Barn i alla storlekar och former

En av de absolut finaste förmånerna man kan ha som politiskt aktiv är möjligheten att få komma ut i olika verksamheter för att lära sig mer och se hur det fungerar i verkligheten. I förrgår var det så dags igen. Tillsammans med en grupp sjukvårdsintresserade folkpartister hade jag förmånen att få bli guidad runt på några av de avdelningar på Huddingedelen av Astrid Lindgrens sjukhus som är avsedda för våra värdefullaste små varelser. Dr. Annika Janson, som visade oss runt lärde oss massor och beskrev på ett fantastiskt sätt hur barn inte kan jämställas med små vuxna utan att de är individer med egna medicinska och sociala behov som på många sätt skiljer sig från vuxna patienters. Hon förklarade också, vilket är självklart men ändå så lätt att glömma, att vården av barnen också är  speciell utifrån att det här inte räcker med att patienten är med på vad som händer utan at också dess föräldrar hela tiden måste vara med på tåget.

Rundvandringen började med en tur till Rikscentrum Barnobesitas där ett helt team med olika kompetenser knyts upp för att stötta barn upp till 16 år som på grund av mycket kraftig övervikt och fetma behöver långvarigt stöd (medelinskrivningen på mottagningen är fem år) för att växa in i sin vikt och utveckla mer hälsosamma vanor. Detta så att de inte ska begränsas under barn- och ungdomsåren och för att minska risken för senare följdsjukdomar. För flertalet barn krävs naturligtvis inte dessa omfattande insatser utan där är det fullt tillräcklig med föräldrasamtal via primärvården som uppenbart gör de ett bra jobb utifrån att man nu äntligen lyckats bryta trenden med allt större fyraåringar.

Vi pratade en del om lämpliga fysiska aktiviteter eftersom motion inte bara är svårt utan också ofta känns obehagligt när man skiljer ut sig från mängden. Föga förvånande kom olika former av motion i vatten på tal men Annika påpekade också att amerikansk fotboll är en kanonsport eftersom ungarnas storlek där kan vara en fördel snarare än ett hinder.

Därefter fick vi en rundvandring på barnakuten och en beskrivning av hur arbetet läggs upp för att alla som kommer in så snart som möjligt ska kunna få det stöd de behöver. Annika påtalade sjuksköterskornas roll både vid mottagandet av barnen och föräldrarna och också för samordningen av alla nödvändiga aktiviteter. För mig var det en aha-upplevelse att få veta hur mycket som egentligen pågår bakom skranket parallellt med att minutrarna tickar på i sirapstakt från utsidan och jag är så imponerad av hur personalen får verksamheten att flyta!

Slutligen hamnade vi hos de pluttigaste pluttarna på neonatalen där barn födda från vecka 27 och framåt vårdas. Eftersom de minsta fortfarande inte utvecklat alla nödvändiga förmågor är miljön naturligtvis väldigt steril och högteknologisk. Samtidigt var det intressant att se hur mycket man arbetat med att hitta lösningar för att göra miljön för de anhöriga så bekväm och praktisk som möjligt och med självklart utrymme för båda föräldrarna i alla rum. Just kombinationen av teknisk och praktisk funktionalitet imponerade stort på mig för om det är något som jag tror behövs i samband med den onormala situation som en sjukhusvistelse medför, så är det just någon slags normalitet i vardagen där man kan få glömma var man befinner sig för en stund och får vara sig själv tillsammans med de som betyder mest i så hög utsträckning som möjligt.