Onödig ohälsa

I veckan höll HSO (Handikappföreningarnas Samarbetsorgan i Stockholms län) ett jätteintressant seminarium om folkhälsa och funktionsnedsättning. Seminariet var lite av en uppföljning av det seminarium som hölls i samband med att Folkhälsorapporten släpptes och Helena Holmgren, som skrev delrapporten om folkhälsa bland personer med funktionsnedsättning presenterade här lite mer ingående det bland andra hon kommit fram till.


En litet smolk i bägaren är att statistikmaterialet som finns tillgängligt ger en begränsad bild av vilka grupper med funktionsnedsättningar som är mest utsatta i förhållande till befolkningen i övrigt. Trots allt lever närmare 16 procent av befolkningen, eller ca 1.5 miljoner svenskar mellan 16-84 år, med olika funktionsnedsättningar. Att klumpa ihop alla dessa i en grupp skulle vara lika knasigt som att försöka klumpa ihop alla norrlänningar och försöka dra några mer ingående slutsatser utifrån det; behoven och förutsättningarna skiljer sig självklart både mellan olika grupper och mellan olika individer. 

Samtidigt är faktaunderlaget som rapporten bygger på så omfattande att det ändå varit möjligt att dra en del slutsatser och lägga fram förslag. Trots allt vet vi att personer med funktionsnedsättningar löper en ökad risk att utveckla ohälsa, inte alltid har förutsättningar att vara delaktiga på samma sätt som andra och inte heller har samma möjligheter att leva sitt liv utifrån sina egna förutsättningar och sin egen kapacitet. Just därför är frågan om vad vi kan göra för att skapa ett mer inkluderande samhälle alltid lika aktuell och jag vill därför rikta ett stort tack till HSO som anordnade seminariet.

Levnadsvanorna hos personer med funktionsnedsättning är mindre hälsofrämjande än de bland befolkningen i övrigt; man har en mer stillasittande vardag, är oftare överviktiga/feta, röker mer, sover sämre, etc. Delvis handlar detta om sämre möjligheter att göra hälsosamma val vilket i sin tur i hög utsträckning handlar om strukturella faktorer, bristande tillgänglighet och bristande möjligheter till rätt stöd. 

Under seminariet pratade vi bland annat om möjligheten att ta sig till hälsofrämjande aktiviteter såsom träning, kulturupplevelser, sociala aktiviteter, dvs. allt det där som tillför livet lite extra och som bidrar till att vi lättare återfår och behåller vår hälsa. Det här borde vara en icke-fråga men tragiskt nog är kollektivtrafiken fortfarande exkluderande och färdtjänsttilldelningen alltför begränsad. Målsättningen är så klart en mycket mer tillgängligt lokaltrafik och fria resor för färdtjänstkunder, precis som för alla andra som har förmånen att själva kunna förflytta sig med hjälp av allmänna kommunikationer. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan resetilldelningen åtminstone tar ett nytt skutt uppåt såsom den gjorde under förra mandatperioden. Personligen tror jag att det skulle kuna bidra till att både den allmänna hälsan och upplevelsen av livskvalitet ökar också bland dem som är nödgade att använda sig av färdtjänst för att ta sig från punkt A till punkt B.

Helena tipsade om en rapport från Folkhälsoinstitutet (Onödig Ohälsa) där man konstaterar att ohälsan bland personer med funktionsnedsättning kan minskas med 1/3 om vi lyckas komma tillrätta med några kärnpunkter såsom att öka det sociala deltagandet, lyckas bidra till hälsosammare levnadsmönster, bryter diskrimineringen och förbättrar de ekonominska förutsättningarna bland de personer med funktionsnedsättningar som har dålig ekonomi (vilket är klart vanligare än bland övriga befolkningen). 

Punkterna flyter naturligtvis in i varandra liksom ansvaret för att bidra till lösningarna. Samtidigt är det uppenbart att vi alla; landsting, kommun, myndigheter, föreningar, arbetgivare, kollegor, vänner och individer, inte bara kan utan också måste arbeta för att förbättra situationen.

En hel del aktiviteter är naturligtvis redan igång såsom fysisk aktivitet på recept (FaR) som ökat markant de senaste åren glädjande nog, aktiv hälsostyrning där vissa grupper med mycket omfattande behov av vården får en egen vårdcoach kopplad till sig och där verksamheten nu kommer utökas till fler grupper eftersom projektet varit framgångsrik och det finns också mängder av lokala aktiviteter. Jag fick med mig en hel del nya kunskaper och flera nya tankeställare. Några godbitar, såsom medlemsskap på recept, kommer jag definitivt att suga vidare på.

Nu klarar jag mig själv!

Jag är ruskigt stolt över mig själv just nu (trots att jag vet att det inte bara handlat om eget arbete utan en himla stor skopa tur med). Efter närmare ett år med galen ledvärk och en gångstil som fått ankor att framstå som graciösa har jag äntligen uppnått det mål jag satte upp när jag i maj beviljades färdtjänst - att klara förflytta mig själv med hjälp av de transportmedel som ingår i SLs ordinarie utbud. Igår var så den sista dagen jag var beviljad färdtjänst så idag firar jag av ett av mina delmål på vägen tillbaka och tänker försynt för mig själv att alla erfarenheter - även de oönskade - trots allt är lärorika och nyttiga.

Att acceptera att kroppen inte lyder ens med övertalning och hot är knappast något som någon önskar sig och det leder ovillkorligen till att man måste prioritera bort massor av saker som  känns givande. För min del är bloggen en av de saker som fått stryka på foten tillsammans med shopping (som i min värld är att jämställa med själavård under rörelse) samt sociala aktiviteter och träning, vilket är mina främsta källor till energipåfyllnad.  

Tack och lov har jag ändå haft turen att ha ett arbete som fungerat trots omfattande begränsningar och också haft möjlighet att följa med i de politiska uppdrag jag har och under de senaste månaderna färdtjänst vilket gjort att jag ändå kunnat hänga med i rätt så hög utsträckning. Sammantaget är det dessa delar  och hoppet om att bli bättre som gjort att jag inte bara tycker att perioden varit uthärdlig utan också givande. 

Även om jag önskar att kroppen hängt med i svängarna under den otroligt lärorika och spännande period som varit efter valet så har situationen som varit ändå varit intressant på många sätt. Att hitta en läkare som känns bra, att hitta rätt bland olika hjälpmedel och inte minst att få möjlighet att pröva på hur det är att använda färdtjänst har varit både utmanande och otroligt intressant.

För mig som är van att utreda andra människors situation var det en oerhört märklig känsla att själv få sin situation utredd. Detta trots att den färdtjänsthandläggare jag träffade här i Huddinge både var trevlig och kändes kompetent. Det var också en nyttig lärdom att själv få uppleva hur lång väntan på beslut känns när man behöver en insats  och jag hoppas att upplevelsen håller sig fräsch i minnet under lång tid.

Att själv kunna ta mig i väg för att handla, delta i några aktiviteter, kunna arbeta, ta mig till sjukgymnastik, etc. var innan beviljandet projekt som antingen krävde tur i form av tillgängliga vänner, en massa planering eller skapade ännu en grop i plånboken. För mig är därför färdtjänsten lite av skilllnaden mellan att ha ett liv trots begränsningar istället för att bara vara vid liv. Trots allt fungerar det inte för någon att i längden att snylta på vänner med bil eller själv betala taxiresor.  

På det stora hela har det fungerat bra med färdtjänst. Förutom att den tagit mig från punkt A till B s har jag också haft massor av intressanta samtal med medresenärer och taxichaufförer. De utökningar av resetilldelningen införts av Alliansen har också medfört att resorna varit tillräckligt många för att täcka mina behov. Samtidigt skulle jag självklart önska att resetilldelningen skulle vara fri så att alla med behov av färdtjänst fritt kunde planera sitt resande utifrån egna behov och önskemål - precis som alla andra.  

På slutet då jag börjat kunna träna på att gå kortare sträckor har jag också varit kanonglad över att färdtjänstkortet fungerat också inom kollektivtrafiken eftersom det gör det möjligt att välja resesätt efter aktuellt tillstånd utan att behöva fundera över kostnaden för endera variant.

Nyttjandet av färdtjänst kräver tveklöst en helt annan planering än resor med allmänna kommunikationer. Förutom att beställningen behöver göras en stund i förväg så orsakar trafikstockningar, samkörningar (där avstånd eller förseningar hos endera resenär skapar fördröjningar), märkliga gps-system hos chauffören och/eller valet av kortaste istället för snabbaste väg en hel del sura muttranden hos en tidsfascist som mig.  Jag har också svurit eder vid de  tillfällen då bilen aldrig dykt upp av oklar anledning och det sedan, efter 20 minuter och kontakt med resegarantikansliet, dröjt ytterligare en stund innan någon ny bil kunnat beställas fram - trots att flera lediga taxibilar stått rakt framför näsan på mig. Att bilen uteblivit har visserligen bara hänt ett fåtal gånger men det har ändå medfört att jag redan vid någon minuts försening börjat fundera över om någon bil kommer att komma. Ett sms till resenären sedan beställningen gått ut - eller att taxichauffören (som några av dem faktiskt gör) ringer för att berätta att han är på väg - skulle sannolikt kunna öka både förutsägbarheten, tryggheten och kundnöjdheten.     

Det är klart, allt kan förbättras och så också färdtjänsten, men på det stora hela är jag oerhört tacksam över de möjligheter som min period med färdtjänst gett i form av frihet och möjligheter att välja mitt liv. Färdtjänsten är helt klart en fantastisk möjlighet och förmån som vi måste värna och utveckla ytterligare.

Läs gärna en också en mindre personlig skrivelse med tankar kring färdtjänsten från Folkpartiet.    

 

Vem ska välja hur jag tar mig hem - jag själv eller busschauffören?

Möjligen är det fortfarande alldeles för mycket morgon för mig men jag blir så trött när jag läser att en kvinna nekats att åka med nattbussen för att busschauffören inte orkat köra närmare trottoarkanten så att hon kunde komma upp på bussen med sin rullstol. Till råga på allt hade han mage att häva ur sig att såna som hon borde åka färdtjänst. Än mer trött blir jag av inledningen till artikeln i Metro "Busschaufför vägrade hjälpa rullstolsburen kvinna". Det handlar inte om att busschauffören vägrade hjälpa kvinnan - han vägrade göra sitt jobb och valde istället att behandla henne som en icke-fullvärdig person. När jag läser något sånt här så hoppas jag så innerligt på att det ska stå för en missuppfattning.

Samtidigt inser jag att det är mer än sannolikt att det inte är någon missuppfattning det handlar om. En av mina närmaste väninnor sitter i rullstol och jag har vid mer än ett tillfälle häpnat över hur obekanta, t.ex. när hon ska handla, tilltalar mig eller hennes assistent istället för henne. Hur det som är helt självklart för mig kräver planering och motiveringar för hennes del.

Självklart ska kvinnan som Metro skrev om ha möjlighet att åka färdtjänst hem om hon det vill men det är lika självklart att hon istället ska kunna välja att åka nattbussen hem utan att vare sig behöva motivera sig eller vara tacksam för att busschauffören "hjälper" henne.

Delaktighet och möjlighet att själv kunna välja vilket alternativ som passar en bäst ska vara en rättighet - inte något man ska behöva bocka, be och buga om för att få tillgång till. 

Anna Starbrink har också reagerat på artikeln liksom SHT.