Vård efter behov också för äldre

Sammanträdet i landstingsfullmäktige idag blev kort och men precis som vanligt var det flera viktiga ämnen som avhandlades. Även om det aldrig är möjligt att säga vilka ämnen som är viktigast så finns det alltid ett par ärenden som utmärker sig och får hjärtat att klappa lite fortare och denna gång var det bland annat Thomas Eriksson (MP) viktiga interpellation om psykiatrisk vård för äldre som stod i fokus för min del. Bakgrunden till interpellationen var att Socialstyrelsen i början av året släppte en rapport där det med all tydlighet framkommer att äldre inte får tillgång till den behandling de har behov av i samband med psykisk ohälsa. Den behandling som vanligen ges är läkemedel trots att äldre ofta har en högre risk att drabbas av biverkningar som förvärrar situationen ytterligare. Eftersom rapporten tar sitt avstamp på nationell nivå ville han veta hur situationen för äldre ser ut vad gäller behandling av KBT hur stor andel som behandlas med psykofarmaka eller kombinationer med psykofarmaka och om det finns behov av att vidta särskilda åtgärder för att säkerställa att äldre med psykisk sjukdom uppmärksammas och får rätt vård. Ämnet var alltså ruskigt viktigt av den uppenbara anledningen att det inte är ok att någon grupp får en sämre vård och det är ännu mer skruttigt om det drabbar människor som redan befinner sig i ett underläge.   

Birgitta Rydberg berättade som ansvarigt landstingsråd om de satsningar som gjorts på området som tidigare varit ruskigt eftersatt. Vi är långt inte på något sätt i mål ännu men situationen har förbättrats och en god psykiatrisk vård för äldre är nu ett prioriterat område. I rapporten som är en skrämmande läsning pekar man på flera förslag till förbättringsåtgärder och glädjande nog har flera av dem redan införts i Stockholm såsom tillgång till särskilda mottagningar/team som kan erbjuda både stöd för äldre som lider av psykisk ohälsa och konsultativt stöd och kompetenshöjande stöd riktat till primärvård och geriatrik. Något förvånande ifrågasatte Thomas Maria Beroendecentrums arbete inom området och tyckte att det var att skjuta vid sidan av målet. I mina ögon var det just Thomas som sköt bredvid målet där eftersom det inte helt sällan finns en koppling mellan psykisk ohälsa och självmedicinering eller missbruk och när vi vet att allt fler medelålders och äldre – inte minst kvinnor – har ett missbruk är jag själv snarast redo att applådera att också Maria Beroendecentrum finns med i arbetet med att hjälpa äldre med psykisk ohälsa att må bättre.  

I mitt anförande var jag inne på vikten av information – både till allmänhet och till vårdgivarna inom primärvården – och de behandlingsinsatser som kan erbjudas utanför psykiatrin. Kompetensen hos primärvården är naturligtvis A och O eftersom det är de som först kommer i kontakt med människor som mår dåligt och som blir de som måste kunna tolka tecknen för att äldre, som ofta har andra symptom än yngre med depression, ska kunna få rätt behandling och stöd oavsett om det sker inom primärvården eller psykiatrin. Psykiatrins kompetenshöjande och konsultativa uppdrag är naturligtvis guld värt men i de lägen man har en fundering eller behöver dubbelkolla något så är de beslutsstöd framförallt riktat till vårdgivarna av storvikt; det måste vara lätt att göra rätt och det förutsätter lättillgänglig information.

Behandlingsrekommendationerna är de samma oavsett ålder vilket innebär att många äldre som mår psykiskt dåligt – precis som yngre – och självklart under förutsättning att besvären inte är för allvarliga, torde ha stor nytta av att primärvården i allt högre utsträckning erbjuder psykosocialt stöd, t.ex. i form av KBT via kurator eller psykolog.  

Jag tror också att den information som riktas till allmänheten, till människor som själva mår dåligt eller deras anhöriga, t.ex. Vårdguiden där det finns bra information om depression hos äldre, är superviktig. Ju mer information man har tillgång till desto lättare är det att själv uppmärksamma när något är galet och också att ställa rätt frågor och att lyfta välmotiverade krav i kontakten med sin läkare. 

Det är alltid glädjande när det kommer upp en fråga under fullmäktige där det är uppenbart att mycket hänt och mycket är på gång sedan problemet uppmärksammades och så är det verkligen när det gäller psykiatri för äldre. Det är hög tid att området prioriteras för det är en förutsättning för att våra äldre ska kunna få rätt stöd.

Realisationer och kortsiktiga lösningar är sällan långsiktigt kloka

I tisdags fattade landstingets trafiknämnd beslut om att fortsätta utreda Spårväg Syd. Tyvärr har man i beslutet lagt in en brasklapp: "Det finns skäl att utreda övergångslösningar såsom BRT”. För oss folkpartister, så väl i landstinget som i Huddinge, är detta en halvmesyr. Utifrån de framtida behov som finns så borde det vara självklart för alla och en var att en spårlösning är nödvändig vad gäller den första etappen mellan Skärholmen/Kungens kurva och Flemingsberg.   

Lennart Rohdin (FP), vice ordförande i trafiknämnden kommenterar beslutet så här: "Södertörn och Söderort behöver Spårväg syd – för att förverkliga tusentals nya bostäder och arbetsplatser och för att skapa nya samband och kopplingar för människor och företag. Det handlar om en strategisk satsning på regional utveckling. En BRT-lösning påstås vara ett första steg mot spårväg men om vi bygger en sådan särskild bana för snabba bussar för 3-4 miljarder, är risken mycket stor att man har låst fast sig i övergångslösningen. Vi kan inte bara satsa på spår i norra och östra delarna av Stockholms län."

Han slår huvudet på spiken. Att bygga en BRT-lösning är kortsiktigt, lite som att köpa ett par ganska ok skor av fjolårets modell på rean i vetskapen om att den täcker dagens behov istället för att sikta på kvalitet. I slutändan blir prislappen för de båda kängorna högre än vad den blivit om man direkt siktat på en hållbar lösning.    

Att Spårväg Syd behövs har Folkpartiet insett och drivit på sedan länge. Utifrån den debatt som förts har det tidigare låtit som om alla partier varit i stort sett eniga. Att så bara var fallet i teorin framkom med all tydlighet vid Trafiknämndens sammanträde där det blev klart att flera partier tycker att en BRT-lösning är tillräcklig. Må så vara, det är ett ställningstagande som man mycket väl kan komma fram till om man inte räknar med en hög inflyttning och ett högt bostadsbyggande. Mer märkligt var att S, som tidigare drivit på i frågan, nu när det blev dags för beslut valde att helt lägga ner sin röst och varken rösta för BRT eller spårväg. Personligen är jag ruskigt nyfiken på vad den kovändningen står för. Handlar det om att man tagit oppositionsrollen lite väl långt och nu är mer intresserad av att komma med opportun kritik än att bidra med lösningar? 

Nåväl, jag ska inte prata för dem utan mer utifrån vårt perspektiv och så här är det: vi har en massiv inflyttning Stockholm och Huddinge och det är bra. Samtidigt är det självklart att fler människor medför behov av fler bostäder och arbetsplatser. Det medför också en kraftig miljöpåverkan om en stor andel av dessa människor i huvudsak väljer att förflytta sig med bil. Vill vi ta ansvar för en hållbar utveckling måste vi därför göra allt vi kan för att minska behovet av bilar och då behövs det en god tillgång till allmänna kommunikationer – Spårväg Syd – för kommer folk att välja bilen eftersom det är det mest bekväma alternativet. 

 Om vi utgår från att kommunens beräkningar om att Huddinge redan 2030 kommer att ha 45 000 nya invånare så är det galet att nu sikta på en trafiklösning som möjligen kan vara färdigställd 2020 och som vi sedan växt ur till 2030.  En BRT-lösning är inte heller någon billig historia och en eventuell senare förändring till spårväg kommer att kosta långt mer än vad det skulle kosta att färdigställa den spårväg vi vill se direkt även om det är hissnande summor vi pratar om.

Just utifrån att Spårväg Syd är en mycket kostsam investering så måste kommunen dra sitt strå till stacken och skapa förutsättningar för att trafiklösningen ska bli ekonomiskt hållbar. Det krävs att vi nu slutar snacka och istället kommer igång med byggandet på allvar så att de tillkommande invånarna har någonstans att slå sig ner, så att ungdomar kan flytta hemifrån och så att äldre kan bo kvar när de inte längre vill bo kvar i tidigare villa eller lägenhet.

Grunden finns redan. Redan 2014 kommer kommunen att anta en ny översiktsplan och såsom vi ser det krävs det att kommunen då tar ordentlig höjd och sätter fart. Vi måste bygga mer – mycket mer – och inte bara mer av det som redan finns. Vår bestämda uppfattning är att vi måste välja det alternativ som innebär att vi tar ett stort språng mot framtiden och i Glömstadalen skapar de bästa förutsättningar för en spårvägslösning genom att bygga ett stort antal nya bostäder och arbetsplatser.

Vi kan inte fortsätta blunda för att fler människor medför behov av fler bostäder, fler arbetsplatser och bättre kommunikationer. I Glömstadalen har vi möjlighet att bidra till alla dessa faktorer och det vore allt utom ansvarsfyllt att låta bli. Vi hoppas att de andra partierna är villiga att dra sina strån till stacken för att skapa förutsättningar för en hållbar framtid med när de väl bestämmer sig istället för att hålla fast vid en verklighet som knappast är aktuell nu och än mindre kommer att vara det om bara tiotalet år. 

Malin Danielsson var klart snabbare än mig med att kommentera beslutet på ett klokt sätt.