Alla de intressanta samtal jag får möjlighet att delta i under valrörelsen får mig att känna mig så otroligt lyckligt lottad; att få ta del av de tankar och frustrationer som snurrar runt i huvudet på de jag möter är en otrolig förmån och jag hoppas innerligt på att kunna bidra till att frustrationsmomenten blir något färre och till att det som fungerar blir ännu bättre.
Hade en lång diskussion med en tjej som arbetar i en klädbutik idag. Hon är 20 år och ska rösta för första gången - efter vårt samtal vill säga för när vi började prata hade hon tänkt att skippa röstandet eftersom hon inte visste vad de olika partierna står för. Efter vårt samtal har hon en bild av Folkpartiets svar på de funderingar hon hade och information om var hon kan vända sig för att lätt få information om de andra partiernas politik med. Naturligtvis hoppas jag att det blir Folkpartiets valsedel hon lämnar in men att hon ändå väljer att gå iväg och lägga en röst är trots allt det viktigaste - inte minst eftersom hon liksom jag hoppas att SD stannar utanför riksdagen.
Mindre positiv är min inställning till många av de debattinlägg som de rödgröna kör med; ett ruskigt sammelsurium av lögner, halvsanningar och dumheter i en salig blandning. Så förbaskat tråkigt och onödigt! Varför inte hålla er till att presentera den egna politiken istället?
Kvällens debatt i Aktuellt mellan Gunnar Axén och Ylva Johansson var inget undantag. Ännu en gång stog Ylva och förklarade att den nya socialförsäkringen är inhuman och att personer som får en knöl i bröstet nu behöver oroa sig för att bli utförsäkrade. Det som skrämmer personer som drabbas av att hitta en knöl i bröstet är den retorik som Ylva & company bedriver - inte socialförsäkringen.
De som hittar en knöl i bröstet har en lång tid av oro framför sig, en behandling som är allt utom behaglig för många av de drabbade och som vid sidan av sjukdomen som sådan också bidrar till psykiskt och fysiskt lidande. Däremot bör inte socialförsäkringen vara något problem då merparten hinner gå igenom de behandlingar som behövs och bli återställda utan att påverkas av regelförändringarna. För de som inte är fullt lika gynnade utan behöver längre tid för att få tillbaka arbetsförmågan finns goda möjligheter godkänna rätten till sjukpenning antingen utifrån att arbetsförmågan är nedsatt oavsett arbetsuppgifter eller att skjuta upp bedömningen mot reguljär arbetsmarknad utifrån särskilda skäl. Vilket alternativ som blir aktuellt beror på den information som kommer fram i läkarintyget som den egne läkaren skrivit.
I den grupp som drabbas finns hela spannet av människor representerade; vissa kan trots sjukdomen arbeta till någon del också under behandlingarna, någon klarar jobba heltid och någon kan inte jobba alls - alla alternativ är lika riktiga och lika möjiga utifrån försäkringen. Det det handlar till syvende och sist om hur den enskilde individen reagerar på sjukdomen och behandlingen och också hennes (eller hans) inställning till arbete. Många berättar att de vill arbeta för att få möjlighet att under en del av dagen få uppleva någon form av normalitet i tillvaron, få känna sig behövda, få glömma det egna eländet en stund. Andra är lamslagna, kan inte uppbåda den kraft som krävs för att fokusera på arbete eller påverkas så starkt av behandlingarna att arbete är uteslutet. Enbart diagnos säger inte ett smack eftersom de individuella skillnaderna är så stora. Läkarna måste därför beskriva hur just den aktuella patienten påverkas av sin sjukdom och sin behandling. Om hon eller han gör det finns alla möjligheter att göra individuella bedömningar utifrån det regelverk som finns och det finns då inte någon anledning för någon som drabbas av en knöl i bröstet att oroa sig för att inte få sjukpenning - så länge Ylva inte debatterar vill säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar