Konsten att sabba någons liv

Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar om barn och vuxna som drabbats av mobbning i skolan och på sin arbetsplats. Nu är det dags igen, Yasmine 15 år, berättar i Aftonbladet om hur hon mobbats sedan hon började skolan och hon vill nu ha upprättelse.

Utöver vad som står i tidningen vet jag inget om hennes situation och vad som gjorts av skolan. Det som berör mig i artikeln, förutom det lidande hon måste ha gått igenom, är att det knappast är ovanligt att de som borde ta ansvar för situationen; lärarna, rektorerna, cheferna, väljer att titta åt andra hållet eller än värre, skuldbelägga offret.

I Aftonbladet står det att skolan hävdar att Yasmine har ett socialt sätt som gör att hon lätt och ofta blir indragen i konflikter. Och? Oavsett vilket socialt sätt en person har så legitimerar det inte under några omständigheter mobbning. Och oavsett vilket socialt sätt en person än har så är det fortfarande lärarens, rektorns eller chefens ansvar att agera om mobbning ändå skulle förekomma. Tveklöst!


På Tv4 nyheterna i morse tog man upp att anmälningarna om mobbning i skolan ökat med 70% under första kvartalet i år. I mina ögon är detta positivt eftersom det tvingar fram reaktion. Hot om skadestånd kan nog vara en nog så mäktig spark i rumpan på ansvariga som missat att kravet på civilkurage ligger inbäddat i yrkesbeskrivningen. Tyvärr har det visat sig att hotet om skadestånd inte är tillräckligt.

Lagstiftningen mot mobbning behöver därför skärpas, ett mer aktivt agerande från ansvariga och externa parter behövs i de situationer där mobbningens fula tryne väl visat sig och ett mer proaktivt agerande för att minimera risken mobbing är nödvändigt, både på skolor och arbetsplatser.