I Sydsvenskan idag skriver helt fantastiska Nyamko Sabuni, tillsammans med fem kommunalpolitiker från Skåne, att lagen bör ändras så att alla kommuner kräver motprestationer från arbetsföra mottagare av socialbidrag. Syftet: att minska risken för att människor hamnar i ett permanent bidragsberoende som inte bara är kostsamt för samhället utan också, och i än högre grad kostsamt för individen vars ekonomi trasas samman, vars dagliga rutiner faller samman och vars självkänsla och egenvärde urholkas. Flertalet behöver bara stöd en kortare period men allt för många fastnar i ett långvarigt bidragsberoende och utanförskap. För dessa är trösklarna för att komma åter alldeles för höga. Många som blir beroende av ekonomiskt stöd tappar relativt snabbt sitt sociala nätverk och många utvecklar en psykisk ohälsa med ångest, social fobi och depression, som försvårar vägen tillbaka ytterligare.
Spontant låter det för mig helt självklart, eller hur, att krav på motprestation minskar sträckan tillbaka till självförsörjning? Det är också detta olika studier visar på: aktiveringskrav leder till att färre hushåll tar emot socialbidrag, att fler börjar arbeta och att den genomsnittliga löneinkomsten i stadsdelarna ökar. Trots den uppenbara logiken ligger den (o)omtänksamma socialdemokratiska inställningen om att det är fult att ställa krav på människor, oavsett om det är till men för dem eller inte, kvar och enligt lagen måste socialnämnden ha särskilda skäl för att kräva att personer över 25 år skall delta i praktik. För äldre krävs särskilda skäl.
Men passiva insatser leder knappast vidare till en förhöjd aktivitet vad gäller att ordna upp sin situation och sin ekonomi - snarare tvärtom. Aktivering med praktik kombinerat med jobbsökande för alla som kan ökar möjligheterna att komma åter, ger nya kontaktytor och ger också något att peka på att man gjort något aktivt för att förbättra sin situation när man möter sin förhoppningsvis nästa arbetsgivare. Det minskar också risken för att hamna i en nedåtgående spiral som leder till sjukdom vid sidan av den ekonomiska problematiken.
Att jobba för att förbättra sin situation och att börja arbeta måste naturligtvis också löna sig och så är inte alltid fallet idag på grund av marginaleffekter; tjänar du pengar minskar försörjningsstödet i samma takt. Detta är inte rimligt varken utifrån att det kostar en slant att börja jobba igen (samtidigt som marginalerna är obefintliga för gruppen som fått försörjningsstöd en period) eller utifrån synen om att arbete ska löna sig. Folkpartiet vill därför att det ska vara möjligt att tjäna 1 500 kronor under sex månader utan att biståndsbedömningen ändras.
Själv skulle jag gärna också se att stöd till förebyggande hälsovård införs för de personer som behöver försörjningsstöd en längre tid eftersom den ekonomiska förmågan att ta ansvar för sin hälsa snabbt avtar när ekonomin inte räcker till.
Att ställa krav krav utifrån individens förmåga är att bry sig. Om det samtidigt kombineras med att hon eller han också får de verktyg som behövs för att komma vidare så får hon eller han en reell möjlighet att skapa sig ett bättre liv.
Rasmus har tidigare skrivit om samma ämne liksom FP Norrbotten, Erik Svansbo och Per-Åke Fredriksson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar