måndag 10 december 2012

Medmänsklighet och möjligheter - inte procentsatser och mellankommunal rättvisa

I kväll var årets sista kommunfullmäktigesammanträde. Glädjande nog så var det flera ärenden som var så intressanta på listan att det ska bli kul när det drar igång igen efter en efterlängtad paus för jul och nyår.

Ett par av ärendena handlade om flyktingmottagandet och inte helt oväntat stod alla partier med ett undantag (gissa vilket?) upp för medmänsklighet. Ibland kan jag bli lite trött på debatten som allt för ofta handlar om antal, procentsatser och rättvisa mellan kommuner snarare än varför vi tycker att det är viktigt att vi drar vårt strå till stacken för att hjälpa de vi kan och vad vi vill göra för att hjälpa människor som befinner sig i situationer som vi aldrig under några omständigheter skulle vilja uppleva själva.

Mitt inlägg i debatten lät därför så här:
" Ett gott flyktingmottagande handlar inte om antal, procentsatser och rättvisa mellan olika kommuner. Det handlar snarare om medmänsklighet och att erbjuda förutsättningar för ett nytt bra liv till människor som gått igenom mer lidande än vad de flesta av oss kan föreställa oss; som slitits loss ur sitt sammanhang, förlorat sitt hem och många gånger vänner, familj och anhöriga.

Oavsett om vi kommer till Huddinge från Alingsås eller Aleppo så är det mycket som behöver falla på plats innan vi känner oss hemma. Självklart blir det än svårare att finna sig till rätta i en ny miljö om flytten varit påtvingad och man landar på en plats med nytt språk, ny kultur och utan att ha en aning om vad som kommer hända med en själv eller de man lämnat efter sig. Jag tror vi alla är ruskigt lyckliga över att det inte är just vi eller våra anhöriga som behöver ta oss igenom den livsomställningen.

Att sätta ambitionsnivån vid att kunna erbjuda en fristad är inte tillräckligt. Vi behöver också skapa förutsättningar för att de människor som kommer ska kunna finna sig till rätta i och bli delaktiga i sitt nya sammanhang och samhälle.

Vi i Folkpartiet vill att Huddinge börjar använda sig av Hälsokommunikatörerna igen eftersom det kan bidra till att upplevelse av sammanhang och trygghet ökar hos de som kommer från krigshärdar. Det kan i sin tur öka förutsättningarna för att de ska kunna komma vidare till ett läge där studier och arbete möjliggörs. 
Att bli sedd, få information utifrån var man själv befinner sig och också möjlighet att få svar på de egna frågorna kring allt som känns fel och märkligt från människor som själva gått igenom samma process kan underlätta vägen in i samhället.

Som vi kunde läsa i delårsrapporten som presenterades vid förra sammanträdet är det just de som har svårigheter att hantera sin nya situation med allt vad den innebär som har svårast att tillägna sig språket och få godkänt på SFI, där allt fler annars blir godkända. Här kan hälsokommunikatörerna göra skillnad.

Språket är A och O. Utan språkkunskaper är det i det närmaste omöjligt att känna sig som en viktig del av ett samhälle och det blir mycket, mycket svårare att komma vidare mot arbete med allt vad det innebär i form av ekonomisk frihet och ett socialt sammahang.

Vi är rent sagt korkade om vi inte ser att de människor som kommer är potentiella guldklimpar eftersom vi aldrig kommer att kunna klara vår välfärd utan fler som arbetar. Vi måste däremot bli bättre på att skapa förutsättningar för att människor som bär med sig värdefull utbildning och erfarenhet ska få möjlighet att använda sig av sin kompetens. Vi behöver också öka möjligheterna för studier för de som behöver skola om sig eller som saknar utbildning, öka möjligheterna till praktik och också underlätta för dem som vill bygga upp sina egna företag.

Nåväl, den här delen gäller likväl för de som kommer från Alingsås som från Aleppo, vi behöver helt bli bättre på att skapa förutsättningar för att människor lättare ska kunna ta till vara på sina resurser och bygga sig ett bra liv.

Vi i Folkpartiet vill att den politik som förs ska fungera både som krockkudde och stutsmatta. När livet är som svårast eller när våra egna resurser inte räcker till så måste vårt samhälle finnas där och skapa trygghet och när de egna resurserna börjar återvända måste det finnas möjlighet att få ett bra avstamp som underlättar vägen vidare. Det gynnar inte bara individen utan också vårt samhälle i stort och det gäller de personer som tvingats hit lika väl som för de som är födda här. "
 
 

 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar