
Införandet av kvinnlig rösträtt liksom så många andra reformer vi idag tar för givna ligger obegripligt nära i tid. Farmor liksom så många andras farmödrar och mormödrar, föddes till en värld där de på många väsentliga sätt var underlägsna männen, en fullständigt galen tanke idag. Det är svårt att idag försöka sätta sig in i den kamp som kvinnor som Kerstin Hesselgren, Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ann-Margret Holmgren, Ada Nilsson, Signe Bergman, med flera bedrev och också de svårigheter de måste ha upplevt. Barbro Hedman, som nyligen släppt boken: Vår rättmätiga plats, berättade att den största organisationen för kvinnlig rösträtt, LKPR, lyckades samla in mer än 350 000 namnunderskrifter sedan förstakammaren röstat ner förslaget om att ge kvinnor rösträtt. Siffran skulle ha varit imponerande även med tillgång till dagens tekniska hjälpmedel och snudd på ogreppbar utifrån de medel man hade till hands 1913.
Lika ogreppbart är det att samma kamp för att uppnå ett fullvärdigt och likvärdigt medborgarskap med männen fortfarande pågår i så många länder runt omkring oss. De beskrivningar som Hoda Badran och Nurgul Asylbekova delgav oss under dagen fick mina ögon att tåras vid mer än ett tillfälle och samtidigt, de väckte båda synnerligen varm känsla och ödmjukhet inför det mod som de och så många andra kvinnor uppvisar varje dag.
Vid en jämförelse i tid och rum har vi kommit långt på vägen mot jämställdhet men stora frågor, såsom hur vi uppnår lika lön för lika arbete, hur vi minskar förekomsten av våld mot kvinnor i hemmen och våld mot pojkar/män ute på gatorna, är kvarvarande nötter att knäcka liksom de olika förväntningar vi utan att reflektera över det ställer upp på flickor/kvinnor och pojkar/män. Förhoppningsvis har vi kommit en lång väg ytterligare när det är dags för 100-årsjubileet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar