Idag har det varit landstingsfullmäktige och som vanligt stod många intressanta ärenden på föredragningslistan. En sak jag brukar gilla med landstingsfullmäktige är att debatten brukar hållas på en bra och saklig nivå. Merparten av dagens sammanträde följde den normen men i samband med diskussionen om t-banans spärrars vara eller icke vara så utbröt en tämligen trist argumentation ut mellan MP/V och M där den ena parten anklagade den andre för att ha en sunkig människosyn och lögner allt medan den andra anklagade den första för att mygla. Stella Fare gick upp och lyfte tillbaka diskussionen till sakfrågan; alla intäkter från kollektivtrafiken behövs för att vi ska kunna rusta och bygga ut kollektivtrafiken på det sätt som befolkningstillväxten i regionen kräver och det är visat att fler väljer att låta bli att betala om det bara är att gå igenom spärren.
Glädjande var också att Dag Larsson (S) enkla fråga om huruvida de 100 utlovade vårdplatserna som Anna Starbrink lovade Stockholmarna förra året nu finns på plats kunde besvaras med ett starkt Ja, och det med råge. Efter april kommer 122 nya vårdplatser inom olika verksamheter att ha öppnats och närmare 90 ytterligare kommer att finnas på plats inom året. Det är svårt att komma ifrån att det är oerhört roligt när verkligheten övertrumfar löftena, eller hur? Anna skriver själv mer om detta i sin blogg.
Själv gick jag aldrig upp i debatten i dag. Min plan var från början att gå upp om den interpellation som V lagt om landstingets agerande vid vanvård inom kommunens äldreomsorg. Frågan är både frustrerande och viktig. Frustrerande utifrån att möjligheterna att agera är begränsade och viktiga eftersom det är människor som farit illa helt i onödan och där det förutom lidandet också uppstår ett högre och onödigt behov av vård vilket innebär onödiga kostnader.
Tyvärr är det så att ledningen för de utförare som verkar inom äldreomsorgen inte alltid agerar på ett sådant sätt som gynnar de boendes välbefinnande och hälsa och även om vi alla tycker att det är för jäkligt så är landstingets möjlighet att agera begränsad eftersom ansvaret för äldreomsorgen ligger på kommunerna.
Det vi kan och ska göra är att uppmuntra till en positiv utveckling mot ett klokare och mer ansvarstagande förhållningssätt genom samarbete, samverkan och information och utbildning. Sjukvårdsstyrelsernas kontinuerliga samverkan med kommuner och stadsdelar har inte minst enormt viktig roll vad gäller att lyfta upp kvalitetsfrågor och problemområden på bordet i syfte att tillsammans finna bättre lösningar. Landstinget bidrar också med stöd till kompetensutveckling och utbildning av vårdpersonal inom kommunerna, stöd vid medicinska uppföljningar, tillgång till hjälpmedel, rådgivning, etc.
Förutom det ska vi förståss ta emot de patienter som drabbats av sjukdom till följd av att de fått en undermålig omsorg om det behövs och då se till att de får en riktigt god vård och ett bra bemötande oavsett om de kommer in till någon av våra egna verksamheter eller till någon av våra privata vårdgivare. På dessa både kan och ska vi ställa höga krav och följa upp att de också uppnår målen. Vår befolkning förtjänar en vård med hög kvalitet när helst de behöver det och de vårdgivare som inte kan leva upp till höga våra höga krav ska heller inte kunna fortsätta verka inom vårt landsting. Att säga upp avtal där kvaliteten inte är tillräckligt hög måste vara ett reellt alternativ i de fall där en verksamhet inte visar vilja eller förmåga till förbättring. Till syvende och sist kan vi alla bli sjuka och då måste vi kunna lita på att vi får den vård vi förtjänar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar