Våra äldre är för värdefulla för att bli behandlade som skrutt!

Nä men fan. Nu var det dags igen, tänker jag när jag öppnar tidningarna idag och ser att ett av Carema Cares äldreboenden än en gång är i fokus. Den här gången har en ur nattpersonalen bundit fast en man i sängen med ett lakan. Jag blir så ledsen, besviken och förundrad! Hur i hela friden tänker man när man behandlar en människa i beroendeställning på ett så kränkande sätt?  Inser man inte att det är kränkande och att motsvarande handling i alla andra situationer torde utgöra olaga frihetsberövande och alltså ses som en kriminell handling? För mig handlar det inte om Carema och än mindre om driften av verksamheten drivs i privat eller offentlig regi. Det handlar snarare om personalens inställning till sitt arbete och de boende, om ledningens förmåga att bedriva verksamheten på ett vettigt sätt; med rätt personal på rätt position och med de rätta förutsättningarna att göra ett gott jobb och det handlar också om de krav som ställs och de uppföljningar som görs av verksamheten. Olämplig personal, olämpliga chefer och otillräckliga krav och uppföljningar finns det allt för många exempel på både i kommunalt driven och privat driven verksamhet.

Samtidigt gläder det mig oerhört att biståndskansliet kontaktat alla Huddinges ca 30 äldre som bor på Caremas boenden utanför kommunen för att följa upp hur de upplever sitt boende och än mer att ingen av dem varit missnöjda med sitt boende och den omsorg som de får.

Det gläder mig än mer att Äldreomsorgsnämnden här i Huddinge arbetar aktivt med att ställa höga krav på alla utförare och också följer upp både offentliga och privata verksamheter utifrån olika aspekter och på olika sätt.

Och även om det finns mycket kvar att göra för att våra äldre ska få det tillräckligt bra så utgör våra höga krav och uppföljningar en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna nå målet om att erbjuda en äldreomsorg i världsklass!  

Läs mer i Aftonbladet, DN, SvD och på Huddinges hemsida.

Andras erfarenheter berikar och insprirerar

I veckan pratade jag med en kvinna som hade vissa funderingar kring hur jag kombinerar mitt arbete på Försäkringskassan med mitt politiska engagemang. Jag försökte förklara för henne att på jobbet är jag en handläggare bland alla andra och de ställningstaganden jag gör tar sitt avstamp i de läkarintyg som kommer in och ibland, när det behövs, andra utredningar där individen själv är den absolut viktigaste kunskapskällan. På jobbet varken kan, får eller vill jag påverkas av någon annan ideologi än att jag är där för att göra mitt absolut bästa för att alla ska kunna få dels en korrekt och rättssäker bedömning och dels stöd i samordningen av de insatser som behövs för att individen ska kunna komma vidare och som också ingår i uppdraget. De som på grund av sjukdom inte kan arbeta ska ha ett bra grundskydd via socialförsäkringen och har också rätt till en rättssäker bedömning oberoende av handläggare.

Damen i fråga hade en del funderingar kring huruvida jag berörs av de människor jag möter i arbetet och hur jag använder de problem jag stöter på i jobbet i mitt politiska arbete.  

Personligen har jag väldigt svårt att se att det skulle vara möjligt att göra ett bra jobb inom något yrke där man kommer i kontakt med utsatta människor om man inte berörs av deras liv och de svårigheter de möter. För mig är det den största behållningen med jobbet på Försäkringskassan och också det största frustrationsmomentet; jag har förmånen att komma i kontakt med så många otroliga människor som det ibland är snudd på helkört att hjälpa vidare utifrån något som ibland känns som en fånig petitess.  
Jag har också oerhört svårt att se varför i hela världen man skulle engagera sig politiskt och lägga merparten av den fritid man har om man inte drevs av en vilja att förbättra samhället, oavsett vilken politisk läggning man än har. Det fina med att arbeta politiskt är att det kan ge möjlighet att lyfta upp frustrationer och problem på dagordningen och påverka situationen till det bättre.  

Woodrow Wilson lär ha sagt att han inte bara använde den hjärna han hade utan också alla de som han kunde låna. Jag tycker det var väldigt klokt sagt. Även om jag själv haft mer kontakt med vården än vad jag skulle önska så finns det inte en chans att jag på egen hand skulle kunna bilda mig en nyanserad bild av hur vården fungerar och var det brister. Det gäller också alla andra områden, att tro att enbart mina egna erfarenheter skulle kunna ge mig en god insikt i hur olika verksamheter fungerar skulle kännas en smula förmätet.

Precis därför behöver jag dig och alla andra människor jag kommer i kontakt med; dina tankar, funderingar, idéer och frustrationer är precis den input jag behöver för att kunna utvecklas och för att kunna göra ett bra jobb oavsett på vilken stol jag för tillfället sitter. 

Och svaret på frågan om jag gör något av de problem jag stöter på är ja, jag gör mitt bästa. En del av de problem som du och andra tagit upp före dig är saker jag fört vidare och som jag också försöker förändra. Andra tankar och frustrationsmoment sparar jag på hög till dess jag har möjlighet att göra något av dem.