närmaste varit oätlig; smaklös, trist, torr och tråkig.  Mina förväntningar var allt utom högt ställda när jag kom fram till landstingshuset och plockade för mig av två av rätterna som det fanns smakprov av.

Hmm, jag tänker inte påstå att det var en smakupplevelse fick mig att lyfta från stolen men det var klart bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig utifrån de beskrivningar jag fått. Klart godkänt är mitt betyg; klart bättre än de färdigrätter man plockar upp ur kyldisken och klart godare än mycket av den mat som ofta serveras på lunchkrogarna i Huddinge (och i ärlighetens namn, bättre än en hel del av den mat jag lagar själv).

Att det sedan alltid finns sju maträtter att välja på, att de kan serveras när patienten är hungrig istället för vid en fast tid och att recepten är framtagna av kokar, dietister och kostekonomer för att passa målgruppen, sänker knappast mitt betyg. Att tillagningen av maten dessutom minskar risken för smitta i jämförelse med tillagning i sjukhuskök höjer betyget ytterligare. Efter att ha legat på sjukhus där maten tillagats i eget kök kan jag säga att den mat som vi serverades smakprov av inte på något sätt kan jämföras smakmässigt. Om jag idag skulle bli inlagd på sjukhus skulle jag inte längre se till att vänner och anhöriga fixade in ätbar mat utan äta något av de olika alternativen med glädje liksom sju av tio andra patienter.

Allt är inte tipptopp men vi närmar oss

Oppositionen har gjort det igen. Ännu en gång går man ut med budskapet om hur viktigt det är med jämlikhet i vården (vilket de har alldeles rätt i) och att Vårdval Stockholm bidragit till att ha ökat, snarare än ha minskat jämlikheten (vilket de absolut inte har rätt i). När sanningen blir för obekväm så är det alltså ännu en gång dags att dra till med en verklighetsbild som inte stöttas av något annat än snedvriden statistik. Ilija Batljan skrev häromdagen att vårdcentralerna där en de mest välbeställda bor har fått ett resurstillskott med 265 miljoner (vården i sin helhet har fått ett resurstillskott om 8 miljarder under mandatperioden som jämförelse).

Det fascinerar mig att ett så stort fokus läggs på att ett i sammanhanget så litet resurstillskott som fördelats till vårdcentralerna där en fjärdedel av patienterna bor.

I mina ögon borde fokus t.ex. ligga vid att patienterna i dag är mer nöjda än 2006, att det finns långt fler läkare och fler vårdcentraler i de områden där ohälsan är störst samt att den oberoende granskning som gjorts visar på att Vårdval Stockholm just bidragit till att minska den ojämlikhet som finns i vården.

Därmed inte sagt att allt är toppen. Det finns fortfarande stora skillnader i hälsotillstånd vid en jämförelse mellan olika grupper, t.ex. utifrån utbildningsnivå, boendeadress och kön. Dessa måste naturligtvis minimeras.

Det är därför bra att den de psykosociala besöken hos kurator och psykolog ökat och att taket för hur många besök vårdcentralerna får betalt för har tagits bort. Detta torde framförallt gynna personer ur de grupper som redan har en tuff situation.

Det är också bra att det hälsofrämjande arbetet nu ger en bonus så att t.ex. distriktssköterskorna kompetens ifråga om rådgivning och riskidentifiering kring alkohol, rökning, övervikt, etc., bättre tillvaratas. Också detta är något som i hög utsträckning gynnar individer ur de mer utsatta grupperna. Hjärt- och kärlsjukdomar exempelvis tillhör de sjukdomar är klart vanligare inom grupper med lägre inkomster: Eftersom dessa sjukdomar i viss utsträckning hänger samman med livsstilsfaktorer så är den förebyggande vården oerhört viktig. Vården kan naturligtvis aldrig sluta röka för någon eller tvinga någon att äta bättre men finns motivationen så kan den åtminstone underlätta en himla massa och det kan vara hela skillnaden. 

Mycket kan naturligtvis fortfarande bli bättre men det förändrar inte att vården blivit bättre både för de 25 procent som bor i de rikaste delarna av Stockhom och för oss andra.

Mer info: SvD,  Bloggar gör Rasmus, Birgitta Rydberg och Martin Ängeby