ST och (S)anningen om socialförsäkringen?

I gårdagens SvD skriver Anette Carnhede, ordförande för ST, att socialförsäkringen är misslyckad ur flera perspektiv som svar på ett inlägg från Farouk Medina som tidigare försvarat den nya lagstiftningen. Hon hänvisar till att anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen i en undersökning som ST gjort visat sig vara negativa till lagändringen. Hon underlåter att nämna att undersökningen som gjorts knappast kan anses vara representativ för de som arbetar med det aktuella området då svarsfrekvensen var låg och också att svaren som kom in i mycket begränsad utsträckning kom från personer som arbetar inom området då enkäten skickades ut till alla medlemmar i förbundet och enkäten därför besvarades av handläggare av bostadstillägg, föräldrapenning, pensioner, dvs. anställda som inte har mer kunskap om de förändringar som genomförts än personer som är anställda på ICA, inom landstinget eller på Skanska. För mig innebär det att Farouk, som själv arbetar med socialförsäkringen, redan där har en högre trovärdighet än Anette Carnhede.

Hon missleder dessutom läsarna genom att påstå att enbart två procent är ute i arbete. Visserligen har enbart två procent kommit ut i arbeten på reguljära arbetsmarknaden utan insatser men vid den senaste uppföljningen framkommer det att drygt 20 procent av de som omförsäkrades vid årsskiftet och som valde att skriva in sig i arbetslivsintroduktionen är i arbete om vi också räknar med de som får någon form av anställningsstöd såsom lönebidrag eller skyddad anställning. För mig är det en framgång att en av fem av de personer som på grund av sjukdom varit borta från arbetsmarknaden under en mycket lång tid är tillbaka i riktigt arbete för det är riktiga jobb vi talar om oavsett om arbetsgivaren får ekonomiskt stöd för anställningen via lönebidrag eller inte. Att fler än sju tusen av de  12 575 som skrev in sig på AF inte återvänt till socialförsäkringen utan istället är i jobb eller i insatser som ska leda vidare till arbete är för mig en enorm framgång.

Hon anger att de anställda anser att personerna skulle behöva medicinsk rehabilitering i första hand, därefter insatser som sänker trösklarna till arbetslivet och i sista hand egentlig arbetsförmedling. Min stilla undran är om hon helt och hållet missat att arbetslivsintroduktionen just erbjuder insatser som sänker trösklarna till arbetslivet? Tanken är att individen där ska få individuellt anpassat stöd för att komma vidare utifrån de egna förutsättningarna och behoven vilket flertalet ur den här gruppen behöver eftersom de mycket riktigt inte blivit friska över natten. Många av dem har gått hemma under mycket lång tid, tappat sina dagliga rutiner, tappat tron på sig själva och matats med information om att ingen arbetsgivare någonsin kommer att vilja ha dem eftersom de är skröppliga. Sjukdomen som sådan är inte alltid det största hindret för arbete utan rädslan för misslyckande och ett dåligt självförtroende är ofta minst lika omfattande hinder. Här är introduktionen en fantastisk möjlighet när den fungerar som avsett genom att erbjuda en mjukstart och en bro tillbaka till en mer normaliserad tillvaro.

Att personerna i flera fall inte fått medicinsk rehabilitering är förskräckligt men det säger inte någonting om socialförsäkringens brister eller förträfflighet utan pekar snarare på att vården inte fungerat som tänkt. Min uppfattning är att detta problem kommer att minska i och med rehabiliteringskedjan som också lägger press på läkarna att agera snabbare; att gå in med det stöd som patienten behöver när han eller hon behöver det. Under mandatperioden har också möjligheterna till att få rätt vård förbättrats genom stora satsningar på sjukvården, genom Vårdval Stockholm, genom rehabiliteringsgarantin, etc.

Anette Carnhede påtalar också att Farouk inte med ett ord berör arbetssituationen för de anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Själv kan jag inte se att detta är relevant i sammanhanget då reformen införts för att ge ökade möjligheter för människor att komma tillbaka till arbetslivet - inte för att underlätta vardagen för oss som är anställda på de myndigheter som ska tillämpa lagstödet.

Länkar: Farouk Medinas debattartikel, Anette Carnhedes replik,  Försäkringskassans utvärdering, den hälsosamme ekonomisten