Onödig ohälsa

I veckan höll HSO (Handikappföreningarnas Samarbetsorgan i Stockholms län) ett jätteintressant seminarium om folkhälsa och funktionsnedsättning. Seminariet var lite av en uppföljning av det seminarium som hölls i samband med att Folkhälsorapporten släpptes och Helena Holmgren, som skrev delrapporten om folkhälsa bland personer med funktionsnedsättning presenterade här lite mer ingående det bland andra hon kommit fram till.


En litet smolk i bägaren är att statistikmaterialet som finns tillgängligt ger en begränsad bild av vilka grupper med funktionsnedsättningar som är mest utsatta i förhållande till befolkningen i övrigt. Trots allt lever närmare 16 procent av befolkningen, eller ca 1.5 miljoner svenskar mellan 16-84 år, med olika funktionsnedsättningar. Att klumpa ihop alla dessa i en grupp skulle vara lika knasigt som att försöka klumpa ihop alla norrlänningar och försöka dra några mer ingående slutsatser utifrån det; behoven och förutsättningarna skiljer sig självklart både mellan olika grupper och mellan olika individer. 

Samtidigt är faktaunderlaget som rapporten bygger på så omfattande att det ändå varit möjligt att dra en del slutsatser och lägga fram förslag. Trots allt vet vi att personer med funktionsnedsättningar löper en ökad risk att utveckla ohälsa, inte alltid har förutsättningar att vara delaktiga på samma sätt som andra och inte heller har samma möjligheter att leva sitt liv utifrån sina egna förutsättningar och sin egen kapacitet. Just därför är frågan om vad vi kan göra för att skapa ett mer inkluderande samhälle alltid lika aktuell och jag vill därför rikta ett stort tack till HSO som anordnade seminariet.

Levnadsvanorna hos personer med funktionsnedsättning är mindre hälsofrämjande än de bland befolkningen i övrigt; man har en mer stillasittande vardag, är oftare överviktiga/feta, röker mer, sover sämre, etc. Delvis handlar detta om sämre möjligheter att göra hälsosamma val vilket i sin tur i hög utsträckning handlar om strukturella faktorer, bristande tillgänglighet och bristande möjligheter till rätt stöd. 

Under seminariet pratade vi bland annat om möjligheten att ta sig till hälsofrämjande aktiviteter såsom träning, kulturupplevelser, sociala aktiviteter, dvs. allt det där som tillför livet lite extra och som bidrar till att vi lättare återfår och behåller vår hälsa. Det här borde vara en icke-fråga men tragiskt nog är kollektivtrafiken fortfarande exkluderande och färdtjänsttilldelningen alltför begränsad. Målsättningen är så klart en mycket mer tillgängligt lokaltrafik och fria resor för färdtjänstkunder, precis som för alla andra som har förmånen att själva kunna förflytta sig med hjälp av allmänna kommunikationer. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan resetilldelningen åtminstone tar ett nytt skutt uppåt såsom den gjorde under förra mandatperioden. Personligen tror jag att det skulle kuna bidra till att både den allmänna hälsan och upplevelsen av livskvalitet ökar också bland dem som är nödgade att använda sig av färdtjänst för att ta sig från punkt A till punkt B.

Helena tipsade om en rapport från Folkhälsoinstitutet (Onödig Ohälsa) där man konstaterar att ohälsan bland personer med funktionsnedsättning kan minskas med 1/3 om vi lyckas komma tillrätta med några kärnpunkter såsom att öka det sociala deltagandet, lyckas bidra till hälsosammare levnadsmönster, bryter diskrimineringen och förbättrar de ekonominska förutsättningarna bland de personer med funktionsnedsättningar som har dålig ekonomi (vilket är klart vanligare än bland övriga befolkningen). 

Punkterna flyter naturligtvis in i varandra liksom ansvaret för att bidra till lösningarna. Samtidigt är det uppenbart att vi alla; landsting, kommun, myndigheter, föreningar, arbetgivare, kollegor, vänner och individer, inte bara kan utan också måste arbeta för att förbättra situationen.

En hel del aktiviteter är naturligtvis redan igång såsom fysisk aktivitet på recept (FaR) som ökat markant de senaste åren glädjande nog, aktiv hälsostyrning där vissa grupper med mycket omfattande behov av vården får en egen vårdcoach kopplad till sig och där verksamheten nu kommer utökas till fler grupper eftersom projektet varit framgångsrik och det finns också mängder av lokala aktiviteter. Jag fick med mig en hel del nya kunskaper och flera nya tankeställare. Några godbitar, såsom medlemsskap på recept, kommer jag definitivt att suga vidare på.

Barn i alla storlekar och former

En av de absolut finaste förmånerna man kan ha som politiskt aktiv är möjligheten att få komma ut i olika verksamheter för att lära sig mer och se hur det fungerar i verkligheten. I förrgår var det så dags igen. Tillsammans med en grupp sjukvårdsintresserade folkpartister hade jag förmånen att få bli guidad runt på några av de avdelningar på Huddingedelen av Astrid Lindgrens sjukhus som är avsedda för våra värdefullaste små varelser. Dr. Annika Janson, som visade oss runt lärde oss massor och beskrev på ett fantastiskt sätt hur barn inte kan jämställas med små vuxna utan att de är individer med egna medicinska och sociala behov som på många sätt skiljer sig från vuxna patienters. Hon förklarade också, vilket är självklart men ändå så lätt att glömma, att vården av barnen också är  speciell utifrån att det här inte räcker med att patienten är med på vad som händer utan at också dess föräldrar hela tiden måste vara med på tåget.

Rundvandringen började med en tur till Rikscentrum Barnobesitas där ett helt team med olika kompetenser knyts upp för att stötta barn upp till 16 år som på grund av mycket kraftig övervikt och fetma behöver långvarigt stöd (medelinskrivningen på mottagningen är fem år) för att växa in i sin vikt och utveckla mer hälsosamma vanor. Detta så att de inte ska begränsas under barn- och ungdomsåren och för att minska risken för senare följdsjukdomar. För flertalet barn krävs naturligtvis inte dessa omfattande insatser utan där är det fullt tillräcklig med föräldrasamtal via primärvården som uppenbart gör de ett bra jobb utifrån att man nu äntligen lyckats bryta trenden med allt större fyraåringar.

Vi pratade en del om lämpliga fysiska aktiviteter eftersom motion inte bara är svårt utan också ofta känns obehagligt när man skiljer ut sig från mängden. Föga förvånande kom olika former av motion i vatten på tal men Annika påpekade också att amerikansk fotboll är en kanonsport eftersom ungarnas storlek där kan vara en fördel snarare än ett hinder.

Därefter fick vi en rundvandring på barnakuten och en beskrivning av hur arbetet läggs upp för att alla som kommer in så snart som möjligt ska kunna få det stöd de behöver. Annika påtalade sjuksköterskornas roll både vid mottagandet av barnen och föräldrarna och också för samordningen av alla nödvändiga aktiviteter. För mig var det en aha-upplevelse att få veta hur mycket som egentligen pågår bakom skranket parallellt med att minutrarna tickar på i sirapstakt från utsidan och jag är så imponerad av hur personalen får verksamheten att flyta!

Slutligen hamnade vi hos de pluttigaste pluttarna på neonatalen där barn födda från vecka 27 och framåt vårdas. Eftersom de minsta fortfarande inte utvecklat alla nödvändiga förmågor är miljön naturligtvis väldigt steril och högteknologisk. Samtidigt var det intressant att se hur mycket man arbetat med att hitta lösningar för att göra miljön för de anhöriga så bekväm och praktisk som möjligt och med självklart utrymme för båda föräldrarna i alla rum. Just kombinationen av teknisk och praktisk funktionalitet imponerade stort på mig för om det är något som jag tror behövs i samband med den onormala situation som en sjukhusvistelse medför, så är det just någon slags normalitet i vardagen där man kan få glömma var man befinner sig för en stund och får vara sig själv tillsammans med de som betyder mest i så hög utsträckning som möjligt.

Självklarheter... eller?

Precis hemkommen från Göteborg efter två dagar sprängfyllda med intryck, människor och kunskapspåfyllnad vid 2012 års nätverkskonferens med Nätverket Hälsa och demokrati och Nätverket Uppdrag Hälsa. Att Jan Eliasson som var en av de inledande talarna, var inspirerande att lyssna på behöver knappast sägas; självklart var han det! Alla som lyckas knyta in underhållande och relevanta anekdoter i ett tal är verbala stjärnor i min värld och att han egentligen bara benade upp självklarheter gjorde absolut ingenting. Ofta är det de enkla sanningarna som behöver sorteras upp och upprepas och han gjorde det med bravur.

Än mer inspirerande om än lika självklar i sitt budskap var Lena Maria Klingvall som avslutade konferensen med många fniss, ett gäng generade leenden, ett stort mått av frustration och ilska och en och annan tår smög sig ut under hennes beskrivning av de möjligheter och utmaningar som hennes liv bjudit på. Om ni inte redan känner till henne så googla henne för sjutton eller gå in på hemsidan: lenamaria.com. Själv tänker jag definitivt inskaffa hennes senaste bok: Våga drömma. Den uppmaningen i kombination med tilltro till att alla är viktiga och att alla har en enorm potential är något som vi måste bli mycket, mycket bättre på att förmedla till våra barn, våra ungdomar och våra kunder/patienter/brukare/försäkrade eller whatever vi kallar dem som behöver stöd under en kortare eller längre tid. 

Hade vi alla den inställningen så skulle inte kunden komma först på plats 46 vid frågan om vad som är viktigast på den genomsnittliga svenska arbetsplatsen vilket Martin Sande, managementkonsult från Preera, informerade om på ett synnerligen entusiastiskt och alldeles förskräckligt tankeväckande sätt. Jag har också alldeles förbaskat svårt att tro personal i kommuner där man tror på och tillvaratar äldres egen potential skulle vara benägna att ge 32,3 procent av de äldre biverkningstunga läkemedel mot psykos när så få som 4,9 procent av de äldre i andra kommuner är i behov av motsvarande medicinering, vilket bara var ett av de mer hårdsmälta fakta som Eva Nilsson Bågenholm, nationell äldresamordnare, presenterade.

Visst hade det varit skönt ibland om de enkla sanningarna kunde uppnås via enkla lösningar?  I avvaktan på det har jag samlat en massa ny energi och lust att söka lösningar till det som borde vara så självklart men inte är det. Jag skulle också uppskatta dina idéer kring hur vi blir bättre på att fokusera på den viktigaste individen för alla verksamheter; kunden/patienten/brukaren.