Nyanser i en onyanserad debatt

Självklart ska personer som saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom ha ersättning via socialförsäkringen under den tid som det inte är möjligt för dem att arbeta och detta torde politiker i alla partier vara rörande överens om. Vi torde också alla vara överens om att det finns ett fåtal som hamnat i kläm i samband med förändringen av socialförsäkringen och att vart och ett av dessa individers öden är naturligtvis tragiskt. Att det fortfarande kan finnas behov av smärre korrigeringar av försäkringen är det heller ingen som någon motsäger. Men sedan tar det stopp.
Jag hoppar högt av irritation när Ohly & company talar om att 35 000 drabbats fram till nu. Visst, ett stort antal människor kommer att passera gränsen för hur länge man kan ha sjukpenning eller sjukersättning (undantagna är de svårast sjuka som inte har några tidsgränser).  Men är detta verkligen något negativt? Efter det att perioden löpt ut ges dessa personer möjlighet att delta i ett introduktionsprogram via AF där de tillsammans med sin arbetskonsulent upprättar en planering utifrån den egna förmågan och önskemålen i syfte att på nytt närma sig arbetsmarknaden.

Det är alltså inte arbete det handlar om under denna period såsom det ibland framställs utan det kan handla om allt från någon timme sporadiskt till heltidsaktiviteter beroende på individens egen förmåga och önskemål. Många av dessa personer har inte haft kontakt med vare sig läkare eller arbetsgivare på länge och saknar allt form av tilltro till sin egen förmåga. I det läget är det i det närmaste omöjligt att ha en klar bild av vad som är möjligt.

Jag kan verkligen inte se något fel i att människor får möjlighet att pröva sin förmåga om än det sker med en annan ersättningsform. Om det visar sig att inget fungerar så kan man efter perioden på nytt söka ersättning från socialförsäkringen.

Om något visar den nya socialförsäkringen på att alla människor är värda att satsa på, att alla är värda en andra och tredje chans. Ingen av de personer som med rätt stöd kan komma tillbaka förtjänar att glömmas bort i arkivet på Försäkringskassan.

Rekommenderar varmt: Erik Svansbo, Per Altenberg, Stefan Blomberg i SvD, Rasmus Jonlund, Barbro Westerholm och Annika Beijbom.