Jag skriver idag tillsammans med Barbro Westerholm och Birgitta Rydberg en replik på Mona Sahlin och Anne Carlssons debattartikel om att socialförsäkringen måste läggas om för att nuvarande lagstiftning medför att personer med sjukdomar i rörelseorganen hamnar i ett utanförskap.
En mycket stor andel av befolkningen har just sjukdomar i rörelseorganen och de allra flesta av dem kan arbeta trots det helsike som sjukdomarna faktiskt medför. Många behöver kortare sjukskrivningar under försämringsperioder men få behöver - eller mår bättre av - längre tiders sjukskrivning under förutsättning att de får rätt behandling och arbetar i arbetsuppgifter som är lämpliga utifrån begränsningarna och där det finns ett visst mått av flexibilitet och anpassning.
Däremot är det få som behöver så långa sjukskrivningsperioder att de påverkas i någon större utsträckning av omläggningen av socialförsäkringen under förutsättning att de får tillgång till rätt stöd i rätt tid. Så har inte varit fallet tidigare och många med besvär och begränsningar till följd av denna typ av sjukdomar har därför utsått lidande långa perioder som skulle ha kunnat undvikas och vid sidan av detta en försämrad ekonomi. För många av dessa har omläggningen av systemet med alla de svårigheter som stora systemförändringar medför orsakat en stor oro och utsatthet vilket är tragiskt.
Min förhoppning är allt färre kommer att fara illa med tiden och att fördelarna med den nya socialförsäkringen i kombination med t.ex. kömiljarden och rehabiliteringsgarantin, framförallt för den har gruppen, kommer att bli allt mer uppenbar med tiden.
Länkar: SvD 1, SvD 2 och Birgitta Rydberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar