Inte alltid den nya socialförsäkringens fel

De enskilda ärendena som lyfts fram av de rödgröna som belägg för att den nya socialförsäkringen skulle vara inhuman förskräcker mig. Tveklöst handlar det om människor som farit illa. Det är däremot oklart om det med nödvändighet beror på den nya socialförsäkringen eftersom vi inte har hela bilden. En sak som ofta glöms bort i debatten är att Försäkringskassans bedömningar aldrig kan bli bättre än de underlag som den grundar sig på och dessa håller långt ifrån alltid tillräcklig kvalitet för att det ska vara möjligt att göra en bra bedömning. En stor andel av underlagen fortsätter, trots att Försäkringskassan begär in kompletteringar från behandlande läkare, att vara så otydliga att det är svårt eller omöjligt att ta ställning till om arbetsförmågan är nedsatt eller inte. Och de största oklarheterna finns just ifråga om de uppgifter som behövs för bedömningen av arbetsförmågans nedsättning.

Men, säger du, om läkaren sjukskriver så är ju personen sjuk. Och ja, så är det naturligtvis. Men att en person är sjuk är inte med nödvändighet det samma som att samma person saknar arbetsförmåga. Att samma läkare skriver exakt samma information i olika underlag som ligger till grund för hel, halv och en fjärdedels sjukpenning visar absolut på detta. Att läkarna inte helt sällan väger in andra faktorer än medicinska skäl, t.ex. att personen trivs med ett arbete som inte fungerar eller att personen har svårt att få ett arbete gör inte Försäkringskassans uppdrag lättare. Att läkarna ibland vid muntliga kompletteringar är glasklara med att de anser att personen kan arbeta och i vissa fall också skulle må bra av att arbeta men trots detta fortsätter att sjukskriva av oklar anledning är inte heller helt ovanligt.

Ett inte helt ovanligt skäl till att personer sjukskrivs är att de har koncentrationssvårigheter. I vissa fall är detta ett solklart skäl till att sjukskrivning behövs - i andra fall inte. Detta beroende på att begreppet rymmer en sådan spännvidd och ofta härrör sig till personens egen uppfattning snarare än en medicinsk bedömning. Detta innebär att begreppet kan rymma allt i från att personen inte klarar att sträckläsa en roman till att personen inte klarar att läsa rubrikerna i en tidning eller följa ett kortare inslag på TV. I det första fallet torde knappast sjukskrivning vara behövligt på den här grunden enbart eftersom de flesta av oss klarar att arbeta trots klart mindre förmåga till koncentration än så - i det andra fallerar möjligheten att utföra de flesta arbetsuppgifter.

Jag är helt övertygad om att de flesta läkare - precis som de flesta handläggare på Försäkringskassan gör sitt bästa för att göra ett så bra jobb som möjligt men ibland är inte detta tillräckligt av olika grunden. Till följd av detta kan även de bästa intentioner fallera. Detta är knappast lagstiftningens fel eftersom det i lagstiftningen finns alla möjligheter att bevilja personer med nedsatt arbetsförmåga ersättning. Den förändrade lagstiftningen var inte bara nödvändig - den har också gjort att socialförsäkringen blivit långt bättre. Sedan är varken lagstiftningen eller de aktörer som krävs för att lagstiftningens intentioner ska kunna fullföljas perfekta.

Läs gärna: Hans Åberg och Mark Klamberg

När förlorarna blir vinnare; rehabilitering är mer humant än passiviserande ersättning

Jag skriver idag tillsammans med Barbro Westerholm och Birgitta Rydberg en replik på Mona Sahlin och Anne Carlssons debattartikel om att socialförsäkringen måste läggas om för att nuvarande lagstiftning medför att personer med sjukdomar i rörelseorganen hamnar i ett utanförskap.

En mycket stor andel av befolkningen har just sjukdomar i rörelseorganen och de allra flesta av dem kan arbeta trots det helsike som sjukdomarna faktiskt medför. Många behöver kortare sjukskrivningar under försämringsperioder men få behöver - eller mår bättre av - längre tiders sjukskrivning under förutsättning att de får rätt behandling och arbetar i arbetsuppgifter som är lämpliga utifrån begränsningarna och där det finns ett visst mått av flexibilitet och anpassning. 

Däremot är det få som behöver så långa sjukskrivningsperioder att de påverkas i någon större utsträckning av omläggningen av socialförsäkringen under förutsättning att de får tillgång till rätt stöd i rätt tid. Så har inte varit fallet tidigare och många med besvär och begränsningar till följd av denna typ av sjukdomar har därför utsått lidande långa perioder som skulle ha kunnat undvikas och vid sidan av detta en försämrad ekonomi. För många av dessa har omläggningen av systemet  med alla de svårigheter som stora systemförändringar medför orsakat en stor oro och utsatthet vilket är tragiskt.

Min förhoppning är allt färre kommer att fara illa med tiden och att fördelarna med den nya socialförsäkringen i kombination med t.ex. kömiljarden och rehabiliteringsgarantin, framförallt för den har gruppen, kommer att bli allt mer uppenbar med tiden. 

Länkar: SvD 1, SvD 2 och Birgitta Rydberg