Vissa är uppenbarligen mer lika inför lagen än andra

Maria Wetterstrand förklarade just i partiledarutfrågningen på SVT1 att det är bättre att en läkare som bara kan arbeta 75% i sitt eget arbete ges sjukersättning resten av livet än att han ska behöva arbeta heltid i något annat arbete som skulle kunna vara möjligt. Motiveringen var att samhället tjänar mer på att han gör något som han är utbildad för än att arbeta i ett mindre kvalificerat arbete.

Jag blir mörkrädd! Uttalandet innebär att vi skrotar principen om att rätten till ersättning beror av arbetsförmågans nedsättning, att vi börjar sortera in människor i kategorierna: tillräckligt värdefulla eller inte, att vi lägger in ett större mått av rättsosäkerhet i bedömningen av vem som har rätt till sjukpenning/sjukersättning.

Det hennes uttalande i praktiken innebär är att högutbildade ges möjlighet att välja ersättning framför jobb allt medan förskollärare, städerskor, vaktmästare, etc., dvs yrkeskategorier med en förhållandevis kort utbildning bedöms hårdare - kan de något annat arbete så är det tack och hej och tji ersättning.

Vi har redan ett system som indirekt slår hårdare mot lågutbildade än mot högutbildade eftersom möjligheterna för lågutbildade att gå vidare till ett annat arbete är mer begränsade. Skulle en städerska idag trots sin sjukdom kunna klara ett arbete som hon saknar utbildning för så har hon inte rätt till ersättning om det inte är möjligt att hänvisa till  något av de undantag i socialförsäkringen som finns. För en läkare är möjligheterna långt vidare eftersom ett annat arbete för henne eller honom rymmer ett stort antal arbetsuppgifter som ligger i anslutning till läkaryrket, arbeten som kräver ett begränsat mått (om något) av vidareutbildning och också mindre kvalificerade arbetsuppgifter. Många gånger räcker det också för en läkare som inte klarar sitt arbete på heltid att i någon utsträckning utföra kringuppgifter som de facto finns att tillgå på den egna arbetsplatsen.

Att lagstadga om att vi ska vara olika inför lagen känns... låt mig säga... si så där. Min övertygelse är att alla människor är lika mycket värda.Vi bör snarare sikta på att fortsätta öka förutsättningarna för alla människor att komma tillbaka till ett lämpligt arbete om det egna inte är möjligt på grund av sjukdom men där det finns förutsättningar att klara ett annat arbete i högre grad.